Om borgerlig kultur och marknad

Skrev en lite spretig sak i senaste numret av Libertas, tillsammans med förbundssekreteraren.

Befinner mig just nu ute på kampanjturné i klubbarna - därav sporadiskt bloggande. I övrigt kan konstateras att dagens ledare i DN har rätt många rätt i sina självklarheter: människor som är sjuka är sjuka och ska ha ordentlig sjukförsäkring. För dem hjälper inga avtrappningssteg eller bortre parenteser i världen. De som kan jobba ska få hjälp att göra det genom utbildning eller jobb som inte kräver 100% hela tiden. I övrigt beror bristen på arbete på, hör och häpna, arbetslöshet (alltså inte på lata individer). Befriande nyktert av borgarna för borgarna.

Här är Libertastexten.

Göran Greider har sagt att efter det senaste regeringsskiftet och den borgerliga regerings tillträde befolkar kapitalet nu också regeringskansliets beslutsrum. Detta har givit ett skifte, inte bara i vem som prioriterar mellan mål och medel, utan också i synen på det offentliga rummet, vad som är värt att värna och vad som hör oss alla till.

När regeringen av finanspolitiska skäl i höstas drog in produktionsstödet till En Bok för Alla, vars Läs-för-mig-pappa-projekt och barnboksutgivning givit även arbetarklassen tillgång till kulturen, låg det helt i linje med den kulturpolitiska dagordning som säger att det som inte självt kan hävda sig på en marknad heller inte har där att göra. Med liknande budgetbesparande motivering lyckades vår kortvarigaste kulturminister Cecilia Stegö-Chiló under sina få dagar i regeringen korta sändningstillstånden för public service från sex till tre år, för att försäkra sig om att vår offentligfinansierade TV blir smal och otillgänglig svår-TV eller tvinga ut den oberoende journalistiken på marknaden i jakt efter snabba cash. Vill man vara långsökt kan underbudsutförsäljningen av Centrumkompaniet i Stockholm, det företag som äger tio olika köpcentrum och vars utförsäljning således försvårar politiska manifestationer/samtal i dessa centrum, liksom nedläggningen av Arbetslivsinstitutet och de minskade anslagen till KomVux, hänföras till samma förakt för det offentliga rummet och vårt gemensamma samtal. Under hot om indraget produktionsstöd från Kulturrådet tvingades den antirasistiska och feministiska tidskriften MANA ut att förklara sig inte alls nedvärderande i sin syn på kvinnor eller judar - man är i själva verket oerhört demokratiska och väluppfostrade på redaktionen, egentligen. Nyutnämnde kulturrådsledamoten Johan Staël von Holstein har sagt att all kultur kan prissättas.

Parallellt med denna nedmontering av kulturen och det offentliga samtalet vet högern dock värdet av kunskapsproduktion och satsar allt mer resurser på olika tankesmedjor och litteraturutgivning. Svenskt Näringsliv spenderar mer än tio miljarder årligen på opinionsbildning genom olika kanaler (ex. Timbro, Centrum för Rättvisa) och Centerpartiet startade i slutet av 2007 en ny tankesmedja med, enligt egen utsago, fokus på ”entreprenörskap, moderna liberala värderingar och hållbar utveckling”. Allt till de stumma tonerna av arbetarrörelsens minskade anslag till, och ambitioner med, den egna idéproduktionen. Att vi idag tvingas förhålla oss till och verka i en nyliberal verklighetsbeskrivning är i det ljuset inte det minsta märkligt – märkligt är i stället att de socialdemokratiska värderingarna om jämlikhet fortfarande har sitt fäste, trots att allt färre försvarar dem offentligt.

Är mångfalden i utbud av kultur och perspektiv ett samhällsansvar? Är det offentliga rummet ett samhällsintresse? Nej, svarar den som tror på ekonomiska incitament som drivkraften för mänskligt skapande, den som anser att resurser allokeras bäst av den osynliga hand som målat både nyfattigdom och hägrande rikedom på vår samhällspalett. I den kakafoni av röster som är marknadens är det bara den som skriker högst som hörs, rummet för det mindre ljudliga krymper. Att all annan kultur än masskulturen, och att all annan politisk debatt än den marknadsliberala, hör till marknadens offer är inget som läggs marknaden till last – tvärtom. Marknaden ger folk det folk efterfrågar, tvålsort liksom diktsvit. I politiken är du kund med önskemål men utan behov. Det är rimligt, enligt kapitalet i Rosenbad.

