tisdag 13 januari 2009

Kolmonoxidförgiftning och kunskapsproduktion

Jaha, tillbaka från julledighet präglad av influensa, inställd Istanbulresa och mild kolmonoxidförgiftning (orsakad av gasolbrännare, för många stearinljus och en ovädrad bastu).

Fortsätter med min mediauppdatering: Igår talade jag in ett inlägg på OBS i P1 på temat "idédebattens roll i politiken". Detta efter att s-studenters antologi "Från smedja till sambandscentral - var finns plats för idédebatt?" släppts i december. OBS kommer att ta in ett antal andra skribenter ur vår bok, liksom andra debattörer, och spinna vidare på temat. Följ och köp (så här gör du för att få tag på ett ex)!

Här det inlägg jag gjorde, i textformat.


I en antologi som gavs ut 1976 och som handlade om idédebattens roll för politiken och socialdemokratin, skrev Sara Lidman så här: ”Naturligtvis har socialdemokratin en ideologi, en människosyn, en föreställning om ett samhälle att eftersträva. Men att denna vision hålls hemlig, så att en delfråga sällan eller aldrig sätts in i sitt större sammanhang, se där vad vi ogillar. Att rörelsen så sällan rör vid helheten.”

Det där kan man fundera på. En rörelse måste röra vid helheten för att fortfarande vara en rörelse, särskilt om man vill vara en samhällsrörelse. Man måste röra vid helheten både i betydelsen att många människor måste känna igen sig i rörelsen, få vara med och påverka vilka beslut som fattas och vilken riktning politiken tar. Men också i betydelsen att politiken aldrig enbart får bli en fråga om hur vi svarar på högerns senaste utspel, hur vi vinner nästa val eller vilket ekonomiskt stimulanspaket som ska läggas fram den närmsta månaden. En sådan politik rör bara vid delarna i samhällsbygget, inte helheten. Och en politik som enbart rör vid delarna sätter heller ingen människa i rörelse. Det är helheten i politiken som måste bära delarna, inte tvärtom.

Min utgångspunkt är denna: liberalismen är väldigt enkel och socialismen är väldigt svår. Det är enkelt att säga till varje människa att nu måste du vara din egen lyckas smed - lita inte på någon annan, annat än i absoluta nödfall, för ditt välbefinnande. Det är svårare att bygga samhällen där vi tar gemensamt ansvar för varandra, där solidariteten sträcker sig bortom familjen och de närmsta vännerna. Det är också därför det tar så kort tid, fyra eller åtta år, för högern att riva ned det som vänstern ägnat decennier åt att bygga upp. Det är svårt att foga samman, lätt att slå isär.

Idédebatten har varit livsviktig för socialdemokratin. Det är kunskapen om världen, de egna perspektiven, drömmen om vad samhället skulle kunna vara och vägen dit, som skiljt oss ifrån borgerligheten och gjort oss framgångsrika. Kampen mot kapitalismen gick hand i hand med kampen mot okunskapen i det tidiga 1900-talets början. Kunskap var makt, i ordens verkliga mening. Utan sin egen kunskapsproduktion i fackförbund, studiecirklar och s-föreningar hade socialdemokratin aldrig någonsin blivit den politiska kraft den så länge kom att vara. Vi hade blivit en variant av högern, nu tvingades högern i stället bli en variant av oss.

Därför är det också så att om man faktiskt tror på det här svåra, att det både är möjligt och önskvärt att hela tiden försöka skapa ett mer jämlikt samhälle, där människor har makt över sina liv och friheten inte bestäms av löneutbetalningen varje månad, då krävs även idag en kunskapsproduktion och idéskapande som inte styrs av högerns hegemonier. Då behövs en ideologisk debatt inom socialdemokratin och vänstern om vilket samhälle vi vill leva i, inte bara efter nästa val, utan efter nästa decennium, nästa generation. Hur principerna för samhällsbygget borde se ut och hur vi med små steg i taget tror att vi kan ta oss dit. Det är inte helt lätt efter ett antal tillbakatryckta år men det finns något i luften, en finanskris, arbetsmarknadskris, klimatkris och global ojämlikhetskris som gör att grundläggande samhällsanalys återigen börjar bli på modet. Högerns satsningar på tankesmedjor och kunskapsproduktion ter sig nu som bortkastade pengar, det är vänsterns analys av världen som människor längtar efter. Det finns därför tre, mycket bra, argument för att vänstern och socialdemokratin just nu ska storsatsa på kunskapsskapande för 2000-talet:

