I helgen höll s-studenter sin 21:a kongress, i Hvitfeldtska gymnasiet i Göteborg. Motionsbehandling, val och tal. Jag fick fortsatt förtroende för ytterligare ett år som ordförande - känns mycket stort och hedrande. Daniel Gullstrand förbundssekreterare. Detta året är ett viktigt år.
Två tal nedan: ett välkomsttal (på rim delvis!) och ett tack-/avslutningstal längre ned. Vill ni läsa mer om själva kongressen - se s-studenter.se.
Välkomsttal
Så går ett år emot sitt slut och kommer aldrig åter
Regerar gör ett arbetarparti, ni hör hur falskt det låter
Och efter året undrar man
Har man verkligen gjort allt man kan
För jämlikheten, friheten
Vi får se om kongressen här förlåter
För liksom alla andra år bestod det av 12 månader
Men olikt alla andra år var högern stark och vänstern svag
Om s-studenter opponerat sig, så var det för att freda sig
Mot oanständiga förslag, och hot om borgerligt övertag
Genom hushållsnäratjänstavdrag, för invandrare en särskild lag
Mot arbetslösa än hårdare tag och mot välfärden ett Alexanderslag
För den röda tråden, som är djupt blå, och har löpt genom politiken
Som på ett pärlband kom förslag, slag i slag
Fasta takter till den borgerliga musiken
Att allt ska säljas, reas ut
Försäljas, krängas, sväljas, slängas
Skolor, sjukhus, värdighet
Det finns en prislapp på all härlighet
Men att ungdomsfattigdomen ökar,
Och att skolan segregerar
Och att palestinska barn skjuts sönder
Och att klimatet är ett hot så stort, större än vi nånsin trott,
Det ändrar inte den borgerliga politiken,
Månne är makten faktiskt blind för liken.
Så, världen svämmar över av allt möjligt: oro, vatten, derivat, koldioxid
Det är de fattiga, de utan ansvar, som drabbas av de ansvarslösas slöseri
Och lösa det måste någon göra, om ingen annan gör det så måste vi
Vi kan strunta i att lösa det men, då finns inget kvar att rädda sen
Så, i finanskris, klimatkris, fascism och barbari
Det är detta som är valet, studentförbundare,
Högerpolitik eller socialdemokrati.
Nå, jag har hört ett rykte som jag vill dela med mig av och som jag läste om i tidningen häromdagen. Regeringen har en plan – den ska sätta en röd stuga med vita knutar på månen inom tre år, som en del i varumärkesbyggandet av Sverige. En sådan stuga har de redan satt på taket till Globen i Stockholm, det som numera heter Ericsson Globe, eftersom Ericsson köpte namnet, inte globen.
Ericsson har ännu inte köpt månen
Men det är ganska snyggt att tänka sig att något som är så runt, plötsligt får en utstickare, ett känselspröt, ett finger höjt i rymden eller på Stockholmshimlen. Som stämmer till eftertanke. Så kan rymdmännen tänka på Sverige när de är ute och flyger, och stockholmarna kan drömma sig bort till en lantlig idyll.
Det känselsprötet, tänker jag, som sticker ut från den runda, det är också vi, studentförbundet. Den partiros som var en knuten näve, men nu en lösryckt samling röda fält, med vita konturer, kanske knutar, som bildar en rund och bullig ros. Där finns en kil som sticker ut, eller in. Ett känselspröt, en utstickare, ett finger höjt i luften som stämmer till eftertanke. Och det är tack vare spretigheten, spetsigheten som rosen inte går förlorad i sin rundhet. Tappar den sin spetsighet, tappar den sin form – då blir rosen en tulpan, en valmo rädd för vinden, då förlorar den hela poängen med att vara ros.
Vad studentförbundet försöker göra är helt enkelt samma sak som det regeringen försöker göra på månen, göra avtryck, få folk på andra tankar, höja ett finger i luften till eftertanke. Ge den släta ytan lite skrovlighet.
Och det har vi försökt göra på många olika sätt, både politiskt och organisatoriskt
Men om man ska göra en lång lista kort, för alla vet att korta listor är bättre än långa, så bör den göras nu:
Alltså:
Vi har under året kampanjat,
vi har skrivit,
vi har pratat,
vi har debatterat,
vi har rest,
vi har tagit upp frågor och tagit illa upp ibland.
Vi har träffats,
Vi har ätit,
Vi har fikat och ibland har vi haft möten,
och då har vi pratat om viktiga saker.
Och vi har lärt oss nya saker, och lärt känna oss själva lite bättre,
Se världen på ett nytt sätt,
kanske sett nya sidor av varandra, sidor vi önskar att vi aldrig hade sett
Och vi har försökt driva politik på det sätt man driver politik,
genom att överrösta och överlista
Inte alltid genom att skrika högst
Men att skrika smartast, eller just när ingen annan skriker
Att skrika på ett nytt sätt, ibland kanske inte skrika när man borde skrika alls.
Och att ordna, fixa, göra och skapa.
All politik är i grunden fysisk
Man måste känna med hela kroppen att den bär
Det har vi försökt att göra,
Och det gör den ibland, ibland inte
Men poängen, om det finns en poäng, är denna
Vi har kanske inte riktigt gjort allt vi borde, men vi har gjort mycket mer än vad vi kunde gjort
Detta året har inte varit lätt, men det har varit roligt
Så, kongressdelegater
vad är bäst med att vi har kongress,
förutom fest naturligtvis
Det är en chans att ge sig på varann och ge varandra ros och ris
Det är en sammanfattning av ett år som gått
Att göra avräkningar för smått
Att riva klart i gamla sår
Och ett avstamp inför nästa år
En del ombud är här för första gången
Ni kommer snart lära er hålla nervositeten stången
Vi är här för att se politiken växa
Kanske för att ge nästa styrelse en läxa
Ett erkännande är ändå på sin plats
För att inför nästa år ta sats
Skönt att det här året snart är över
Vi nog alla en tankepaus behöver
Men under nästa verksamhetsår igen
Gör vi samma sak, igen
Kampanjar, pratar, driver på
Vila man i döden få
Så, först kongress
Och sedan fest
Välkomna studentförbundare 2009.
Och med dessa nödrim förklarar jag det socialdemokratiska studentförbundets 21:a kongress för öppnad.
måndag 15 juni 2009
Tacktal/avslutningstal kongress 2009, Göteborg
Det talade ordet gäller (och det talade ordet skilde sig en del från det skrivna)
Studentförbundare,
Det har blivit dags för mig att säga några avslutningsord.
Jag tänker inte hålla ett tal om olika politikområden staplade på varandra, det har vi pratat om tillräckligt både under den här kongressen och under året som gått. Jag tänkte i stället skifta fokus och prata lite om något som vi inte berört så mycket under de här dagarna; de ganska märkliga och helt ovanliga tiderna vi lever i. Det år vi har bakom oss och det år vi är mitt uppe i, är på många sätt ett mycket märkligt politiskt år. Jag tänker framför allt på finanskrisen, som inte bara är en finanskris, utan tillsammans med klimatkrisen en mycket mer genomgripande samhällskris som redan har påverkat och framför allt kommer att påverka oss och vårt samhälle under de kommande åren. Vänstern och socialdemokratin kan inte bara vifta bort det som händer just nu i samhället och ekonomin som en vanlig ekonomisk kris, utan det är faktiskt något mycket spännande som händer och som man borde försöka förstå och ta vara på ordentligt. Vänstern och socialdemokratin är i stort behov av en egen krisanalys.
