Befinner mig just nu ute på kampanjturné i klubbarna - därav sporadiskt bloggande. I övrigt kan konstateras att dagens ledare i DN har rätt många rätt i sina självklarheter: människor som är sjuka är sjuka och ska ha ordentlig sjukförsäkring. För dem hjälper inga avtrappningssteg eller bortre parenteser i världen. De som kan jobba ska få hjälp att göra det genom utbildning eller jobb som inte kräver 100% hela tiden. I övrigt beror bristen på arbete på, hör och häpna, arbetslöshet (alltså inte på lata individer). Befriande nyktert av borgarna för borgarna.
Här är Libertastexten.
Göran Greider har sagt att efter det senaste regeringsskiftet och den borgerliga regerings tillträde befolkar kapitalet nu också regeringskansliets beslutsrum. Detta har givit ett skifte, inte bara i vem som prioriterar mellan mål och medel, utan också i synen på det offentliga rummet, vad som är värt att värna och vad som hör oss alla till.
När regeringen av finanspolitiska skäl i höstas drog in produktionsstödet till En Bok för Alla, vars Läs-för-mig-pappa-projekt och barnboksutgivning givit även arbetarklassen tillgång till kulturen, låg det helt i linje med den kulturpolitiska dagordning som säger att det som inte självt kan hävda sig på en marknad heller inte har där att göra. Med liknande budgetbesparande motivering lyckades vår kortvarigaste kulturminister Cecilia Stegö-Chiló under sina få dagar i regeringen korta sändningstillstånden för public service från sex till tre år, för att försäkra sig om att vår offentligfinansierade TV blir smal och otillgänglig svår-TV eller tvinga ut den oberoende journalistiken på marknaden i jakt efter snabba cash. Vill man vara långsökt kan underbudsutförsäljningen av Centrumkompaniet i Stockholm, det företag som äger tio olika köpcentrum och vars utförsäljning således försvårar politiska manifestationer/samtal i dessa centrum, liksom nedläggningen av Arbetslivsinstitutet och de minskade anslagen till KomVux, hänföras till samma förakt för det offentliga rummet och vårt gemensamma samtal. Under hot om indraget produktionsstöd från Kulturrådet tvingades den antirasistiska och feministiska tidskriften MANA ut att förklara sig inte alls nedvärderande i sin syn på kvinnor eller judar - man är i själva verket oerhört demokratiska och väluppfostrade på redaktionen, egentligen. Nyutnämnde kulturrådsledamoten Johan Staël von Holstein har sagt att all kultur kan prissättas.
Parallellt med denna nedmontering av kulturen och det offentliga samtalet vet högern dock värdet av kunskapsproduktion och satsar allt mer resurser på olika tankesmedjor och litteraturutgivning. Svenskt Näringsliv spenderar mer än tio miljarder årligen på opinionsbildning genom olika kanaler (ex. Timbro, Centrum för Rättvisa) och Centerpartiet startade i slutet av 2007 en ny tankesmedja med, enligt egen utsago, fokus på ”entreprenörskap, moderna liberala värderingar och hållbar utveckling”. Allt till de stumma tonerna av arbetarrörelsens minskade anslag till, och ambitioner med, den egna idéproduktionen. Att vi idag tvingas förhålla oss till och verka i en nyliberal verklighetsbeskrivning är i det ljuset inte det minsta märkligt – märkligt är i stället att de socialdemokratiska värderingarna om jämlikhet fortfarande har sitt fäste, trots att allt färre försvarar dem offentligt.
Är mångfalden i utbud av kultur och perspektiv ett samhällsansvar? Är det offentliga rummet ett samhällsintresse? Nej, svarar den som tror på ekonomiska incitament som drivkraften för mänskligt skapande, den som anser att resurser allokeras bäst av den osynliga hand som målat både nyfattigdom och hägrande rikedom på vår samhällspalett. I den kakafoni av röster som är marknadens är det bara den som skriker högst som hörs, rummet för det mindre ljudliga krymper. Att all annan kultur än masskulturen, och att all annan politisk debatt än den marknadsliberala, hör till marknadens offer är inget som läggs marknaden till last – tvärtom. Marknaden ger folk det folk efterfrågar, tvålsort liksom diktsvit. I politiken är du kund med önskemål men utan behov. Det är rimligt, enligt kapitalet i Rosenbad.
Men kultur utan kritik blir enbart underhållning, skrev Peter Weiss. Och politik utan olika perspektiv blir enbart, tja, borgerligt. Utan produktionsstöd överlever inte mångfalden, det är marknadens lag - kulturellt monopol dess följd. De många hårda högernyporna mot vår kultur- och kunskapsproduktion, mot det offentliga rummet, statuerar nya exempel för vad som är möjligt att tycka och tänka. När allt kan säljas och ska sälja blir följden ett osäkert, trevande kulturklimat. Debatten utarmas. Kritiken tystas.
I Aftonbladet den 21/1-08 skrev Erik Berggren om journalistikens likheter med den politiska vänstern i sin ansats att förhålla sig kritisk till samhället och det gamla. Denna kritik delar journalistiken och vänstern med kulturen vars uppgift det är att visa på hur ”det faktiska samhället avviker från berättelsen om det”. För att visa på hur den faktiska borgerligheten förhåller sig till dess egen berättelse om sig själv, behövs således bred kultur- och vänsterdebatt. Medan det offentliga rummet, och därmed utrymmet för det offentliga kulturella och politiska samtalet, sakta men säkert krymps genom politiska beslut, måste frågan alltså ställas - varför är regeringen rädd för kulturen? För vänstern är slutsatsen given: vi måste ta vår egen kunskapsproduktion, eller bristen på densamma, på större allvar. Det är egentligen inte ett önskemål – det är vår överlevnadsstrategi.
3 kommentarer:
Detta eviga prat om att kulturen maste sponsras med skattepengar. Eller att journalistiken pa nagot satt ska befrias fran folks mojligheter att saga om de gillar den eller inte.
Varldens mest framgangsrika journalist, Rush Limbaugh, startade sin egen politiska radioshow som utfattig 43-aring. Idag, nastan 20 ar senare, har han hundratals miljoner dollar pa banken och 22 miljoner lyssnare varje vecka. Han behovde inga skattepengar for att bygga sin radioshow. Allt han behovde var en journalistik som folk ville ha.
Samma sak med barnboksforfattare. Om "arbetarklassen" hellre laser J K Rowling an skattebetalda barnbocker som inte behover engagera barnen, sa ar det ett beslut som du och dina socialistiska kamrater inte har nagot med att gora. Om bockerna ar bra koper folk dem. Om bockerna ar daliga koper folk dem inte. Folk ar fria att kunna fatta sadana beslut aven om de tillhor "arbetarklassen".
Vilka kritiska kulturyttringar är det som kommer att försvinna om bidraget tryter? Det är endast några få som kan få bidrag för sitt skapande, vilka dessa är bestäms av en myndighet. Det om något skapar en styrning av vilka som ska få utrymme i samhällsdebatten. Låt alla verka efter samma villkor, bort med kulturstödet.
Sedan undrar jag hur framträdande den nyliberala verklighetsbeskrivningen är. Vad jag vet har vårt sammhälle starkt integrerats i den socialdemokratiska synen genom årtionden och det är inget som försvinner över en natt. Då inte ens regeringen kan sägas vara nyliberal och då de flesta journalister (ca 70%) får räknas till den vänstra kanten av politiken ter sig din tes verklighetsfrånvänd.
Kultur ska e sponras o Mana är en ljugande propagandaskrift!
http://surabloggen.wordpress.com/
Skicka en kommentar