Tack för mig.

Efter tre år var det så dags - s-studenter hade kongress i Linköping i helgen och Magnus Nilsson tog över som förbundsordförande för s-studenter. En härlig 20-årsfest för det återstartade förbundet, behandling av nytt allmänpolitiskt program, avtackningar gjorda, Mona Sahlin gästade oss med ett inspirerande tal, med mera. En omtumlande helg.

Vad säger man då, efter tre fantastiska och märkliga år? Man säger TACK för allt! av hela sitt hjärta. Och lycka till till de som tar över.

Jag höll en inledningsdikt (efter inspiration från, och med några rader stulna ur, Stig Sjödins "Upp trälar uti alla stater") och ett tacktal. För att försöka samla något av hur det känns.

Vi ses!

------

Välkomsttal

Studentförbundare,

Det finns ett engelskt uttryck som jag tycker mycket om; ”the joy of politics”
Jag vet inte hur det bäst översätts till svenska; lustfylld politik, politisk njutning, att uppfyllas av insikten om att människors handlingar spelar roll, enskilt men särskilt tillsammans med andra
The joy of politics - politik är en särskild sorts samhällskonst
Men om konsten ofta försjunker i ledig eskapism kämpar politiken för att göra verklighet av medmänsklighet och moral
Att både röra vid människors hjärtan och prestera sifferexercis är inte lätt
Man söker hela tiden föreningspunkten, prövar hur nära orden och handlingen kan komma varandra
Och ifrågasätter orsakerna till att de inte kan komma närmare varandra än så här

Studentförbundare - man kan inte alltid förutse förändring
Man kan inte alltid förutsäga när ljuset plötsligt kommer in i rummet på ett annat sätt
Man kan inte i förväg veta hur saker och ting ska utveckla sig
Innan frågorna är ställda har ingen av oss något riktigt bra svar
Det är för att all förändring får följder som vi ser tjusningen med politiken
Men det hör till solidariteten, jämlikhetsanden, att inte bara förföras av hur ljuset faller utan också belysa det i skuggan som nyss verkade sakna färg

Makt är farligast när den inte syns
Därför är vi demokrater – för synlighetens skull
När vi blundar, sover, blinkar, utövas makten fortfarande, men av den som aldrig vilar
I dragkampen mellan marknadsvärde och människovärde vinner den som ihärdigast tror på sina egna löften
Den som förmår framställa sig som värnande intresset hos alla, den belönas med det odiskutablas självklara privilegier
Makten ligger i att som ett genomskinligt raster alltid finnas mitt framför näsan på oss
Man glömmer lätt det man inte sett på länge

Ibland, när jag under det här året, stressat på väg till något möte på partihögkvarteret på Sveavägen 68 i Stockholm
Eller när jag, ofta lite försenad, springer mot ABF huset för ett seminarium på Sveavägen 41
Kan jag, när jag väl kommer fram, ibland glömma bort om det var in i den ena eller andra byggnaden jag skulle
De står ju mitt emot varandra, ser ändå ganska lika ut för världen, ömsesidigt misstänksamma men också lite blygt undrande: ”tycker de om mig där på andra sidan motorvägen?”
Hade jag berättat en saga om den socialdemokratiska rörelsen idag hade den hetat ”Sagan om de två tornen”
I det ena tornet praktikan, strategerna, nödvändigheterna och de små stegens reformister
I det andra reformism i större steg, framtidens konstnärer, samhällsarkitekter, rättesnöret, ideologin
Där står man velande, på politikens motorled, med ett ben i varje byggnad, mellan det som redan är och det som borde vara
Och tänker att fallerande praktik alltid river med sig daterade idéer

Vi socialister, demokrater, samtidens revolutionärer, men som skonar det sköna, personlighetens rätt, individualiteten
Vi vet, att det här med att vara socialdemokrat är egentligen ganska enkelt
Det illa dolda tjutet inombords, när högerns misstag upprepar sig igen
Med lena händer kring vår strupe slipade kapitalismen under många år
Fram vår tids tre kriser; finanskris, klimatkris och rädslans medmänsklighetskris, rasismen
Plötsligt trevar vi efter glasögon och förstoringsglas,
stirrar på vår älskare med ny och mindre närsynt, syn
Och möts av marknadens välmående ansikte; öppet, tanklöst och illa omskött
Tomhetens hieroglyfer fyller finansvärldens tabeller, förakt för svaghet frodas i konkurrensekonomin
Och det slår oss plötsligt, oss inför framtiden förväntansfulla - vi unga får ta över en kaotisk värld

