Efter tredje vägen? i Tiden

Social demokrati, sade Håkan Juholt och folk visste inte vad de skulle tro. Menade han det? Sade han verkligen ”social demokrati”? Var det en medveten konstpaus mellan orden eller bara ett sluddrande av partinamnet med oklar interpunktion? Framför allt, vad kostar det, hans sociala demokrati? Och vem ska betala kalaset?

Den europeiska socialdemokratin skakar just nu av sig de 90-talsselar som hållit fantasin på plats. ”Ingenstans har den liberala filosofin så uppenbart misslyckats som när det gäller att förstå förändringens problem”, skrev Karl Polanyi redan 1944. Den nyaste versionen av den gamla liberala filosofin har lett oss till finanskris och nynationalism, igen. Plus extremt välstånd och lika extrem ojämlikhet. Vad betyder ”social demokrati” efter dessa social-nyliberala decennier? Orkar socialdemokratin idag ta sig an förändringens problem?

Jag har precis läst klart Tony Blairs självbiografi. Det är en fantastisk bok om en politiker som vill vinna val – och lyckas. Samtidigt väljer vi en partiledare med ”social demokrati” i vokabulären. Maktpolitiskt var tredje vägen länge en framgångssaga rakt igenom. Men idépolitiskt är det svårare att nagla fast den – och problemen med liberaliseringen av den sociala demokratin blir allt mer uppenbara.

Vad var den tredje vägen? Den tredje vägen var ett sätt att locka folk. Den lät lockande eftersom den signalerade förnyelse och pragmatism samtidigt. Det spelade inte så stor roll vilka extrempositionerna i samhället var – tredje vägen blev en mellanposition mellan dogmatiska sidospår och konstlade målkonflikter. Ett samhälle där staten visserligen hade en roll att spela, men där denna ändrade karaktär till att stå i ekonomins tjänst. Kodorden var flexibilisering och globalisering. Stater, människor och företag skulle göras flexibla och globala, inte rigida och nationella. Marknadens roll uppgraderades och staten förlorade legitimitet som tillhandahållare av välfärd och utveckling. Ett nytt semantiskt fält skapades där sådant som ”förnyelse”, ”valfrihet” och ”människan – inte systemen”, blev populärt. Arbetsmarknader, utbildningssystem och bostadsområden blev allt mer segmenterade, men det ursäktades med att det samlade välståndet växte rekordsnabbt.

Problemet för den tredje vägen var att konsensusfanatismen snabbt blev den nya dogmatismen. Intressekonflikterna trängdes undan. Om 80 procent av befolkningen har det materiellt så bra att skillnader mellan dem inte spelar någon stor roll, argumenterade Blair & co, så är det desto viktigare att fokusera på de 15-20 fattigaste procenten i befolkningen, som dels måste få hjälp att överleva, dels hindras att hamna i sådan social deprivation att de utgör ett hot mot resten av befolkningen. Slutsatsen blir att politiken inte behöver blanda sig i marknadskrafterna som rör den bekväma majoriteten – politik är till för de fattiga (och idealisterna). Ett parti som värnar det ”sociala” och ”politiska” är alltså ett parti för underklassen.

Tredje vägens blinda fläck låg dock precis i det som är själva kärnan i den ”sociala demokratin” – insikten om att pengar och ekonomi inte kan skiljas från makt och politik. Att det inte bara är ”konsumtionssidan” av ekonomin som spelar roll för människor, utan också makten som ligger i den ojämlika resursfördelningen, även bland de 80 procent som kan köpa sig en ny tröja när de behöver en. Intressekonflikterna mellan medborgarna-löntagarna-konsumenterna måste regleras i ekonomin, inte vid sidan av den. Som kunder har människor ofta fått det bättre av globaliseringen och flexibiliseringen – mer pengar i plånboken, billigare prylar och en mer lyhörd produktionsprocess. Men för en stor del av löntagarna innebär globalisering och flexibilisering ökad osäkerhet, hårdnad kamp om anständiga villkor och sjunkande löneandelar. Statens förmåga att se till att även de starka tvingas underkasta sig regler – att makt inte ger rätt – försvåras av att staten krymper ihop som ett russin och att kunders och löntagares kortsiktigt motstående intressen ska ”självreglera” sig på marknaden. I allt större utsträckning blir det ”normalinkomsttagarna” som får stå för välfärdsstatens nota när skatter på kapital och vinster bidrar allt mindre till finansieringen. Staterna hjälper banker i kris medan stödet för människor i svåra situationer försämras. I ett sådant läge är det lättast att sänka skatten och låta folk klara sig själva, låtsas att tillväxten i evighet kan vara ett substitut för jämlikhet, låta köpkraft ersätta medborgarmakt och intala sig att demokrati handlar om något annat än ekonomi.