Förra året i kongresstalet talade jag om att man skulle hålla utkik efter de möjligheternas fönster som öppnar sig ibland i politiken. Och vad är det som händer nu i världen om inte just att ett litet sådant här möjligheternas fönster faktiskt öppnas. Plötsligt ser man världen på ett nytt sätt. Man ska kanske inte överdriva vad den här krisen gör med oss av sig självt, men man ska heller inte underdriva vad som är möjligt för oss att göra av krisen. Men ska man göra något av den krävs att man inte tänker att världen är densamma idag som igår, utan att man ser att politik är att kunna se när de här möjligheternas fönster öppnas, och förmå göra något av dem.
Jag tänker att det finns åtminstone tre företeelser som den här krisen har blottat för oss och som jag tycker att vi ska ta vara på:
-----
Vid en konferens i Dublin någon gång i slutet på 90-talet sade doktor Stephen Hawking, forskare som skrivit populärvetenskapliga böcker om bland annat rymden, att han hade haft fel i en mycket avgörande fråga 30 år tidigare när han hävdade att den information; de stjärnor, ljus, partiklar och smågrus som svaldes av ett svart hål i rymden aldrig skulle kunna hämtas upp därifrån igen. Nu ångrade han sig – informationen kan visst hämtas upp ur de svarta hålen. Det var ett revolutionerande erkännande, att han hade haft fel på en sådan avgörande punkt.
Ekonomi är ju inte samma sak som rymdfysik men Alan Greenspan, amerikansk riksbankschef tills helt nyligen, hävdade självsäkert för några år sedan att ”det centrala problemet är löst”. Med det menade han att det centrala problemet i ekonomin var löst, kriser i ekonomin skulle aldrig mer uppstå, nu visste ekonomerna hur man skulle hantera räntan för att stävja konjunkturen. I januari år meddelade samme Greenspan att han faktiskt hade haft fel. Det centrala problemet var inte alls löst. I själva verket visste ekonomerna inte ens vilket det centrala problemet i ekonomin var. Det enda man säkert nu vet är att den krisar igen.
För trettio år sedan sade Margaret Thatcher att ”There is no such thing as society”. Och med det kunde de borgerliga i Storbritannien och i andra länder hävda att avregleringar och privatiseringar var någon sorts naturkraft snarare än ett politiskt projekt i sig. Och att försöka bygga upp ett samhälle, som vänstern försökt göra, var fåfängt, för samhället fanns ju ändå inte. Thatcher skulle nog aldrig erkänna att hon haft fel, men den här krisen har väl visat att det faktiskt fanns ett samhälle, trots allt, och människors livsvillkor på ett mycket påtagligt sätt faktiskt hängde ihop.
Om man söker på I was wrong på Google får man 279 miljoner träffar – vilket jag tolkar som att det är rätt många som haft fel genom åren, och dessutom erkänt det på internet. En del av dem är politiker, rfymdfysiker och ekonomer, får man väl anta.
Vad säger oss allt detta? Jo, detta säger oss att den enda vägens politik ändå har en ände. Det säger oss också att den tredje vägens politik, som i själva verket är den enda vägens politik fast på ett annat sätt, också har en ände. Det finns ingen enda vägens politik. Det finns alltid minst två alternativ. Man kan alltid välja. Det säger oss också att eftersom man dessutom har fel titt som tätt, det gäller i politiken, det gäller i rymdfysiken, det gäller i ekonomin, så ska man vara försiktig med att utropa den enda vägens politik eller politikens slut eller ideologiernas död. Att tro på ideologiernas död är en mycket sträng hegemonisk ideologi i sig självt. Den enda vägens politik är bara den enda så länge ingenting motbevisar det.
Reformism, grundbulten i socialdemokratisk samhällssyn, tanken på att man kan göra saker och ting bättre gemensamt, kräver att framtiden är påverkbar, att det inte bara finns en enda väg och att vi inte tror att det centrala problemet i samhället löses av ett par borgerliga nationalekonomer i USA. När Alan Greenspan säger ”I was wrong” är det faktiskt något ganska stort som händer, för det innebär att en av de främsta förespråkarna för den enda vägens politik, den enda vägens ekonomi, erkänner att man kan göra på ett annat sätt, någon annan kanske har rätt i stället. Så på ett sätt har den här krisen faktiskt givit oss valmöjligheterna i politiken åter. Vad det centrala problemet i samhället och ekonomin är återstår att formulera.
-----
För det andra är det ju så att den här krisen inte bara visar oss att det finns val att göra, den visar oss också vilket samhälle de här olika valen leder till.
Tidigare i våras, ungefär samtidigt som industrin både i Sverige, Europa och i USA, varslade som värst, läste jag barnboken Alice i Underlandet. Där berättar de om någonting som kallas för den röda drottningens princip. Det är en oerhört träffande beskrivning av det samhälle vi håller på att skapa och som nu krisar. Historien går så här:
Alice (i blå klänning och ljust hår) har ramlat ned i underlandet där allt är upp och ned. Hon möter en röd spelkortsdrottning med dåligt humör och förkärlek för att hugga huvudet av andra spelkort. När de promenerar tillsammans i parken i underlandet befaller drottningen plötsligt Alice att börja sprina. Alice sätter igång med att springa bredvid drottningen, som hela tiden ropar ”Fortare, fortare!”. Och de springer fortare och fortare, men hur hårt de än springer så kommer de ingen vart. Alice flämtar fram att man i hennes land faktiskt brukar komma framåt när man springer, men då svarar drottningen att det måste vara ett mycket trögt land. ”Här, ser du, säger drottningen, här måste man springa av alla krafter för att hålla sig kvar på samma plats. Vill man komma någonstans, måste man springa dubbelt så fort”. Så de ökar takten, drottningen och Alice, men hur fort de än springer kommer de inte ur fläcken. Hur fort de än springer måste de nämligen alltid springa dubbelt så fort för att komma någonstans.
Jag tänker att det här ju liknar någonting som vi känner igen och det hänger ihop med att vår ekonomi krisar just nu. Jag tänker mig att i ett samhälle som styrs av den röda drottningens princip, där finns det två sorters människor, de som orkar springa hela tiden, snabbare och snabbare bara för att hålla sig kvar på samma plats – och så finns det de utslagna. Där finns entreprenörerna, de unga, de friska, de med goda kontaktnät, de som hela tiden orkar vidareutbilda sig, de som ser varje avskedande som en utmaning, de som är bra på att anpassa sig i företagshierarkierna å ena sidan, och så finns det andra, vanliga människor å den andra; människor som är sjuka, blir av med jobbet, vill ha fritid och vila, som har en utbildning som är för gammal, inte orkar vara kreativa jämt. Och det blir allt större ekonomiska skillnader mellan de två grupperna, men båda grupperna är egentligen rädda för samma sak – att hamna på det allt mer ojämlika samhällets undersida. Att falla mellan pinnarna på samhällsstegen därför att botten är så långt ned. Och därför försöker alla springa ännu snabbare bara för att hålla sig kvar på samma plats.
På tunnelbanan i Stockholm när jag var på väg hem från jobbet för några veckor sedan satt en berusad och uppenbart hemlös kvinna och skrek. Hon skrek att hon inte kunde förstå hur polisen kunde tycka att det var olagligt att hon hade försökt ta en läskflaska i en affär när hon var så hungrig så att hon höll på att svimma. Men att hon blev vräkt från sin lägenhet och att samhället tog hennes barn ifrån henne, det var tydligen inte olagligt det. Det tyckte hon var konstigt. Och jag måste erkänna att, trots att jag inte vill uppmana någon att gå och stjäla läskflaskor, att jag nog ändå satt där och också tyckte att det var lite konstigt.