Men studentförbundare,
Vi behöver ingen seismograf för att registrera skälvningarna under dessa byggnader
Ingen radar för att bespana hur världen omformats dessa år
Vi kan klaga på att kejsaren är naken, att fler borde ha pekat, att blodspåren gett oss liket om vi tidigare orkat leta
Och mycket riktigt harklar sig någon i rummet
Och säger att de där med daterade idéer och fallerande praktik är inget nytt för oss
För oss var högkonjunkturen aldrig särskilt hög, nyliberalismen aldrig särskilt ny och lågkonjunkturen inte lägre än annars
De stod på bräckliga stöttor, de goda tiderna, det har vi alltid känt
Vår ensamhet och hunger är också orkestrerad
Inga glädjeskutt på börsen gav någonsin skjuts åt oss

Och det man inte har gjort med ideologi, det har man gjort med teknokrati
Man har låtsats att ett plus ett blir bröd åt alla, eller man räknar och säger att ”vi har inte råd”
Vi har inte råd med socialism, vi har inte råd med humanism
Det enda som inte kostar för mycket är de värderingar och drömmar de trampar på
En fråga: Vad återstår egentligen av den parlamentariska demokratin när finansdirektörer, icke demokratiskt valda, beordrar svältdiet för arbetarklassen som den enda vägens politik?
Ekonomin är som en sådan där köksmaskin
Fullproppad med okända ingredienser skakas innehållet runt, runt och mals till oaptitlig sörja
Får man fingrarna i vägen blir det potatismos av alltihop, fingertoppskänslan, eller knytnäven, försvunnen
Jag undrar; vem vill äta från ett så dåligt dukat bord, jo endast invigda
Om ekonomin var en tebjudning, skulle majoriteten inte komma
Alla som ordnat bjudningar vet, att det är trist om de flesta är någon annan stans

Och så ser man efter:
Nej, det står inte i din medlemsbok att du skulle bygga staket kring din trygghet
Det har inte ingåtts kontrakt om att välfärden gällde somliga, andra straffas oprövat ut
Det har inte bestämts på något möte att rikedomen tillfaller de resligaste männen
Inte avtalats i förhandlingar att är man inte tacksam nog tar det goda slut
Jag känner ingen som givit sitt medgivande till att marknadsvärdet avgör vårdbehovet
Har aldrig träffat någon som inte tycker barnens väl är värd att offra olje-trippen för
Jag tror att nyliberalismens människa i praktiken inte finns, har aldrig funnits
Då återstår ingen annan fara än uppgivenheten, vår egen likgiltighet,
Och osäkerheten; att kanske inte heller politiken finns

Men studentförbundare
Vi, som ändå anar vad det skulle kunna vara att leva utan fruktan som enda drivkraft
Vi som vet hur en gobeläng av lögner om allas välstånd snabbt slits ned när vi räknar ut ojämlikhetens pris
Vi som fingrat oss fram till de innersta låsen och dyrkat fram valmöjligheter trots himlande ögon
Vi som länge matats med löften om frihet och därför vill ta chansen att fundera helt fritt
Vi som vill sluta bada i maktlöshetens ångest
Vi som misstror motorvägarna som skiljer praktik och drömmar åt
Vi som drömmer om en värld där man kan se sig själv i andra utan att skämmas
Det är väl på oss det hänger, om något av allt detta ska kunna bli gjort

Och ni å andra sidan, ni som sågar av den gren ni sitter på
Ni som är betungande för vårt klot med sina vattenhål och rikedomar
Ni som river ned entusiasmen - lika farliga som en smittosam sjukdom
Ni som bär på bölder av tystnad och omfamnar världen med er kvävande likgiltighet
Sluta upp med det, det är dum och farlig politik
Man kan inte tillbe en oljecistern som läcker, inte ignorera en vulkan som spyr ut rök
Man kan inte skjuta ihjäl motstånd mot förtryck och mäktiga staters övervåld
Den jämlikes krav på respekt för sig själv kommer aldrig att kunna reas ut

