Hälsning till SSU-kongressen

Denna hälsning höll jag till SSU-kongressen förra veckan - vilken för övrigt var en storslagen tillställning.

------

God morgon, ssu:are,

Tack för att jag har fått komma hit och hälsa kort till er från er systerorganisation, studentförbundet.

Jag ska inte göra något inlägg i er politiska debatt, den får ni ha för er själva och det har varit väldigt spännande att sitta och lyssna på den under de senaste dagarna. Jag har suttit längst bak i salen och hört era argument. Studentförbundet hade en kongress för några månader sedan och där förekom liknande diskussioner.

Men jag vill ändå ta tillfället i akt och påminna er om att de inlägg ni gör här, den debatt ni för under de här dagarna och de argument ni använder er av i diskussionen, det är inlägg i, både en evig, men just nu fruktansvärt aktuell, dragkamp mellan högern och vänstern i världen.

Det är en gammal dragkamp mellan en icke-reglerad vinst-och-förlust-kapitalism å ena sidan och en reglerad fördelningsekonomi å den andra. Mellan, precis som ni har konstaterat under de här dagarna, de växande klyftornas samhälle å ena sidan och maktdelning och demokrati å den andra, eller mellan ofrihet och frihet. För det har jag tänkt på när jag har lyssnat på er de här dagarna att det är ju det som är vänsterns och socialdemokratins grundläggande paradox: att frihet kräver reglering. Därför att frihet kräver jämlikhet och jämlikhet, i en ekonomi som koncentrerar makt och resurser i allt högre grad, kräver reglering.

Högern tror inte det. Högern vill inte tro det. Inte ens idag efter det som hänt och händer i världsekonomin. Högern tror att frihet kräver avreglering och att avregleringar löser fundamentala samhällsproblem. Men om vi ser på världen som den ser ut just idag, så är det ganska tydligt att nyliberalismen, att avregleringsvågen under de senaste decennierna och att högern faktiskt inte lyckades lösa ett enda av de fundamentala samhällsproblemen så som vi ser dem: ofriheten, bristen på jämlikhet, bristen på hållbarhet i våra samhällen, bristen på jämställdhet, resursbristen, freden, toleransen och den eviga konkurrensen om livets goda.

Liberalismen kan kännas enkel och socialismen kan kännas svår. Men det har visat sig, med plågsam tydlighet under det senaste året, att det inte var så särskilt enkelt att leva i det nyliberala samhället heller. Den enda växt som verkar kunna växa i det nyliberala drivhuset, är tillväxten. Men tillväxt, det måste vi komma ihåg, är meningslös utan fördelning. Den är skadlig utan hållbarhet. Och sanningen är att vi under de senaste åren har varit jättebra på tillväxten, men vi har faktiskt varit jättedåliga på både fördelningen och hållbarheten. Och därför har vi denna kris just nu.

Så det faktum att ni nu, i dessa omvälvande tider (även om det kan kännas lugnt här inne i detta stora och fyrkantiga hus), att ni nu ägnar en vecka åt att diskutera just detta svåra, hur politikens olika regleringar och instrument ska se ut, det gör ni väl antar jag, för att ge de andra sköra växterna: friheten, tryggheten, freden och hållbarheten, ny energi och näring. Det behöver de. Det behöver vänstern och det behöver socialdemokratin. Särskilt i dessa tider. Därför är det viktigt att ni håller kongress.

Det var det första jag skulle säga: något om frihet och regleringar och de regleringar ni diskuterar här. Det andra jag ska nämna är något om ungdomen och ilskan.

En av er ssu:are här inne, som jag aldrig hade träffat tidigare, sade till mig så här för ett drygt halvår sedan: hur delar man med sig av sin ilska? Jag har tänkt på det där, och det är faktiskt bland det finaste jag har hört någon säga om politik, någonsin. Hur delar man med sig av sin ilska? För det måste ju vara det som är grunden till allt, all politik och all förändring, all förbättring bottnar i temperamentet, i längtan och i ilskan över att världen inte var bättre än så här. Den där ilskan är viktig och man ska hålla fast vid den så att den inte förbyts i avmätthet, för då är man farligt ute.

När jag var liten sade man till mig att om man inte är röd när man är ung så har man inget hjärta, och är man inte blå när man blir gammal så har man ingen hjärna. Som om ilskan eller önskan om att dela med sig av sin ilska, nödvändigtvis måste rinna ur en när man blir äldre och kanske får mer ansvar.

Och då tänkte jag att vilken tur att sådana som Wigforss och Alva Myrdal och Olof Palme och John F Kennedy och Obama och Ellen Key och PO Enquist och Simone de Beauvoir och massa andra radikala gamla gubbar och gummor, vilken tur att de aldrig åldrades, så att de kunde förbli så där röda i både hjärta och hjärna och dela med sig av sin ilska hela livet. Vilken tur att ålderdomen inte drabbar alla.

Men det är ju dessutom så att det där påståendet faktiskt är grundläggande fel på ett annat sätt, och det är väl kanske mitt viktigaste och avslutande budskap till er kongress: ungdomen har nämligen alltid rätt. Det är inget märkligt med det utan ett rent praktiskt konstaterande. Ungdomen har alltid rätt därför att vi har framtiden på vår sida. För tänk er till exempel, i den bästa av världar, att en massa unga människor som känner ilska över att världen inte är en bättre plats att leva på, som till exempel ni här på er kongress under den här veckan, bestämmer sig för en sak när de är unga, typ att de vill ha fred, eller mer jämlikhet och hållbarhet, och sedan efter några år har de växt upp och blivit vuxna, då är det ju de som kan bestämma att det ska bli så som de ville att det skulle bli när de var unga. Och då blir det kanske så.
Så därför har ungdomen alltid rätt, därför spelar det roll vad unga människor bestämmer sig för, ilskan behöver inte alls rinna ur en när man blir äldre, det spelar roll vad ni bestämmer er för på den här kongressen, eftersom ni, och vi, har framtiden på vår sida.

Så, det är mina korta budskap till er kongress; frihet kräver regleringar, jämlikhet kräver ilska, det är omvälvande tider vi lever i och låt oss, liksom så många före oss, försöka förbli evigt unga.

Lycka till på er kongress

Tack för att jag fick komma hit.