Myter om medelklassen(eller hur vi gått rakt i fällan)

Krönika i senaste numret av Tiden.

------
Det finns ett antal myter om medelklassen som måste punkteras. Den första är att det är en grupp med gemensamma egenskaper. Det är fel – denna breda grupp är ett hopkok av allt ifrån lågavlönade TCO-kvinnor i offentlig sektor, välbetalda fixarmän i arbetaryrken via kulturradikala konstnärssjälar på Ssödermalm i Stockholm, ingenjörssöner och –döttrar som pluggar på Örebro universitet, till storstadsentreprenörer med radhus och öfvre medelklassens mellanchefer i lummiga promenadområden. Ofta tänker vi oss att denna heterogena grupp skiljer sig från klasserna närmast under: arbetarna, de arbetslösa, de boende i storstädernas förorter, de utanför. Och så försöker vi forma en ”ny” politik med utgångspunkten att den förra gruppen växer och den senare krymper. Det är märkligt. Sanningen är väl att båda grupperna växer och socialdemokraternavi blöder, sanningen att säga, åt båda hållen; både ”uppåt” och ”nedåt”, samtidigt. Att ”möta” den ena eller andra väljargruppen fungerar inte särskilt väl: väljer vi de övre skikten tappar vi fotfästet och, klasskampsretoriken alienerar de numera välbeställda. Snart är det kongress och valrörelse. Det är ingen lätt sits, den vi försatt oss i, och den blir än svårare.

Den andra myten är att medelklassen är nöjd som det är. Sant är att många tjänar bättre än sina föräldrar. Men sant är också att högern kunde vinna ett val (2006) delvis på frågan om ”livspusslet”; stressen, pressen och människans otillräcklighet i det moderna arbetslivet. TCO gör undersökningar som säger att på medelklassens arbetsmarknad växer oron för omstruktureringar, omorganiseringar, rädslan för att inte komma in i de tryggas skara (de allt färre heltidsanställda) snabbare än i arbetaryrkena. Strukturomvandlingen drabbar medelklassen på ett annat sätt än arbetarklassen, men den drabbar likväl. Medelklassen är inte nöjd som det är.

Den tredje myten är att medelklassen inte gillar trygghet. Den ökande efterfrågan på privata inkomstförsäkringar talar ett annat språk. Samtidigt som medelklassens trygghet försämras, ökar lönerna och) hålen i samhällets skyddsnät växer. Därmed har medelklassen både fått ökade möjligheter till, och ökade behov av, privata försäkringar. Och i slutändean väljer faktiskt medelklassen samma trygghet som arbetarklassen; inkomst, pension, bostad, utbildning och vård. Om inte genom samhället så genom en privat lösning.

En fjärde myt är den om att medelklassens individualism skulle göra att de avfärdar gemensamma lösningar. En snabbkoll på anslutningsgraden till TCO och SACO säger oss att den grupp som har högst anslutningsgrad faktiskt är tjänstemän på mellannivå, vilka väl får sägas höra till medelklassen. Att individualisten nödvändigtvis anser att förnyelse i välfärden måste ske i form av avknoppningar och privatiseringar, inte inom den gemensamma sektorn, är också ett skumt påstående - kvaliteten, inte driftsformen, är troligtvis vad som avgör medelklassens val.

Detta leder oss fram till en femte myt, som fått luft också denna sommar; att medelklassen nu ”måste betala mer själva” för välfärden. Att vi ”inte har råd att finansiera den gemensamt”. Detta är ytterligare ett påstående som fått fäste. Sanningen är väl att vi redan betalar allt själva. Fast via skatten. Någon måste betala för de ökade behoven av försäkringar och välfärd, medelklassen kommer också att göra det – oavsett vem som administrerar räkningen. Frågan är därför inte om vi ska betala mer för växande välfärd, utan vem som ska stå för administrationen, och vem som ska fördela bördorna – och det gör, det vet vi, det offentliga mycket bättre än det privata.

Slutligen finns det en sjätte myt, som kanske är den allvarligaste av dem alla. Att vinna medelklassen blir ofta ett argument för att tillgodose deras snäva klassintressen, särintressen, inte vädja till ett gemensamt samhällsintresse. Man pratar nervöst om valfrihet och individualisering och hävdar att detta bara är något som görs som en ytlig anpassning till dagsläget. I framtiden ska socialdemokratin återigen bli det stora parti som lyckas minska ojämlikheterna i samhället – men inte just nu. Detta är en missbedömning. Om en del av befolkningen får snabbare inkomstökning än andra så blir det allt svårare att möta deras krav på bättre tjänster inom ramen för det solidariska välfärdssystemet. Att försöka ”möta medelklassen” genom att spä på ojämlikheterna i samhället, är därför att försäkra sig om att det blir ännu svårare att möta dem i framtiden med bibehållna jämlikhetsambitioner. Varför medelklassen då ska betala skatt över huvud taget – det blir en allt mer berättigad fråga.

Alltså: vi har gått rakt i fällan. Det var ju detta högern ville, att kilen skulle slås in mellan arbetar- och medelklass, att den solidariska alliansen skulle brytas upp. Så får dessa grupper allt mer skilda intressen och så möjliggör vi en högerns allians ovanifrån, mellan medel- och överklass och där arbetarklassen lämnas därhän som en restpost i det gamla Sverige. Det är inte konstigt att stora samhällsgrupper, med ökade privatinkomster, känner sig fria och oberoende – och det är i grunden något bra. Men socialdemokratin är inget parti enbart för dem som upplever sig som ofria (arbetslösa, sjuka). Inte heller för dem som tror sig redan vara befriade. Den generella välfärdspolitiken handlade just om denna strid – att välfärden skulle vara generell, varken exklusiv eller formerad efter särintressen, att alla tjänade på den. När vi nu frågar oss vem vi ska vända oss till; ”förorterna” eller ”medelklassen” är det en ny sorts fråga. Wigforss skrev att om man inte kan måla upp en sammanhängande samhällsvision, ge mening åt politiken, så kommer människor alltid att välja den privata konsumtionen. Så håller det på att bli. Medelklassen släpper ankaret, arbetarklassen släpper socialdemokratin. Och vi kastar suktande blickar efter båda två. Aktar vi oss inte är vi snart ett parti för ingen. Lösningen är inte enkel, men viktig: vi har varit för dåliga både på att vädja till medelinkomsttagarnas bästa sidor och aktivt föra en politik som både arbetar- och medelklass faktiskt tjänar på. Svaret på frågan om vart vi ska rikta oss är inte antingen eller, svaret måste vara både och.