En grundläggande insikt, även, och särskilt, i moderna tider
Är att självförverkligandet går genom andra, inte förbi dem
I en hungrande välfärd bantas livschanser bort, som obefintligt fett på en redan mager samhällskropp
Men hos er, där makten och tillväxten koncentrerats, där växer ansvaret med ert midjemått
Ni är inte osynliga, oändliga, ni är jättehöga och jättestora och de hål ni gräver och den luft ni förgiftar är jättestora mängder framtidshopp i stöpet
Och även om allt ibland känns växande komplext, är jämlikhetens princip lika enkel som förut
Den potatis som kokar på er spis låg för några månader sedan i någon annans jord
Kör inte över de drömmande, de sakliga, de med siffrorna hos sig
Ingen av oss är skapt för att ensam äta elfenben till lunch

Så, när världen nu skälver, dessa år när vi är nyfikna, är jag glad att vara socialdemokrat
Vi går till kongress och till val och det är som om hela världsekonomin och samhällsanalysen återigen är osjälvständigt ung
Det har sagts om vårt parti, vår 120-åriga hushållare och kamporgan, att det saknas en berättelse om framtiden
Vår tid är full av berättelser; Frihetsgudinnan i New York är mäktigast av dem alla
Muhammedkarikatyrer blir berättelser om förtryck från flera håll
Nationen, eller Unionen, stiger som en Fenixfågel ett halvsekel efter nationalismens nederlag
När Reinfeldt säger ”arbetslinjen” överförs berättelser om individers skuld och skam
Det beståendes försvarare upplever kraven på förändring som konfrontation
När de borde se det som en vädjan om solidaritet i en värld som ändå förändras
Men skrapar vi lite på ytan så hittar vi det - den berättelse vi längtar efter finns ju där, strax bakom historiens förmodade slut
I ett förändrat ljus minns vi plötsligt, hur vi drömde att det kunde se ut

Ja, studentförbundare
Världen skälver, och politiken är inget skådespel – det är en dragkamp
Stig Sjödin skriver; när människan berövas sin framtid dör sångerna i hennes hjärta. Men ge henne vittring av framtid och frihet, och sångerna föds på nytt.
Och mycket riktigt - lyssnar vi med örat mot marken hör vi faktiskt sång av nya röster
Att återuppväcka, återupptäcka demokratin och människans roll är vår lott
Vi har med vår ärliga lust försökt nynna de sångerna under åren som gått
Det är inte alltid lätt att vara socialdemokrat, men just nu är det enkelt
Ett avgörande löfte vågar vi; vi glöder
Och det är väl, när man tänker efter, det enda som verkligen betyder nå´t


---------


Tacktal

Jag undrade alltid, innan allt det här blev en så stor del av livet, vad det var som fick somliga att se ut som om de brann. Annars har jag alltid tänkt att människor darrar inombords. Inte så att det syns på dem eller att alla går omkring som asplöv hela tiden, men att människor darrar inombords, osäkra på sin plats i världen. Och jag har känt, under de här åren, att det är när man står på gränsen till någonting, på randen till en förändring eller något nytt, någonting man kanske kan vara med och påverka, någonting som kan bli lite bättre om man gör det bra, när man får vara med om någonting viktigt som är lite större än en själv, det är då man slutar darra och i stället blir alldeles varm.

Jag har fått lära mig så mycket. Detta har varit mitt universitet. Det har förvånat mig att jag haft politiken i mig. Att om man lyssnar riktigt noga, finns den där, i mitten någonstans. Jag är helt ärlig när jag säger att jag trodde kapitalismen var en överdrift för några år sedan. Patriarkatet har jag alltid känt, men jag visste inte att dess tvillingbror var så stark och stor.