För är det någonting som den här krisen har visat så är det att samhället och ekonomin hänger ihop, att arbetslöshet inte är något självförvållat lyte, att fattigdom och rikedom finns sida vid sida i vår ekonomi, att de beror av varandra, att vi har skapat ett ekonomiskt system som gör att alla måste springa ännu snabbare bara för att hålla sig kvar på samma plats. Och i det samhället så skapas både enorma rikedomar och utslagning och ojämlikhet. Och det beror på strukturer, inte lata individer.
Till och med vi och ni, studenter som i vanliga fall har en relativt stabil arbetsmarknad att gå ut till, får inga sommarjobb, får kanske inte jobb efter examen. Och då spelar det ingen roll hur långt man är beredd att flytta eller hur mycket man än är beredd att sitta 35 timmar i veckan på arbetsförmedlingen och söka jobb som inte finns – det finns inga jobb att söka.
Så jag tänker den här krisen på något sätt har visat upp samhällets undersida även för folk som i vanliga fall inte behöver vara rädda för arbetslöshet och fattigdom, de som i vanliga fall orkar springa tillräckligt snabbt för att hålla sig kvar på samma plats i samhällshierarkin, men som nu faktiskt riskerar arbetslöshet och fattigdom ändå. Så mitt i all förskräcklighet som denna kris innebär, så finns det faktiskt något lite mänskligt i denna kris också. Samhällsproblemen blir på ett sätt plötsligt gemensamma. Det blir tydligt för oss att samhället hänger ihop, there is such a thing as society. Och kan man prata om gemensamma problem så är chansen större att folk vill försöka lösa dem gemensamt. Så det är min andra poäng, att den här krisen har visat upp det kapprustande samhällets sämre sidor även för folk som annars lever på den soliga sidan av världen. Och fattigdom, arbetslöshet och ojämlikhet är ett gemensamt problem.
--------
För det tredje. Det är skillnad på känsla och sanning i politiken.
Och det är uppenbart att många av de saker som vi länge har tagit för sanningar, har i stället visat sig vara just en känsla: Att ekonomin är stabil var en känsla som många hade, ingen sanning. Att bonusar gör att chefer tar bättre beslut var en känsla vi hade, ingen sanning. Att den ekonomiska tillväxten av sig självt sipprar ned till de fattiga i ett land är en känsla, ingen sanning. Att en stor offentlig sektor och gemensam välfärd är byråkratisk bygger på känslor, inga sanningar. Att privatiseringar motverkar byråkrati och sänker priser är en känsla, ingen sanning. Att vår jord och klimat mår bra, och att vi inte behöver lyssna på dem som säger att vi utarmar jordens resurser, har varit en känsla vi har haft, ingen sanning. Att globaliseringen innebär att den nationella politiken spelat ut sin roll och att det inte spelar någon roll vad vi svenska socialdemokrater pysslar med här, är en passiviserande känsla, mer än en sanning. Att socialdemokratins storhetstid ligger bakom oss, inte framför oss, är en känsla som högern försökt trycka i oss, ingen sanning. I själva verket har en mycket stor del av politiken, och nedmonteringen av politiken, under de senaste åren byggts på uppfattningar och känslor inför saker och ting, inte sanningar i sig. Och mycket av det vi trodde var sant har nu visat sig vara fel.
Så vad en sådan här samhällskris ändå kan göra är att den gör de här känslorna rörliga igen, att folk börjar leta efter nya sanningar i politiken.
Ett uppenbart exempel, som också ”hänt” under detta år, är Barack Obama, en ovanlig president i en ovanlig tid. Världen utan finanskrisen hade inte behövt Barack Obama. Inte på samma sätt. Vad han gjort som är stort, är inte främst att ge amerikanarna en ny samhällsanalys, det har han inte hunnit. Han har gett dem en känsla för vad det innebär att vara demokrat, att vara vänster snarare än höger i politiken. Jag tror han har gett folk en känsla av att egenintresset sammanfaller med allmänintresset igen, att man kan lösa moderna problem tillsammans. Och jag tror inte heller att amerikanarna, de unga, kvinnorna, de svarta och vita, främst röstade på den privata plånboken Barack Obama – de röstade på politikern, eller känslan, Barack Obama. Så i den här samhällskrisen, som på många sätt troligtvis är mycket mer chockerande i USA än den är här, vände sig folk till politiken, hoppades att den enda vägens politik kanske ändå inte var den enda möjliga politiken, och så röstade de på någon som sade att det kunde vara på ett annat sätt. Alltså ”change”. Det är hoppfullt. Och förhoppningsvis finns det fler sätt som vänstern i Sverige och Europa kan, inte bara imitera Barack Obama, utan också förekomma honom, ta fler steg bort från högerns samhällsvision och mot en egen.
Och jag vill säga ytterligare en sak som jag också tror är viktig just nu, och som är än mer aktuell efter att vi såg hur det gick i flera europeiska länder i Europaparlamentsvalet för en vecka sedan. För 80 år sedan krisade ekonomin på ett liknande sätt som den gör idag. Det banade vägen för känslor, bland annat rädsla för att hamna på det ojämlika samhällets undersida, som i Europa exploaterades politiskt på två olika sätt; genom fascismen och folkhemmet. I Tyskland och Centraleuropa krossades människor av krisen, i Sverige byggde vi ett socialdemokratiskt (om än inte helt oproblematiskt) välfärdssamhälle. Att fascismen är nästan lika stark i Europa idag som på 30-talet, med stora etablerade främlingsfientliga partier i nästan alla länder, och som också växer i västeuropa, är skrämmande. Människovärdet och solidariteten är det som offras först när alla måste springa ännu snabbare bara för att försöka hålla sig kvar på samma plats.
Och med det vill jag inte säga att historien måste upprepa sig, absolut inte, men det visar att känslor, framför allt rädsla, är viktiga i politiken, exploateras av politiken, och att politiken spelar roll för vilka känslor som får fäste i ett samhälle. Att jämlikheten spelar roll för vilka känslor som får fäste i ett samhälle. Och att det är i spannet mellan känsla och sanning som politiken ska finnas. Politiken ska tolka världen så att det låter sant eller förmedla en känsla av vad man önskar vore sant, och kan inte vänstern och socialdemokratin göra det så kommer någon annan göra det. Det här är inte flum, det är hela förutsättningarna för vilken politik som får bedrivas. Det är ett vacuum som behöver fyllas, frågan är bara vem som ska fylla det nu.
Så det är min tredje poäng här, att krisen har gjort att både känslor och sanningar är rörliga igen, att vi sett att är skillnad på känsla och sanning och att högern varit mycket bra på att exploatera våra känslor, men att det är den rörelse som förmår sätta politiska ord på det som händer just nu som kommer att gå stärkt ur krisen. Och jag hoppas att det är vänstern, och ingen annan.
Och då vore det ju snyggt om jag nu kunde säga vem som skulle fylla detta vacuum och vad man skulle fylla det med, men det kan jag inte. Och det är ju det som är poängen. För snarare än att ge fingervisningar om vad som är möjliga framkomstvägar så ger den här krisen mycket tydligare bevis för vad i samhället som inte fungerar, och det kan ibland vara lika radikalt det. Det fungerade inte att privatisera bostadspolitiken i USA, det fungerade inte att totalt släppa kontrollen över finanssystemet eller bankerna, det fungerade inte att ha så dåliga offentliga system för sjukvård och skola så att människor måste spara eller låna pengar för att bekosta sin egen välfärd, jämställdheten ökade inte bara för att fler kunde starta städföretag, flykten i världen minskade inte för att vi förpassar flyktingarna till Europas gränsposteringar, klimatet mådde inte bättre av att vi har fått möjlighet att klimatkompensera våra flygresor, helt enkelt - det finns ett antal centrala problem i samhället och ekonomin som vi inte lyckats lösa, oavsett vad Alan Greenspan tidigare sagt. Och som heller inte kommer att lösas om vi försöker med samma recept som tidigare. Det som är högerns recept.
