Ska fram till valet skriva ledarkrönikor för Skånska Dagbladet var tredje vecka.
Inleder med denna om bostadspolitiken.
---
Egenintresset ljuger aldrig sägs det. Men vad är egentligen egenintresset? Den egna plånboken, svarar somliga. Mycket riktigt reduceras därför alltför många samhällsfrågor till löpsedlarnas "vad tjänar du på den senaste ekonomiska förändringen?". Så också bostadspolitiken. Krigsrubrikerna på löpsedlarna har under våren, åtminstone i storstäderna, avlöst varandra; "Så här mycket får du för din lägenhet just nu!", "De dyraste borätterna – hela listan!" och "Förhandla om din ränta – tjäna tusenlappar!".
Det här med att bo är i grunden ganska enkelt. De flesta människor behöver någonstans att bo. Man vill gärna bo bra, i ett trevligt område och med tillräckligt, men inte allt för många, kvadratmeter – då blir det jobbigt att städa.
Det är onekligen individen som har ett intresse av att trivas med sitt boende, men samhällsekonomin säger också att det är smart om människor lätt kan flytta dit där det finns jobb, att dyra bostadsrätter eller sjunkande priser inte borde låsa fast människor på orter de inte vill bo kvar på. Därav det gamla kravet på att bostaden skulle ses som en del av välfärden, en rättighet snarare än en vara på en marknad.
I dag är det där dock mest önsketänkande; bostaden är en vara på en varu- och spekulationsmarknad, en del av finanskapitalismen snarare än en del av välfärden.
Svenskarna är mer belånade i dag än någonsin tidigare, trots finanskrisen. Alla vet att det var en fallerad bostadspolitik som knäckte de amerikanska bankerna för två år sedan, ändå fortsätter den låga boräntepolitiken, utlåningshysterin och vi har ännu inte sett röken av det samlade grepp om bostadsmarknaden som skulle behövas för att både tillgodose människornas behov av bra bostäder, och samhällets behov av en icke regelbundet krisande bostadssektor.
Stora delar av stimulanspolitiken har gått direkt in i bostäderna; priserna trissas upp när människor får råd att betala lite högre ränta via jobbskatte- och ränteavdrag. Allt fler påpekar nu att det inte är en fråga om huruvida, utan när, bostadsmarknaden kommer att krascha ännu en gång – läget är detsamma i hela västvärlden.
Debatten om bostadsmarknaden har varit märkligt frånvarande i efter-kris-politiken. Riksbankens förslag om att högst 85 procent av värdet får lånas hos bank är vällovligt, men för dem utan en årslön på banken till egeninsats (de unga, kvinnorna, invandrarna) är det dock till liten hjälp.
Nybyggda hyresrätter och reglerad kreditgivning är viktigt för alla de hundratusentals ungdomar som letar bostad i dag, men jag tippar att en framtida bostadspolitik också kommer att behöva ta tag i själva kärnfrågan; att marknadiseringen av prissättningen gjort att bostaden blivit en spekulationsvara.
Jag har inga förslag på vad man ska göra åt detta (rejäl vinstbeskattning, någon slags prisreglering?), men vill ändå lyfta ett varningens finger; bostadsmarknaden, som den ser ut i dag, gynnar knappast samhällsintresset. Och, om man ska vara lite långsiktig, ligger egentligen inte i någons egenintresse alls.
Du kan också läsa hela här: http://www.skanskan.se/article/20100524/OPINION/705249768/1061/OPINION/*/egenintresse-styr-bopolitiken.
tisdag 25 maj 2010
lördag 1 maj 2010
Förstamajtal Sollentuna
Första maj-tal 2010, Sollentuna
Tack för att jag fått komma hit och första maj-tala detta valår.
Det är ovanligt lätt att vara socialdemokrat just nu. Jag tror att det mesta har sina upp och nedgångar, sina konjunkturer, sina höga berg och djupa dalar, men just i år känns det faktiskt ovanligt lätt att vara socialdemokrat.
Och det beror inte främst på att alla andra partier skulle vara särskilt dåliga eller för att ett regeringsskifte inte verkar helt otroligt i höst, utan för att socialdemokratins löfte är det löfte som känns både mest önskvärt och nödvändigt just i dessa tider.
