Vad har ni att prata om på Första maj, frågar borgerligheten i ytterligare ett försök att skilja oss från vår berättelse. För två år sedan hyllade de dem som hade ett arbete att gå till. Förra året skrev de om arbetslinjen på Första maj. Men i år har de inte mycket att komma med. Volvoarbetarna blir arbetslösa – inte för att de är lata utan för att det inte finns några jobb. Vad ska borgerligheten säga då? Att klippa sig räcker ju inte när världsekonomin beter sig som kvicksand. Deras vision är döende, den ensamma människan gjorde inte samhället starkt.
Så då vill de inte heller att vi ska demonstrera och hålla tal. Ursch, säger de. Ni är ju lika goda kålsupare som vi. Ni har också beviljat miljonbelopp och suttit på stolar med ergonomiska ryggstöd. Håll därför tyst! Ni har inget att berätta som inte vi kan berätta. Era drömmar skiljer sig inte längre från våra. Det ni kunde har ni förlorat. Ni borde inte hålla tal!
Men det är fel. Socialdemokratin fyllde 120 år förra veckan. För 100 år sedan rasade storstrejken genom landet, latinamerikanska arbetare skickade pengar till vårt samhällsbygge uppe i norr. För 80 år sedan krisade ekonomin, för 70 år sedan demokratin. Det finns dagsaktuella sanningar i de historierna med.
Och hur är läget idag? Det är krig i Irak, slakt i Gaza. Klimatkrisen hotar att göra oss alla överflödiga, finanskrisen fördelar pengar från dem som inte har till dem som har. Staterna är viktigare än någonsin, nyliberalismens laissez-faire lika omodern som alltid. Vi har sverigedemokrater på väg in i riksdagen, ett EU-parlament ockuperat av högern och en alliansregering som låtsas att den är något den aldrig kan bli – solidarisk.
Det är när ledarsidor och högerpolitiker säger att det inte finns något att tala om – det är då vi vet att det finns massor att berätta. Om vi vågar. De vill att vi ska frukta, inte högern, utan fruktan själv. Strunt i det, du är socialdemokrat. Utnyttja denna din rätt, att tala på Första maj!
Kajsa Borgnäs, ordförande för S-studenter
måndag 27 april 2009
tisdag 21 april 2009
Same, same - but different
I senaste numret av Libertas, tema Arbetarparti, skriver jag och förbundssekreteraren följande krönika.
Argument 1
En arbetsdag
06.30 – upp
08.00 – på jobbet,
11.30 – fruktansvärt hungrig
14.00 – hjärtklappning
17.00 – smörgås
19.30 – hem, snabb (obs! snabb) middag
21.45 – fäller ned datorskärmen, av främst psykologiska orsaker, bokstäverna hoppar, tapeten böljar
23.00 – vill sova
Somnar
Vaknar
Argument 2
I romanen Gruva beskriver Sara Lidman standardtidssystemet för att systematisera arbetstagarnas rörelser under arbetsdagen: MTM. ”Systemet bygger på att allt manuellt arbete kan delas upp i enkla grundrörelser, som STRÄCKA, FLYTTA, GRIPA, INPASSA osv. Tidsenheten för att mäta dessa små och enkla rörelser är en jämn decimal av en timme och kallas TMU, vilket är lika med 1/100000 timme.” Grundrörelsen ÖGONFÖRFLYTTNING tar 0,285 TMU. Rörelsen GÅ tar 15,0 TMU per ett steg som beräknats till 86 cm. ”Vid gång på sand, järnvägsslipers, inom hindrade områden och under liknande onormala förhållanden användes en standard på 17,0 TMU per steg.” Sådant har vi inte längre på jobbet. Men i huvudet och bröstet. Hjärtat och hjärnan.
Argument 3
I romanen Du, människa gräver Marit Paulsen (japp, hon har skrivit romaner, feministiska socialistiska sådana, innan hon fick jobb som folkpartist i EU) i samma övervakning av arbetarna: ”Någon gång kommer du på tanken att arbetsköparna är rädda för arbetarna. Varför annars denna helfnoskiga övervakning? Stämpelklockorna, tidsstudier, ackordslönen, den egna ekonomin, centralografen – ändå anställer de basar som de dresserar till halvapor för att bevaka er ytterligare. Desto märkligare tycker du att det är att tjänstemännen tilltros att jobba utan samma rigorösa bevakning. Är de rädda för just arbetarna. Varför?”.