Är tredje vägen död? Efter nyliberalismen kommer gammelliberalismen tillbaka, med klassiskt borgerliga värden som avskildhet, kultur, disciplin, medborgarskapets rättigheter och skyldigheter. Här lägger sig de nya Moderaterna bekvämt till rätta. Men efter tredje vägen? Tja, inom den ekonomiska debatt som nu förs återupptäcks att människans ekonomiska handlingar grundas i hennes sociala förhållanden, och att dessa sociala förhållanden skapar intressemotsättningar. Människan agerar inte för att skydda sitt individuella intresse av att äga, utan för att skydda sin sociala ställning, sina sociala anspråk. Hon sätter värde på materiella ägodelar bara om de bidrar till hennes sociala överlevnad. Det är alltså den sociala tryggheten det kommer an på om man vill få folk att avstå privat konsumtionsutrymme för något annat – ett mer hållbart samhälle till exempel.

Som ”alternativ” politisk linje och idé är tredje vägen, liksom nyliberalismen, åtminstone för en tid, förmodligen död. Den ”sociala demokratin” ligger helt rätt i tiden – just som idé. Problemet är att det politiska handlingsutrymmet redan är fastlåst i institutioner som idag är extremt illa avpassade för att härbärgera den sociala demokrati som Håkan Juholt drömmer om. De makroekonomiska teorierna har kraschat, men inte ens inför den komplicerade kombination av konkreta kriser vi står inför, förändras de praktiska handlingsmöjligheterna speciellt mycket. Svårigheterna att göra politik av konkreta intressemotsättningar, kan visa sig vara större än vi befarat. Tredje vägens och nyliberalismens lösningar visar sig vara vår tids problem. Återstår att se om den fjärde omgångens socialdemokrati verkligen kan göra något reellt av sina nygamla drömmar om en bättre värld.

Krönika i senaste numret av Tiden

”Det finns inget så praktiskt som en god teori”, lär Gunnar Sträng ha sagt. Det är kanske sant, men inte ens den bästa teori är särskilt praktisk om man inte bygger sin praktik på moraliska ställningstaganden. En politisk rörelse, som vill vara just politisk, måste också veta vad den ska tycka.

I förra numret av Tiden skrev David Brolin om liberalismens människosyn, i detta nummer svarar Svante Nycander. Dessa artiklar är intressanta, inte minst för att de pekar på ett hål i den socialdemokratiska debatten. Att vara socialist är i grunden inte en fråga om ekonomisk effektivitet, utan om människosyn. Att vara socialliberal, nyliberal eller social-nyliberal likaså. Att samhället utvecklas i harmoni är ett ekonomistiskt antagande överfört på politiken. Politik handlar om att få samhället att fungera trots att det finns olika åsikter om vad som är bästa teori – men för att ta ställning till de olika teorierna och kunna bedriva politik måste man först ha klart för sig vad man tror är bäst för människan.

I Nina Björks bok ”Fria själar” finns en liknelse som handlar om att liberalismen ser på människan ungefär som om en sockerkaka skulle stå och betrakta ägg, socker och mjöl och undra vad som ”passar just mig”. Vad som egentligen är beroendeförhållanden innan människan blivit människa, antas av liberalerna vara något man kan välja till eller från, för att ”bygga sin identitet”. Människan är inte en individ av födseln, per definition, utan individualism ses som en egenskap som ska erövras – skilt från alla andra. Således är det värsta hotet mot liberalismens fria individ ”massan”, ”det gemensamma”, ”samhället” och ”majoritetsförtrycket”. Sockerkakan antas drunkna i för mycket ägg, socker och mjöl, inte behöva dessa för att över huvud taget finnas till.
Man glömmer lätt hur mycket politik är en fråga om just människosyn. Med liberalismen gick världen från förmodernitet till modernitet, från statustänkande till kontraktstänkande, där all försäljning är fri försäljning, även av den egna kroppen. Liberalismens abstrakta subjekt ingår självständiga och oberoende kontrakt med varandra utifrån en kalkyl om vad som ”lönar” sig. Över- och underordning accepteras eftersom de är resultatet av ”fria” kontrakt, och att sälja sin kropp är inte samma sak som att sälja sig själv. Således kräver liberalerna rätten att fritt uttrycka sig, äga och ingå kontrakt, medan möjligheten att mätta sin mage ses som en konsekvens av att man förmått använda sin kontraktsrätt på bästa sätt – att vara rik eller fattig är ett resultat av den individuella prestationen.