För vad som är centralt här, och vad krisen har visat, det är att vi skapat ett samhällssystem där alla måste springa ännu snabbare bara för att hålla sig kvar på samma plats, där fattigdom och rikedom finns sida vid sida och där skillnaderna och rädslan hela tiden växer. Och det är det samhället som krisar, just av de anledningarna.
Så är det någonting som är ett centralt problem, ett centralt problem som vi måste försöka lösa och som jag tycker att den här krisen bevisar, så är det detta: rikedom är meningslös utan fördelning. Privat rikedom är inte en privatsak, liksom privat fattigdom inte är det. Och det vi ser nu är att vi är jättebra på att skapa rikedom i vårt samhälle, men vi är faktiskt inte särskilt bra på fördelningen längre. Och då får vi detta rädslans kretslopp där alla springer och sparar sig igenom livet för att hålla sig kvar på samma plats, och faller man så faller man hela vägen ned.
Så det man måste lösa, och den analysen behöver man inte vara särskilt vänster eller radikal för att göra, det tror jag är en ganska allmänmänsklig analys (all annan analys vore helt omänsklig); det är fördelningen, fördelningen av rikedomen, livskvaliteten, solidariteten, jämlikheten. Att skapa ett lite mjukare samhälle. Hämta upp vänstern och socialdemokratin ur det där svarta hålet, ruska om den och försöka blåsa liv i ett modernt jämlikhetsprojekt igen. Det är det som är centralt och som denna kris visat oss.
Och hur det ska gå till och vem som ska göra det, är än så länge en öppen fråga. Det är där vi kommer in i bilden, bland annat. För att dra vårt strå till stacken under det viktiga år som kommer. Att se det möjligheternas fönster som den här krisen faktiskt har öppnat för oss i vilken samhällsvision som är möjligt att ha, att se att vänstern och socialdemokratin inte alls har sin storhetstid bakom sig utan framför sig, att se att det är nödvändigt att vara romantiker och praktiker på samma gång, även idag, särskilt idag, är avgörande.
Jag vill tacka än en gång för att jag får vara ordförande för det här fantastiskt spännande förbundet i dessa spännande tider. Framför oss ligger nog det där möjligheternas fält som vi så ofta längtar och letar efter. Det är vi som väljer hur det blir.
Tack
Studentförbundare,
Det har blivit dags för mig att säga några avslutningsord.
Jag tänker inte hålla ett tal om olika politikområden staplade på varandra, det har vi pratat om tillräckligt både under den här kongressen och under året som gått. Jag tänkte i stället skifta fokus och prata lite om något som vi inte berört så mycket under de här dagarna; de ganska märkliga och helt ovanliga tiderna vi lever i. Det år vi har bakom oss och det år vi är mitt uppe i, är på många sätt ett mycket märkligt politiskt år. Jag tänker framför allt på finanskrisen, som inte bara är en finanskris, utan tillsammans med klimatkrisen en mycket mer genomgripande samhällskris som redan har påverkat och framför allt kommer att påverka oss och vårt samhälle under de kommande åren. Vänstern och socialdemokratin kan inte bara vifta bort det som händer just nu i samhället och ekonomin som en vanlig ekonomisk kris, utan det är faktiskt något mycket spännande som händer och som man borde försöka förstå och ta vara på ordentligt. Vänstern och socialdemokratin är i stort behov av en egen krisanalys.
Förra året i kongresstalet talade jag om att man skulle hålla utkik efter de möjligheternas fönster som öppnar sig ibland i politiken. Och vad är det som händer nu i världen om inte just att ett litet sådant här möjligheternas fönster faktiskt öppnas. Plötsligt ser man världen på ett nytt sätt. Man ska kanske inte överdriva vad den här krisen gör med oss av sig självt, men man ska heller inte underdriva vad som är möjligt för oss att göra av krisen. Men ska man göra något av den krävs att man inte tänker att världen är densamma idag som igår, utan att man ser att politik är att kunna se när de här möjligheternas fönster öppnas, och förmå göra något av dem.
Jag tänker att det finns åtminstone tre företeelser som den här krisen har blottat för oss och som jag tycker att vi ska ta vara på:
-----
Vid en konferens i Dublin någon gång i slutet på 90-talet sade doktor Stephen Hawking, forskare som skrivit populärvetenskapliga böcker om bland annat rymden, att han hade haft fel i en mycket avgörande fråga 30 år tidigare när han hävdade att den information; de stjärnor, ljus, partiklar och smågrus som svaldes av ett svart hål i rymden aldrig skulle kunna hämtas upp därifrån igen. Nu ångrade han sig – informationen kan visst hämtas upp ur de svarta hålen. Det var ett revolutionerande erkännande, att han hade haft fel på en sådan avgörande punkt.
Ekonomi är ju inte samma sak som rymdfysik men Alan Greenspan, amerikansk riksbankschef tills helt nyligen, hävdade självsäkert för några år sedan att ”det centrala problemet är löst”. Med det menade han att det centrala problemet i ekonomin var löst, kriser i ekonomin skulle aldrig mer uppstå, nu visste ekonomerna hur man skulle hantera räntan för att stävja konjunkturen. I januari år meddelade samme Greenspan att han faktiskt hade haft fel. Det centrala problemet var inte alls löst. I själva verket visste ekonomerna inte ens vilket det centrala problemet i ekonomin var. Det enda man säkert nu vet är att den krisar igen.
För trettio år sedan sade Margaret Thatcher att ”There is no such thing as society”. Och med det kunde de borgerliga i Storbritannien och i andra länder hävda att avregleringar och privatiseringar var någon sorts naturkraft snarare än ett politiskt projekt i sig. Och att försöka bygga upp ett samhälle, som vänstern försökt göra, var fåfängt, för samhället fanns ju ändå inte. Thatcher skulle nog aldrig erkänna att hon haft fel, men den här krisen har väl visat att det faktiskt fanns ett samhälle, trots allt, och människors livsvillkor på ett mycket påtagligt sätt faktiskt hängde ihop.
Om man söker på I was wrong på Google får man 279 miljoner träffar – vilket jag tolkar som att det är rätt många som haft fel genom åren, och dessutom erkänt det på internet. En del av dem är politiker, rfymdfysiker och ekonomer, får man väl anta.
Vad säger oss allt detta? Jo, detta säger oss att den enda vägens politik ändå har en ände. Det säger oss också att den tredje vägens politik, som i själva verket är den enda vägens politik fast på ett annat sätt, också har en ände. Det finns ingen enda vägens politik. Det finns alltid minst två alternativ. Man kan alltid välja. Det säger oss också att eftersom man dessutom har fel titt som tätt, det gäller i politiken, det gäller i rymdfysiken, det gäller i ekonomin, så ska man vara försiktig med att utropa den enda vägens politik eller politikens slut eller ideologiernas död. Att tro på ideologiernas död är en mycket sträng hegemonisk ideologi i sig självt. Den enda vägens politik är bara den enda så länge ingenting motbevisar det.
Reformism, grundbulten i socialdemokratisk samhällssyn, tanken på att man kan göra saker och ting bättre gemensamt, kräver att framtiden är påverkbar, att det inte bara finns en enda väg och att vi inte tror att det centrala problemet i samhället löses av ett par borgerliga nationalekonomer i USA. När Alan Greenspan säger ”I was wrong” är det faktiskt något ganska stort som händer, för det innebär att en av de främsta förespråkarna för den enda vägens politik, den enda vägens ekonomi, erkänner att man kan göra på ett annat sätt, någon annan kanske har rätt i stället. Så på ett sätt har den här krisen faktiskt givit oss valmöjligheterna i politiken åter. Vad det centrala problemet i samhället och ekonomin är återstår att formulera.