Argument 4
Gramsci skrev om de intellektuella. Att det inte räcker med de traditionellt intellektuella, prästerna, lärarna. Att de övre klassernas intellektuella medvetet eller omedvetet driver de övre klassernas intressen, inte förmår ställa sig över de egna ekonomiska villkoren. Därför, skrev Gramsci, är det så viktigt med bildning av arbetarklassen. För att de flesta ur borgarklassen som säger sig företräda arbetarna egentligen gör precis tvärtom. Arbetarrörelsen behöver sina egna organiskt intellektuella. I värsta fall måste arbetarrörelsen också utbilda de småborgerliga intellektuella – arbetarrörelsen är lika mycket en bildningsrörelse för arbetarna som för de småborgare som tror sig vara ”fritt” tänkande.
Argument 5
”Beslutet om avskaffande av kvinnolöner på LO-SAF området genomfördes inte på en gång. Efter påtryckningar från arbetsgivare i kvinnointensiva verksamheter sköts genomförandet av avtalet upp till perioden 1962-1967.” ”Idag tjänar kvinnor i genomsnitt (på hela arbetsmarknaden) knappt 20 procent mindre per arbetad timme än vad män tjänar. Denna löneskillnad till männens fördel har varit så gott som konstant i drygt 20 år”.
Argument 6
Weber beskrev fyra sorters idealtypiskt handlande: traditionellt, affektivt, värderationellt och målrationellt handlande. Givet att vi inte enbart handlar av traditionella eller känslomässiga skäl, återstår alltså de två övriga. Vi styrs av reflektion över vad som är moraliskt riktigt och/eller av reflektion över hur vi bäst når ett visst mål. Förhoppningsvis drivs den akademiker som sympatiserar med arbetarrörelsen i stället för med arbetsgivarrörelsen (minst) lika mycket av det värderationella handlandet som av det målrationella. Vi kanske inte har samma ekonomiska intressen i arbetarrörelsen, men samma emancipatoriska. Att vi inte övervakas enligt MTM-system betyder inte att vi inte övervakas, men disciplinen kommer inifrån. Längtan efter emancipation i arbetet förenar arbetare med akademiker. Det ska vara bra, men det ska också vara rätt. Arbetarrörelsen är bra, men den är också rätt. Egenintresset får finna sig i att gå hand i hand med solidariteten. Frihet tillsammans med jämlikhet. Det är rätt.
Beroende på hur man väljer att definiera ordet arbetare så kommer en större eller mindre del av befolkningen att täckas in i definitionen. Men är det så värst relevant? Vi är rätt många i samhället idag som är beroende av arbetsgivaren och investeringarna för vår inkomst och överlevnad. Det räcker väl, där finns ett gemensamt intresse, oberoende av vilka exakta arbetsuppgifter man råkar ha och den exakta mängden nollor på lönen. Det är inte nödvändigtvis våra kroppar vi sliter ut på jobbet längre. Det är vår ork, energi, engagemang och känsla av tillfredsställelse som exploateras när kroppen försätts i skrivbordsläge. Arbetets fysiska påfrestning har vi reglerat, delvis, inte den psykiska.
Argumenten för varför en akademiker ska välja arbetarepartiet är därför många: solidaritet, kunskap, det gemensamma bästa - en roligare, vackrare värld. Vad arbetarpartiet ska med akademikerna till, är mindre klart, förutom att de blir allt fler. Vid mötet mellan arbetarparti och akademiker förändras båda, någon mest. De ekonomiska intressena delvis motstridiga, friheten gemensam. Mittenliberala partier finns det gott om. Ett är säkert - vi är inte här för att kidnappa rörelsen.