Denna människosyn passar väl på marknaden. Marknaden har ingen moral, där är det logiskt att sälja sig själv och sin vän, pumpa upp all olja, fiska upp all fisk, skicka alla sopor till Egypten och kräva att kinesiska textilarbetare jobbar dygnet runt till slavlön för att svenska kunder vill köpa billiga t-shirtar på H&M, så länge det är en fråga om ”frivilliga” kontrakt mellan individer. Här finns egentligen ingen moral annat än att dessa fria kontrakt ska respekteras, oavsett konsekvenserna. Till detta läggs den nyliberala individualismens credo: du kan om du bara vill! Alla individer, så länge de beter sig som ivriga bävrar, kan minsann bli framgångsrika på marknaden. Därför ägnar sig nyliberalismen så mycket åt karaktärsdanande åtgärder – individerna ska uppfostras till entreprenörer och gilla konkurrensen. Det är mindre viktigt att vi har de materiella förutsättningarna och de relationer som behövs för att lyckas bli hela sockerkakor.

Terry Eagleton skriver att ”den mest effektiva förtryckaren är den som övertalar sina underordnade att älska, åtrå och identifiera sig med hans makt, och varje försök till politisk frigörelse för med sig den svåraste av alla former av frigörelse, att frigöra oss från oss själva”. Socialdemokratins förändrade relation till marknaden är också en förändrad relation till människorna, en förändrad människosyn. Också vi internaliserar människornas individuella prestationsångest i vårt politiska projekt och sprider dimridåer om att ”alla” kan lyckas på marknaden. Men nödvändigheten av att ”bädda in” marknadskrafterna, just för att människor ska få växa, är större idag än någonsin tidigare.

Om man vrider och vänder på dagens samhällsproblem ett tag blir det uppenbart att socialdemokratin har något att tillföra i denna den mest grundläggande av samhällsdebatter: människosyn och moral. Egentligen har socialdemokratin också alltid ett försprång framför mer borgerliga partier eftersom vi intresserar oss även för de strukturer som påverkar individernas möjligheter. Vi förmår peka på dominerande ideologier och institutioner som för högern anses så självklara att de inte bevärdigas uppmärksamhet. Marxismen och feminismen politiserade ekonomin och det privata. Tanken om ”folkhemmet” pekade på att Sverige lämnade många åt ett ganska hårt öde. I bästa fall kan vi med vårt kritiska öga läsa av kapitalismens excesser redan ”innan” de har hänt. Men om också den rörelse som skulle stå för människovärdet (vi fordra tillbaka!) i en kapitalistisk ekonomi, tvivlar på vad moralen är, eller till slut inte verkar bry sig mer om att värna människovärdet än vad nyliberalismen gör, då tar andra rörelser över och hävdar andra typer av moral. Och vi blir reaktiva till samhällsutvecklingen.

Vad socialdemokratin behöver är därför visserligen en god teori om hur samhället utvecklas och vad som skapar stabilitet och långsiktighet. Etablerade institutioner, som PISA-undersökningarna, IMF och OECD, medger nu att isärslagningen av samhället är ineffektiv och att en del välfärd behövs för att stabilisera ekonomin (och göra ekonomierna konkurrenskraftiga). I tysthet sker en förändring bland ekonomer där den Friedmanska normpolitiken ersätts av Keynesianismens mer aktivistiska stabiliseringspolitik. Det ger råg i ryggen att inbäddningen av marknadskrafterna inte ”bara” handlar om ideologi.

