Det är ett tecken i tiden att denna krönika, i första maj-numret av socialdemokratiska idéorganet Tiden valåret 2010, ägnas åt att försöka förstå…Miljöpartiet de gröna.
Miljöpartiet är intressant. Mycket mer intressant än Maria Wetterstrand. På ett imponerande sätt har Miljöpartiet, till alldeles nyligen avfärdat som ett parti för flummiga småortsideologer, plötsligt kommit att helt förknippas med framtiden. Miljöpartiet står med ena benet utanför höger-vänsterskalan och andra benet i Sverige år 2030. Politiken känns märkligt lätt i deras händer. De pratar inte i strukturer. De bekymrar sig inte om sådant som inte intresserar dem (vem vet hur en miljöpartistisk kulturpolitik ser ut?). Journalister frågar dem om hållbarhet och hur medelklassen tänker just nu. Deras ideologi bottnar främst i sådant som går att mäta (koldioxidutsläpp, oljetillgångar, sopberg), inte i värderingar och människosyn. Kittet som håller samman partiet är enkelt att förstå; hållbarhet och kritik mot centralism. I de flesta sakfrågor, förutom hållbarheten, kan de dessutom när som helst ändra åsikt utan att skämmas. Det är ett sant populistiskt parti, i ordets bästa bemärkelse.
Men trots att socialdemokrater sällan tycker att Miljöpartiet hänger ihop, varken politiskt eller organisatoriskt, så gör de faktiskt det på några avgörande, och för oss lärorika, sätt. Bristen på tydlig miljöpartistisk människosyn (alltså vad människor har rätt till respektive ska förtjäna, vara eller göra) betyder inte att de inte tror på människan. I själva verket tror de att det bästa alltid är om människor får rå sig själva (icke att beblanda med högerns tro på marknaden som evigt rättvis utslagsgivare). I integritets- och övervakningsdebatterna är de både de mest liberala och frisinnade. I debatter om stora eller små system tar de konsekvent ställning för de mindre systemen, oaktat det gäller skolans organisering, matproduktion eller former för demokrati. Kampen för fler friskolor ska inte främst ses som en liberal kamp för marknadens rätt gentemot demokratin, utan som en kamp för det småskaliga gentemot det storskaliga. De förordar ökat kommunalt självstyre, inte löntagarfonder. Det vi kallat flumpartistrukturer har för miljöpartisten varit ett sätt att organisera politiken på ett mänskligare sätt. Språkrörsmodellen, så hånad till en början, har visat sig vara en ganska praktisk lösning för människor som vill kombinera karriär i toppolitiken med familj – en modern lösning på ett urtida problem, således.
Denna konsekventa tro på människan gör Miljöpartiet respektlöst för rådande system, eller sådant som hos andra ses som ”nödvändigt”. Kraven på arbetstidsförkortning och friår betraktas som flum bland ekonomer, men är ett uttryck för en tro på att människor gör något bra med sig själva även utanför den organiserade produktionen. ”Arbetslinjen” i den miljöpartistiska tappningen är en trivsellinje, ingen uppfostrings- och kontrollinje – BNP-jakten kommer i andra hand, människor och natur först. Detta medför dock också att Miljöpartiet har en stor blotta; ointresse för sammanhangen. En miljöpartist ser inte klassamhället, helt enkelt för att de inte ser system. De ser inte effekterna av de egna resonemangen, bygger inte sammanhållna strukturer utan väljer och vrakar mellan ”högerns” och ”vänsterns” erbjudanden enligt devisen att det som är småskaligt, oövervakat och ekologiskt hållbart är bra. Därför blir Miljöpartiets decentralism en decentralism utan systemkritik. Alltså inte vänster. Men inte heller höger. De politiska lösningarna i praktiken sällan lika frigörande som känslan av partiet.
Jag tror att det som gör att Miljöpartiet går så bra just nu, särskilt bland medelinkomsttagare i storstadsområden, är att de kombinerar en luftig tro på att människor gör rätt val själva (faktiskt en ovanlig ståndpunkt i dagens övervakningssamhälle), med någon sorts civilisationskritik (om än ej helt sammanhängande). Deras valfrihet är en valfrihet bortom marknaden – möjligheten att välja att leva även utanför marknaden. Med sin envisa uppmaning om ”omställning” låter de som utopister för industriromantiker, men omställningsoptimismen attraherar människor som önskar sig ett bättre samhälle, men till vilka andra partier säger att inga alternativ till den förda politiken finns. Dagens ekonomikritik kommer inte från socialdemokratin, den kommer från Miljöpartiet. Vår tids stora frågor; hur vi klarar klimatet, hur vi klarar av att behålla och bygga ut välfärden trots energikris och oljetopp, hur vi vantrivs i det moderna samhället trots evigt växande konsumism, stressen och pressen i arbetslivet, tillväxtideologin som överideologi och dess utarmning av människor och miljö – på dessa frågor har Miljöpartiet inga svar, men de ser i alla fall problemen. I ett läge där den samhällsekonomiska debatten håller på att förändras sitter socialdemokratin ohjälpligt fast i industrialiseringens, den billiga olje- och vi-måste-hela-tiden-jobba-mer-epokens räknesnurror. Att Miljöpartiet är störst i storstäderna, och inte på landsbygden, beror väl på just det – det är i storstäderna människor stressas allra mest i vår evigt konkurrerande och ohållbara ekonomi.