Det har faktiskt stundtals varit ett rätt hårt jobb att lära sig leva med politiken. Inte så att det är jobbigt när de ringer från Eskilstunakuriren eller Östgöta Correspondenten och vill ha en kommentar om de senaste regeringsförslaget till arbetsmarknadspolitisk förändring - det ena mer utflippat än det andra. Utan för att när man väl sett politiken i allt det vardagliga, när man ser hur Herr Disciplin och Ordning får ytterligare bonus på oförtjänad bonus, en Fru Självförnekelse agiterar för privatiseringar inom vården så att kvinnor får bli egenföretagare, äntligen, när junker Morgonröd uttalar sig om ”måttliga lönekrav” trots att måttlösheten ju är vad som verkligen skiljer klasserna åt eller när städerskan på kontoret en alldeles för sen novemberkväll plötsligt vänder sig mot dig och du ser att hon tänker samma sak som du – den ena borde ju ligga med en tekopp och en bra bok i sängen så här dags, den andra har precis, av nöden tvungen, gått på sitt skift. Då, då ser man också att man aldrig kommer undan mer. Att det goda livets kanter skrynklat sig en aning, och att kärleken till sammanhangen, omgivningen, gör allt till politik.

Att hålla på med politik är att lägga en sammanhängande berättelse ovanpå de olikartade bilderna. Vi tolkar det vi ser och utan en sådan logisk tråd att hålla i, blir verkligheten inget annat än en opåverkbar, oförklarlig, slumpartad och ganska dålig följetong. MacGyver vad min favorittv-serie när jag var liten, men när den tog slut saknade jag den inte. När välfärdssamhällets strategiska väktare skjuts ned, då saknas de av många fler.

Socialdemokratin är bland det mest spännande som finns. En rörelse så mycket större än summan av sina delar, där sammanhangen är allt, avskildheten intet. Det är som en tidlös vän med oändliga kunskaper men också sin egen nervositet inför hur framtiden ska bli. Att gräva i det förflutna är också att bygga för vår framtid. Det har fascinerat mig, den enorma hängivenhet och intresse människor under 150 år har ägnat denna otympliga organism, organiskt integrerad med hela samhället i sina bästa stunder, en samling toppstyrda småfurstendömen i de sämsta. Många socialdemokrater lever i en kluvenhet mellan framtidslöftet i historiematerialismen, i teknikoptimismen eller i sången som säger att ”från mörkret stiga vi mot ljuset” å ena sidan, och i känslan av förlust å den andra. Inte bara förlusten av ett årtionde, radikalismens 70-tal, utan mer av en förlust inom det ekonomiska systemet, en känsla av att kapitalismen, den ohejdade marknaden, tar ifrån oss lite av vår mänsklighet, skapar ett växande tomrum mellan möjlighet och människovärde. Nyliberalismen är glättighetens ideologi, att vara socialdemokrat är att längta både framåt och tillbaka, efter ursprung och framtidsutopi, samtidigt

Men framför allt detta att längta. Det var också en nyhet för mig när jag lärde känna den här rörelsen. Att hitta en rörelse vars hela mening bygger på att man inte bara längtar åt sig själv, utan också längtar åt varandra. Vi betalar ett högt pris för den känslomässiga tomhet som sprider sig när ideologerna säger att man bara får skapa en drömpolitik åt sig själv. Jag tror att i de frågor vi har försökt jobba med under dessa år, som vi har tvingats jobba med under dessa år; om kapitalismen, konkurrensen, konsumismen, kriserna, klimatet, rasismen och vilken kunskap om världen som egentligen är sann och viktig, så finns en gemensam nämnare, och det är att människors önskan om att vara en del av ett sammanhang drivs av ett begär som liknar smärta. Ojämlikheten etsar sig fast som ett märke hos människor som inte äger sig själva. De på samhällets ovansida märks i själen av avgrunden bakom dem, och de på samhällets undersida känns lätt igen, de har märken över hela sin kropp.

Men nyliberalismen har inte längre några filosofer. Kapitalismen har alltid varit ett system utan filosofiska ambitioner. Filosofi handlar om helhet. Och när vårt samhälle är trasigt och sprucket i vissa delar sprider sig den sociala oron överallt. Vi vet att murar byggs genom att lägga ytterligare sten på börda. Även om friheten är svår att definiera vet vi instinktivt vad ofrihet är. Och det gör mig sorgsen att konstatera att politiken inte har lyckats med sin uppgift; att skapa jämlikhet och hållbarhet. Den offentliga sektorn, nyss en strategi för andra värden, blir allt mer en schweizerost där kapitalet gömmer sig i hålorna. Fortsätter denna utveckling har vi plötsligt ingen användning för den längre. På marknaden är allt som ser till helheten för stort, för ineffektivt, för generellt och generöst. Ibland känns det som om vi vore oberörda av allt detta. Hur kan det komma sig? Hur kan en människas liv bara vara en människas ensak? Var är alla? Saknar klumpen bakom era revben puls?