För fyra år sedan, inför förra valet 2006, då hade jag dessutom precis blivit ordentligt aktiv i socialdemokratin och i studentförbundet så då var allting väldigt nytt, då var läget delvis ett annat. Då var osäkerheten större om vad det var man borde ta spjärn emot, och åt vilket håll framtiden egentligen låg. Det som nu har hänt i världen, under dessa fyra år, hade då ännu inte hänt. Då var världen en annan. Då var också socialdemokratin en annan. Nu är de i stället som de är. Och det är det jag tänkte försöka prata lite om här några minuter; hur är egentligen läget och åt vilket håll är framåt?
Och det är naturligtvis lättast att börja i det som är tydligast, statistiken. För den är förkrossande: ojämlikheten har inte varit så stor i Sverige som den är idag sedan 1960-talet. Arbetslösheten växer för varje månad, oavsett vad regeringen säger. Skillnaderna i sådant som hälsa och livslängd ökar mellan olika grupper hela tiden. Jag har under det här året flyttat från Skärholmen till Aspudden, sex tunnelbanestationer på röda linjen söderut, och medellivslängden i min omgivning steg med nästan ett decennium. Segregationen, i bostäder, skolor, växer. Vi har genomlevt den värsta, globala, finanskrisen på 80 år, rikedomen koncentreras allt mer och världens trehundra rikaste personer har idag en sammanlagd förmögenhet lika stor som världens 48 fattigaste stater tillsammans. Barnfattigdomen i Sverige växer, var fjärde ensamstående mamma är fattig, men under den kommande mandatperioden blir H&M-chefen Stefan Persson, rikare än staten Sverige. Så ser siffrorna ut.
Inför valet 2006 gick moderaterna också till val på att det där med klimatfrågan var en icke-fråga. Idag är det dock inte längre så många som kan blunda för att hoten mot vår gemensamma överlevnad inte varit så påtagliga som de är idag sedan kärnvapenåren i början av 60-talet. Att år 2009 dessutom blev det år då den europeiska nyrasismen och nyfascismen på allvar tågade in i de fina rummen igen, i trakasserier mot Italienska romer, minaretförbud i Schweiz, fransk slöjdebatt och Europaparlamentsvalet som motbjudande höjdpunkt för de europeiska främlingsfientliga, påminner oss om att eftersom det inte alltid är lika lätt att vara demokrat, så är det är just nu särskilt viktigt att vara socialdemokrat.
Någon sade till mig när jag pratade om den ilsket växande ojämlikheten och den skrämmande ohållbarheten i vårt samhälle, att ”så där har det alltid varit. Det kommer alltid att vara så och så där har det alltid varit”. Men det är faktiskt inte sant, just så här illa och på det här sättet har det inte alls alltid varit tidigare. Så här stor skillnad på människa och människa, på förutsättning och utfall, på önskemålen om en hållbar värld och en växande oförmåga att skapa denna hållbarhet, så har det faktiskt inte alls alltid varit tidigare. Vattenbrunnar sinar på ena sidan jorden medan arbetslösheten stiger på den andra. Blir vi lyckligare av detta? Det verkar inte så. Och jag måste säga att jag känner mig uppriktigt ledsen över att konstatera att det finns två stora områden som politiken inte lyckas med, det som politiken skulle klara av och lyckas med, men ändå inte lyckas med: nämligen jämlikheten och hållbarheten. Det var ju det som var meningen med politiken. Och dessa vår tids stora problem, ojämlikheten och ohållbarheten, hur lokala de än kan kännas, är i sanning helt och hållet globala. Om kriget i Vietnam fick 68-orna att känna samhörighet, är ojämlikhetens och ohållbarhetens internationella ekonomi det kitt som förenar demokratiskt längtande människor över världen idag. Där kriserna är globala, blir solidariteten också det.
