Artiklar om valförlusten

I LO-tidningen

Moderaternas nyckelbegrepp i årets valrörelse var två: dels ”det enda arbetarpartiet”, dels ”samhällsansvar”. Det är, trots att ingen låtsas om det, skandal att det gick hem. Varje socialdemokratisk valanalys borde börja i att försöka förstå hur detta kunde ske.

För det första: vad betyder det att vara ett arbetar(e)parti i dag? I den egentliga betydelsen av arbetareparti ligger uppdraget att vara ett parti för människan, men där utgångspunkten finns i den existentiellt viktiga positionen som arbetstagare. Arbetstagare är den som arbetar för att få livet att gå ihop (vilket gäller de allra flesta) och där arbetet (eller försöken att få arbete) i stor utsträckning bestämmer människans övriga levnadsomständigheter (vilket också gäller de allra flesta). Det handlar alltså om att se människan som människa, även i, och genom, de viktiga delar av livet som bestäms av hennes plats på arbetsmarknaden.

Detta har varit självklart för arbetarrörelsen. Kampen för goda arbeten, full sysselsättning, rättvisa löner, trygghet på jobbet, rätt till sjukersättning, utbildning och bostad följde av att människan lade ned så mycket av sig själv i sitt arbete att hon faktiskt kunde förvänta sig att få stöd både i och omkring arbetet. Men då det inte låg i kapitalets intresse att se människan som människa utan enbart som så kortsiktigt billig arbetskraft som möjligt, skulle samhället i stället göra det.

Det var därför också ett samhällsansvar att hjälpa de människor som inte hade något arbete – den marknadsekonomi som värderar arbetet så högt tenderar att behandla de mindre lyckligt lottade rätt illa. Att vara ett arbetareparti betyder alltså att se hela människan hela tiden, och hjälpa henne att få vara människa både på och utanför arbetsmarknaden.

Moderaternas försök att framställa sig som det nya (eller enda) arbetarpartiet är naturligtvis djupt ohederligt, men när de säger att det är ett parti ”för dem som arbetar”, inte för det goda arbetet, för full sysselsättning, för rätten till arbete eller något ditåt, utan just ”för dem som arbetar”, så är de rakt igenom ärliga. Socialdemokraterna misslyckades i valet med att förklara hur ett samhällsprojekt för ”dem som arbetar” i grunden skiljer sig från ett samhällsprojekt för ”full sysselsättning” eller ”det goda samhället” (folkhemmet).Moderaterna fick det att låta som om de trodde på människor, medan de i själva verket bara tror på somliga av dem, och dessutom bara i en mycket avgränsad roll.

För det andra: även om socialdemokrater och moderater visserligen ofta har förenats i en ambition om ”ordning och reda” på arbetsmarknaden och i samhället i stort, betonar högern disciplin där vänstern värnar tilliten.Moderaternas självbild som nytt ”samhällsbärande parti” som ser till ”hela samhället” bygger på övertygelsen om att politikernas ansvar främst ligger i att disciplinera dem som inte arbetar (genom lägre löner och försäkringar, och genom att prata om drivkrafter i stället för behov i välfärden o s v), och i övrigt lämna de disciplinerade skattebetalarna åt sig själva. Självkontroll och ansträngning ska ”löna sig” – bidrar man med mindre får man också mindre tillbaka.

Högerns företrädare vänder sig till den i egna ögon högst omnipotente skattebetalaren och säger: ”du är vuxen, jag är vuxen, varför skulle mitt omdöme vara giltigare än ditt?”, alternativt ”du är vuxen, jag är vuxen, det finns de som inte är vuxna, dem ska jag ta hand om åt dig”.Så kan Moderaterna vara ett samhällsbärande parti endast i en krympande välfärdsstat – skulle de plötsligt vilja satsa mer pengar på goda jobb åt alla eller bättre livskvalitet även åt dem som inte hittar jobb, vore den moderata arbetslinjen bruten. Detta är ”de raka puckarnas politik” för ett samhälle där sårbarheten hos människan tänks bort.

Det är svårare att vara socialdemokrat, just därför att det sociala välfärdssamhället betonar tillit framför disciplin. Tillit till andra människor, även när de befinner sig i en annan situation än man själv, tillit till system, byråkrati, folkrörelser, tillit till dem som ”tar hand om våra skattepengar”, tillit till de framröstade företrädarnas förmåga att rätt förstå sin samtid.Tillit också till de hånade ”bidragstagarna” – samhället med gediget omfördelande system kräver de ömsesidigt solidariska medborgarnas tillit till varandra.Högerpolitiker kan vem som helst bli. Det räcker med att svänga sig med luddiga begrepp som ”eget ansvar”,”valfrihet” och ”skära ned på byråkratin”, samt att bespotta den ekonomiska politik som på allvar syftar till full sysselsättning.När socialdemokrater försöker prata om det ansvarsfulla i att skapa förutsättningar för ökad tillit mellan medborgare av olika styrka, viftas detta bort som drömmerier eller klåfingrighet.”Trygga människor vågar” stod det på Socialdemokraternas affischer för några valrörelser sedan. ”Trygga människor stänger dörren om sig” står det på Moderaternas i nästa val.