Jag tror inte vi ska vara rädda för Miljöpartiet. Men inte heller avfärda dem som en one-hit-wonder. Det är inte RUT-avdragen som gör dem populära i innerstäderna, eller en charmig partiledare (även om det säkert hjälper), utan att de faktiskt tror att samhället kan vara både lite närmare individen, och mer hållbart i sin helhet, samtidigt. Att de inte ser ökad konsumtion, ens för arbetarklassen, som ett givet gott politiskt mål, utan att kampen i framtiden handlar om tid, trivsel och, särskilt i städerna, fler icke-kommersialiserade öar i livet. Kampen om det som är allra mest begränsat i vår överflödsekonomi – naturen och mänsklig trevnad. Att miljöpartiet håller på att bli stort har därför inget att göra med att de hittat en ny medelklass eller att klassamhället inte längre skulle finnas. Tvärtom, klassamhället är tydligare än på länge, men det finns en växande grupp människor för vilka den egna plånboken inte betyder mest i politiken – utan funderingarna över hur hela samhället ska se ut. Många av dem är storstadsbor – och för dem har varken socialdemokratin eller något annat parti någon framtidsberättelse att erbjuda. Där är jämlikhet, hållbarhet, livskvalitet och valfrihet nyckelord. Inte kommersialism, centralism och disciplin.
Låt oss lära av Miljöpartiet; i kritiken av både marknaden och övervakningssamhället, drömmen om valfriheten som ett val, inte bara inom ekonomins ramverk, utan val av en annorlunda ekonomi. Finns det någon framtidsvision som faktiskt kan kallas allmän så är det att framtiden är renare. Lägg därtill jämlik fördelning och gemensamma beslut så kan det hela nog bli bra till slut. En grönsosse är inte per definition liberal. En gråsosse är inte per definition gjord av betong. Vi ses på första maj!
måndag 26 april 2010
torsdag 22 april 2010
Ekonomidebatt
I samarbete med Lunds Universitet genomför Newsmill en satsning på debatt om den nya ekonomin. Idag skrev jag ett inlägg.
---
Parallellt med debatter om budgetmotioner och -propositioner i finanskrisens spår å den politiska sidan och avtalsrörelse å den fackliga, pågår en annan, mer systemkritisk ekonomisk politisk diskussion om tillväxtekonomins begränsningar. Tro det eller ej, men valet den 19 september handlar faktiskt också om dessa mer grundläggande ekonomiska frågor, och hur vi ska, inte bara "satsa oss ur krisen" utan också lyckas förhindra en ekologisk och finansiell kollaps. Saker och ting händer snabbt. De som för fyra år sedan sade att vi gick en finansiell härdsmälta till mötes lämnades ohörda och moderaterna gick 2006 till val på att hävda att klimatkrisen var en "icke-fråga". Nu vet vi bättre. De kommande mandatperiodernas stora ekonomiska utmaning kommer att vara att hitta en ekonomisk utveckling som inte tär mer på människor och miljö. I centrum för denna diskussion måste vår tillväxtekonomi stå.
Kapitalismens rädsla är att efter en viss välståndsnivå får den tre problem. Den ger inte längre lycka, hälsa eller hållbarhet. Till skillnad från jämlikhet och allmän välfärd, som alltid varit politiska stridsfrågor mellan höger och vänster, är lycka, hälsa och hållbarhet något som de flesta politiska partier oavsett färg säger sig vilja värna. När nu varken välfärden, jämlikheten, hållbarheten, hälsan eller lyckan i samhället ökar, trots alla våra växande resurser, är det kanske läge att fråga sig hur den ekonomiska utvecklingen i stället borde se ut, och vad som egentligen är fel med vår välståndsjakt. Jag ser tre sådana områden.
Måttstocken; detta påpekas numera rätt ofta, men tål att upprepas: vårt tillväxtmått, BNP, är ett enormt trubbigt begrepp som gör att stora oljeutsläpp till havs räknas in på plussidan i ekonomin, liksom bränder, våldsbrott och skogsskövling gör det. Gransknings- och rättegångskostnaderna efter Enronskandalen i USA våren 2005 lyfte amerikanska BNP med cirka 1 miljard dollar. Samtidigt räknas inte förbrukningen av naturresurser in på minussidan - om oljestaterna skulle räkna in förbrukningen av sin ändliga råvara, eller om regnsskogsstaterna skulle räkna in skövlingen som minusposter i sina framstegskalkyler, skulle BNP sjunka avsevärt. Saker vi i vanliga fall förknippar med välstånd; exempelvis fri tid, kultur och hälsa räknas däremot knappt alls. Att Simon Kuznets som "uppfann" BNP-begreppet på 30-talet noga poängterade att detta inte skulle användas som mått på ett lands välfärd, verkar dessvärre ha glömts bort.
Kortsiktigheten; borgerligheten har alltid anklagat löntagarna och deras fackförbund för att vara kortsiktiga, att eftersträva kortsiktiga löneökningar till förfång för den långsiktiga produktionen (och framtida arbetstillfällen). Men kortsiktighet är idag borgerlighetens signum. Regeringspolitiken under de senaste fyra åren har varit mycket konsekvent kortsiktig; kulturen kommersialiseras, utbildningsfabrikerna producerar allt mindre bildning, arbetsrätten urholkas och strandskyddet säljs ut i kommun efter kommun - av bildning, kultur, investeringar för en bättre framtid och traditionella borgerliga värden bidde mest ytterligare "tjack" till en dopad kvartalsekonomi.