Och de senaste fyra åren har verkligen varit de globala krisernas år. Men de här fyra åren har också visat oss en annan sak. Att det är människosynen det hänger på. Att synen på ekonomi och politik ytterst kommer ur en syn på människan. Fram tills alldeles nyligen fanns det de som försvarade ojämlikheten (nu gör inte ens längre Anders Borg det). De pratade om den enda vägens politik, de sade att det finns inga samhällen, det finns bara incitament och individuellt beräknande. De mänskliga relationer som finns för liberalen och som är värda att utveckla är två; i konkurrens och den hierarkiska. Om alla konkurrerade med alla i en hög och vacker hierarki så skulle de bästa prylarna och bästa människorna komma längst. Så säger borgerligheten föraktfullt; det där med jämlikhet är fördummande, fördyrande – det är inget vi vill spilla tid och pengar på. ”Det ska löna sig att arbeta”, det betyder att det ska vara mycket dyrt att inte vara högerns konkurrerande, presterande, nyttomaximerande person. Så har konkurrensekonomin vuxit fram. Där människan anpassas efter marknaden, inte ekonomin efter människan.
Men inte heller högerns alla drömmar har slagit in. I verkligheten har det visat sig, gång på gång, att det är svårare att få människor att vara den homo economicus, som bara ser till sin egen rationella ekonomiska vinning, än vad högern trott. I verkligheten är ju människor inte gjorda av guld eller sten, utan av kött och blod. Vi vill inte bara ha rikedom, utan också samhörighet och värme. Vad liberalerna, särskilt nyliberalerna, saknar är därför en berättelse om värme. Och det är här jag tror de närmaste årens verkliga dragkamp ligger, den som kommer avgöra hur hållbarheten och jämlikheten utvecklas, hur välfärden och inte bara välståndet kan växa, hur politiken lyckas med sin uppgift. Temperaturen stiger, den politiska och geologiska, och den fråga som allt fler människor ställer sig, kanske särskilt i storstadsområdena där kylan biter som mest, lyder; hur varmt eller kallt ska vårt samhälle egentligen vara?
Jag tror, att för att svara på den frågan kan det hjälpa om man ser två hjul framför sig. Ekonomins hjul, och demokratins och tillsammans så driver de samhället framåt. Vårt problem idag är att ekonomins hjul snurrar snabbare och snabbare medan demokratins sackar efter. Och i ekonomins allt snabbare snurrande hjul slits skogar, sjöar, samhällen och människor itu. Statusstressen jagar upp oss tidigt på morgonen och hindrar oss från att gå hem från jobbet i tid för att ta hand om varandra. Vårt geologiska fotavtryck växer, vi lever på 3,5 jordklot, år 2015 måste de globala koldioxidutsläppen nå sin topp, men den materiella tillväxtjakten underblåses av berättelser om vårt överflöd som nödvändigt och oändligt. Vi är den första generationen som lever i en tid när de geologiska begränsningarna så tydligt sätter gränser för vår gränslösa ekonomi. Men om demokratin ska lyckas skapa lite mer värme, måste ekonomin dessvärre kylas av. Och detta är inte bara filosofiska resonemang, utan det här betyder något i praktiken. Det betyder att jag tror på socialdemokratisk politik, på omfördelning och på välfärd. De globala finansmarknaderna måste regleras, annars får vi nya finanskriser inom kort, som drabbar, för det gör kriser alltid, de fattigaste värst. Alldeles nyligen släppte det amerikanska försvarsdepartementet en rapport om sinande oljetillgångar i världen – vårt oljeberoende måste minska. Arbetslösheten i Europa slår in kilar mellan grupper av människor och gör oss rädda för varandra, framför allt rädda för dem som är ”de andra”. För ett samhälle som befinner sig på toppen av den materiella utvecklingen, så är det snarare människans själ som lämnas sysslolös, fattig och bortglömd. Jag ser fram emot en ekonomisk utveckling inom kultur och sådan välfärd som alla människor behöver för att leva väl, inte först och främst fler fläskkotletter eller billiga plastslott fraktade från Kina.
Och jag tänker också att det här, den här omställningen och ombyggnationen av samhället, kan ju egentligen inte vara helt omöjligt, för socialdemokratin har ju det där i sig sedan gammalt; drömmen om god livskvalitet för alla som stavades den politiska, sociala och ekonomiska demokratin. Ännu viktigare idag när ekonomin nu skenar hand i hand med ekologin.
Så för mig är det alltså detta som ligger i vågskålarna inför höstens val. Inte bara en rödgrön regering mot en blå, utan faktiskt en värld mot en annan.