För det första: visserligen har det under en period varit svårt att vara socialdemokrat, lätt att vara liberal. Men det är inte sant att människors värderingar förändrats så som högern beskrivit det. Värderingar och samhällsanalys är olika saker. Det är inte högerns värderingar som lockat väljarna till Reinfeldt utan högerns medvetna satsning på samhällsanalys under många år. Värderingarna om solidaritet och jämlik rätt till livskvalitet består relativt intakta, fråga vilken sociolog som helst. Just därför måste socialdemokratin återfå självförtroendet i värderingarna och våga slipa fram egna samhällslösningar på problemen, bortom liberalismens lömskt socialliberala skrud.

För det andra: det politiska engagemanget och intresset hos människor växer, men till stor del utanför de politiska partierna. Jag önskar mig en socialdemokrati som är öppnare mot nya rörelser, har högre i tak, där det är möjligt att vara engagerad på många olika sätt, där det kryllar av tankesmedjor, tidskrifter, studiecirklar, mötesplatser, tidningar och stora utredningar med friare mandat, bredare frågeställningar och utan rädsla för vår just-in-time-media. Arbetarrörelsen har alltför länge litat på att de gamla strukturerna räcker för en levande kunskapsproduktion även i detta århundrade - det gör det inte. Vi måste aktivt och generöst omforma infrastrukturen så att de nya tankarna får plats även i den gamla rörelsen.

För det tredje: även väljarna till höger jagas bäst med bättre argument från vänster, inte genom att vi gör högerns gamla avlagda argument till våra. Att debattera vad högern gör och att vi inte tycker om det är oftast ointressant, eftersom både våra slutsatser och utgångspunkter är helt olika. Det är visionen och diskussionen inom den röd-gröna vänstern som är avgörande. Ny kunskap skapas framför allt där de små nyanserna är viktiga. Fokusera mindre på högerns nycker och mer på politikens progressiva vänsterkrafter. Det är de som kommer att förändra samhället.

Så: all kritisk samhällsanalys börjar med detta enkla: det skulle kunna vara mycket bättre. Sedan det lite svårare: hur ska vi göra det – det är det vi måste ta reda på. Framtiden är påverkbar, socialdemokratin förändras. Vänstern och socialdemokratin behöver en ordentlig idédebatt och kunskapssatsning för 2000-talet - för vår planets överlevnad och människors framtida livskvalitets skull. Det kommer inom kort vara möjligt att vara både systemkritisk och alldeles, alldeles modern, samtidigt. Så kan livet, och politiken, nog också bli lite roligare då.

Hör detta och kommande/följande inlägg på: http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?ProgramId=503&artikel=2560679

4 kommentarer:

MJV sa...

väl skrivet:) såld på idédebatt som jag är, ska jag definitivt införskaffa boken.
Ett problem, menar jag har varit att den sk traditionella vänstern tittat lite snett på analyser som bygger på att idéer i sig har betydelse för utvecklingen. (inte enbart idéer då förstås, men de är definitivt en komponent...)

Sedan det här med liberalernas hegemoni under de senaste 20 åren: den bygger ju, när vi kommer till samhällsanalys, ofta på att de låtsas som att alla har det som de själva - de låtsas inte om att vi har en utveckling mot ökade ekonomiska klyftor. utom när det ska talas om utanförskap, men då blir det genast väldigt abstrakt.

god fortsättning

Anonym sa...