Ni studentförbundare, som ska fortsätta vara fria radikaler, fria i tanken och radikala i handling, för er gäller att se både ideologin och strategin. Att se vad er roll är, som unga socialdemokrater, en roll skiljd från alla andras. Att vara radikal är att gå till botten med saker och ting, tänk er politiken som ett språk och som ett verktyg. Jag har lärt mig att man ska försöka säga som det är, inte som man tror att andra önskade att det skulle vara. Jag tror inte man ska vara rädd för orden, men man behöver inte heller gå efter gammal karta för att hitta byggstenar för socialism. Jag kallar mig inte socialist i dagligt tal, men så nämner man heller inte hela tiden att man andas. Skäms inte för det som högern hatar. Vi vet att frihet inte kommer i en liten ask. Frihet är någonting man kämpar för tillsammans. Och jag tror faktiskt, efter alltför många ensamma år, att vi till slut börjat saknar varandra.

Så, jag vill tacka för att jag fått vara med om denna resa. Detta universitet i omtumlande tider, uppfordrande och skräckinjagande på samma gång. Jag är så stolt över er. Jag är så stolt över oss. Människan skapas också utifrån och inåt och jag är inte samma människa nu som för tre år sedan. Jag har också fått se många av er förändras, och växa, under denna tid, och jag har fått en respekt för ert kunnande, ett kunnande om världen som inte lärs ut någon annan stans. Min önskan är att ni fortsätter lära av varandra. Att detta kan bli också ert universitet.

Och utan att nämna för många och glömma ännu fler, vill jag ändå rikta ett särskilt tack först och främst till, både de nuvarande klubbmedlemmarna i Laboremus, som blåst nytt liv i denna viktiga klubb, men kanske främst mina systrar i det gamla Laboremus, som visade mig vad feminism, solidaritet, ilska och gemensam styrka var. Som lärde mig att samhället inte är en vetenskap man enbart kan studera på universiteten, utan ett samspel mellan miljarder människor man måste förändra i praktiken varje dag. Och för det andra till Daniel Gullstrand, tapper förbundssekreterare under dessa år. Om varje människa är resultatet av alla sina samtal, har samtalen med dig påverkat mig mer än du någonsin kan tro. Det känns som tre hundra år sedan vi valdes, och då, för tre hundra år sedan var det där med frihet, jämlikhet och solidaritet blott en stilla viskning. Tre hundra år går snabbt, och nu är jämlikheten, solidariteten och demokratin de mest självklara beståndsdelar i en ärligt prövande samhällsförbättrarsjäl. Jag är tacksam för att politiken kunde bryta sig in i känslolivet, komma åt det där som skälver. I kamp om kultur och ekonomi behöver man känna, inte bara veta, vad som är rätt. Socialdemokratin är inget utan reformerna, utan försöken, utan sina ambitioner att i praktiken hela tiden göra samhället mer fritt och jämlikt. Men om socialdemokratin inte är något utan sina försök, är det att vara socialdemokrat, att aldrig sluta försöka.

Så vad är det som får människor att röra sig till musik? Vad är det som får folk att tro på en idé? Det enkla, men djupt humanistiska och grundligt hoppingivande svar som jag har hittat under dessa år, kan göra varje människa glad – du är inte ensam. Våra gemensamma val spelar roll. Att vi rör oss tillsammans spelar roll. Att bygga ett samhälle som i praktiken hänger ihop spelar roll. Du hänger ihop, du människa, med dig själv och med andra. En gång socialdemokrat - alltid socialdemokrat. Så därför studentförbundare, framtiden ligger inom räckhåll. Stå aldrig still. Tig aldrig still. Kom ihåg, utan oss finns ingenting.

Tack!