I den ena vågskålen; hållbarhet – i den andra fortsatt utsugning av naturen
Ökad jämlikhet – fortsatt växande ojämlikhet
En människosyn som bygger på att människan ska få vara människa, med behov, önskemål och drömmar även utanför konkurrensen – mot en människosyn där den rationelle konsumenten efterfrågar så mycket av livet som den egna plånboken tillåter.
Demokrati, i bemärkelsen att människor får vara med och påverka det som faktiskt påverkar deras liv; politiken och ekonomin – mot marknadens lag, där anpassning och likriktning är överlevnadsstrategin.
För mig handlar valet alltså inte bara om ett antal miljarder här eller där, även om det kan vara nog så viktigt, verkligen, utan kanske främst om åt vilket håll det hela ska rulla vidare.
Och jag tycker dessutom att det är ganska intressant att vi har, under de senaste decennierna, drunknat i berättelser om människan som ensam, autonom, kalkylerande och nyttomaximerande, självsvåldig och utan empati. Högern har alltid sagt, och säger fortfarande, att samhället är ett hot mot individens frihet, att demokratin genom den gemensamma sektorn tar makt från människorna och att människorna står stadigast utan stöd av varandra. Och just därför är det väl ganska spännande och roligt att konstatera att de unga är rödgröna idag, inte blå. Stödet för de rödgröna är lika stort bland de unga nu, som det var under åren runt 1968. Dessutom är det faktiskt så att högeralliansen kan inte vinna val utan att låtsas vara bättre socialdemokrater än socialdemokraterna själva. Det är rödgröna tider vi lever i, nu för tiden.
Man kan fundera lite på det - vad beror det på? Jag tror att det svänger nu. Jag tror folk tröttnar. Jag tror folk tyckte att det här var rätt så trist i alla fall: att välståndet inte är värt undergången. Att det är bättre om politiken och ekonomin får samarbeta, inte politiken köras över av ekonomin. Folk blev inte friskare av dyrare sjukvård och sämre försäkringar, fler fick inte jobb för att lönerna sänktes, skolorna blev inte bättre av att de välbärgades barn skiljdes från de fattigas, det blev inte fler bostäder för de unga som vill flytta hemifrån, bara för att hyresrätterna omvandlades till bostadsrätter. Högerregeringen satte sig i Rosenbad för fyra år sedan med ambitionen att ge svenska folket en antibiotikakur de sent skulle glömma. Det är sant, det fungerade, dessa för jämlikheten och hållbarheten fyra förlorade år, kommer dessvärre att sätta långa spår. Men det ger åtminstone inte mersmak.
Men jag vill också, så här avslutningsvis, rikta en uppmaning till de lite äldre som är här idag. Det handlar nämligen också om solidaritet mellan generationer. Ni som är vuxna idag, ni har haft förmånen att leva i ett samhälle där välfärden byggdes ut, där det goda blev tillgängligt för fler, där rörlighet och välstånd inte var några få förunnat, där ni trodde att ni skulle få det bättre än era föräldrar – och fick det. Vi, i min ålder, och lite äldre och lite yngre, vi har vuxit upp i ett samhälle som successivt monterats ned. Man har kallat oss för Curlinggenerationen, för generation Idol, föraktfullt sagt att vi fått allt vi pekat på. Det är inte sant, ungdomsarbetslösheten har inte varit så stor på decennier som den är idag, det har inte varit så svårt och så dyrt att få tag i en bostad som det är idag, det har inte varit så viktigt att välja ”rätt” tidigt i livet som det är idag, vi måste alla vara våra egna unga fräscha entreprenörer för att lyckas. Vi är mer bundna av våra föräldrars inkomst och utbildningsnivå än vad ni var och vi kommer inte att få det bättre än vad ni fick, snarare sämre. Frågan om jämlikhet och hållbarhet är därför en fråga, inte bara om solidaritet mellan alla människor, utan mellan generationer. Vi kan inte fortsätta att förstöra världen - om världen inte är jämlik och hållbar, vad ska då våra barn sen äta av?