I en spännande ordväxling om borgerlig kultur- och samhällsdebatt på DN:s kultursidor under vintern har en konservatism som också ser till den långsiktiga hållbarheten, inte bara kortsiktig ekonomisk vinst, efterlysts. Det borgerliga gensvaret var dock dessvärre svagt. Men ekologin borde egentligen kunna vara ett område där höger och vänster inte stod så långt ifrån varandra (att äga och förvalta kapital för att lämna till kommande generationer har väl varit en grundbult i den borgerliga arvsideologin?). Dessvärre bryr sig kapitalet inte om hållbarheten längre, utan slåss framför allt för ett samhälle där långa semesterresor till andra sidan jorden, sommarställen tusentals flygmil bort, allt större och mer bensinslukande bilar, kvartalsavkastning och en slit-och-släng-konsumtion für alle, blivit normgivande för vad som är det moderna samhället. Detta fungerar möjligen vid gränslöshet och oändliga resurser, men även borgerligheten måste väl ha upptäckt att naturen och klimatet nu faktiskt börjar sätta reella gränser för vårt, eller kommande generationers, sätt att leva?
Gränslösheten; en ständigt växande ekonomi, som utnyttjar allt mer av jordens resurser, är bara möjlig så länge dessa resurser är oändliga. Det är de dock inte. De är ändliga. Detta måhända trista faktum gör att den gränslösa tillväxtjakten, en tillväxt som hittills byggt på ökat utnyttjande av råvaror och ren luft, helt enkelt måste få ett stopp. Det mest rationella är att sätta ett tak för utsläppen och resursförbrukningen, och sedan utveckla en ekonomi under detta tak. Att få ekonomin att utvecklas och växa är viktigt då också, men det måste ske på ett mer långsiktigt hållbart sätt. Storleken på tillväxten är inte det viktigaste längre, utan kvaliteten.
Nationalekonomer brukar hävda att klimatförstörelsen bara är en felprissättningsfråga. Att marknaden inte inkorporerar alla kostnader i priset för en vara eller tjänst och därmed blir en på lång sikt farlig vara oförtjänt billig. Om de verkliga kostnaderna, på lång och kort sikt, skulle bakas in i priset för oljeanvändning skulle priset bli enormt högt - men då skulle oljan snabbt fasas ut och "andra transportsätt" komma i flygets, köttets och den bensintunga bilens ställe, säger nationalekonomen. Måhända är detta teoretiskt sant. Men sant är i sådana fall också att en massiv omfördelningspolitik skulle behövas om prissättningen var mer "rättvisande" - väldigt få människor har råd att flyga från Stockholm till Luleå om priset ligger på tiotusentals kronor. Dessutom - hur i praktiken prissätta ren luft, bildning, demokrati eller välmående?
Bristen på hållbarhet i dagens ensidigt och kortsiktigt tillväxtorienterade ekonomi ställer i stället frågor som högern är så livrädd för; frågor om behov, samhällets roll och vad välfärd egentligen är (skild från välståndets intressen). Trevande analyser spirar på sina håll. Förslag finns om nya tillväxtmått som tar in sådant som hur fiskarna mår, hur "oljekapitalet" sinar och hur klimatet förändras, som mäter den goda tillväxten snarare än den "oekonomiska tillväxten". Dessutom skulle "mänskligt välstånd" kunna räknas in där; hur utbildade är vi, hur sjuka är vi, hur stressade är vi, hur mycket fritid har vi, hur är förutsättningarna för reproduktionen - inte bara för produktionen? The Happy Planet Index är ett försök att inte mäta framgång bara i mängd av något, utan kvaliteten på det som utgör ekonomin.
Men man måste också ställa frågorna om behov kontra efterfrågan. Vad är, inte bara ekonomiskt viktigt, utan samhällsekonomiskt viktigt. Vi tvingas se ekonomin som ett socialt samspel, inte enbart en matematisk nödvändighet. Då hamnar man också i frågan om samhällets roll i ekonomin, och att människor av kött och blod måste ha mer att säga till om när välfärden skapas. Vad mår vi bra av? "Marknaden" och "den osynliga handen" får plötsligt en ny, helt synlig, styråra när ekonomins förödande oförmåga att styra sig själv på ett sätt som är samhällsvettigt, blir tydlig.
Är denna om-tanke möjlig? Är en ekonomi som inte är helt fokuserad på kortsiktiga tillväxttal, oavsett långsiktiga konsekvenser, möjlig att skapa? Svaret är, för det första, att det måste den vara. Men det räcker inte med en omställning till "grön konsumtion" och tro att hjulen i övrigt kan snurra på på samma sätt som tidigare. En växande efterfrågan i utvecklingsländerna sätter press på ekosystemen - lösningen är inte växande "grön konsumtion", utan mindre av resurstung varukonsumtion över huvud taget. Den rika världen, och de rika människorna, måste gå med på att krympa sitt ekologiska fotavtryck, samtidigt och i samma takt som de fattiga länderna och människorna måste få öka sitt välstånd.
