Var god välj!

Rösta (S) på söndag, men den som redan gjort det kan koppla av med lite läsning nedan. Har trots allt inte bara latat mig i sommar utan även skrivit ditt och datt här och där. Ett axplock (krönika i senaste numret av Tiden, intevju med Tim Jackson, också i Tiden samt fyra ledarkolumner i Skånskan). Annars valrörelse.


Är vi alla socialister nu? (Tiden)

I samma sekund som tidningen Newsweek, strax efter finanskraschen 2008, prydde sitt omslag med rubriken ”We are all socialists now” omvandlades socialismen till kitsch. Kitsch är, enligt 2000-talslexikonet Wikipedia, benämningen på en på samma gång kulturell ikon och smaklös massprodukt ofta med sentimentala men annars i stort sett värdelösa egenskaper. Förutsägelsen var fel då – statliga räddningspaket till privata storbanker har mycket lite med socialism att göra. Men socialismen är på väg att återvända som kitschigt bihang i de mest överraskande sammanhang.

Allt oftare hör man s-ordet; de stockholmska klubbdivorna Fiona Fitzpatrick och Rebecca Scheja startade nyligen bloggen ”En socialistisk blogg” för att de ville ”göra det coolt att tycka igen” och innekrönikören framför alla Andres Lokko gick så långt som att i sitt sommarpratsprogram fundera över om kommunismen kanske trots allt var underskattad. För ett år sedan släppte filosofen Slavoj Zizek boken ”First as tragedy, then as farce" med referens till Karl Marx kommentar om att historien upprepar sig; första gången som tragedi och andra gången som fars (eller dålig kopia). Boken handlar om finanskapitalismens regelbundna sammanbrott, men man tänker, så här i sensommarvärmen, att aktar vi oss inte gäller det kanske också socialismen.

Tony Judt, hyllad brittisk historiker vars text ”Vad är levande och vad är dött inom socialdemokratin” fanns med i förra numret av Tiden, släppte på försommaren sin bok Ill fares the land som en ”gåva till nästa generation engagerade och intellektuella”. Judt har några sanningens ord att säga den europeiska socialdemokratin och den bleka amerikanska motsvarigheten.

Problemet, menar Judt, är att de generationer som växt upp efter krigsslutet och när välfärdsstaten redan varit ett etablerat faktum, egentligen aldrig tillräckligt insett välfärdsstatens värde. Krigsgenerationen byggde jämlika välfärdssamhällen för att omintetgöra den rädslans grogrund som fascismen kunde växa i, men när vi nu ser samma sak hända mitt framför ögonen på oss, med hejdlös globalisering, oöverskådlig ekonomi, växande klyftor och återuppstånden rasistisk populism, är viljan eller verktygen att bygga nya sociala skyddsvallar för svaga.

Politiken har allt mer kommit att handla om val och omval (av partiföreträdare till parlamentariska församlingar), snarare än verkliga vägval och även socialdemokratin accepterade i stor utsträckning den osynliga handen snarare än aktiv demokratisk inblandning i ekonomin som fördelningspolitisk princip. Blandekonomin, eller den moraliska sidan av ekonomin, ströks till förmån för teknokrater och matematiker för vilka utförsäljningar alltid är billigare än upprustningar (eftersom ”någon annan” tar notan). Och kritiken mot den byråkratiska staten (i vilken det måhända fanns vissa korn av sanning för några decennier sedan) har hindrat oss från att aktivt tänka om och förbättra, snarare än reflexmässigt förminska, statens roll.

Det viktigaste i denna angelägna bok är ändå Judts påpekande om att striden egentligen inte längre står mellan stat och marknad. Efter finanskrisen och de allt intensivare klimat- och miljökriserna (och konflikterna) inser alla behovet av starka stater. Frågan är i stället vilken sorts stat vi ska ha. Världens högerpartier gör just nu vad de kan för att ge staterna utökade befogenheter på områden som övervakning, säkerhet, försvar och kontroll. Kriget mot terrorismen motiverar en rasistisk och maktfullkomlig politik och kriget om den framtida energin (olja, kärnkraft) håller återigen på att bli en fråga om hela den mänskliga (sam-)existensen. Av den sociala staten eller det goda samhället syns inte mycket. Som socialdemokrat är det lätt att känna sig nedslagen – av välfärdsårens ”great societies” bidde en global och på sikt förödande konkurrens om kapitalet genom urholkande av välfärdsstaten, jämsides med en ofta snävt individuell vinst- och tillväxtboom. Detta är den värld som nya generationer socialdemokrater lämnas att ta över.

I en återigen allt mer konfliktfylld värld är det inte märkligt att människor vänder sig till staten, som inte bara är ”sista garant för utlåning” utan också ”sista garant för trygghet” dvs. den institution vars yttersta uppgift är att trygga individen. Detta inser alla (även Newsweek) och sålunda vill alla med anspråk på makt nu snabbt profilera sig som statskramare, nya arbetarpartier, blandekonomer eller socialister. Efter tjugo år då även socialdemokratin haft problem med att vara socialdemokratisk, är det inte heller konstigt att väljarna inte ser så stor skillnad på den vänster och höger som båda nu gör sitt yttersta för att bäst försöka likna socialdemokrati. När de socialdemokratiska partierna liknat socialdemokrati, men ändå inte på ett distinkt sätt lyckats definiera socialdemokratin (med en särpräglad ekonomisk och kulturell analys), så kan andra partier med annan värdegrund också likna socialdemokrati – vilket alltså våra nya moderater lyckats förvånansvärt väl med (och vann val på 2006).