-----
För det andra är det ju så att den här krisen inte bara visar oss att det finns val att göra, den visar oss också vilket samhälle de här olika valen leder till.
Tidigare i våras, ungefär samtidigt som industrin både i Sverige, Europa och i USA, varslade som värst, läste jag barnboken Alice i Underlandet. Där berättar de om någonting som kallas för den röda drottningens princip. Det är en oerhört träffande beskrivning av det samhälle vi håller på att skapa och som nu krisar. Historien går så här:
Alice (i blå klänning och ljust hår) har ramlat ned i underlandet där allt är upp och ned. Hon möter en röd spelkortsdrottning med dåligt humör och förkärlek för att hugga huvudet av andra spelkort. När de promenerar tillsammans i parken i underlandet befaller drottningen plötsligt Alice att börja sprina. Alice sätter igång med att springa bredvid drottningen, som hela tiden ropar ”Fortare, fortare!”. Och de springer fortare och fortare, men hur hårt de än springer så kommer de ingen vart. Alice flämtar fram att man i hennes land faktiskt brukar komma framåt när man springer, men då svarar drottningen att det måste vara ett mycket trögt land. ”Här, ser du, säger drottningen, här måste man springa av alla krafter för att hålla sig kvar på samma plats. Vill man komma någonstans, måste man springa dubbelt så fort”. Så de ökar takten, drottningen och Alice, men hur fort de än springer kommer de inte ur fläcken. Hur fort de än springer måste de nämligen alltid springa dubbelt så fort för att komma någonstans.
Jag tänker att det här ju liknar någonting som vi känner igen och det hänger ihop med att vår ekonomi krisar just nu. Jag tänker mig att i ett samhälle som styrs av den röda drottningens princip, där finns det två sorters människor, de som orkar springa hela tiden, snabbare och snabbare bara för att hålla sig kvar på samma plats – och så finns det de utslagna. Där finns entreprenörerna, de unga, de friska, de med goda kontaktnät, de som hela tiden orkar vidareutbilda sig, de som ser varje avskedande som en utmaning, de som är bra på att anpassa sig i företagshierarkierna å ena sidan, och så finns det andra, vanliga människor å den andra; människor som är sjuka, blir av med jobbet, vill ha fritid och vila, som har en utbildning som är för gammal, inte orkar vara kreativa jämt. Och det blir allt större ekonomiska skillnader mellan de två grupperna, men båda grupperna är egentligen rädda för samma sak – att hamna på det allt mer ojämlika samhällets undersida. Att falla mellan pinnarna på samhällsstegen därför att botten är så långt ned. Och därför försöker alla springa ännu snabbare bara för att hålla sig kvar på samma plats.
På tunnelbanan i Stockholm när jag var på väg hem från jobbet för några veckor sedan satt en berusad och uppenbart hemlös kvinna och skrek. Hon skrek att hon inte kunde förstå hur polisen kunde tycka att det var olagligt att hon hade försökt ta en läskflaska i en affär när hon var så hungrig så att hon höll på att svimma. Men att hon blev vräkt från sin lägenhet och att samhället tog hennes barn ifrån henne, det var tydligen inte olagligt det. Det tyckte hon var konstigt. Och jag måste erkänna att, trots att jag inte vill uppmana någon att gå och stjäla läskflaskor, att jag nog ändå satt där och också tyckte att det var lite konstigt.
För är det någonting som den här krisen har visat så är det att samhället och ekonomin hänger ihop, att arbetslöshet inte är något självförvållat lyte, att fattigdom och rikedom finns sida vid sida i vår ekonomi, att de beror av varandra, att vi har skapat ett ekonomiskt system som gör att alla måste springa ännu snabbare bara för att hålla sig kvar på samma plats. Och i det samhället så skapas både enorma rikedomar och utslagning och ojämlikhet. Och det beror på strukturer, inte lata individer.
Till och med vi och ni, studenter som i vanliga fall har en relativt stabil arbetsmarknad att gå ut till, får inga sommarjobb, får kanske inte jobb efter examen. Och då spelar det ingen roll hur långt man är beredd att flytta eller hur mycket man än är beredd att sitta 35 timmar i veckan på arbetsförmedlingen och söka jobb som inte finns – det finns inga jobb att söka.
Så jag tänker den här krisen på något sätt har visat upp samhällets undersida även för folk som i vanliga fall inte behöver vara rädda för arbetslöshet och fattigdom, de som i vanliga fall orkar springa tillräckligt snabbt för att hålla sig kvar på samma plats i samhällshierarkin, men som nu faktiskt riskerar arbetslöshet och fattigdom ändå. Så mitt i all förskräcklighet som denna kris innebär, så finns det faktiskt något lite mänskligt i denna kris också. Samhällsproblemen blir på ett sätt plötsligt gemensamma. Det blir tydligt för oss att samhället hänger ihop, there is such a thing as society. Och kan man prata om gemensamma problem så är chansen större att folk vill försöka lösa dem gemensamt. Så det är min andra poäng, att den här krisen har visat upp det kapprustande samhällets sämre sidor även för folk som annars lever på den soliga sidan av världen. Och fattigdom, arbetslöshet och ojämlikhet är ett gemensamt problem.
--------
För det tredje. Det är skillnad på känsla och sanning i politiken.
Och det är uppenbart att många av de saker som vi länge har tagit för sanningar, har i stället visat sig vara just en känsla: Att ekonomin är stabil var en känsla som många hade, ingen sanning. Att bonusar gör att chefer tar bättre beslut var en känsla vi hade, ingen sanning. Att den ekonomiska tillväxten av sig självt sipprar ned till de fattiga i ett land är en känsla, ingen sanning. Att en stor offentlig sektor och gemensam välfärd är byråkratisk bygger på känslor, inga sanningar. Att privatiseringar motverkar byråkrati och sänker priser är en känsla, ingen sanning. Att vår jord och klimat mår bra, och att vi inte behöver lyssna på dem som säger att vi utarmar jordens resurser, har varit en känsla vi har haft, ingen sanning. Att globaliseringen innebär att den nationella politiken spelat ut sin roll och att det inte spelar någon roll vad vi svenska socialdemokrater pysslar med här, är en passiviserande känsla, mer än en sanning. Att socialdemokratins storhetstid ligger bakom oss, inte framför oss, är en känsla som högern försökt trycka i oss, ingen sanning. I själva verket har en mycket stor del av politiken, och nedmonteringen av politiken, under de senaste åren byggts på uppfattningar och känslor inför saker och ting, inte sanningar i sig. Och mycket av det vi trodde var sant har nu visat sig vara fel.
Så vad en sådan här samhällskris ändå kan göra är att den gör de här känslorna rörliga igen, att folk börjar leta efter nya sanningar i politiken.
Ett uppenbart exempel, som också ”hänt” under detta år, är Barack Obama, en ovanlig president i en ovanlig tid. Världen utan finanskrisen hade inte behövt Barack Obama. Inte på samma sätt. Vad han gjort som är stort, är inte främst att ge amerikanarna en ny samhällsanalys, det har han inte hunnit. Han har gett dem en känsla för vad det innebär att vara demokrat, att vara vänster snarare än höger i politiken. Jag tror han har gett folk en känsla av att egenintresset sammanfaller med allmänintresset igen, att man kan lösa moderna problem tillsammans. Och jag tror inte heller att amerikanarna, de unga, kvinnorna, de svarta och vita, främst röstade på den privata plånboken Barack Obama – de röstade på politikern, eller känslan, Barack Obama. Så i den här samhällskrisen, som på många sätt troligtvis är mycket mer chockerande i USA än den är här, vände sig folk till politiken, hoppades att den enda vägens politik kanske ändå inte var den enda möjliga politiken, och så röstade de på någon som sade att det kunde vara på ett annat sätt. Alltså ”change”. Det är hoppfullt. Och förhoppningsvis finns det fler sätt som vänstern i Sverige och Europa kan, inte bara imitera Barack Obama, utan också förekomma honom, ta fler steg bort från högerns samhällsvision och mot en egen.