I en globaliserad ekonomi kan då inte ledordet vara ökad "konkurrens" - hållbarheten garanteras bara genom samarbete och bättre fördelning av den ekonomiska tillväxten. Det globala handelssystemet skulle behöva reformeras, det är sant. Samarbete och långsiktig utveckling, snarare än konkurrens om kortsiktiga fördelar kräver nya institutioner och gemensamma regler. Framtidens globalisering har betydligt mer politiska förtecken än idag. Begränsad tillväxt, i den rika delen av världen, är heller inget som automatiskt tar död på länder; Japan hade noll-tillväxt, eller nära noll-tillväxt under större delen av 1990-talet men satsade ändå en hel del på utbildning, kultur och utveckling på andra områden. Simuleringsexperiment har också gjorts för att försöka förutse hur en "steady-state economy" skulle fungera (bland annat i Kanada) - där blir arbetstiden en central välfärdsfråga. Dessutom, något mycket grundläggande i vår ränteekonomi (där återbetalningskraven kräver ständig tillväxt för att företagen inte ska gå under) - det samhälleliga sparandet och investeringarna kommer att behöva bli mycket mindre beroende av kvartalsresultaten - detta är kanske det område där kapitalismen kommer att behöva förändras mest för att överleva.
Alltså - en långsiktigt hållbar ekonomi är inget som skapas i en handvändning. Att vrida på lite rattar räcker inte - det är den centrala frågan om tillväxtens roll och välståndets fördelning som måste lyftas. Men hur storslaget och avlägset det än kan låta är det faktiskt också detta valet i september handlar om. Det är farligt med en borgerlighet som abdikerat från det långsiktiga ekonomiska ansvaret, som slukar idag allt vad deras barnbarn skulle behövt i morgon, som bokstavligt talat obekymrat glufsar i sig godsakerna hela vägen till banken. Det är farligt med en borgerlighet som inte är beredda att försöka omforma ekonomin mot mer fördelning, hållbarhet och resurser efter internationella och nationella behov. Oavsett vad Anders Borg säger bedriver denna regering en ojämlikhets- och ohållbarhetspolitik som är förödande på både kort och lång sikt.
Så, i dessa tider av budgetmotioner och -propositioner, avtalsrörelse, 1:a maj och i upptakten till riksdagsvalet, en enkel uppmaning - tänk på långsiktigheten. Hur ekonomi och ekologi gifts ihop debatteras allt mer livligt internationellt. Jag efterlyser mer av denna nymornade internationella ekonomisk-kritiska debatt också här i Sverige. Jag hoppas att borgerligheten inte tänker sätta käppar i hjulet för jordens överlevnad, men förhoppningarna om en bättre ekonomi står till den rörelse och det parti som varit garanten för modernisering och ökat välstånd under 1900-talets "välståndsår", och som jag hoppas får möjlighet att ta tag i dessa frågor igen efter valet den 19:e september; arbetarrörelsen och socialdemokratin.
Läs hela på; http://www.newsmill.se/artikel/2010/04/22/kapitalismen-loser-inte-langre-vara-viktiga-problem
---
Parallellt med debatter om budgetmotioner och -propositioner i finanskrisens spår å den politiska sidan och avtalsrörelse å den fackliga, pågår en annan, mer systemkritisk ekonomisk politisk diskussion om tillväxtekonomins begränsningar. Tro det eller ej, men valet den 19 september handlar faktiskt också om dessa mer grundläggande ekonomiska frågor, och hur vi ska, inte bara "satsa oss ur krisen" utan också lyckas förhindra en ekologisk och finansiell kollaps. Saker och ting händer snabbt. De som för fyra år sedan sade att vi gick en finansiell härdsmälta till mötes lämnades ohörda och moderaterna gick 2006 till val på att hävda att klimatkrisen var en "icke-fråga". Nu vet vi bättre. De kommande mandatperiodernas stora ekonomiska utmaning kommer att vara att hitta en ekonomisk utveckling som inte tär mer på människor och miljö. I centrum för denna diskussion måste vår tillväxtekonomi stå.
Kapitalismens rädsla är att efter en viss välståndsnivå får den tre problem. Den ger inte längre lycka, hälsa eller hållbarhet. Till skillnad från jämlikhet och allmän välfärd, som alltid varit politiska stridsfrågor mellan höger och vänster, är lycka, hälsa och hållbarhet något som de flesta politiska partier oavsett färg säger sig vilja värna. När nu varken välfärden, jämlikheten, hållbarheten, hälsan eller lyckan i samhället ökar, trots alla våra växande resurser, är det kanske läge att fråga sig hur den ekonomiska utvecklingen i stället borde se ut, och vad som egentligen är fel med vår välståndsjakt. Jag ser tre sådana områden.
Måttstocken; detta påpekas numera rätt ofta, men tål att upprepas: vårt tillväxtmått, BNP, är ett enormt trubbigt begrepp som gör att stora oljeutsläpp till havs räknas in på plussidan i ekonomin, liksom bränder, våldsbrott och skogsskövling gör det. Gransknings- och rättegångskostnaderna efter Enronskandalen i USA våren 2005 lyfte amerikanska BNP med cirka 1 miljard dollar. Samtidigt räknas inte förbrukningen av naturresurser in på minussidan - om oljestaterna skulle räkna in förbrukningen av sin ändliga råvara, eller om regnsskogsstaterna skulle räkna in skövlingen som minusposter i sina framstegskalkyler, skulle BNP sjunka avsevärt. Saker vi i vanliga fall förknippar med välstånd; exempelvis fri tid, kultur och hälsa räknas däremot knappt alls. Att Simon Kuznets som "uppfann" BNP-begreppet på 30-talet noga poängterade att detta inte skulle användas som mått på ett lands välfärd, verkar dessvärre ha glömts bort.