Argument 1
En arbetsdag
06.30 – upp
08.00 – på jobbet,
11.30 – fruktansvärt hungrig
14.00 – hjärtklappning
17.00 – smörgås
19.30 – hem, snabb (obs! snabb) middag
21.45 – fäller ned datorskärmen, av främst psykologiska orsaker, bokstäverna hoppar, tapeten böljar
23.00 – vill sova
Somnar
Vaknar
Argument 2
I romanen Gruva beskriver Sara Lidman standardtidssystemet för att systematisera arbetstagarnas rörelser under arbetsdagen: MTM. ”Systemet bygger på att allt manuellt arbete kan delas upp i enkla grundrörelser, som STRÄCKA, FLYTTA, GRIPA, INPASSA osv. Tidsenheten för att mäta dessa små och enkla rörelser är en jämn decimal av en timme och kallas TMU, vilket är lika med 1/100000 timme.” Grundrörelsen ÖGONFÖRFLYTTNING tar 0,285 TMU. Rörelsen GÅ tar 15,0 TMU per ett steg som beräknats till 86 cm. ”Vid gång på sand, järnvägsslipers, inom hindrade områden och under liknande onormala förhållanden användes en standard på 17,0 TMU per steg.” Sådant har vi inte längre på jobbet. Men i huvudet och bröstet. Hjärtat och hjärnan.
Argument 3
I romanen Du, människa gräver Marit Paulsen (japp, hon har skrivit romaner, feministiska socialistiska sådana, innan hon fick jobb som folkpartist i EU) i samma övervakning av arbetarna: ”Någon gång kommer du på tanken att arbetsköparna är rädda för arbetarna. Varför annars denna helfnoskiga övervakning? Stämpelklockorna, tidsstudier, ackordslönen, den egna ekonomin, centralografen – ändå anställer de basar som de dresserar till halvapor för att bevaka er ytterligare. Desto märkligare tycker du att det är att tjänstemännen tilltros att jobba utan samma rigorösa bevakning. Är de rädda för just arbetarna. Varför?”.
Argument 4
Gramsci skrev om de intellektuella. Att det inte räcker med de traditionellt intellektuella, prästerna, lärarna. Att de övre klassernas intellektuella medvetet eller omedvetet driver de övre klassernas intressen, inte förmår ställa sig över de egna ekonomiska villkoren. Därför, skrev Gramsci, är det så viktigt med bildning av arbetarklassen. För att de flesta ur borgarklassen som säger sig företräda arbetarna egentligen gör precis tvärtom. Arbetarrörelsen behöver sina egna organiskt intellektuella. I värsta fall måste arbetarrörelsen också utbilda de småborgerliga intellektuella – arbetarrörelsen är lika mycket en bildningsrörelse för arbetarna som för de småborgare som tror sig vara ”fritt” tänkande.
Argument 5
”Beslutet om avskaffande av kvinnolöner på LO-SAF området genomfördes inte på en gång. Efter påtryckningar från arbetsgivare i kvinnointensiva verksamheter sköts genomförandet av avtalet upp till perioden 1962-1967.” ”Idag tjänar kvinnor i genomsnitt (på hela arbetsmarknaden) knappt 20 procent mindre per arbetad timme än vad män tjänar. Denna löneskillnad till männens fördel har varit så gott som konstant i drygt 20 år”.
Argument 6
Weber beskrev fyra sorters idealtypiskt handlande: traditionellt, affektivt, värderationellt och målrationellt handlande. Givet att vi inte enbart handlar av traditionella eller känslomässiga skäl, återstår alltså de två övriga. Vi styrs av reflektion över vad som är moraliskt riktigt och/eller av reflektion över hur vi bäst når ett visst mål. Förhoppningsvis drivs den akademiker som sympatiserar med arbetarrörelsen i stället för med arbetsgivarrörelsen (minst) lika mycket av det värderationella handlandet som av det målrationella. Vi kanske inte har samma ekonomiska intressen i arbetarrörelsen, men samma emancipatoriska. Att vi inte övervakas enligt MTM-system betyder inte att vi inte övervakas, men disciplinen kommer inifrån. Längtan efter emancipation i arbetet förenar arbetare med akademiker. Det ska vara bra, men det ska också vara rätt. Arbetarrörelsen är bra, men den är också rätt. Egenintresset får finna sig i att gå hand i hand med solidariteten. Frihet tillsammans med jämlikhet. Det är rätt.