Men kultur utan kritik blir enbart underhållning, skrev Peter Weiss. Och politik utan olika perspektiv blir enbart, tja, borgerligt. Utan produktionsstöd överlever inte mångfalden, det är marknadens lag - kulturellt monopol dess följd. De många hårda högernyporna mot vår kultur- och kunskapsproduktion, mot det offentliga rummet, statuerar nya exempel för vad som är möjligt att tycka och tänka. När allt kan säljas och ska sälja blir följden ett osäkert, trevande kulturklimat. Debatten utarmas. Kritiken tystas.

I Aftonbladet den 21/1-08 skrev Erik Berggren om journalistikens likheter med den politiska vänstern i sin ansats att förhålla sig kritisk till samhället och det gamla. Denna kritik delar journalistiken och vänstern med kulturen vars uppgift det är att visa på hur ”det faktiska samhället avviker från berättelsen om det”. För att visa på hur den faktiska borgerligheten förhåller sig till dess egen berättelse om sig själv, behövs således bred kultur- och vänsterdebatt. Medan det offentliga rummet, och därmed utrymmet för det offentliga kulturella och politiska samtalet, sakta men säkert krymps genom politiska beslut, måste frågan alltså ställas - varför är regeringen rädd för kulturen? För vänstern är slutsatsen given: vi måste ta vår egen kunskapsproduktion, eller bristen på densamma, på större allvar. Det är egentligen inte ett önskemål – det är vår överlevnadsstrategi.

Läs även andra bloggares åsikter om Kulturpolitik, MANA, kunskap

Kvinnodagstal

Höll avslutningstalet på s-kvinnors seminariedag på ABF-huset idag. Jag sade i runda slängar följande:

Jag är född 1982. Det var 124 år efter att arvsrätten för kvinnor infördes, 61 år efter att gifta kvinnor blev myndiga och man inte längre hade rätt att slå sitt tjänstefolk, det var 18 år efter att mäns lagliga rätt att slå sin hustru avskaffades, 11 år efter att särbeskattningen infördes, 9 år efter de första kvinnojourernas bildande, 8 år efter föräldraförsäkringens tillkomst, 7 år efter FN:s första stora kvinnokonferens och abortlagstiftningen, 2 år efter den första jämställdhetslagen som reglerade förhållande mellan arbetsgivare och arbetstagare. 1982 är också 9 år före stödstrumporna i riksdagen och 24 år före den borgerliga regeringens valvinst och feminismens valförlust 2006.

Och visst kan man vara optimist när man ser hur vi kvinnor genom historien fått de bättre än våra mödrar och mormödrar, men framför allt ska man vara realist. Och i realiteten slår männen fortfarande kvinnorna, där kvinnorna arbetar finns de lägsta lönerna och kortaste anställningarna, och med den takt som männens uttag av föräldraförsäkringen ökar, kommer vi att vänta i 211 år till innan föräldrarna delar lika på ansvaret för barnen. Makten och hela härligheten i samhället tillkommer fortfarande männen.

Jag brukar tänka på att om arbetarrörelsen hade varit en kvinnorörelse från början – hur hade politiken då sett ut? Jo, vi hade förmodligen byggt ut barnomsorgen så att kvinnorna kunde arbeta. Vi hade byggt ut äldreomsorgen så att kvinnorna slapp ta hand om sina och sina mäns gamla föräldrar. Vi hade byggt ut skolsystemet och högskolan, eftersom det för ett halvsekel sedan nästan bara var män som utbildade sig ordentligt i Sverige. Vi hade slagits för MBL, LAS och en trygg arbetslöshetsförsäkring eftersom det är kvinnorna som har de mest osäkra anställningarna och männen som är chefer i det här landet. Vi hade slagits för ordentlig rehabilitering, företagshälsovård, hög sjukförsäkring och rätt till en anständig förtidspensionering, eftersom det är kvinnorna som sliter ut sig i de tyngsta jobben. Vi hade satsat extra mycket pengar för fler lärare i skolan och många händer i vården, för att kvinnorna inte ska behöva dra ett så tungt lass och vi hade satsat på kollektivtrafiken eftersom det är männen som äger bilarna.