Och jag vill säga ytterligare en sak som jag också tror är viktig just nu, och som är än mer aktuell efter att vi såg hur det gick i flera europeiska länder i Europaparlamentsvalet för en vecka sedan. För 80 år sedan krisade ekonomin på ett liknande sätt som den gör idag. Det banade vägen för känslor, bland annat rädsla för att hamna på det ojämlika samhällets undersida, som i Europa exploaterades politiskt på två olika sätt; genom fascismen och folkhemmet. I Tyskland och Centraleuropa krossades människor av krisen, i Sverige byggde vi ett socialdemokratiskt (om än inte helt oproblematiskt) välfärdssamhälle. Att fascismen är nästan lika stark i Europa idag som på 30-talet, med stora etablerade främlingsfientliga partier i nästan alla länder, och som också växer i västeuropa, är skrämmande. Människovärdet och solidariteten är det som offras först när alla måste springa ännu snabbare bara för att försöka hålla sig kvar på samma plats.
Och med det vill jag inte säga att historien måste upprepa sig, absolut inte, men det visar att känslor, framför allt rädsla, är viktiga i politiken, exploateras av politiken, och att politiken spelar roll för vilka känslor som får fäste i ett samhälle. Att jämlikheten spelar roll för vilka känslor som får fäste i ett samhälle. Och att det är i spannet mellan känsla och sanning som politiken ska finnas. Politiken ska tolka världen så att det låter sant eller förmedla en känsla av vad man önskar vore sant, och kan inte vänstern och socialdemokratin göra det så kommer någon annan göra det. Det här är inte flum, det är hela förutsättningarna för vilken politik som får bedrivas. Det är ett vacuum som behöver fyllas, frågan är bara vem som ska fylla det nu.
Så det är min tredje poäng här, att krisen har gjort att både känslor och sanningar är rörliga igen, att vi sett att är skillnad på känsla och sanning och att högern varit mycket bra på att exploatera våra känslor, men att det är den rörelse som förmår sätta politiska ord på det som händer just nu som kommer att gå stärkt ur krisen. Och jag hoppas att det är vänstern, och ingen annan.
Och då vore det ju snyggt om jag nu kunde säga vem som skulle fylla detta vacuum och vad man skulle fylla det med, men det kan jag inte. Och det är ju det som är poängen. För snarare än att ge fingervisningar om vad som är möjliga framkomstvägar så ger den här krisen mycket tydligare bevis för vad i samhället som inte fungerar, och det kan ibland vara lika radikalt det. Det fungerade inte att privatisera bostadspolitiken i USA, det fungerade inte att totalt släppa kontrollen över finanssystemet eller bankerna, det fungerade inte att ha så dåliga offentliga system för sjukvård och skola så att människor måste spara eller låna pengar för att bekosta sin egen välfärd, jämställdheten ökade inte bara för att fler kunde starta städföretag, flykten i världen minskade inte för att vi förpassar flyktingarna till Europas gränsposteringar, klimatet mådde inte bättre av att vi har fått möjlighet att klimatkompensera våra flygresor, helt enkelt - det finns ett antal centrala problem i samhället och ekonomin som vi inte lyckats lösa, oavsett vad Alan Greenspan tidigare sagt. Och som heller inte kommer att lösas om vi försöker med samma recept som tidigare. Det som är högerns recept.
För vad som är centralt här, och vad krisen har visat, det är att vi skapat ett samhällssystem där alla måste springa ännu snabbare bara för att hålla sig kvar på samma plats, där fattigdom och rikedom finns sida vid sida och där skillnaderna och rädslan hela tiden växer. Och det är det samhället som krisar, just av de anledningarna.
Så är det någonting som är ett centralt problem, ett centralt problem som vi måste försöka lösa och som jag tycker att den här krisen bevisar, så är det detta: rikedom är meningslös utan fördelning. Privat rikedom är inte en privatsak, liksom privat fattigdom inte är det. Och det vi ser nu är att vi är jättebra på att skapa rikedom i vårt samhälle, men vi är faktiskt inte särskilt bra på fördelningen längre. Och då får vi detta rädslans kretslopp där alla springer och sparar sig igenom livet för att hålla sig kvar på samma plats, och faller man så faller man hela vägen ned.
Så det man måste lösa, och den analysen behöver man inte vara särskilt vänster eller radikal för att göra, det tror jag är en ganska allmänmänsklig analys (all annan analys vore helt omänsklig); det är fördelningen, fördelningen av rikedomen, livskvaliteten, solidariteten, jämlikheten. Att skapa ett lite mjukare samhälle. Hämta upp vänstern och socialdemokratin ur det där svarta hålet, ruska om den och försöka blåsa liv i ett modernt jämlikhetsprojekt igen. Det är det som är centralt och som denna kris visat oss.
Och hur det ska gå till och vem som ska göra det, är än så länge en öppen fråga. Det är där vi kommer in i bilden, bland annat. För att dra vårt strå till stacken under det viktiga år som kommer. Att se det möjligheternas fönster som den här krisen faktiskt har öppnat för oss i vilken samhällsvision som är möjligt att ha, att se att vänstern och socialdemokratin inte alls har sin storhetstid bakom sig utan framför sig, att se att det är nödvändigt att vara romantiker och praktiker på samma gång, även idag, särskilt idag, är avgörande.
Jag vill tacka än en gång för att jag får vara ordförande för det här fantastiskt spännande förbundet i dessa spännande tider. Framför oss ligger nog det där möjligheternas fält som vi så ofta längtar och letar efter. Det är vi som väljer hur det blir.
Tack
onsdag 3 juni 2009
Nytt EU-nummer av Libertas ute!
Libertas EU-nummer damp idag ned i brevlådan (bättre sent..men det ska inte lastas redaktionen - force majeure gäller även i politiken). Här min och förbundssekreterarens krönika om EU.
----
I Libertas nr 3 1991 skrev redaktören Erik Svanfeldt att ”Socialdemokraternas mål måste vara att göra EG till ett enda stort Sverige”. Per Wikholm från Laboremus argumenterade i samma nummer för införandet av löntagarfonder i hela Europa genom EG-samarbetet. Mats Paulander från SSK skrev i nr 1 1992 att ”det är av allra högsta prioritet att skapa en gemensam arbetsmarknadslagstiftning för att stävja social dumping på EG:s avreglerade marknad, t.ex. att ett portugisiskt företag som ska bygga järnväg i Frankrike tar med sig portugisiska arbetare och betalar dem portugisiska löner som är lägre än de franska”. Från USHF klagade Emelie Johansson på att EG innebär att ”företagsintressena i Europa går ihop och samarbetar för att på så sätt långsiktigt stärka sina gemensamma ekonomiska intressen”. Men i en ledare nr 3 1992 argumenterade ändå förbundsordföranden (tillika Libertas politiska redaktör) Ola S Svensson för ett ja till EG-medlemskapet: ”Tror verkligen de svenska EG-kritikerna att Europas folk, EG:s medborgare, kommer att finna sig i en utveckling med obehindrad gangstermarknad, toppriden av eurokrater? Är det inte rimligare, om man väl tror på bärkraften hos socialdemokratins idéer, att tänka sig att Europas folk kommer att ställa krav – sociala krav, ekonomiska krav, kulturella krav?” Därmed lanserades också studentförbundets kampanj ”radikalt ja till EG”, som sedan återkommit i olika tappning i kampanjandet genom åren. Studentförbundet var därför visserligen en tidig förespråkare av EG-medlemskap, men argumenten handlade om en solidifiering av socialdemokratisk politik, inte liberalisering. Man hoppades (redan då) på svenska löner i Polen, inte polska löner i Sverige. Något man ju skulle få anledning att återkomma till senare…
Så här i brytningstider (en EU-mandatperiod övergår i en annan) kan det vara läge att inte bara att fundera över framtiden, utan också över hur historien utvecklat sig. Frågan, när man läser gamla EU-artiklar och kampanjmaterial, inställer sig: om vad handlade egentligen drömmen om Europa?
