Kanske är man ovan efter sommarens ledighet. Kanske har en tempoväxling faktiskt skett – högern är på bettet. Det blir ett kosackval nästa år, tro mig.
Det pågår en kamp om vad som är verkligt. När verkligheten överträffar även vänsterdikten och låter världsekonomin rasera vanliga människors liv och lust, hävdar sig högern plötsligt företräda ”verklighetens folk”. Just där, i Almedalen i juni i år, avslöjade Göran Hägglund den allianspartistiska valstrategin: ”Vi låtsas som om det regnar, men Socialdemokraterna vill försöka åkalla hagel och storm”. Ny Demokratis gamla slagord är återuppväckt och skillnaden mellan verkligt och overkligt folk, får man anta, är att verkligt folk håller käften och ”står ut med tuffare tider”. De overkliga oroar sig för arbetslöshet, ojämlikhet, klimat- och välfärdskris.
Några exempel på hur borgerligheten vill disciplinera det offentliga samtalet: Reinfeldts krav om borgfred under EU-ordförandeskapet ignorerar att det är just detta halvår som letterna förlorar sina sjukhus, klimattoppmötet i Köpenhamn riskerar att gå i stöpet och arbetslösheten växer – liksom klyftorna. Carin Jämtin häcklas av borgerlig press för det mycket modesta kravet att skattepengar ska gå till välfärd, inte vinster. De 16-åriga ombuden på SSU-kongressen läxas upp av borgerliga sommarskribenter för sin bristande ansvarskänsla för den statliga ekonomin medan liberala ungdomsförbundet klappar sig själva på axeln för att ”krav på över 100 miljarder har försvunnit från vårt handlingsprogram”. Verklighetens ungdomar drömmer inte om att en annan värld är möjlig, de ansvarsfulla ungtupparna stretar i stället på i uppkörda hjulspår. Under slagordet att ”vi har inte råd med allt” har vi plötsligt inte råd med något alls. Det är den borgerliga verkligheten, det.
I tider av turbulens och oro blir stabilitet viktigare för människor, det är sant. Samtidigt blir jakten på någon att anklaga, någon som kan hållas ansvarig för oron, mer intensiv. Det är väl därför Ny Demokrati kunde börja prata om ”verklighetens folk” under 1990-talskrisen, och KD dammar av begreppet just i dag. När människor plötsligt hotas av en mer osäker framtid, då hittar man till slut någon att skylla på. Gapet växer mellan ”oss” och ”de andra”, och vilka ”de andra” är, det är mindre intressant. Arbetslösa ställs mot arbetsinnehavare, invandrare mot infödda, ”rimlighet” mot idealism, och högern än tydligare mot vänstern.
Statsvetarprofessorn Chantal Mouffe påpekar att detta hänt förr. I kristider söker människor stabilitet (hos Ledaren, gemenskapen) och en fiende som hotar stabiliteten (invandrarna, kommunisterna). Det finns alltid två håll att sparka åt: uppåt eller nedåt. Men i finanskrisens spår, just när det borde vara möjligt att prata om att man kanske skulle kunna göra på ett annat sätt, att människor behöver varandra och att vi strukturellt måste försöka förstå vad som händer i samhället och ekonomin, just då trängs dessa åsikter och människor bort som ”verklighetsfrånvända” eller ”icke-ansvarsfulla”. De politiska valmöjligheterna, debattbredden, krymper när den borde vara som störst. De enda som tjänar på det är de rika och de främlingsfientliga.
För, som Mouffe också påpekar, om inte meningsutbytet och de olika åsikterna får plats inom det etablerade politiska systemet, pluppar de upp utanför. Sverigedemokraterna växer. Anti-etablissemangspartierna blir fler (Piratpartiet). Ännu är de, med europeiska mått mätt, små. Men högerns disciplinerande tal om hur ”verklighetens folk” beter sig, och dess aggressioner mot socialdemokratins funderingar kring en annorlunda värld, gynnar bara dessa ytterspelare. Får vi ett kosackval nästa år vinner den smala högerpopulismen. För socialdemokratins del gäller att fortsatt ta ansvar för den politiska bredden, helheten. Inte rädas högerns aggressioner. Reinfeldt, Borg och Wolodarski sänker huvudet och springer mot det röda skynket. Men just när de tror att de sticker hornet i oss, gör vi några snabba piruetter och plötsligt har vi dribblat oss förbi.
måndag 24 augusti 2009
tisdag 11 augusti 2009
Hälsning till SSU-kongressen
Denna hälsning höll jag till SSU-kongressen förra veckan - vilken för övrigt var en storslagen tillställning.