Beroende på hur man väljer att definiera ordet arbetare så kommer en större eller mindre del av befolkningen att täckas in i definitionen. Men är det så värst relevant? Vi är rätt många i samhället idag som är beroende av arbetsgivaren och investeringarna för vår inkomst och överlevnad. Det räcker väl, där finns ett gemensamt intresse, oberoende av vilka exakta arbetsuppgifter man råkar ha och den exakta mängden nollor på lönen. Det är inte nödvändigtvis våra kroppar vi sliter ut på jobbet längre. Det är vår ork, energi, engagemang och känsla av tillfredsställelse som exploateras när kroppen försätts i skrivbordsläge. Arbetets fysiska påfrestning har vi reglerat, delvis, inte den psykiska.
Argumenten för varför en akademiker ska välja arbetarepartiet är därför många: solidaritet, kunskap, det gemensamma bästa - en roligare, vackrare värld. Vad arbetarpartiet ska med akademikerna till, är mindre klart, förutom att de blir allt fler. Vid mötet mellan arbetarparti och akademiker förändras båda, någon mest. De ekonomiska intressena delvis motstridiga, friheten gemensam. Mittenliberala partier finns det gott om. Ett är säkert - vi är inte här för att kidnappa rörelsen.
onsdag 1 april 2009
Förstör inte studiemedlet - höj det!
S-studenter skriver idag, tillsammans med Gröna studenter, vänsterns studentförbund, Gunilla Apelgren (skapare av Facebookgruppen "Stoppa skärpta villkor för att få studiemedel efter 4 års studier") och 13 kårer, på Svd Brännpunkt om studiesociala kommitténs förslag till försämringar av studiemedlet.
----
Under en lång period har fokus i den utbildningspolitiska debatten legat på hur man kan få studenter att plugga snabbare och komma ut i arbetslivet fortare. Den studiesociala utredningens förslag, som presenterades i måndags, om att förkorta det generella studiemedlet från sex till fyra år, motiveras på liknande sätt: studenter ska inte byta utbildning titt som tätt utan slutföra den utbildning de påbörjat – då får de mer studiemedel.Detta stuprörstänkande kring högre utbildning riskerar inte bara att låsa in människor i program och yrkesval de egentligen inte är intresserade av, det höjer också trösklarna väsentligt för de grupper som redan idag i stor utsträckning står utanför högskolan.
Betänkandet innebär att studiemedel för studier på eftergymnasial nivå ska lämnas i högst 36 månader (4 år). Efter en prövning kan studiemedel lämnas i ytterligare 18 månader (2 år) och därefter ytterligare i ett år efter ytterligare prövning. Vid varje prövningstillfälle mäts huruvida studenten har tagit examen eller hur långt studenten har kvar till examen. Efter fyra år med studiemedel måste alltså den som önskar mer studiemedel kunna uppvisa antingen en examen från en minst treårig högskoleutbildning, minst tre års fullgjorda studier på en utbildning som är minst tre och ett halvt år lång eller en examen från en tvåårig yrkesutbildning som inte är högskoleutbildning. Studerande som läser utbildningar som är minst fem år långa, sådana som omfattar 300 högskolepoäng eller mer, kommer att kunna få studiemedel för att slutföra sina studier, sammanlagt högst 63 månader (7 år).
Man kan tycka att det är bra att möjligheten att få lån för att avsluta sina studier ökar till 7 år, liksom att det är bra att kommittén föreslår en generell studiemedelshöjning. Men förändringarna kommer att slå mycket olika mot olika studenter. En mycket trolig effekt är att studenter som inte är säkra på sitt studieval skjuter upp sin studiestart då de vet att det första valet av utbildning blir långt viktigare för möjligheten att läsa vidare. Inlåsningseffekterna när studenter stannar kvar på utbildningar de egentligen inte vill gå klart drabbar främst de studenter som inte tidigt vet vad de vill studera och därför först valde ”fel”. Att studenter på längre programutbildningar som avklaras snabbt får rätt till mer studiemedel kommer troligtvis att gynna barn från akademikerhem som tidigt vet vad de vill läsa och studenter på prestigeutbildningar (läkare, jurister osv) En möjlig effekt är att studier avbryts till förmån för arbete om studenten känner sig osäker på sitt yrkesval. Sammantaget gör förändringen att några terminers ”sökande” inom utbildningssystemet omöjliggörs, att rekryteringsarbetet för att få in högskoleovana grupper försvåras och att tröskeln in till högskolan höjs mest för dem som är mest osäkra. Det är märklig utslagningspolitik i en tid när Sverige behöver mer utbildning, inte mindre. Varför regeringen vill bygga in dessa nya trösklar i den högre utbildningen är för oss en gåta.