Det är valtider nu. De fyra senaste åren har bjudit oss på kriser skapade och påeldade av en sanslös kapitalism och till synes bokstavstroende privatiseringsfundamentalister, både i Sverige och internationellt. Medan matroserna nu tävlar om att lämna skeppet först, binder sig kaptenen vid ratten. Alla bekänner sig plötsligt till staten, till och med till jämlikheten (amerikanska miljardärer skänker storsint sina förmögenheter till välbehövliga fattiga i någon slags altruistisk ödmjukhet), men frågan om vilken stat vi vill ha är lika viktig nu som för 80 år sedan. Den hybrid av finansiell frihet och personlig övervakning som växer fram, där vår svenska högerallians kan gå till val både på valfrihet, bibehållen FRA-lag, krossad arbetsrätt, ”jämlikhet” och ett Tage-Erlanderskt patos för det starka samhället samtidigt, är en skrämmande bild av den framtida högerstaten. Där har den sociala tilliten ersatts av den auktoritära kontrollen, kärnkraft och Nato-medlemskap i stället för utjämnande skola och bättre tåg. Det är nattväktarstatens återtåg, fast i storlek större.

Socialdemokratin har en viktig uppgift framför sig (nej, massor av viktiga uppgifter framför sig!), i regering såväl som i opposition och i Sverige likväl som i övriga Europa; att hitta det goda samhället och den sociala staten. Här skiljer sig, och kommer fortsättningsvis också att göra så, vänster från höger. Att ha eller inte ha en starkare stat är inte längre frågan, frågan är i stället hur den större staten ska se ut. I den bästa av världar föreställer den varken tragedi eller fars. Bygger varken på sentimental ängslan eller är en billig kopia, varken kitsch eller kung. Eftersom människan är målet - tänk om staten! Men först upp på barrikaderna - låt oss vinna detta val!


Intervju med Tim Jackson

KB: Du har skrivit en uppmärksammad rapport ”Prosperity without growth” för den förra brittiska Labourregeringen och blivit något av den europeiska klimatrörelsens nestor med din bok på samma tema. Hur gick det till?
TJ: Jag kom in som ekonomisk rådgivare i Labourregeringens Hållbarhetskommission 2006. Innan dess hade jag arbetat mycket med finanskapitalismen och klimatfrågan, liksom med frågor om livsstil, värderingar och miljö, bland annat i mitt jobb som professor i hållbar utveckling vid universitetet i Surrey. Vår rapport fyllde nog ett tomrum när den kom, men den presenterades samma vecka som ett G20-möte skulle hållas så i början förhöll sig regeringen rätt sval till innehållet. När olika intressegrupper, för både miljö och mänskliga rättigheter, liksom företag, banker och institutionella investerare började höra av sig och vilja ta del av rapporten, vaknade regeringen och sedan dess har den fått en enorm spridning inom både Labour, i den brittiska debatten i stort och i länder som Tyskland, Italien, Danmark, Sverige, Australien och Latinamerika. Vi hade ambitionen att förklara finanskrisen och klimatkrisens gemensamma nämnare på ett relativt lättfattligt språk och jag har upplevt att den faktiskt har hjälpt till att öppna upp debatten om tillväxtens gränser generellt. Vi försöker inte heller säga att vi har lösningar på alla problem, utan antar snarare en ganska tillbakalutad hållning; vi presenterar den nuvarande ekonomins dilemma och gör argumenten och alternativen tillgängliga.

KB: Vad är din poäng?
TJ: Poängen i rapporten är att vi idag lever i en tillväxtbaserad ekonomi där det materiella välståndet hela tiden växer, särskilt i vissa avgränsade delar av världen, men där välståndet egentligen inte längre bidrar till att öka välfärden utan snarare ökar klyftorna i redan djupt ojämlika samhällen och håller på att driva oss mot ekologisk katastrof. Välstånd, så som vi uppfattat det hittills, är därför inte längre vare sig önskvärt eller möjligt. Snarare måste politiker och ekonomer definiera om välståndsbegreppet så att det tar hänsyn till den materiella förstörelse som vår ekonomi idag skapar och i stället uppvärderar en ekonomisk politik som gynnar framväxten av annan, mindre ekologiskt skadlig, välfärd.