------
God morgon, ssu:are,
Tack för att jag har fått komma hit och hälsa kort till er från er systerorganisation, studentförbundet.
Jag ska inte göra något inlägg i er politiska debatt, den får ni ha för er själva och det har varit väldigt spännande att sitta och lyssna på den under de senaste dagarna. Jag har suttit längst bak i salen och hört era argument. Studentförbundet hade en kongress för några månader sedan och där förekom liknande diskussioner.
Men jag vill ändå ta tillfället i akt och påminna er om att de inlägg ni gör här, den debatt ni för under de här dagarna och de argument ni använder er av i diskussionen, det är inlägg i, både en evig, men just nu fruktansvärt aktuell, dragkamp mellan högern och vänstern i världen.
Det är en gammal dragkamp mellan en icke-reglerad vinst-och-förlust-kapitalism å ena sidan och en reglerad fördelningsekonomi å den andra. Mellan, precis som ni har konstaterat under de här dagarna, de växande klyftornas samhälle å ena sidan och maktdelning och demokrati å den andra, eller mellan ofrihet och frihet. För det har jag tänkt på när jag har lyssnat på er de här dagarna att det är ju det som är vänsterns och socialdemokratins grundläggande paradox: att frihet kräver reglering. Därför att frihet kräver jämlikhet och jämlikhet, i en ekonomi som koncentrerar makt och resurser i allt högre grad, kräver reglering.
Högern tror inte det. Högern vill inte tro det. Inte ens idag efter det som hänt och händer i världsekonomin. Högern tror att frihet kräver avreglering och att avregleringar löser fundamentala samhällsproblem. Men om vi ser på världen som den ser ut just idag, så är det ganska tydligt att nyliberalismen, att avregleringsvågen under de senaste decennierna och att högern faktiskt inte lyckades lösa ett enda av de fundamentala samhällsproblemen så som vi ser dem: ofriheten, bristen på jämlikhet, bristen på hållbarhet i våra samhällen, bristen på jämställdhet, resursbristen, freden, toleransen och den eviga konkurrensen om livets goda.
Liberalismen kan kännas enkel och socialismen kan kännas svår. Men det har visat sig, med plågsam tydlighet under det senaste året, att det inte var så särskilt enkelt att leva i det nyliberala samhället heller. Den enda växt som verkar kunna växa i det nyliberala drivhuset, är tillväxten. Men tillväxt, det måste vi komma ihåg, är meningslös utan fördelning. Den är skadlig utan hållbarhet. Och sanningen är att vi under de senaste åren har varit jättebra på tillväxten, men vi har faktiskt varit jättedåliga på både fördelningen och hållbarheten. Och därför har vi denna kris just nu.
Så det faktum att ni nu, i dessa omvälvande tider (även om det kan kännas lugnt här inne i detta stora och fyrkantiga hus), att ni nu ägnar en vecka åt att diskutera just detta svåra, hur politikens olika regleringar och instrument ska se ut, det gör ni väl antar jag, för att ge de andra sköra växterna: friheten, tryggheten, freden och hållbarheten, ny energi och näring. Det behöver de. Det behöver vänstern och det behöver socialdemokratin. Särskilt i dessa tider. Därför är det viktigt att ni håller kongress.
Det var det första jag skulle säga: något om frihet och regleringar och de regleringar ni diskuterar här. Det andra jag ska nämna är något om ungdomen och ilskan.
En av er ssu:are här inne, som jag aldrig hade träffat tidigare, sade till mig så här för ett drygt halvår sedan: hur delar man med sig av sin ilska? Jag har tänkt på det där, och det är faktiskt bland det finaste jag har hört någon säga om politik, någonsin. Hur delar man med sig av sin ilska? För det måste ju vara det som är grunden till allt, all politik och all förändring, all förbättring bottnar i temperamentet, i längtan och i ilskan över att världen inte var bättre än så här. Den där ilskan är viktig och man ska hålla fast vid den så att den inte förbyts i avmätthet, för då är man farligt ute.