Och allt det har vi faktiskt gjort. Men förutom det hade en arbetarrörelse som var en kvinnorörelse också lagstiftat om rätt till heltid, möjlighet till deltid. Vi hade individualiserat den enda försäkring som ännu inte är individuell och som fortfarande håller kvinnan fjättrad vid reproduktionen – föräldraförsäkringen. Vi hade sett till att höja lönerna i välfärden: i barnomsorg, skola och sjukvården. Vi hade bättre förstått hur mäns våld mot kvinnor är den yttersta extremen av patriarkatet men hur det inte är väsensskilt från det system som gör att kvinnor trängs undan på arbetsmarknaden, i näringslivet, i politiken. Kvinnojourerna hade fått större stöd. Och vi hade sett till att senast 2010 återta den välfärd, de utbildningssatsningar och den trygghet som befriade kvinnorna under 1900-talet men som den borgerliga regeringen nu sliter sönder.

För det spelar ju faktiskt ingen roll att finansminister Anders Borg eller någon annan heller för den delen, kallar sig feminist om man på punkt efter punkt bedriver en politik som ökar ojämlikheten i samhället, mellan människor och mellan män och kvinnor. De borgerliga skattesänkningarna gynnar männen medan de deltidsarbetslösa (och det är ju framför allt kvinnor) får lägre inkomst, här i Stockholm blir kollektivtrafiken dyrare samtidigt som vägnätet byggs ut och det är ju en tydlig politik för att underlätta männens rörlighet i samhället, men försvåra kvinnornas. Förmögenheter och fastigheter är det män som äger, de blir billigare – avdrag för hushållsnära tjänster och vårdnadsbidrag är skamfläckar på ett samhälle som säger sig vara det mest jämställda i världen. Jojo, det lönar sig att vara man i borgerlighetens Sverige.

Och även om det är så att det är kvinnor som i större utsträckning än män klarar sig bra i utbildningssystemet, frodas de sexuella trakasserierna i högskolan och könsuppdelningen mellan olika program, mellan teknikprogram och lärarprogram till exempel, spiller över på den ojämställda arbetsmarknaden. Att Leijonborg säger sig vilja att universitetens folk ska kunna stå fria och säga obekväma sanningar, betyder lite när han i själva verket lägger ned Arbetslivsinstitutets forskning om arbetslivet och drar in anslagen till genusforskningen. När högern får ansvaret för utbildningspolitiken, sätter sig patriarkatet till rätta och forskar om sin egen verklighet. Det måste vi ändra på.

För feminism är vänster och jämställdhetspolitik är med nödvändighet också jämlikhetspolitik. Socialismens radikala utopi om den fria individen, där jämlikhet är förutsättningen för frihet, den gäller också kvinnan. Och det är när friheten inte bygger på jämlikhet, utan när vissa människors valfrihet sätter gränserna för andra människors möjligheter och frihet, det är då som kvinnorna förblir bundna till hemmet, mannen och de lågbetalda jobben. De mest radikala jämställdhetsreformerna i den svenska historien har också varit de som genomförts av en jämlikhetssträvande socialdemokrati. Kvinnors försörjning är grunden i jämställdhetsarbetet, liksom mannens försörjning varit det i jämlikhetsarbetet.

Kerstin Ekman skriver så här i romanen Guds barmhärtighet om den fattige: "Den fattige vill ha något som vi inte vill ge bort. Vi försöker med ägodelar. Vi ger honom kläder, pengar och mat. Men han vill ha något annat. Bada dig och lusa av dig, säger vi åt den utfattige. Lär dig tala ordentligt. Rensa dina tänder och se till att inte gapet stinker. Gör det så får vi se. Men den fattige vill ha något av oss utan att behöva ge något annat istället. Så fräck är han. Ge mig det, pockar han. Du måste se till att du blir av med dina utslag i ansiktet först, säger vi. Och gnetterna i hårbottenoch lössen i sömmarna på dina kläder. Ta bort pisslukten ur bäddkläderna så får vi se sen. Jag vill höra dig tala också och du ska tala vackert. Men den fattige skiter i vad vi önskar oss. Han är inte beredd att ge något i gengäld. Bakom hans försoffning, bakom hans hårdhet, bakom hans gnäll och inställsamhet grinar kravet: Jag vill ha det du har. Ge mig din mänsklighet."

Det brukar sägas att det som skiljer människan från djuren är att människan kan fantisera och fundera kring ett samhälle som ännu inte finns. Vi kan dagdrömma. Det är också förmågan att tänka sig hur samhället skulle kunna vara som drivit samhällsutvecklingen framåt, som drivit oss socialdemokrater framåt. Jämställdhet handlar om förändring, om att vi vill ha det på ett annat sätt än vi har det idag. Om att vår vision om verkligheten skiljer sig från den verklighet vi lever i.

Vi socialdemokrater byggde ett samhälle för att den fattige skulle slippa be om nåd. Nu återstår för oss att bygga ett samhälle där kvinnan också får vara mänsklig.