Så nu ska jag avsluta. Och jag ska sluta där jag började: det är lätt att vara socialdemokrat. Ofta så tänker man att allting var så enkelt förr. Men saker och ting var inte lättare förr, de var annorlunda. Idag är det lätt att vara socialdemokrat, därför att det är så uppenbart att socialdemokratin behövs. Fyra år är på ett sätt en kort tid, på ett annat sätt en mycket lång tid. Mycket hinner hända på fyra år, en hel del av det önskade man vore ogjort.
Och valet i höst spelar roll; denna krisernas regering, och dessa högerns kriser, säger oss att världen inte är någon slump, den är en dragkamp. Att 60 procent av skattesänkningarna gått till de 10 procent rikaste är ingen slump. Försämrad sjukförsäkring, a-kassa och skadskjutet fack, privatiserad välfärd och utpressning mot kulturen, är ingen slump, utan politik; en dragkamp som sagt. Det heter social-demokrati, för att vi vet att människor är mer än matematiken; drömmer om gemenskap, sammanhang och värme. Jag tror på demokratin, jag tror på att återuppväcka och återupptäcka demokratin och att demokratin får vara med på alla områden som betyder något för oss, för att bygga jämlikhet och hållbarhet. Att tro på demokrati är att säga att problemen ligger inom räckhåll.
Och kom ihåg det också när vi nu går in i en valrörelse; det är inte ett 120 årigt gammalt parti som går till val. Det är inte samma parti som för 10 år sedan, 20 år sedan, 40 år sedan eller 80 år sedan som söker mandat för att påverka samhällsutvecklingen. Världen är ny, och därför är socialdemokratin också ny, även om värdena och en del av strukturerna funnits med rätt länge. Idag finns tillräckligt att reagera mot, arbeta med, för att inte bekämpa gamla slag, inte sörja gamla nederlag. Så till er socialdemokrater här vill jag säga; var lätt om hjärtat, det är härligt att vara socialdemokrat. Men det blir en hård kamp. Så upp och kämpa. Upp till kamp!
Tack!
Tack för att jag fått komma hit och första maj-tala detta valår.
Det är ovanligt lätt att vara socialdemokrat just nu. Jag tror att det mesta har sina upp och nedgångar, sina konjunkturer, sina höga berg och djupa dalar, men just i år känns det faktiskt ovanligt lätt att vara socialdemokrat.
Och det beror inte främst på att alla andra partier skulle vara särskilt dåliga eller för att ett regeringsskifte inte verkar helt otroligt i höst, utan för att socialdemokratins löfte är det löfte som känns både mest önskvärt och nödvändigt just i dessa tider.
För fyra år sedan, inför förra valet 2006, då hade jag dessutom precis blivit ordentligt aktiv i socialdemokratin och i studentförbundet så då var allting väldigt nytt, då var läget delvis ett annat. Då var osäkerheten större om vad det var man borde ta spjärn emot, och åt vilket håll framtiden egentligen låg. Det som nu har hänt i världen, under dessa fyra år, hade då ännu inte hänt. Då var världen en annan. Då var också socialdemokratin en annan. Nu är de i stället som de är. Och det är det jag tänkte försöka prata lite om här några minuter; hur är egentligen läget och åt vilket håll är framåt?
Och det är naturligtvis lättast att börja i det som är tydligast, statistiken. För den är förkrossande: ojämlikheten har inte varit så stor i Sverige som den är idag sedan 1960-talet. Arbetslösheten växer för varje månad, oavsett vad regeringen säger. Skillnaderna i sådant som hälsa och livslängd ökar mellan olika grupper hela tiden. Jag har under det här året flyttat från Skärholmen till Aspudden, sex tunnelbanestationer på röda linjen söderut, och medellivslängden i min omgivning steg med nästan ett decennium. Segregationen, i bostäder, skolor, växer. Vi har genomlevt den värsta, globala, finanskrisen på 80 år, rikedomen koncentreras allt mer och världens trehundra rikaste personer har idag en sammanlagd förmögenhet lika stor som världens 48 fattigaste stater tillsammans. Barnfattigdomen i Sverige växer, var fjärde ensamstående mamma är fattig, men under den kommande mandatperioden blir H&M-chefen Stefan Persson, rikare än staten Sverige. Så ser siffrorna ut.