När jag var liten sade man till mig att om man inte är röd när man är ung så har man inget hjärta, och är man inte blå när man blir gammal så har man ingen hjärna. Som om ilskan eller önskan om att dela med sig av sin ilska, nödvändigtvis måste rinna ur en när man blir äldre och kanske får mer ansvar.
Och då tänkte jag att vilken tur att sådana som Wigforss och Alva Myrdal och Olof Palme och John F Kennedy och Obama och Ellen Key och PO Enquist och Simone de Beauvoir och massa andra radikala gamla gubbar och gummor, vilken tur att de aldrig åldrades, så att de kunde förbli så där röda i både hjärta och hjärna och dela med sig av sin ilska hela livet. Vilken tur att ålderdomen inte drabbar alla.
Men det är ju dessutom så att det där påståendet faktiskt är grundläggande fel på ett annat sätt, och det är väl kanske mitt viktigaste och avslutande budskap till er kongress: ungdomen har nämligen alltid rätt. Det är inget märkligt med det utan ett rent praktiskt konstaterande. Ungdomen har alltid rätt därför att vi har framtiden på vår sida. För tänk er till exempel, i den bästa av världar, att en massa unga människor som känner ilska över att världen inte är en bättre plats att leva på, som till exempel ni här på er kongress under den här veckan, bestämmer sig för en sak när de är unga, typ att de vill ha fred, eller mer jämlikhet och hållbarhet, och sedan efter några år har de växt upp och blivit vuxna, då är det ju de som kan bestämma att det ska bli så som de ville att det skulle bli när de var unga. Och då blir det kanske så.
Så därför har ungdomen alltid rätt, därför spelar det roll vad unga människor bestämmer sig för, ilskan behöver inte alls rinna ur en när man blir äldre, det spelar roll vad ni bestämmer er för på den här kongressen, eftersom ni, och vi, har framtiden på vår sida.
Så, det är mina korta budskap till er kongress; frihet kräver regleringar, jämlikhet kräver ilska, det är omvälvande tider vi lever i och låt oss, liksom så många före oss, försöka förbli evigt unga.
Lycka till på er kongress
Tack för att jag fick komma hit.
------
God morgon, ssu:are,
Tack för att jag har fått komma hit och hälsa kort till er från er systerorganisation, studentförbundet.
Jag ska inte göra något inlägg i er politiska debatt, den får ni ha för er själva och det har varit väldigt spännande att sitta och lyssna på den under de senaste dagarna. Jag har suttit längst bak i salen och hört era argument. Studentförbundet hade en kongress för några månader sedan och där förekom liknande diskussioner.
Men jag vill ändå ta tillfället i akt och påminna er om att de inlägg ni gör här, den debatt ni för under de här dagarna och de argument ni använder er av i diskussionen, det är inlägg i, både en evig, men just nu fruktansvärt aktuell, dragkamp mellan högern och vänstern i världen.
Det är en gammal dragkamp mellan en icke-reglerad vinst-och-förlust-kapitalism å ena sidan och en reglerad fördelningsekonomi å den andra. Mellan, precis som ni har konstaterat under de här dagarna, de växande klyftornas samhälle å ena sidan och maktdelning och demokrati å den andra, eller mellan ofrihet och frihet. För det har jag tänkt på när jag har lyssnat på er de här dagarna att det är ju det som är vänsterns och socialdemokratins grundläggande paradox: att frihet kräver reglering. Därför att frihet kräver jämlikhet och jämlikhet, i en ekonomi som koncentrerar makt och resurser i allt högre grad, kräver reglering.
Högern tror inte det. Högern vill inte tro det. Inte ens idag efter det som hänt och händer i världsekonomin. Högern tror att frihet kräver avreglering och att avregleringar löser fundamentala samhällsproblem. Men om vi ser på världen som den ser ut just idag, så är det ganska tydligt att nyliberalismen, att avregleringsvågen under de senaste decennierna och att högern faktiskt inte lyckades lösa ett enda av de fundamentala samhällsproblemen så som vi ser dem: ofriheten, bristen på jämlikhet, bristen på hållbarhet i våra samhällen, bristen på jämställdhet, resursbristen, freden, toleransen och den eviga konkurrensen om livets goda.
