Krönika i senaste numret av Tiden

”Det finns inget så praktiskt som en god teori”, lär Gunnar Sträng ha sagt. Det är kanske sant, men inte ens den bästa teori är särskilt praktisk om man inte bygger sin praktik på moraliska ställningstaganden. En politisk rörelse, som vill vara just politisk, måste också veta vad den ska tycka.

I förra numret av Tiden skrev David Brolin om liberalismens människosyn, i detta nummer svarar Svante Nycander. Dessa artiklar är intressanta, inte minst för att de pekar på ett hål i den socialdemokratiska debatten. Att vara socialist är i grunden inte en fråga om ekonomisk effektivitet, utan om människosyn. Att vara socialliberal, nyliberal eller social-nyliberal likaså. Att samhället utvecklas i harmoni är ett ekonomistiskt antagande överfört på politiken. Politik handlar om att få samhället att fungera trots att det finns olika åsikter om vad som är bästa teori – men för att ta ställning till de olika teorierna och kunna bedriva politik måste man först ha klart för sig vad man tror är bäst för människan.

I Nina Björks bok ”Fria själar” finns en liknelse som handlar om att liberalismen ser på människan ungefär som om en sockerkaka skulle stå och betrakta ägg, socker och mjöl och undra vad som ”passar just mig”. Vad som egentligen är beroendeförhållanden innan människan blivit människa, antas av liberalerna vara något man kan välja till eller från, för att ”bygga sin identitet”. Människan är inte en individ av födseln, per definition, utan individualism ses som en egenskap som ska erövras – skilt från alla andra. Således är det värsta hotet mot liberalismens fria individ ”massan”, ”det gemensamma”, ”samhället” och ”majoritetsförtrycket”. Sockerkakan antas drunkna i för mycket ägg, socker och mjöl, inte behöva dessa för att över huvud taget finnas till.
Man glömmer lätt hur mycket politik är en fråga om just människosyn. Med liberalismen gick världen från förmodernitet till modernitet, från statustänkande till kontraktstänkande, där all försäljning är fri försäljning, även av den egna kroppen. Liberalismens abstrakta subjekt ingår självständiga och oberoende kontrakt med varandra utifrån en kalkyl om vad som ”lönar” sig. Över- och underordning accepteras eftersom de är resultatet av ”fria” kontrakt, och att sälja sin kropp är inte samma sak som att sälja sig själv. Således kräver liberalerna rätten att fritt uttrycka sig, äga och ingå kontrakt, medan möjligheten att mätta sin mage ses som en konsekvens av att man förmått använda sin kontraktsrätt på bästa sätt – att vara rik eller fattig är ett resultat av den individuella prestationen.

Denna människosyn passar väl på marknaden. Marknaden har ingen moral, där är det logiskt att sälja sig själv och sin vän, pumpa upp all olja, fiska upp all fisk, skicka alla sopor till Egypten och kräva att kinesiska textilarbetare jobbar dygnet runt till slavlön för att svenska kunder vill köpa billiga t-shirtar på H&M, så länge det är en fråga om ”frivilliga” kontrakt mellan individer. Här finns egentligen ingen moral annat än att dessa fria kontrakt ska respekteras, oavsett konsekvenserna. Till detta läggs den nyliberala individualismens credo: du kan om du bara vill! Alla individer, så länge de beter sig som ivriga bävrar, kan minsann bli framgångsrika på marknaden. Därför ägnar sig nyliberalismen så mycket åt karaktärsdanande åtgärder – individerna ska uppfostras till entreprenörer och gilla konkurrensen. Det är mindre viktigt att vi har de materiella förutsättningarna och de relationer som behövs för att lyckas bli hela sockerkakor.

Terry Eagleton skriver att ”den mest effektiva förtryckaren är den som övertalar sina underordnade att älska, åtrå och identifiera sig med hans makt, och varje försök till politisk frigörelse för med sig den svåraste av alla former av frigörelse, att frigöra oss från oss själva”. Socialdemokratins förändrade relation till marknaden är också en förändrad relation till människorna, en förändrad människosyn. Också vi internaliserar människornas individuella prestationsångest i vårt politiska projekt och sprider dimridåer om att ”alla” kan lyckas på marknaden. Men nödvändigheten av att ”bädda in” marknadskrafterna, just för att människor ska få växa, är större idag än någonsin tidigare.

Om man vrider och vänder på dagens samhällsproblem ett tag blir det uppenbart att socialdemokratin har något att tillföra i denna den mest grundläggande av samhällsdebatter: människosyn och moral. Egentligen har socialdemokratin också alltid ett försprång framför mer borgerliga partier eftersom vi intresserar oss även för de strukturer som påverkar individernas möjligheter. Vi förmår peka på dominerande ideologier och institutioner som för högern anses så självklara att de inte bevärdigas uppmärksamhet. Marxismen och feminismen politiserade ekonomin och det privata. Tanken om ”folkhemmet” pekade på att Sverige lämnade många åt ett ganska hårt öde. I bästa fall kan vi med vårt kritiska öga läsa av kapitalismens excesser redan ”innan” de har hänt. Men om också den rörelse som skulle stå för människovärdet (vi fordra tillbaka!) i en kapitalistisk ekonomi, tvivlar på vad moralen är, eller till slut inte verkar bry sig mer om att värna människovärdet än vad nyliberalismen gör, då tar andra rörelser över och hävdar andra typer av moral. Och vi blir reaktiva till samhällsutvecklingen.

Vad socialdemokratin behöver är därför visserligen en god teori om hur samhället utvecklas och vad som skapar stabilitet och långsiktighet. Etablerade institutioner, som PISA-undersökningarna, IMF och OECD, medger nu att isärslagningen av samhället är ineffektiv och att en del välfärd behövs för att stabilisera ekonomin (och göra ekonomierna konkurrenskraftiga). I tysthet sker en förändring bland ekonomer där den Friedmanska normpolitiken ersätts av Keynesianismens mer aktivistiska stabiliseringspolitik. Det ger råg i ryggen att inbäddningen av marknadskrafterna inte ”bara” handlar om ideologi.

Men för att veta vad man ska tycka, och orka politisera finanskapitalismen och marknadiseringen, måste man borra lite djupare i frågan om vad som frigör människor. Jämlikheten och samhällssammanhållningen handlar inte enbart om effektivitet (där riskerar vi dessutom att Björklund och Borg surfar om oss) utan om att det alltid har varit människans strategi att sluta sig samman, ”ge upp sin individualitet” för att kunna förändra någonting till det bättre. För att skapa ett samhälle som är bättre för alla människor räcker inte marknadens amoral. Det är så vi ser på individen – den människa är närmast sig själv som utvecklas i ömsesidighet med andra.