Mycket, är svaret. EU ska vara ett fredsprojekt, har man hoppats genom åren. EU ska underlätta rörligheten inom Europa, både för människor och för kapital. EU ska fungera som motvikt mot ett globalt dominant USA efter Sovjets fall och agera city-on-the-hill för potentiella (främst östeuropeiska) medlemsländer i deras ekonomiska och politiska utveckling. EU ska utgöra ett politiskt svar på kapitalets ökade geografiska rörlighet och på det sättet stärka demokratin i förhållande till marknaden internationellt. Eftersom vi har antagit att moderna politiska utmaningar främst är av internationell karaktär, har EU utmålats som det freds- och demokratiprojekt på europeisk nivå som vänstern i framtiden inte kan klara sig utan. Att vara emot EU har varit att vara emot framtiden – inte mycket för en progressiv socialdemokrat att välja på, alltså. Vi har drömt om EU som lösningen på nationalstatens problem. Den svaga vänstern i Sverige skulle vägas upp av en europeisk rörelse för ett ”social Europe”.
Så långt allt väl. Den svenska och europeiska socialdemokratin har inte precis drunknat i utopier, drömmar och konstruktiva projekt de senaste decennierna – där har drömmen om EU nog fyllt ett tomrum. Men man bör ju också fråga sig: uppfyller EU dessa löften? Eller hur står det till med vänsterns projekt i EU?
Och där blir bilden genast lite dystrare. När man ibland träffar folk som säger att de är ”positiva till EU” eller att de ”tror på EU” får man anta att de menar att de gillar att EU finns, ungefär som att det är positivt att det finns kommuner och landsting. Men att EU skulle vara ett fredsprojekt beror nog, dessvärre, på vem man frågar. Rörligheten har ökat för både kapital och en del människor, men inte alls för papperslösa, flyktingar och annat ”oattraktivt” folk. Att EU skulle vara ett föredöme för andra länder är framför allt näringslivets argument (inte människorättsorganisationernas) och det faktum att EU ofta internationell agerar som USA:s trogna allierade gör att förhoppningen om ”global balans” delvis kommer på skam. Argumentet om att EU skulle utgöra en politikens motkraft mot ett globaliserat kapital är väl också lika tveksamt – både europeiska löntagarfonder och åtgärder mot social dumping låter fortfarande vänta på sig. Det skrämmande låga (och successivt sjunkande) valdeltagandet är inte bara vad statsvetare brukar benämna ett ”demokratiskt underskott” (som om det vore ett allmänt problem) utan ett högst reellt problem för en vänster för vilken deltagandet, inflytandet och demokratin är en avgörande del av den hårda kärnan. Den som i dag hoppas på ett vänsterns Europa borde börja i denna svårgripbara ände – hur kommer det sig att folk inte känner mer entusiasm inför EU-samarbetet? Är det nå’t fel på folk, media eller …(hemska tanke), på projektets upplägg?
EU-projektet har alltid varit svårt för oss socialdemokrater. Det rör vid grunden i det som är socialdemokrati – institutionsbygge. Politiska slagfält som internationalism, arbete, inflytande, stat, makt, medborgare, fördelning och solidaritet avgörs och institutionaliseras i ny form. Den kritik som har funnits inom socialdemokratin mot EU har väl därför egentligen aldrig handlat om simpel nationalism, utan om hur detta nya samarbete ska se ut. En socialdemokrat vet att formerna är grundläggande för innehållet, att man inte kan separera diskussion om system från politik. Socialdemokratins framgång nationellt har handlat om just detta – att vi vetat hur man bygger och institutionaliserar makt (genom kommuner, hyresgästföreningar, kooperation, allmän högskolebehörighet, stark a-kassa, stor fackanslutning och så vidare). I EU är det dock inte vi som driver arbetet utan högern som driver institutionaliserandet av sin makt. Den europeiska högern är dessutom på många sätt mycket mer höger än den svenska högern – och därtill strukturellt stark (20 av 27 kommissionärer är borgerliga, liksom en förkrossande majoritet parlamentariker). Att vi därför slits mellan drömmen om ett integrerat starkt och rött Europa å ena sidan och realitetens borgerligt europeiska hegemoni å den andra är inget märkligt. Vi önskar ju alla att en annan värld var möjlig, även när den faktiskt under lång tid ter sig omöjlig.
Nåja, snart är det alltså EU-val. Att EU är (och under överskådlig tid kommer att förbli) ett i bästa fall liberalt projekt, där liberala värden utmanas och försvaras, där dragkampen förs inom ett mycket smalt politiskt mitten-höger-spektrum och där vänstern tvingas gå med på beslut eftersom ”det kunde varit ännu värre” gör att det är fantastiskt enkelt att vara radikal i EU – det räcker med att man försvarar liberala kärnvärden som aborträtt, asylrätt och miniminivåer för anständighet i arbetet för att befinna sig på den mer progressiva planhalvan. Men mer långtgående utmaningar står ändå för dörren inför detta val: både klimat- och finanskris liksom den ökande främlingsrädslan i hela Europa kräver (delvis) gemensamma europeiska lösningar. Därför är EU-valet viktigt. Men därför är framför allt en starkare vänster, en starkare socialdemokrati, viktig. Vänstern anklagas ofta för att vara alltför utopistisk – i EU-samarbetet är det dock nödvändigt att vara mycket pragmatisk. Högerpolitik blir inte bättre (eller mer nödvändig) bara för att den beslutas på europeisk nivå. Om socialdemokratin ska förhålla sig till politiken så som man gjort under de framgångsrika åren, ska vi inte bygga byggnader på högerfundament, inte ekonomisk politik på nyliberala antaganden och ingen arbetsrätt på högerns uppfattning om ”rimlighet”. Därför behövs vänstern i EU. Men därför behövs framför allt vänsterns skepsis och kritik i EU. Minns de tidiga studentförbundarna - en obehindrad gangstermarknad, toppriden av eurokrater, det var aldrig vår dröm. Vi drömde om att göra hela Europa till ett enda stort Sverige, att Europas folk skulle ställa de där kraven – sociala, ekonomiska och kulturella. Tja, vägen kan vara krokig även om den går framåt – låt oss därför fortsätta att hoppas att de där kraven faktiskt ställs. Upp till kamp den 7 juni alltså, för ett mycket radikalare EU.
