Efter tredje vägen? i Tiden

Social demokrati, sade Håkan Juholt och folk visste inte vad de skulle tro. Menade han det? Sade han verkligen ”social demokrati”? Var det en medveten konstpaus mellan orden eller bara ett sluddrande av partinamnet med oklar interpunktion? Framför allt, vad kostar det, hans sociala demokrati? Och vem ska betala kalaset?

Den europeiska socialdemokratin skakar just nu av sig de 90-talsselar som hållit fantasin på plats. ”Ingenstans har den liberala filosofin så uppenbart misslyckats som när det gäller att förstå förändringens problem”, skrev Karl Polanyi redan 1944. Den nyaste versionen av den gamla liberala filosofin har lett oss till finanskris och nynationalism, igen. Plus extremt välstånd och lika extrem ojämlikhet. Vad betyder ”social demokrati” efter dessa social-nyliberala decennier? Orkar socialdemokratin idag ta sig an förändringens problem?

Jag har precis läst klart Tony Blairs självbiografi. Det är en fantastisk bok om en politiker som vill vinna val – och lyckas. Samtidigt väljer vi en partiledare med ”social demokrati” i vokabulären. Maktpolitiskt var tredje vägen länge en framgångssaga rakt igenom. Men idépolitiskt är det svårare att nagla fast den – och problemen med liberaliseringen av den sociala demokratin blir allt mer uppenbara.

Vad var den tredje vägen? Den tredje vägen var ett sätt att locka folk. Den lät lockande eftersom den signalerade förnyelse och pragmatism samtidigt. Det spelade inte så stor roll vilka extrempositionerna i samhället var – tredje vägen blev en mellanposition mellan dogmatiska sidospår och konstlade målkonflikter. Ett samhälle där staten visserligen hade en roll att spela, men där denna ändrade karaktär till att stå i ekonomins tjänst. Kodorden var flexibilisering och globalisering. Stater, människor och företag skulle göras flexibla och globala, inte rigida och nationella. Marknadens roll uppgraderades och staten förlorade legitimitet som tillhandahållare av välfärd och utveckling. Ett nytt semantiskt fält skapades där sådant som ”förnyelse”, ”valfrihet” och ”människan – inte systemen”, blev populärt. Arbetsmarknader, utbildningssystem och bostadsområden blev allt mer segmenterade, men det ursäktades med att det samlade välståndet växte rekordsnabbt.

Problemet för den tredje vägen var att konsensusfanatismen snabbt blev den nya dogmatismen. Intressekonflikterna trängdes undan. Om 80 procent av befolkningen har det materiellt så bra att skillnader mellan dem inte spelar någon stor roll, argumenterade Blair & co, så är det desto viktigare att fokusera på de 15-20 fattigaste procenten i befolkningen, som dels måste få hjälp att överleva, dels hindras att hamna i sådan social deprivation att de utgör ett hot mot resten av befolkningen. Slutsatsen blir att politiken inte behöver blanda sig i marknadskrafterna som rör den bekväma majoriteten – politik är till för de fattiga (och idealisterna). Ett parti som värnar det ”sociala” och ”politiska” är alltså ett parti för underklassen.

Tredje vägens blinda fläck låg dock precis i det som är själva kärnan i den ”sociala demokratin” – insikten om att pengar och ekonomi inte kan skiljas från makt och politik. Att det inte bara är ”konsumtionssidan” av ekonomin som spelar roll för människor, utan också makten som ligger i den ojämlika resursfördelningen, även bland de 80 procent som kan köpa sig en ny tröja när de behöver en. Intressekonflikterna mellan medborgarna-löntagarna-konsumenterna måste regleras i ekonomin, inte vid sidan av den. Som kunder har människor ofta fått det bättre av globaliseringen och flexibiliseringen – mer pengar i plånboken, billigare prylar och en mer lyhörd produktionsprocess. Men för en stor del av löntagarna innebär globalisering och flexibilisering ökad osäkerhet, hårdnad kamp om anständiga villkor och sjunkande löneandelar. Statens förmåga att se till att även de starka tvingas underkasta sig regler – att makt inte ger rätt – försvåras av att staten krymper ihop som ett russin och att kunders och löntagares kortsiktigt motstående intressen ska ”självreglera” sig på marknaden. I allt större utsträckning blir det ”normalinkomsttagarna” som får stå för välfärdsstatens nota när skatter på kapital och vinster bidrar allt mindre till finansieringen. Staterna hjälper banker i kris medan stödet för människor i svåra situationer försämras. I ett sådant läge är det lättast att sänka skatten och låta folk klara sig själva, låtsas att tillväxten i evighet kan vara ett substitut för jämlikhet, låta köpkraft ersätta medborgarmakt och intala sig att demokrati handlar om något annat än ekonomi.

Är tredje vägen död? Efter nyliberalismen kommer gammelliberalismen tillbaka, med klassiskt borgerliga värden som avskildhet, kultur, disciplin, medborgarskapets rättigheter och skyldigheter. Här lägger sig de nya Moderaterna bekvämt till rätta. Men efter tredje vägen? Tja, inom den ekonomiska debatt som nu förs återupptäcks att människans ekonomiska handlingar grundas i hennes sociala förhållanden, och att dessa sociala förhållanden skapar intressemotsättningar. Människan agerar inte för att skydda sitt individuella intresse av att äga, utan för att skydda sin sociala ställning, sina sociala anspråk. Hon sätter värde på materiella ägodelar bara om de bidrar till hennes sociala överlevnad. Det är alltså den sociala tryggheten det kommer an på om man vill få folk att avstå privat konsumtionsutrymme för något annat – ett mer hållbart samhälle till exempel.

Som ”alternativ” politisk linje och idé är tredje vägen, liksom nyliberalismen, åtminstone för en tid, förmodligen död. Den ”sociala demokratin” ligger helt rätt i tiden – just som idé. Problemet är att det politiska handlingsutrymmet redan är fastlåst i institutioner som idag är extremt illa avpassade för att härbärgera den sociala demokrati som Håkan Juholt drömmer om. De makroekonomiska teorierna har kraschat, men inte ens inför den komplicerade kombination av konkreta kriser vi står inför, förändras de praktiska handlingsmöjligheterna speciellt mycket. Svårigheterna att göra politik av konkreta intressemotsättningar, kan visa sig vara större än vi befarat. Tredje vägens och nyliberalismens lösningar visar sig vara vår tids problem. Återstår att se om den fjärde omgångens socialdemokrati verkligen kan göra något reellt av sina nygamla drömmar om en bättre värld.