"... måste socialdemokratin återfå självförtroendet i värderingarna och våga slipa fram egna samhällslösningar på problemen, bortom liberalismens lömskt socialliberala skrud"

Ja, precis så är det. Som föregående inlägg talar om den borliga hegemonin; så måste SAP återfå förtroendet.

Problemet kan vara att nuvarande ledning inte tror på en radikal förändring, det blev ju ett himla lvi när Skånes disktrikt uttalade sig om budgettaket för inte så lände sedan. Man är alltså van att folk i rörelsen accepterar en socialdemokrati som spelar enligt kapitalets regler, istället för att vilja förändra!

Detta har enligt mig att göra med att dessa politiker inte lever i verkligheten. Jag menar att så länge som man har en riktig schyst rikssdagslön eller liknande, kommer man alldrig att kunna sätta sig in i människor som sista två veckorna har svårt att få det att gå runt. Det blir bara en massa prat...

Samma problem har varit med västerlandet och konflikten i Gaza. Människor skulle alldrig acceptera situationen om de visste hur det är att inte ha vatten i dagar. Människor vänjer sig vid den plats de har idag. I sin ungdomm är många radikala, för att sedan som medeklassmänniskor tappa radikaliten och genom sin goda ekonomiska ställning förneka att det kan vara svårt för den som inte har pengar... Vi sitter med whiskyn och skrattar åt våra ungdomsfantasier.

Jag, tror på allvar att det enda vi kan göra ; är att skapa en motmakt mot de strukturer som hindrar SAP från att bli ett radikalt alternativ, istället för bar ett litet bättre alternativ till borligheten.

Det handlar om att slipa de intelektuella verktygen och inte acceptera att folk säger att vi benhårt skall hålla på "budgetnormer" och annat.

Det handlar i grunden om att partiet skall överleva som det enda radikala alternativet i den svenska politiken. Medelklassen skall inte få bestämma politiken. Det måste vara nog med iskalla kalkyler; dags för hjärta!

Johan Nyström
SSK

Lars Rudström sa...

Till Johan Nyström och MJV: Vad konkret menar ni? SAP har sålt sin själ sedan länge till den sk blandekonomin. De svenska socialisterna har i samtliga bloggar och andra inlägg beklagat sig över de ökade klassklyftorna. Vad där inryms är väl ganska tydligt "ekonomiska klyftor". Socialisterna, framför allt SAP, har haft regeringsställning de senaste 63 av 76 åren. Varför har då klyftorna ökat? Vill ni verkligen ha tillbaka detta parti i rgeringsställning igen? Och tillsammans med de två kommunistiska partierna Mp och purkommunisterna med Ohly i spetsen?
vet ni inget bättre alternativ i er fåvitskhet?

Anonym sa...

Jag menar konkret att SAP borde arbeta för att minska klyftorna som finns i samhället. Ja, SAP har åtminstonde sedan 80 talet sålt sin själ till blandekonomin. Eller socialliberalismen, som Fp övergav. Jag tycker gott att Fp kunde ta tilbaka socilliberalismen och SAP kunde gå lite mera åt vänster.
En lustig sak med Alliansen är att M är dubbelt så stora som de övriga kompisarna, och det är ju M som startade alltihopa. I svensk politik är det M och SAP. Resten är stödpartier.

Jag vill jätte gärna ha tillbaka SAP i regeringsställning, eftersom att Alliansen främst har sänkt skatterna för de med mest pengar ( vilket är logiskt ur konservativ/liberal ideologi eftersom att de betalar mest skatt). Om Alliansen rent procentuellt rejält minskat skatten för de som har det tuffast, hade jag faktiskt blivit glad. Det enda positiva är att Borg vill ha kvar värnskatten.

Djursholmsborna får starta ett nytt moderatparti.. vad hemskt!

Nej, du har i sak fel att kalla Mp för kommunstiskt. Vet du inte att deras syn på arbete ligger nära Alliansen? De gjorde ju nästan upp med C och Fp för förra valet!

Ja, Vp bör vara kommunistiskt. Där råder det ingen tvekan.

Johan Nyström