Inför valet 2006 gick moderaterna också till val på att det där med klimatfrågan var en icke-fråga. Idag är det dock inte längre så många som kan blunda för att hoten mot vår gemensamma överlevnad inte varit så påtagliga som de är idag sedan kärnvapenåren i början av 60-talet. Att år 2009 dessutom blev det år då den europeiska nyrasismen och nyfascismen på allvar tågade in i de fina rummen igen, i trakasserier mot Italienska romer, minaretförbud i Schweiz, fransk slöjdebatt och Europaparlamentsvalet som motbjudande höjdpunkt för de europeiska främlingsfientliga, påminner oss om att eftersom det inte alltid är lika lätt att vara demokrat, så är det är just nu särskilt viktigt att vara socialdemokrat.
Någon sade till mig när jag pratade om den ilsket växande ojämlikheten och den skrämmande ohållbarheten i vårt samhälle, att ”så där har det alltid varit. Det kommer alltid att vara så och så där har det alltid varit”. Men det är faktiskt inte sant, just så här illa och på det här sättet har det inte alls alltid varit tidigare. Så här stor skillnad på människa och människa, på förutsättning och utfall, på önskemålen om en hållbar värld och en växande oförmåga att skapa denna hållbarhet, så har det faktiskt inte alls alltid varit tidigare. Vattenbrunnar sinar på ena sidan jorden medan arbetslösheten stiger på den andra. Blir vi lyckligare av detta? Det verkar inte så. Och jag måste säga att jag känner mig uppriktigt ledsen över att konstatera att det finns två stora områden som politiken inte lyckas med, det som politiken skulle klara av och lyckas med, men ändå inte lyckas med: nämligen jämlikheten och hållbarheten. Det var ju det som var meningen med politiken. Och dessa vår tids stora problem, ojämlikheten och ohållbarheten, hur lokala de än kan kännas, är i sanning helt och hållet globala. Om kriget i Vietnam fick 68-orna att känna samhörighet, är ojämlikhetens och ohållbarhetens internationella ekonomi det kitt som förenar demokratiskt längtande människor över världen idag. Där kriserna är globala, blir solidariteten också det.
Och de senaste fyra åren har verkligen varit de globala krisernas år. Men de här fyra åren har också visat oss en annan sak. Att det är människosynen det hänger på. Att synen på ekonomi och politik ytterst kommer ur en syn på människan. Fram tills alldeles nyligen fanns det de som försvarade ojämlikheten (nu gör inte ens längre Anders Borg det). De pratade om den enda vägens politik, de sade att det finns inga samhällen, det finns bara incitament och individuellt beräknande. De mänskliga relationer som finns för liberalen och som är värda att utveckla är två; i konkurrens och den hierarkiska. Om alla konkurrerade med alla i en hög och vacker hierarki så skulle de bästa prylarna och bästa människorna komma längst. Så säger borgerligheten föraktfullt; det där med jämlikhet är fördummande, fördyrande – det är inget vi vill spilla tid och pengar på. ”Det ska löna sig att arbeta”, det betyder att det ska vara mycket dyrt att inte vara högerns konkurrerande, presterande, nyttomaximerande person. Så har konkurrensekonomin vuxit fram. Där människan anpassas efter marknaden, inte ekonomin efter människan.
Men inte heller högerns alla drömmar har slagit in. I verkligheten har det visat sig, gång på gång, att det är svårare att få människor att vara den homo economicus, som bara ser till sin egen rationella ekonomiska vinning, än vad högern trott. I verkligheten är ju människor inte gjorda av guld eller sten, utan av kött och blod. Vi vill inte bara ha rikedom, utan också samhörighet och värme. Vad liberalerna, särskilt nyliberalerna, saknar är därför en berättelse om värme. Och det är här jag tror de närmaste årens verkliga dragkamp ligger, den som kommer avgöra hur hållbarheten och jämlikheten utvecklas, hur välfärden och inte bara välståndet kan växa, hur politiken lyckas med sin uppgift. Temperaturen stiger, den politiska och geologiska, och den fråga som allt fler människor ställer sig, kanske särskilt i storstadsområdena där kylan biter som mest, lyder; hur varmt eller kallt ska vårt samhälle egentligen vara?