Kortsiktigheten; borgerligheten har alltid anklagat löntagarna och deras fackförbund för att vara kortsiktiga, att eftersträva kortsiktiga löneökningar till förfång för den långsiktiga produktionen (och framtida arbetstillfällen). Men kortsiktighet är idag borgerlighetens signum. Regeringspolitiken under de senaste fyra åren har varit mycket konsekvent kortsiktig; kulturen kommersialiseras, utbildningsfabrikerna producerar allt mindre bildning, arbetsrätten urholkas och strandskyddet säljs ut i kommun efter kommun - av bildning, kultur, investeringar för en bättre framtid och traditionella borgerliga värden bidde mest ytterligare "tjack" till en dopad kvartalsekonomi.
I en spännande ordväxling om borgerlig kultur- och samhällsdebatt på DN:s kultursidor under vintern har en konservatism som också ser till den långsiktiga hållbarheten, inte bara kortsiktig ekonomisk vinst, efterlysts. Det borgerliga gensvaret var dock dessvärre svagt. Men ekologin borde egentligen kunna vara ett område där höger och vänster inte stod så långt ifrån varandra (att äga och förvalta kapital för att lämna till kommande generationer har väl varit en grundbult i den borgerliga arvsideologin?). Dessvärre bryr sig kapitalet inte om hållbarheten längre, utan slåss framför allt för ett samhälle där långa semesterresor till andra sidan jorden, sommarställen tusentals flygmil bort, allt större och mer bensinslukande bilar, kvartalsavkastning och en slit-och-släng-konsumtion für alle, blivit normgivande för vad som är det moderna samhället. Detta fungerar möjligen vid gränslöshet och oändliga resurser, men även borgerligheten måste väl ha upptäckt att naturen och klimatet nu faktiskt börjar sätta reella gränser för vårt, eller kommande generationers, sätt att leva?
Gränslösheten; en ständigt växande ekonomi, som utnyttjar allt mer av jordens resurser, är bara möjlig så länge dessa resurser är oändliga. Det är de dock inte. De är ändliga. Detta måhända trista faktum gör att den gränslösa tillväxtjakten, en tillväxt som hittills byggt på ökat utnyttjande av råvaror och ren luft, helt enkelt måste få ett stopp. Det mest rationella är att sätta ett tak för utsläppen och resursförbrukningen, och sedan utveckla en ekonomi under detta tak. Att få ekonomin att utvecklas och växa är viktigt då också, men det måste ske på ett mer långsiktigt hållbart sätt. Storleken på tillväxten är inte det viktigaste längre, utan kvaliteten.
Nationalekonomer brukar hävda att klimatförstörelsen bara är en felprissättningsfråga. Att marknaden inte inkorporerar alla kostnader i priset för en vara eller tjänst och därmed blir en på lång sikt farlig vara oförtjänt billig. Om de verkliga kostnaderna, på lång och kort sikt, skulle bakas in i priset för oljeanvändning skulle priset bli enormt högt - men då skulle oljan snabbt fasas ut och "andra transportsätt" komma i flygets, köttets och den bensintunga bilens ställe, säger nationalekonomen. Måhända är detta teoretiskt sant. Men sant är i sådana fall också att en massiv omfördelningspolitik skulle behövas om prissättningen var mer "rättvisande" - väldigt få människor har råd att flyga från Stockholm till Luleå om priset ligger på tiotusentals kronor. Dessutom - hur i praktiken prissätta ren luft, bildning, demokrati eller välmående?
Bristen på hållbarhet i dagens ensidigt och kortsiktigt tillväxtorienterade ekonomi ställer i stället frågor som högern är så livrädd för; frågor om behov, samhällets roll och vad välfärd egentligen är (skild från välståndets intressen). Trevande analyser spirar på sina håll. Förslag finns om nya tillväxtmått som tar in sådant som hur fiskarna mår, hur "oljekapitalet" sinar och hur klimatet förändras, som mäter den goda tillväxten snarare än den "oekonomiska tillväxten". Dessutom skulle "mänskligt välstånd" kunna räknas in där; hur utbildade är vi, hur sjuka är vi, hur stressade är vi, hur mycket fritid har vi, hur är förutsättningarna för reproduktionen - inte bara för produktionen? The Happy Planet Index är ett försök att inte mäta framgång bara i mängd av något, utan kvaliteten på det som utgör ekonomin.
Men man måste också ställa frågorna om behov kontra efterfrågan. Vad är, inte bara ekonomiskt viktigt, utan samhällsekonomiskt viktigt. Vi tvingas se ekonomin som ett socialt samspel, inte enbart en matematisk nödvändighet. Då hamnar man också i frågan om samhällets roll i ekonomin, och att människor av kött och blod måste ha mer att säga till om när välfärden skapas. Vad mår vi bra av? "Marknaden" och "den osynliga handen" får plötsligt en ny, helt synlig, styråra när ekonomins förödande oförmåga att styra sig själv på ett sätt som är samhällsvettigt, blir tydlig.