Men för att veta vad man ska tycka, och orka politisera finanskapitalismen och marknadiseringen, måste man borra lite djupare i frågan om vad som frigör människor. Jämlikheten och samhällssammanhållningen handlar inte enbart om effektivitet (där riskerar vi dessutom att Björklund och Borg surfar om oss) utan om att det alltid har varit människans strategi att sluta sig samman, ”ge upp sin individualitet” för att kunna förändra någonting till det bättre. För att skapa ett samhälle som är bättre för alla människor räcker inte marknadens amoral. Det är så vi ser på individen – den människa är närmast sig själv som utvecklas i ömsesidighet med andra.

Kriskommissionens rapport klar!

I tisdags presenterade kriskommissionen alltså sin slutrapport. Det har varit ett enormt roligt arbete, hektiskt och knappast enkelt. Här hittar du länk till hela rapporten. Läs och begrunda.

http://www.socialdemokraterna.se/upload/Kriskommissionen/omstartforsocialdemokratin.pdf

Krönika i Skånska Dagbladet

Så här i början av det nya året kan det vara läge att fundera över framtiden. Jesper Meiling, arkitekt och forskare vid KTH, diskuterar i sin lilla bok ”Påståenden om framtiden”, hur vissa specifika platser är förknippade just med framtiden. Dessa platser antas ruva på särskilda resurser som kommer att vara viktiga för att definiera framtiden, och det gäller för den framtidsinriktade att koncentrera letandet efter framtidens möjligheter till dessa avgränsade platser.

Ofta bygger de på motsatspar: det finns platser där framtiden uppstår och det finns platser som lämnas därhän av framtiden. Den franske sociologen Alain Tourraine har beskrivit det ”post-industriella” samhället på ett mycket bokstavligt sätt: det uppstår när industriföretagen och fabrikerna inte längre fyller funktionen som bärare av framtiden. I stället flyttar de sociala konflikterna in i de nya produktionssfärerna information, utbildning och konsumtion. Och framtiden uppstår därför på de platser där dessa sfärer dominerar.

Inom politiken jagar de flesta partier ”storstadsväljarna”, förförda av bilden av storstaden som den plats där framtiden uppstår först. ”Medelklassen” snarare än arbetarklassen bär idag framtiden i sina handväskor och portföljer. Både media och politiker beskriver ofta landsbygden som bensinberoende, vargjaktsälskande, flyttovillig och arbetslös. Den EU-kritiske är bakåtsträvande, den Euro-kritiske har inte förstått framtidens behov av elitkonsensus kring det basala. Universiteten utgör framtidsplatsen par exellence, därför vill alla politiker förknippas med högre utbildning och forskning, snarare än sjukförsäkring och aktiv arbetsmarknadspolitik. Framtiden är kreativ och rörlig, uppstår på kreativa och rörliga platser (marknader) och de människor som är icke-kreativa och icke-rörliga göre sig därför icke besvär.

Denna framtidsfetischism är obehaglig, främst för att den är så utslagsgivande för vilka som får vara ”inne” (i innanförskapet) och ”ute” (i utanförskapet), men också för att det innebär att allt för få anstränger sig att fundera över alternativa framtidsscenarier, på alternativa platser. Vilken framtid formas utanför innerstäderna, bortom ränte- och spekulationsfokus? Tänk om Eurokrisen innebär att länder drar sig ur samarbetet, hur ser framtiden för de europeiska länderna ut då? Nära femtio procent av alla i en årskull studerar på universitetet, vad händer på de platser där den andra hälften befinner sig? Med klimatkrisen blir framtiden kanske mest hanterlig där det finns gott om odlingsbar mark.

Jag tänker inte göra några utsagor om framtiden, jag konstaterar bara att det offentliga politiska samtalet (i den mån det över huvud taget befattar sig med framtiden) är olidligt fokuserat på framtiden för vissa specifika grupper, på vissa specifika platser i vårt land. En önskan, eftersom framtiden sällan finns för alla att hitta på en och samma plats och för att det politisk-ekonomiska året som kommer ska bli bättre än året som gått: bredda perspektiven!

Artikeln ligger på: http://www.skanskan.se/article/20110103/OPINION/701039886/1064/OPINION/*/vi-och-dom-tankande-i-politiken