Liberalismen kan kännas enkel och socialismen kan kännas svår. Men det har visat sig, med plågsam tydlighet under det senaste året, att det inte var så särskilt enkelt att leva i det nyliberala samhället heller. Den enda växt som verkar kunna växa i det nyliberala drivhuset, är tillväxten. Men tillväxt, det måste vi komma ihåg, är meningslös utan fördelning. Den är skadlig utan hållbarhet. Och sanningen är att vi under de senaste åren har varit jättebra på tillväxten, men vi har faktiskt varit jättedåliga på både fördelningen och hållbarheten. Och därför har vi denna kris just nu.
Så det faktum att ni nu, i dessa omvälvande tider (även om det kan kännas lugnt här inne i detta stora och fyrkantiga hus), att ni nu ägnar en vecka åt att diskutera just detta svåra, hur politikens olika regleringar och instrument ska se ut, det gör ni väl antar jag, för att ge de andra sköra växterna: friheten, tryggheten, freden och hållbarheten, ny energi och näring. Det behöver de. Det behöver vänstern och det behöver socialdemokratin. Särskilt i dessa tider. Därför är det viktigt att ni håller kongress.
Det var det första jag skulle säga: något om frihet och regleringar och de regleringar ni diskuterar här. Det andra jag ska nämna är något om ungdomen och ilskan.
En av er ssu:are här inne, som jag aldrig hade träffat tidigare, sade till mig så här för ett drygt halvår sedan: hur delar man med sig av sin ilska? Jag har tänkt på det där, och det är faktiskt bland det finaste jag har hört någon säga om politik, någonsin. Hur delar man med sig av sin ilska? För det måste ju vara det som är grunden till allt, all politik och all förändring, all förbättring bottnar i temperamentet, i längtan och i ilskan över att världen inte var bättre än så här. Den där ilskan är viktig och man ska hålla fast vid den så att den inte förbyts i avmätthet, för då är man farligt ute.
När jag var liten sade man till mig att om man inte är röd när man är ung så har man inget hjärta, och är man inte blå när man blir gammal så har man ingen hjärna. Som om ilskan eller önskan om att dela med sig av sin ilska, nödvändigtvis måste rinna ur en när man blir äldre och kanske får mer ansvar.
Och då tänkte jag att vilken tur att sådana som Wigforss och Alva Myrdal och Olof Palme och John F Kennedy och Obama och Ellen Key och PO Enquist och Simone de Beauvoir och massa andra radikala gamla gubbar och gummor, vilken tur att de aldrig åldrades, så att de kunde förbli så där röda i både hjärta och hjärna och dela med sig av sin ilska hela livet. Vilken tur att ålderdomen inte drabbar alla.
Men det är ju dessutom så att det där påståendet faktiskt är grundläggande fel på ett annat sätt, och det är väl kanske mitt viktigaste och avslutande budskap till er kongress: ungdomen har nämligen alltid rätt. Det är inget märkligt med det utan ett rent praktiskt konstaterande. Ungdomen har alltid rätt därför att vi har framtiden på vår sida. För tänk er till exempel, i den bästa av världar, att en massa unga människor som känner ilska över att världen inte är en bättre plats att leva på, som till exempel ni här på er kongress under den här veckan, bestämmer sig för en sak när de är unga, typ att de vill ha fred, eller mer jämlikhet och hållbarhet, och sedan efter några år har de växt upp och blivit vuxna, då är det ju de som kan bestämma att det ska bli så som de ville att det skulle bli när de var unga. Och då blir det kanske så.
Så därför har ungdomen alltid rätt, därför spelar det roll vad unga människor bestämmer sig för, ilskan behöver inte alls rinna ur en när man blir äldre, det spelar roll vad ni bestämmer er för på den här kongressen, eftersom ni, och vi, har framtiden på vår sida.
Så, det är mina korta budskap till er kongress; frihet kräver regleringar, jämlikhet kräver ilska, det är omvälvande tider vi lever i och låt oss, liksom så många före oss, försöka förbli evigt unga.
Lycka till på er kongress
Tack för att jag fick komma hit.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