Är denna om-tanke möjlig? Är en ekonomi som inte är helt fokuserad på kortsiktiga tillväxttal, oavsett långsiktiga konsekvenser, möjlig att skapa? Svaret är, för det första, att det måste den vara. Men det räcker inte med en omställning till "grön konsumtion" och tro att hjulen i övrigt kan snurra på på samma sätt som tidigare. En växande efterfrågan i utvecklingsländerna sätter press på ekosystemen - lösningen är inte växande "grön konsumtion", utan mindre av resurstung varukonsumtion över huvud taget. Den rika världen, och de rika människorna, måste gå med på att krympa sitt ekologiska fotavtryck, samtidigt och i samma takt som de fattiga länderna och människorna måste få öka sitt välstånd.
I en globaliserad ekonomi kan då inte ledordet vara ökad "konkurrens" - hållbarheten garanteras bara genom samarbete och bättre fördelning av den ekonomiska tillväxten. Det globala handelssystemet skulle behöva reformeras, det är sant. Samarbete och långsiktig utveckling, snarare än konkurrens om kortsiktiga fördelar kräver nya institutioner och gemensamma regler. Framtidens globalisering har betydligt mer politiska förtecken än idag. Begränsad tillväxt, i den rika delen av världen, är heller inget som automatiskt tar död på länder; Japan hade noll-tillväxt, eller nära noll-tillväxt under större delen av 1990-talet men satsade ändå en hel del på utbildning, kultur och utveckling på andra områden. Simuleringsexperiment har också gjorts för att försöka förutse hur en "steady-state economy" skulle fungera (bland annat i Kanada) - där blir arbetstiden en central välfärdsfråga. Dessutom, något mycket grundläggande i vår ränteekonomi (där återbetalningskraven kräver ständig tillväxt för att företagen inte ska gå under) - det samhälleliga sparandet och investeringarna kommer att behöva bli mycket mindre beroende av kvartalsresultaten - detta är kanske det område där kapitalismen kommer att behöva förändras mest för att överleva.
Alltså - en långsiktigt hållbar ekonomi är inget som skapas i en handvändning. Att vrida på lite rattar räcker inte - det är den centrala frågan om tillväxtens roll och välståndets fördelning som måste lyftas. Men hur storslaget och avlägset det än kan låta är det faktiskt också detta valet i september handlar om. Det är farligt med en borgerlighet som abdikerat från det långsiktiga ekonomiska ansvaret, som slukar idag allt vad deras barnbarn skulle behövt i morgon, som bokstavligt talat obekymrat glufsar i sig godsakerna hela vägen till banken. Det är farligt med en borgerlighet som inte är beredda att försöka omforma ekonomin mot mer fördelning, hållbarhet och resurser efter internationella och nationella behov. Oavsett vad Anders Borg säger bedriver denna regering en ojämlikhets- och ohållbarhetspolitik som är förödande på både kort och lång sikt.
Så, i dessa tider av budgetmotioner och -propositioner, avtalsrörelse, 1:a maj och i upptakten till riksdagsvalet, en enkel uppmaning - tänk på långsiktigheten. Hur ekonomi och ekologi gifts ihop debatteras allt mer livligt internationellt. Jag efterlyser mer av denna nymornade internationella ekonomisk-kritiska debatt också här i Sverige. Jag hoppas att borgerligheten inte tänker sätta käppar i hjulet för jordens överlevnad, men förhoppningarna om en bättre ekonomi står till den rörelse och det parti som varit garanten för modernisering och ökat välstånd under 1900-talets "välståndsår", och som jag hoppas får möjlighet att ta tag i dessa frågor igen efter valet den 19:e september; arbetarrörelsen och socialdemokratin.
Läs hela på; http://www.newsmill.se/artikel/2010/04/22/kapitalismen-loser-inte-langre-vara-viktiga-problem
måndag 12 april 2010
Två kortisar om utbildning, kultur och avtalsrörelse i ETC
I ETC Stockholm
Kritiken har varit hård mot regeringens kulturpolitik. Regionalisering, marknadisering, kvantitetsmål och ekonomisk lönsamhet – istället för kvalitet, frihet och demokrati. Samma nedmonteringspolitik bedrivs dock på utbildningsområdet, där ledorden nu är ”anställningsbarhet” och ”genomströmning”. Utbildningspolitik och kulturpolitik hänger ihop. Avdemokratisering pågår också inom högskolan.
Denna marknadisering pågår på flera plan. Det låga studiemedlet tvingar studenter att arbeta vid sidan av studierna för att klara sig – något som går bra för de studievana och de med goda arbetslivskontakter, men mindre bra för studenter från arbetarhem. Trösklarna höjs hela tiden för att ta sig in på högskolan; vissa gymnasieprogram ger snart inte högskolebehörighet, den så kallade 25:4-regeln, som gav möjlighet åt studenter med arbetslivserfarenhet att studera, har tagits bort. Komvuxplatserna har skurits ned och studerandevillkoret i a-kassan avskaffats.
För några veckor sedan lade utbildningsminister Tobias Krantz fram en proposition om avgifter för utomeuropeiska studenter. Plötsligt är utbildning en vara på en marknad, inte en rättighet – i de flesta länder där avgifter införts för vissa studenter har till sist alla studenter också fått betala för sig. Samma år avgifterna införs, 2011, vill regeringen dessutom krympa anslagen till grundutbildningen – tanken är att högskolorna ska använda studieavgifter för att bekosta sina kurser. Studenten blir en kund, inte en medborgare.