Moderaterna är i dag ett annat parti än det var tidigare. Men socialdemokratin är också ett annat parti än det tidigare var. Samhället förändras, men värderingar består.När jag tänker på vad som hände i detta val skräms jag över att vi inte orkat hålla i vare sig begreppen eller verkligheten bättre.Det kräver en del politiskt arbete, men i nästa valrörelse hoppas jag att vi kan säga, om Moderaterna återigen låtsas vara något de i själva verket inte är: ”Herrar Reinfeldt, Borg och Bildt (din gamle räv), ni verkar grundligt ha missförstått poängen”.

http://lotidningen.se/2010/10/06/nya-arbetarpartiet-ser-bara-duglig-arbetskraft/



I Expressen

Socialdemokratin lyckades varken mobilisera den nya underklassen eller "den radikala ungdomen". Allt färre LO- medlemmar litade på våra löften. Den välutbildade storstadsmedelklassen såg oss som ett parti för "mindre lyckligt lottade". Var ska en djupare socialdemokratisk valanalys börja? Kanske i att förstå valets verkliga vinnare - Moderaterna och Sverigedemokraterna.

De nya Moderaternas genialitet ligger i den konsekventa berättelsen om "arbetslinjen". Där återupprättas arbetets värde - "det ska löna sig att arbeta", och arbetsetiken - "det är bättre att ha ett lågbetalt jobb än inget jobb alls". När alla jobbar så mycket de kan löses också problemet med hur "välfärdens kärna" ska finansieras, enligt logiken. Med en separering av arbetskraften i "de som jobbar med huvudet" och ska ha bättre utbildning och de som "jobbar med händerna" och bör ta låglönejobb besvaras dessutom frågan om hur Sverige ska klara sig i den globala konkurrensen. Det är, dessvärre, ett parti med en sammanhängande berättelse om Sverige.

Socialdemokratins historiska framgång har bottnat i alliansen mellan arbetarklass och medelklass i ett gemensamt trygghetsprojekt. De arbetslösa sågs som en "industriell reservarmé", vilkas tryck på lönerna också drabbade de med jobb. De arbetslösa och löntagarna kunde därför enas om att bygga och behålla välfärden intakt. "Vem som helst" kunde ju bli arbetslös eller bytas ut.
Detta förhållande har förändrats i grunden. På arbetsmarknaden växer klyftan mellan "insiders" och "outsiders", i välfärden slås kilar in mellan samma grupper. När kraven i arbetslivet ökar, växer avståndet mellan dem som har jobb, utbildning och fackligt medlemskap och dem utanför. När de arbetslösa i praktiken inte längre utgör en reell reservarmé och hot mot de anställdas intressen kollapsar solidariteten mellan denna nya underklass och löntagarna.

Detta hänger ihop med finanskapitalismens utveckling. Staten och kapitalet satt verkligen i samma båt när även kapitalet hade ett intresse av en välmående nationell reservarmé och gärna betalade för att hålla den i beredskap för aktiv tjänst i produktionen. I dag kräver kapitalet snarare dels en högproduktiv elit för de kvalificerade jobben, dels en billig underklass för de enklare jobben. En expansiv välfärdspolitik ter sig därför onödigt hjärtnupet, inte en samhällsekonomisk nödvändighet.

Sverigedemokraternas succé ligger delvis också i linje med detta. En nedmontering av välfärdssamhället "kopplar loss" den sämst lottade delen av befolkningen och försätter den i ett arbetsmarknads- och välfärdsmässigt limbo av otrygghet. Välfärden knyts allt mer till arbetslivet enligt devisen "av var och en efter förmåga, åt var och en efter förmåga". Högerextremismen och välfärdsnationalismen är den framväxande underklassens svar på nationalstatens oförmåga att i dag se till hela befolkningen. Vad ska dessa globaliseringens förlorare göra? Bilda egna trygghetspartier, förstås. Verklighetens folk slår tillbaka mot eliten.

I skottgluggen för den nya underklassens villkor står socialdemokratin. Moderaterna kräver anpasslighet av de fattiga, skär av dem från sitt välståndsprojekt och lockar medelklassen in i sympati med en globalt rörlig elit. Socialdemokratin vädjar till medelklassens ryggrad och förmåga att "se sig själv i andra", men är samtidigt rädd att skrämma rörliga väljare med alltför ambitiös omfördelningspolitik.
Ansvaret att fånga upp både Sverigedemokraternas missnöjda och de nya Moderaternas mer nöjda väljare, liksom de radikalare storstadsväljarna, vilar tungt på socialdemokratin. Om lösningen finns inom vårt eget parti eller ett djupare rödgrönt samarbete får framtiden utvisa - att "ligga i takt med sin tid" är ingen spelteoretisk eller retorisk övning, utan dessvärre just så komplicerat som det låter.

http://www.expressen.se/debatt/1.2148741/kajsa-borgnas-verklighetens-folk-lamnades-i-sticket


I Dagens Arena

Om det är något Socialdemokraterna har vunnit efter söndagens val är det tid. Och för att på djupet förstå det nya, katastrofala läget behöver vi, just, tid.