Riskerna med förslaget är stora – både för individen och för samhället. Man riskerar stora inlåsningseffekter och effektivitetsförluster när människor inte kan byta utbildning till något de hellre skulle vilja göra. Studier tar tid. Det tar tid att bestämma sig för vad man vill studera, vad man vill arbeta med i livet. Att försämra möjligheterna för människor att ”hitta rätt” i högskolan är inte en modern utbildningspolitik. Studiemedlet ska underlätta, inte försvåra, vidare studier, och högskolan ska rekrytera bredare grupper, inte smalare. Vill man öka genomströmningen vore höjt studiemedel en bättre idé – då slipper människor jobba när de borde plugga. Av dessa anledningar hoppas vi att riksdagen säger nej till den föreslagna studiemedelsförsämringen men ja till höjt studiemedel.
KAJSA BORGNÄS, ordförande s-studenter
JON LARSSON, språkrör Gröna studenter
FRIDA JOHANSSON, språkrör Gröna studenter
MIA SAND, ordförande vänsterns studentförbund
VIKTOR ANDERSSON, ordförande, Chalmers studentkår
KRISTOFFER ARVIDSSON, ordförande, studentkåren Malmö
ELINA BERG, ordförande Lunds Samhällsvetarkår
GARDAR BJÖRNSSON, ordförande, Stockholms Universitets Studentkår
SOFIE BLOMBÄCK, ordförande Filosofiska Fakulteternas Studentkår Göteborg
ANNA EDÈN, ordförande Mälardalens studentkår
MARIA ERIKSSON, vice ordförande, Utbildningsvetenskapliga studentkåren Göteborg
LARS HEDEGÅRD, ordförande, Studentkåren i Borås
KLAS-HERMAN LUNDGREN, ordförande, Uppsala Universitets studentkår
KRISTIAN STRÖBERG, ordförande Medicinska Föreningen Göteborg
SUSANNA SVENSSON, ordförande Karlstad studentkår,
MARTIN THULIN, ordförande Haga Studentkår
ROBERT ÖSTBERG, ordförande Umeå studentkår,
GUNILLA APELGREN, initiativtagare till Facebookgruppen ”Stoppa skärpta villkor för att få studiemedel efter 4 års studier” med över 24000 medlemmar.
Läs artikeln på: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_2678475.svd
----
Under en lång period har fokus i den utbildningspolitiska debatten legat på hur man kan få studenter att plugga snabbare och komma ut i arbetslivet fortare. Den studiesociala utredningens förslag, som presenterades i måndags, om att förkorta det generella studiemedlet från sex till fyra år, motiveras på liknande sätt: studenter ska inte byta utbildning titt som tätt utan slutföra den utbildning de påbörjat – då får de mer studiemedel.Detta stuprörstänkande kring högre utbildning riskerar inte bara att låsa in människor i program och yrkesval de egentligen inte är intresserade av, det höjer också trösklarna väsentligt för de grupper som redan idag i stor utsträckning står utanför högskolan.
Betänkandet innebär att studiemedel för studier på eftergymnasial nivå ska lämnas i högst 36 månader (4 år). Efter en prövning kan studiemedel lämnas i ytterligare 18 månader (2 år) och därefter ytterligare i ett år efter ytterligare prövning. Vid varje prövningstillfälle mäts huruvida studenten har tagit examen eller hur långt studenten har kvar till examen. Efter fyra år med studiemedel måste alltså den som önskar mer studiemedel kunna uppvisa antingen en examen från en minst treårig högskoleutbildning, minst tre års fullgjorda studier på en utbildning som är minst tre och ett halvt år lång eller en examen från en tvåårig yrkesutbildning som inte är högskoleutbildning. Studerande som läser utbildningar som är minst fem år långa, sådana som omfattar 300 högskolepoäng eller mer, kommer att kunna få studiemedel för att slutföra sina studier, sammanlagt högst 63 månader (7 år).