Jag tror, att för att svara på den frågan kan det hjälpa om man ser två hjul framför sig. Ekonomins hjul, och demokratins och tillsammans så driver de samhället framåt. Vårt problem idag är att ekonomins hjul snurrar snabbare och snabbare medan demokratins sackar efter. Och i ekonomins allt snabbare snurrande hjul slits skogar, sjöar, samhällen och människor itu. Statusstressen jagar upp oss tidigt på morgonen och hindrar oss från att gå hem från jobbet i tid för att ta hand om varandra. Vårt geologiska fotavtryck växer, vi lever på 3,5 jordklot, år 2015 måste de globala koldioxidutsläppen nå sin topp, men den materiella tillväxtjakten underblåses av berättelser om vårt överflöd som nödvändigt och oändligt. Vi är den första generationen som lever i en tid när de geologiska begränsningarna så tydligt sätter gränser för vår gränslösa ekonomi. Men om demokratin ska lyckas skapa lite mer värme, måste ekonomin dessvärre kylas av. Och detta är inte bara filosofiska resonemang, utan det här betyder något i praktiken. Det betyder att jag tror på socialdemokratisk politik, på omfördelning och på välfärd. De globala finansmarknaderna måste regleras, annars får vi nya finanskriser inom kort, som drabbar, för det gör kriser alltid, de fattigaste värst. Alldeles nyligen släppte det amerikanska försvarsdepartementet en rapport om sinande oljetillgångar i världen – vårt oljeberoende måste minska. Arbetslösheten i Europa slår in kilar mellan grupper av människor och gör oss rädda för varandra, framför allt rädda för dem som är ”de andra”. För ett samhälle som befinner sig på toppen av den materiella utvecklingen, så är det snarare människans själ som lämnas sysslolös, fattig och bortglömd. Jag ser fram emot en ekonomisk utveckling inom kultur och sådan välfärd som alla människor behöver för att leva väl, inte först och främst fler fläskkotletter eller billiga plastslott fraktade från Kina.
Och jag tänker också att det här, den här omställningen och ombyggnationen av samhället, kan ju egentligen inte vara helt omöjligt, för socialdemokratin har ju det där i sig sedan gammalt; drömmen om god livskvalitet för alla som stavades den politiska, sociala och ekonomiska demokratin. Ännu viktigare idag när ekonomin nu skenar hand i hand med ekologin.
Så för mig är det alltså detta som ligger i vågskålarna inför höstens val. Inte bara en rödgrön regering mot en blå, utan faktiskt en värld mot en annan.
I den ena vågskålen; hållbarhet – i den andra fortsatt utsugning av naturen
Ökad jämlikhet – fortsatt växande ojämlikhet
En människosyn som bygger på att människan ska få vara människa, med behov, önskemål och drömmar även utanför konkurrensen – mot en människosyn där den rationelle konsumenten efterfrågar så mycket av livet som den egna plånboken tillåter.
Demokrati, i bemärkelsen att människor får vara med och påverka det som faktiskt påverkar deras liv; politiken och ekonomin – mot marknadens lag, där anpassning och likriktning är överlevnadsstrategin.
För mig handlar valet alltså inte bara om ett antal miljarder här eller där, även om det kan vara nog så viktigt, verkligen, utan kanske främst om åt vilket håll det hela ska rulla vidare.
Och jag tycker dessutom att det är ganska intressant att vi har, under de senaste decennierna, drunknat i berättelser om människan som ensam, autonom, kalkylerande och nyttomaximerande, självsvåldig och utan empati. Högern har alltid sagt, och säger fortfarande, att samhället är ett hot mot individens frihet, att demokratin genom den gemensamma sektorn tar makt från människorna och att människorna står stadigast utan stöd av varandra. Och just därför är det väl ganska spännande och roligt att konstatera att de unga är rödgröna idag, inte blå. Stödet för de rödgröna är lika stort bland de unga nu, som det var under åren runt 1968. Dessutom är det faktiskt så att högeralliansen kan inte vinna val utan att låtsas vara bättre socialdemokrater än socialdemokraterna själva. Det är rödgröna tider vi lever i, nu för tiden.