----
I Libertas nr 3 1991 skrev redaktören Erik Svanfeldt att ”Socialdemokraternas mål måste vara att göra EG till ett enda stort Sverige”. Per Wikholm från Laboremus argumenterade i samma nummer för införandet av löntagarfonder i hela Europa genom EG-samarbetet. Mats Paulander från SSK skrev i nr 1 1992 att ”det är av allra högsta prioritet att skapa en gemensam arbetsmarknadslagstiftning för att stävja social dumping på EG:s avreglerade marknad, t.ex. att ett portugisiskt företag som ska bygga järnväg i Frankrike tar med sig portugisiska arbetare och betalar dem portugisiska löner som är lägre än de franska”. Från USHF klagade Emelie Johansson på att EG innebär att ”företagsintressena i Europa går ihop och samarbetar för att på så sätt långsiktigt stärka sina gemensamma ekonomiska intressen”. Men i en ledare nr 3 1992 argumenterade ändå förbundsordföranden (tillika Libertas politiska redaktör) Ola S Svensson för ett ja till EG-medlemskapet: ”Tror verkligen de svenska EG-kritikerna att Europas folk, EG:s medborgare, kommer att finna sig i en utveckling med obehindrad gangstermarknad, toppriden av eurokrater? Är det inte rimligare, om man väl tror på bärkraften hos socialdemokratins idéer, att tänka sig att Europas folk kommer att ställa krav – sociala krav, ekonomiska krav, kulturella krav?” Därmed lanserades också studentförbundets kampanj ”radikalt ja till EG”, som sedan återkommit i olika tappning i kampanjandet genom åren. Studentförbundet var därför visserligen en tidig förespråkare av EG-medlemskap, men argumenten handlade om en solidifiering av socialdemokratisk politik, inte liberalisering. Man hoppades (redan då) på svenska löner i Polen, inte polska löner i Sverige. Något man ju skulle få anledning att återkomma till senare…
Så här i brytningstider (en EU-mandatperiod övergår i en annan) kan det vara läge att inte bara att fundera över framtiden, utan också över hur historien utvecklat sig. Frågan, när man läser gamla EU-artiklar och kampanjmaterial, inställer sig: om vad handlade egentligen drömmen om Europa?
Mycket, är svaret. EU ska vara ett fredsprojekt, har man hoppats genom åren. EU ska underlätta rörligheten inom Europa, både för människor och för kapital. EU ska fungera som motvikt mot ett globalt dominant USA efter Sovjets fall och agera city-on-the-hill för potentiella (främst östeuropeiska) medlemsländer i deras ekonomiska och politiska utveckling. EU ska utgöra ett politiskt svar på kapitalets ökade geografiska rörlighet och på det sättet stärka demokratin i förhållande till marknaden internationellt. Eftersom vi har antagit att moderna politiska utmaningar främst är av internationell karaktär, har EU utmålats som det freds- och demokratiprojekt på europeisk nivå som vänstern i framtiden inte kan klara sig utan. Att vara emot EU har varit att vara emot framtiden – inte mycket för en progressiv socialdemokrat att välja på, alltså. Vi har drömt om EU som lösningen på nationalstatens problem. Den svaga vänstern i Sverige skulle vägas upp av en europeisk rörelse för ett ”social Europe”.
Så långt allt väl. Den svenska och europeiska socialdemokratin har inte precis drunknat i utopier, drömmar och konstruktiva projekt de senaste decennierna – där har drömmen om EU nog fyllt ett tomrum. Men man bör ju också fråga sig: uppfyller EU dessa löften? Eller hur står det till med vänsterns projekt i EU?
Och där blir bilden genast lite dystrare. När man ibland träffar folk som säger att de är ”positiva till EU” eller att de ”tror på EU” får man anta att de menar att de gillar att EU finns, ungefär som att det är positivt att det finns kommuner och landsting. Men att EU skulle vara ett fredsprojekt beror nog, dessvärre, på vem man frågar. Rörligheten har ökat för både kapital och en del människor, men inte alls för papperslösa, flyktingar och annat ”oattraktivt” folk. Att EU skulle vara ett föredöme för andra länder är framför allt näringslivets argument (inte människorättsorganisationernas) och det faktum att EU ofta internationell agerar som USA:s trogna allierade gör att förhoppningen om ”global balans” delvis kommer på skam. Argumentet om att EU skulle utgöra en politikens motkraft mot ett globaliserat kapital är väl också lika tveksamt – både europeiska löntagarfonder och åtgärder mot social dumping låter fortfarande vänta på sig. Det skrämmande låga (och successivt sjunkande) valdeltagandet är inte bara vad statsvetare brukar benämna ett ”demokratiskt underskott” (som om det vore ett allmänt problem) utan ett högst reellt problem för en vänster för vilken deltagandet, inflytandet och demokratin är en avgörande del av den hårda kärnan. Den som i dag hoppas på ett vänsterns Europa borde börja i denna svårgripbara ände – hur kommer det sig att folk inte känner mer entusiasm inför EU-samarbetet? Är det nå’t fel på folk, media eller …(hemska tanke), på projektets upplägg?
EU-projektet har alltid varit svårt för oss socialdemokrater. Det rör vid grunden i det som är socialdemokrati – institutionsbygge. Politiska slagfält som internationalism, arbete, inflytande, stat, makt, medborgare, fördelning och solidaritet avgörs och institutionaliseras i ny form. Den kritik som har funnits inom socialdemokratin mot EU har väl därför egentligen aldrig handlat om simpel nationalism, utan om hur detta nya samarbete ska se ut. En socialdemokrat vet att formerna är grundläggande för innehållet, att man inte kan separera diskussion om system från politik. Socialdemokratins framgång nationellt har handlat om just detta – att vi vetat hur man bygger och institutionaliserar makt (genom kommuner, hyresgästföreningar, kooperation, allmän högskolebehörighet, stark a-kassa, stor fackanslutning och så vidare). I EU är det dock inte vi som driver arbetet utan högern som driver institutionaliserandet av sin makt. Den europeiska högern är dessutom på många sätt mycket mer höger än den svenska högern – och därtill strukturellt stark (20 av 27 kommissionärer är borgerliga, liksom en förkrossande majoritet parlamentariker). Att vi därför slits mellan drömmen om ett integrerat starkt och rött Europa å ena sidan och realitetens borgerligt europeiska hegemoni å den andra är inget märkligt. Vi önskar ju alla att en annan värld var möjlig, även när den faktiskt under lång tid ter sig omöjlig.
Nåja, snart är det alltså EU-val. Att EU är (och under överskådlig tid kommer att förbli) ett i bästa fall liberalt projekt, där liberala värden utmanas och försvaras, där dragkampen förs inom ett mycket smalt politiskt mitten-höger-spektrum och där vänstern tvingas gå med på beslut eftersom ”det kunde varit ännu värre” gör att det är fantastiskt enkelt att vara radikal i EU – det räcker med att man försvarar liberala kärnvärden som aborträtt, asylrätt och miniminivåer för anständighet i arbetet för att befinna sig på den mer progressiva planhalvan. Men mer långtgående utmaningar står ändå för dörren inför detta val: både klimat- och finanskris liksom den ökande främlingsrädslan i hela Europa kräver (delvis) gemensamma europeiska lösningar. Därför är EU-valet viktigt. Men därför är framför allt en starkare vänster, en starkare socialdemokrati, viktig. Vänstern anklagas ofta för att vara alltför utopistisk – i EU-samarbetet är det dock nödvändigt att vara mycket pragmatisk. Högerpolitik blir inte bättre (eller mer nödvändig) bara för att den beslutas på europeisk nivå. Om socialdemokratin ska förhålla sig till politiken så som man gjort under de framgångsrika åren, ska vi inte bygga byggnader på högerfundament, inte ekonomisk politik på nyliberala antaganden och ingen arbetsrätt på högerns uppfattning om ”rimlighet”. Därför behövs vänstern i EU. Men därför behövs framför allt vänsterns skepsis och kritik i EU. Minns de tidiga studentförbundarna - en obehindrad gangstermarknad, toppriden av eurokrater, det var aldrig vår dröm. Vi drömde om att göra hela Europa till ett enda stort Sverige, att Europas folk skulle ställa de där kraven – sociala, ekonomiska och kulturella. Tja, vägen kan vara krokig även om den går framåt – låt oss därför fortsätta att hoppas att de där kraven faktiskt ställs. Upp till kamp den 7 juni alltså, för ett mycket radikalare EU.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
