Egenintresset styr INTE bostadspolitiken

Ska fram till valet skriva ledarkrönikor för Skånska Dagbladet var tredje vecka.

Inleder med denna om bostadspolitiken.

---

Egenintresset ljuger aldrig sägs det. Men vad är egentligen egenintresset? Den egna plånboken, svarar somliga. Mycket riktigt reduceras därför alltför många samhällsfrågor till löpsedlarnas "vad tjänar du på den senaste ekonomiska förändringen?". Så också bostadspolitiken. Krigsrubrikerna på löpsedlarna har under våren, åtminstone i storstäderna, avlöst varandra; "Så här mycket får du för din lägenhet just nu!", "De dyraste borätterna – hela listan!" och "Förhandla om din ränta – tjäna tusenlappar!".

Det här med att bo är i grunden ganska enkelt. De flesta människor behöver någonstans att bo. Man vill gärna bo bra, i ett trevligt område och med tillräckligt, men inte allt för många, kvadratmeter – då blir det jobbigt att städa.

Det är onekligen individen som har ett intresse av att trivas med sitt boende, men samhällsekonomin säger också att det är smart om människor lätt kan flytta dit där det finns jobb, att dyra bostadsrätter eller sjunkande priser inte borde låsa fast människor på orter de inte vill bo kvar på. Därav det gamla kravet på att bostaden skulle ses som en del av välfärden, en rättighet snarare än en vara på en marknad.

I dag är det där dock mest önsketänkande; bostaden är en vara på en varu- och spekulationsmarknad, en del av finanskapitalismen snarare än en del av välfärden.
Svenskarna är mer belånade i dag än någonsin tidigare, trots finanskrisen. Alla vet att det var en fallerad bostadspolitik som knäckte de amerikanska bankerna för två år sedan, ändå fortsätter den låga boräntepolitiken, utlåningshysterin och vi har ännu inte sett röken av det samlade grepp om bostadsmarknaden som skulle behövas för att både tillgodose människornas behov av bra bostäder, och samhällets behov av en icke regelbundet krisande bostadssektor.

Stora delar av stimulanspolitiken har gått direkt in i bostäderna; priserna trissas upp när människor får råd att betala lite högre ränta via jobbskatte- och ränteavdrag. Allt fler påpekar nu att det inte är en fråga om huruvida, utan när, bostadsmarknaden kommer att krascha ännu en gång – läget är detsamma i hela västvärlden.

Debatten om bostadsmarknaden har varit märkligt frånvarande i efter-kris-politiken. Riksbankens förslag om att högst 85 procent av värdet får lånas hos bank är vällovligt, men för dem utan en årslön på banken till egeninsats (de unga, kvinnorna, invandrarna) är det dock till liten hjälp.
Nybyggda hyresrätter och reglerad kreditgivning är viktigt för alla de hundratusentals ungdomar som letar bostad i dag, men jag tippar att en framtida bostadspolitik också kommer att behöva ta tag i själva kärnfrågan; att marknadiseringen av prissättningen gjort att bostaden blivit en spekulationsvara.

Jag har inga förslag på vad man ska göra åt detta (rejäl vinstbeskattning, någon slags prisreglering?), men vill ändå lyfta ett varningens finger; bostadsmarknaden, som den ser ut i dag, gynnar knappast samhällsintresset. Och, om man ska vara lite långsiktig, ligger egentligen inte i någons egenintresse alls.

Du kan också läsa hela här: http://www.skanskan.se/article/20100524/OPINION/705249768/1061/OPINION/*/egenintresse-styr-bopolitiken.