Det finns säkerligen ett antal delförklaringar till vad som har hänt. (Borgerliga) medier har stor betydelse både för bilden av socialdemokratin och socialdemokratins självbild. Att Socialdemokraterna tar efter Moderaternas (från näringslivet hämtade) kampanjmetoder med riskkalkyler, resultatmätning, direktörsstyrning och målgruppsinriktade utspel samtidigt som man försöker ha kvar ett ben i myllan, känns ibland splittrat. Somliga skyller valförlusten på samarbetet med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, men det faktum att dessa partier ansågs ha en så tung roll beror inte på Vänsterns eller Miljöpartiets styrka, utan på Socialdemokraternas egen svaghet.

Den avgörande analysen av människors underkännande av det gamla arbetarepartiet måste i stället börja här: Att Moderaterna har lyckats med det magnifika konststycket att på kort tid så dramatiskt förändra bilden av sig själva från att vara de burgna särintressenas parti till det samhällsbärande parti som för folkhemmets stafettpinne vidare efter socialdemokratins ”bidragssvek”, säger en del om vilket politiskt utrymme socialdemokratin lämnat öppet. Hur har denna djupt oärliga omvandling ens varit möjlig?

Moderaterna har en sammanhängande berättelse som återupprättar arbetets värde (”det ska löna sig att arbeta”), arbetsetiken (”det är bättre att ha ett lågbetalt jobb än inget jobb alls”) och presenterar lösningar på välfärdens framtida finansiering (”vi ska inte ha för generös välfärd, men om alla jobbar så mycket de kan så har vi ändå råd med ’välfärdens kärna’”). Liksom hur Sverige ska klara sig i den internationella konkurrensen (en separering av arbetskraften i ”de som tänker med huvudet” (och ska ha bättre utbildning) och de som jobbar med händerna (och bör ta lågbetalda, lågproduktiva jobb)). Så ser väljarna ett parti som värnar någon slags politik för full sysselsättning samtidigt som man tar ansvar för att se till att vi klarar välfärden så gott vi kan framöver = det nya arbetarpartiet.

Hos Socialdemokraterna är denna berättelse isärplockad. Vi säger flera, och motstridiga, saker samtidigt. Vi talar om full sysselsättning, men bedriver inte den ekonomiska politik som är nödvändig för att detta ska uppnås. Vi talar om välfärd efter behov och jämlikhet, men har i många år varit med om att släppa fram privatiseringar inom välfärden och ökad segregation. Vi talar om att vi inte vill se en låglönearbetsmarknad växa fram, men har inget trovärdigt svar på vad alla de som inte går ut gymnasiet med fullständiga betyg, för vilka de enklare jobben försvunnit under de senaste decenniernas nedskärningspolitik i både offentlig och privat sektor, egentligen ska göra. Den isärkoppling som socialdemokratin anklagar Moderaterna för (”de säger en sak och gör en annan”) gäller till stor del också för socialdemokratin själv och vår brist på sammanhängande berättelse om Sverige, arbetet, välfärden och livskvaliteten gör oss dessvärre till ett otydligt parti som vill vara både det nya och det gamla arbetarepartiet samtidigt, fast ingetdera alltför mycket. Vi vill likna socialdemokrati, men definierar inte längre socialdemokratin. Då kan även högern likna socialdemokrati, fast från ett lite annat håll.

Socialdemokratins kris bäddar också för Sverigedemokraternas framgångar. I brist på analys av globaliseringens konsekvenser och den högexplosiva kapitalismen har även vi under decennier förkunnat att alla är vinnare i denna sköna, uppkopplade, fritt flytande nya värld. Så är inte fallet och det visar Sverigedemokraternas succé. Det är den framväxande underklassens svar på elitens frigörelseprojekt från nationalstatens ansvar för hela befolkningen. Sverigedemokraternas medlemmar är arbetslösa, underbetalda, lågutbildade, boende utanför städernas tillväxtmarknader och får varken del av vare sig aktieklipp eller har möjligheter att ”välja jobb på en europeisk arbetsmarknad”. För dem är socialdemokratin otillräcklig som trygghetsgarant.

Det är inga små saker socialdemokratin har att brottas med. Att skaffa sig en ”jobbpolitik” kräver en gedigen analys av finanskapitalismen. Att skaffa sig en ”välfärdspolitik” kräver en närmast filosofisk debatt om valfrihet och frihet. Om det är något som står klart efter söndagens val så är det att väljare straffar inkonsekvensen, eller den icke sammanhängande politiken. Plötsligt har vi gott om tid – låt oss inte twittra bort den. Resonera, studera!

http://dagensarena.se/debatt/kajsa-borgnas-%E2%80%9Ds-sager-en-sak-men-star-for-en-annan%E2%80%9D/