Man kan fundera lite på det - vad beror det på? Jag tror att det svänger nu. Jag tror folk tröttnar. Jag tror folk tyckte att det här var rätt så trist i alla fall: att välståndet inte är värt undergången. Att det är bättre om politiken och ekonomin får samarbeta, inte politiken köras över av ekonomin. Folk blev inte friskare av dyrare sjukvård och sämre försäkringar, fler fick inte jobb för att lönerna sänktes, skolorna blev inte bättre av att de välbärgades barn skiljdes från de fattigas, det blev inte fler bostäder för de unga som vill flytta hemifrån, bara för att hyresrätterna omvandlades till bostadsrätter. Högerregeringen satte sig i Rosenbad för fyra år sedan med ambitionen att ge svenska folket en antibiotikakur de sent skulle glömma. Det är sant, det fungerade, dessa för jämlikheten och hållbarheten fyra förlorade år, kommer dessvärre att sätta långa spår. Men det ger åtminstone inte mersmak.
Men jag vill också, så här avslutningsvis, rikta en uppmaning till de lite äldre som är här idag. Det handlar nämligen också om solidaritet mellan generationer. Ni som är vuxna idag, ni har haft förmånen att leva i ett samhälle där välfärden byggdes ut, där det goda blev tillgängligt för fler, där rörlighet och välstånd inte var några få förunnat, där ni trodde att ni skulle få det bättre än era föräldrar – och fick det. Vi, i min ålder, och lite äldre och lite yngre, vi har vuxit upp i ett samhälle som successivt monterats ned. Man har kallat oss för Curlinggenerationen, för generation Idol, föraktfullt sagt att vi fått allt vi pekat på. Det är inte sant, ungdomsarbetslösheten har inte varit så stor på decennier som den är idag, det har inte varit så svårt och så dyrt att få tag i en bostad som det är idag, det har inte varit så viktigt att välja ”rätt” tidigt i livet som det är idag, vi måste alla vara våra egna unga fräscha entreprenörer för att lyckas. Vi är mer bundna av våra föräldrars inkomst och utbildningsnivå än vad ni var och vi kommer inte att få det bättre än vad ni fick, snarare sämre. Frågan om jämlikhet och hållbarhet är därför en fråga, inte bara om solidaritet mellan alla människor, utan mellan generationer. Vi kan inte fortsätta att förstöra världen - om världen inte är jämlik och hållbar, vad ska då våra barn sen äta av?
Så nu ska jag avsluta. Och jag ska sluta där jag började: det är lätt att vara socialdemokrat. Ofta så tänker man att allting var så enkelt förr. Men saker och ting var inte lättare förr, de var annorlunda. Idag är det lätt att vara socialdemokrat, därför att det är så uppenbart att socialdemokratin behövs. Fyra år är på ett sätt en kort tid, på ett annat sätt en mycket lång tid. Mycket hinner hända på fyra år, en hel del av det önskade man vore ogjort.
Och valet i höst spelar roll; denna krisernas regering, och dessa högerns kriser, säger oss att världen inte är någon slump, den är en dragkamp. Att 60 procent av skattesänkningarna gått till de 10 procent rikaste är ingen slump. Försämrad sjukförsäkring, a-kassa och skadskjutet fack, privatiserad välfärd och utpressning mot kulturen, är ingen slump, utan politik; en dragkamp som sagt. Det heter social-demokrati, för att vi vet att människor är mer än matematiken; drömmer om gemenskap, sammanhang och värme. Jag tror på demokratin, jag tror på att återuppväcka och återupptäcka demokratin och att demokratin får vara med på alla områden som betyder något för oss, för att bygga jämlikhet och hållbarhet. Att tro på demokrati är att säga att problemen ligger inom räckhåll.
Och kom ihåg det också när vi nu går in i en valrörelse; det är inte ett 120 årigt gammalt parti som går till val. Det är inte samma parti som för 10 år sedan, 20 år sedan, 40 år sedan eller 80 år sedan som söker mandat för att påverka samhällsutvecklingen. Världen är ny, och därför är socialdemokratin också ny, även om värdena och en del av strukturerna funnits med rätt länge. Idag finns tillräckligt att reagera mot, arbeta med, för att inte bekämpa gamla slag, inte sörja gamla nederlag. Så till er socialdemokrater här vill jag säga; var lätt om hjärtat, det är härligt att vara socialdemokrat. Men det blir en hård kamp. Så upp och kämpa. Upp till kamp!
Tack!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