Man kan tycka att det är bra att möjligheten att få lån för att avsluta sina studier ökar till 7 år, liksom att det är bra att kommittén föreslår en generell studiemedelshöjning. Men förändringarna kommer att slå mycket olika mot olika studenter. En mycket trolig effekt är att studenter som inte är säkra på sitt studieval skjuter upp sin studiestart då de vet att det första valet av utbildning blir långt viktigare för möjligheten att läsa vidare. Inlåsningseffekterna när studenter stannar kvar på utbildningar de egentligen inte vill gå klart drabbar främst de studenter som inte tidigt vet vad de vill studera och därför först valde ”fel”. Att studenter på längre programutbildningar som avklaras snabbt får rätt till mer studiemedel kommer troligtvis att gynna barn från akademikerhem som tidigt vet vad de vill läsa och studenter på prestigeutbildningar (läkare, jurister osv) En möjlig effekt är att studier avbryts till förmån för arbete om studenten känner sig osäker på sitt yrkesval. Sammantaget gör förändringen att några terminers ”sökande” inom utbildningssystemet omöjliggörs, att rekryteringsarbetet för att få in högskoleovana grupper försvåras och att tröskeln in till högskolan höjs mest för dem som är mest osäkra. Det är märklig utslagningspolitik i en tid när Sverige behöver mer utbildning, inte mindre. Varför regeringen vill bygga in dessa nya trösklar i den högre utbildningen är för oss en gåta.
Riskerna med förslaget är stora – både för individen och för samhället. Man riskerar stora inlåsningseffekter och effektivitetsförluster när människor inte kan byta utbildning till något de hellre skulle vilja göra. Studier tar tid. Det tar tid att bestämma sig för vad man vill studera, vad man vill arbeta med i livet. Att försämra möjligheterna för människor att ”hitta rätt” i högskolan är inte en modern utbildningspolitik. Studiemedlet ska underlätta, inte försvåra, vidare studier, och högskolan ska rekrytera bredare grupper, inte smalare. Vill man öka genomströmningen vore höjt studiemedel en bättre idé – då slipper människor jobba när de borde plugga. Av dessa anledningar hoppas vi att riksdagen säger nej till den föreslagna studiemedelsförsämringen men ja till höjt studiemedel.
KAJSA BORGNÄS, ordförande s-studenter
JON LARSSON, språkrör Gröna studenter
FRIDA JOHANSSON, språkrör Gröna studenter
MIA SAND, ordförande vänsterns studentförbund
VIKTOR ANDERSSON, ordförande, Chalmers studentkår
KRISTOFFER ARVIDSSON, ordförande, studentkåren Malmö
ELINA BERG, ordförande Lunds Samhällsvetarkår
GARDAR BJÖRNSSON, ordförande, Stockholms Universitets Studentkår
SOFIE BLOMBÄCK, ordförande Filosofiska Fakulteternas Studentkår Göteborg
ANNA EDÈN, ordförande Mälardalens studentkår
MARIA ERIKSSON, vice ordförande, Utbildningsvetenskapliga studentkåren Göteborg
LARS HEDEGÅRD, ordförande, Studentkåren i Borås
KLAS-HERMAN LUNDGREN, ordförande, Uppsala Universitets studentkår
KRISTIAN STRÖBERG, ordförande Medicinska Föreningen Göteborg
SUSANNA SVENSSON, ordförande Karlstad studentkår,
MARTIN THULIN, ordförande Haga Studentkår
ROBERT ÖSTBERG, ordförande Umeå studentkår,
GUNILLA APELGREN, initiativtagare till Facebookgruppen ”Stoppa skärpta villkor för att få studiemedel efter 4 års studier” med över 24000 medlemmar.
Läs artikeln på: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_2678475.svd
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