För dem som värnar demokratin är borttagandet av kårobligatoriet också illa – kompensationsersättningen till kårerna är minimal och världens starkaste studentrörelse är snart ett minne blott. Förslag om ”ökad frihet” för högskolorna innebär att allt mer makt och ansvar flyttar från samhället till de olika högskoleledningarna vilket underminerar både studentinflytande, samhällsinflytande och likabehandling av studenter mellan högskolor. Forskningspolitiken, slutligen, präglas också av stöd till trendig spetsforskning och ”strategiska områden” – inte satsningar på den helt avgörande grundforskningen, eller på tryggheten för dem som bedriver forskning – doktoranderna. Vad svensk forskningen behöver är inte ökad politisk styrning, den behöver resurser.
Utvecklingen inom den högre utbildningspolitiken är inte rolig. Det blir allt svårare att ta sig in på högskolan, och för de som är inne skrumpnar bildningsmöjligheterna till förmån för sådant som anses löna sig. Utbildningspolitiken borde, liksom kulturpolitiken, istället präglas av bredd, frihet och självständighet. Studentinflytandet behöver utvecklas, inte avvecklas. I tider när fler vill och behöver utbilda sig och fler utbildningsplatser behövs i samhället där människan är något annat än konsument är den borgerliga utbildningspolitiken ett gigantiskt kliv bakåt, mot ett äldre och mer hierarkiskt utbildningssystem. Det är sju månader kvar till valet. Utbildningspolitiken och kulturpolitiken handlar båda om vår demokrati. Jag hoppas innerligt att denna avdemokratiseringspolitik då får ett tvärt slut.
Läs hela på: http://stockholm.etc.se/28803/utbildning-en-handelsvara/?results=190
Dessutom
I Uppsalademokraten (ETC Uppsala)
Årets avtalsrörelse är den största i modern tid. Nittio procent av alla kollektivavtal håller på att omförhandlas, samtidigt som stora ungdomskullar är på väg ut i arbetslivet. Hur denna avtalsrörelse utfaller kommer att påverka arbetsmarknaden för lång tid framöver.
Svenskt Näringsliv, däribland tjänsteföretagens Almega, driver centrala nollavtal och mer av uppgörelser på lokal nivå. Paus för löneökningar, sänkta lägstalöner och uppluckring av arbetsrätten görs ”för ungdomarnas skull”, så klart.
Men vem tjänar på detta? Knappast de unga i alla fall. Det finns flera goda argument för varför centrala sifferavtal med löneökningar är viktigt.
För det första; Den ekonomiska kris vi genomlever är en efterfrågekris, ingen kostnadskris. Ett nollavtal sänker efterfrågan ännu mer. Löneökningar stärker efterfrågan, och därmed sysselsättningen. Mycket svårare än så är det inte.
För det andra; Ett centralt nollavtal innebär inte att alla blir utan löneökningar. Välbetalda tjänstemän och de inom vissa industriyrken kommer troligtvis att få uppleva en löneglidning. Kvinnor och unga i privat och offentlig tjänstesektor får det inte. Utan löneökningar tas också det ökade löneutrymmet i stället ut i ökade vinster. Både osolidariskt och oekonomiskt alltså.
För det tredje; Lönepolitiken förändrar arbetsmarknaden på sikt. Att Almega och Svenskt Näringsliv säger sig företräda företagen på ”framtidens tjänstearbetsmarknad” förpliktigar. Klarar inte arbetsgivarna av att hålla uppe löneökningarna även i lågkonjunktur växer i stället en lågproduktiv låglönetjänstesektor fram.
För det fjärde; Almega har propagerat för sänkta ingångslöner som ett sätt att få in ungdomar på arbetsmarknaden. Det är ett helt igenom idiotiskt förslag. Ingångslönerna avgör lönenivån genom hela livet, och hur löneökningarna ser ut i hela branschen. En låg ingångslön ger en lägre livstidslön. Vad ungdomar i stället behöver är bra löner och bra jobb – för att de som vuxna också ska ha bra löner och bra jobb.
Avtalsrörelsen handlar både om individers inkomster och om samhällssolidaritet – både om lönerna idag och om vilken arbetsmarknad vi vill ha i framtiden. Svenskt Näringsliv går i ideologiskt ledband åt en alliansregering vars högsta dröm är en framväxande lågproduktiv packa-kassar-på-ICA-sektor. Att ungdomar skulle tjäna på sänkta löner och lägre kvalitetskrav är dock fullkomligt nys.
Ett hållbart arbetsliv kräver hållbara löner och villkor. Ungdomar är som andra människor och behöver löner som räcker till mat, bostad och ett gott liv.
Läs hela på: http://uppsalademokraten.etc.se/28574/unga-foerlorar-pa-laga-loener/
Kritiken har varit hård mot regeringens kulturpolitik. Regionalisering, marknadisering, kvantitetsmål och ekonomisk lönsamhet – istället för kvalitet, frihet och demokrati. Samma nedmonteringspolitik bedrivs dock på utbildningsområdet, där ledorden nu är ”anställningsbarhet” och ”genomströmning”. Utbildningspolitik och kulturpolitik hänger ihop. Avdemokratisering pågår också inom högskolan.
Denna marknadisering pågår på flera plan. Det låga studiemedlet tvingar studenter att arbeta vid sidan av studierna för att klara sig – något som går bra för de studievana och de med goda arbetslivskontakter, men mindre bra för studenter från arbetarhem. Trösklarna höjs hela tiden för att ta sig in på högskolan; vissa gymnasieprogram ger snart inte högskolebehörighet, den så kallade 25:4-regeln, som gav möjlighet åt studenter med arbetslivserfarenhet att studera, har tagits bort. Komvuxplatserna har skurits ned och studerandevillkoret i a-kassan avskaffats.
För några veckor sedan lade utbildningsminister Tobias Krantz fram en proposition om avgifter för utomeuropeiska studenter. Plötsligt är utbildning en vara på en marknad, inte en rättighet – i de flesta länder där avgifter införts för vissa studenter har till sist alla studenter också fått betala för sig. Samma år avgifterna införs, 2011, vill regeringen dessutom krympa anslagen till grundutbildningen – tanken är att högskolorna ska använda studieavgifter för att bekosta sina kurser. Studenten blir en kund, inte en medborgare.
För dem som värnar demokratin är borttagandet av kårobligatoriet också illa – kompensationsersättningen till kårerna är minimal och världens starkaste studentrörelse är snart ett minne blott. Förslag om ”ökad frihet” för högskolorna innebär att allt mer makt och ansvar flyttar från samhället till de olika högskoleledningarna vilket underminerar både studentinflytande, samhällsinflytande och likabehandling av studenter mellan högskolor. Forskningspolitiken, slutligen, präglas också av stöd till trendig spetsforskning och ”strategiska områden” – inte satsningar på den helt avgörande grundforskningen, eller på tryggheten för dem som bedriver forskning – doktoranderna. Vad svensk forskningen behöver är inte ökad politisk styrning, den behöver resurser.
Utvecklingen inom den högre utbildningspolitiken är inte rolig. Det blir allt svårare att ta sig in på högskolan, och för de som är inne skrumpnar bildningsmöjligheterna till förmån för sådant som anses löna sig. Utbildningspolitiken borde, liksom kulturpolitiken, istället präglas av bredd, frihet och självständighet. Studentinflytandet behöver utvecklas, inte avvecklas. I tider när fler vill och behöver utbilda sig och fler utbildningsplatser behövs i samhället där människan är något annat än konsument är den borgerliga utbildningspolitiken ett gigantiskt kliv bakåt, mot ett äldre och mer hierarkiskt utbildningssystem. Det är sju månader kvar till valet. Utbildningspolitiken och kulturpolitiken handlar båda om vår demokrati. Jag hoppas innerligt att denna avdemokratiseringspolitik då får ett tvärt slut.
Läs hela på: http://stockholm.etc.se/28803/utbildning-en-handelsvara/?results=190
Dessutom
I Uppsalademokraten (ETC Uppsala)
Årets avtalsrörelse är den största i modern tid. Nittio procent av alla kollektivavtal håller på att omförhandlas, samtidigt som stora ungdomskullar är på väg ut i arbetslivet. Hur denna avtalsrörelse utfaller kommer att påverka arbetsmarknaden för lång tid framöver.
Svenskt Näringsliv, däribland tjänsteföretagens Almega, driver centrala nollavtal och mer av uppgörelser på lokal nivå. Paus för löneökningar, sänkta lägstalöner och uppluckring av arbetsrätten görs ”för ungdomarnas skull”, så klart.
Men vem tjänar på detta? Knappast de unga i alla fall. Det finns flera goda argument för varför centrala sifferavtal med löneökningar är viktigt.
För det första; Den ekonomiska kris vi genomlever är en efterfrågekris, ingen kostnadskris. Ett nollavtal sänker efterfrågan ännu mer. Löneökningar stärker efterfrågan, och därmed sysselsättningen. Mycket svårare än så är det inte.
För det andra; Ett centralt nollavtal innebär inte att alla blir utan löneökningar. Välbetalda tjänstemän och de inom vissa industriyrken kommer troligtvis att få uppleva en löneglidning. Kvinnor och unga i privat och offentlig tjänstesektor får det inte. Utan löneökningar tas också det ökade löneutrymmet i stället ut i ökade vinster. Både osolidariskt och oekonomiskt alltså.
För det tredje; Lönepolitiken förändrar arbetsmarknaden på sikt. Att Almega och Svenskt Näringsliv säger sig företräda företagen på ”framtidens tjänstearbetsmarknad” förpliktigar. Klarar inte arbetsgivarna av att hålla uppe löneökningarna även i lågkonjunktur växer i stället en lågproduktiv låglönetjänstesektor fram.
För det fjärde; Almega har propagerat för sänkta ingångslöner som ett sätt att få in ungdomar på arbetsmarknaden. Det är ett helt igenom idiotiskt förslag. Ingångslönerna avgör lönenivån genom hela livet, och hur löneökningarna ser ut i hela branschen. En låg ingångslön ger en lägre livstidslön. Vad ungdomar i stället behöver är bra löner och bra jobb – för att de som vuxna också ska ha bra löner och bra jobb.
Avtalsrörelsen handlar både om individers inkomster och om samhällssolidaritet – både om lönerna idag och om vilken arbetsmarknad vi vill ha i framtiden. Svenskt Näringsliv går i ideologiskt ledband åt en alliansregering vars högsta dröm är en framväxande lågproduktiv packa-kassar-på-ICA-sektor. Att ungdomar skulle tjäna på sänkta löner och lägre kvalitetskrav är dock fullkomligt nys.
Ett hållbart arbetsliv kräver hållbara löner och villkor. Ungdomar är som andra människor och behöver löner som räcker till mat, bostad och ett gott liv.
Läs hela på: http://uppsalademokraten.etc.se/28574/unga-foerlorar-pa-laga-loener/
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