KB: Det är ju rätt vanligt att politiker och ekonomer som bekänner sig till klimatkampen annars sätter sitt hopp till olika teknologiska framsteg och att det i stort sett räcker med att hoppas på fler elbilar för att klara klimatmålen, men er rapport tar ett mer genomgripande tag om hela den ekonomiska strukturen och diskuterar hur denna kommer att behöva förändras för att skapa en hållbar välfärd. Berätta.
TJ: Visst, så är det. Många gömmer sig bakom förhoppningar om framtida ekologiska språng och fortsätter att i praktiken bedriva en politik som öppnar upp för fler kolkraftverk, fler och större bilar, mer flygning, mer privat varukonsumtion osv. Vi diskuterar i stället hur man kan åstadkomma social tillväxt utan att ha en materiellt växande ekonomi. Jag menar, det är inget önsketänkande vi håller på med, det är en materiell nödvändighet. Vårt välstånd är idag helt och hållet beroende av materiell utsugning, av olja, fisk, regnskog, färskvatten, uran, coltan och allt möjligt. Det kommer inte att vara möjligt så länge till eftersom stora delar av våra naturtillgångar helt enkelt är ändliga och håller på att ta slut. Denna materiella konsumtion är också extremt påfrestande för klimatet och därför livsfarlig. Att skapa en ekonomi som fördelar om resurser från privat varukonsumtion till konsumtion av offentliga och privata tjänster är helt nödvändigt. Men det är ingen liten uppgift i vår allt mer avreglerade ekonomi. Det kräver en enorm prestation av politiker som vill använda samhällets och jordens resurser på ett bättre sätt än idag.

KB: Även i den svenska rödgröna rörelsen spirar tillväxtdebatten just nu, även om den så klart är rätt trevande och fortfarande förhåller sig försiktigt kritisk. Vilken är tillväxtens roll i ekonomin?
TJ: Tyvärr är det så att tillväxten är grunden för ekonomisk stabilitet idag. En av politikernas många uppgifter är att skapa ekonomisk stabilitet, och när den totala ekonomiska och materiella kakan hela tiden växer, lyckas man skapa denna stabilitet på kort sikt, även om det på lång sikt är väldigt instabilt. Med nerväxt, eller en ”steady-state”-ekonomi, får vi kanske växande arbetslöshet, stillastående eller sjunkande realinkomster och människor får mindre pengar i plånboken att shoppa för. Man ska inte underskatta rädslan för detta framtidsscenario. Vi lever i en konsumtionsekonomi där människor shoppar sig till status och vad de tror är lycka. Arbetslösheten idag fördelas enormt snett, där stora grupper av befolkningen helt enkelt aldrig kommer in på arbetsmarknaden, medan andra människor jobbar och stressar dygnet runt. Den offentliga sektorn är svag och på många håll fattig eller till och med impopulär. Även om vi skulle behöva säga att vi ska dela på det materiella välståndet, dela bättre på de jobb som finns, fördela inkomsterna jämnare inom befolkningen och framför allt rikta om samhällets resurser från privat materiell konsumtion till gemensam immateriell, så är det svårt, för många är rädda för en sådan ekonomi och för vad det skulle innebära för just dem. Att kritisera marknadsekonomin har visserligen blivit lite mer main-stream efter finanskrisen, men det är fortfarande svårt att argumentera för mer gemensam, demokratisk planering snarare än ”fri marknad”, även om det som sagt är helt nödvändigt.

KB: Det där är intressant, att tron, eller förhoppningen, på den fria marknaden är så stark att till och med när den bevisligen håller på att ruinera oss allihop på det bästa vi har, en jord det går att leva på, så är det svårt att argumentera för en mer demokratiskt styrd ekonomi, för måttfullhet och någon slags samarbete eller planering kring fördelningen av jordens eftertraktade naturresurser. Varför är det så?
TJ: Jag tror att både finanskrisen och klimatkrisen har öppnat upp diskussionen om relationen mellan arbete och kapital igen, en diskussion som i stort sett varit död under trettio år medan kapitalet stärkts på arbetets bekostnad, och det är positivt. Länge har det saknats ett offentligt utrymme att diskutera dessa grundläggande maktfrågor i, eller att kritisera kapitalismens utveckling, men jag ser som sagt hur detta förändrats ganska snabbt under de senaste åren när marknadens misslyckanden blivit plågsamt uppenbara för många fler. Det som också händer just nu är dock inte bara att dynamiken mellan arbete och kapital förändras, utan att en tredje faktor, naturresurserna, plötsligt gör entré i centrum för den ekonomisk-politiska maktdebatten. På lång sikt kan inte heller kapitalet fortsätta att försvara enbart kortsiktiga finansintressen, utan måste ta hänsyn till den långsiktiga förslitningen på mark och biologi varur deras välstånd ju faktiskt från början kommer. Detta resonerar varken ekonomer på Wall Street eller finansministrar om ännu på något bra sätt, men i bästa fall så har naturresurserna och arbetet faktiskt ett gemensamt intresse här, av fördelning, hållbarhet och långsiktighet och därmed också en starkare demokratisk styrning av marknaden. Det borde världens socialdemokratiska och vänsterorienterade politiker ta tag i.

KB: Vad tror du de gröna partierna och klimatrörelsen har för roll här?
TJ: Naturligtvis en väldigt viktig roll genom att de lyfter hela detta perspektiv som negligerats alltför länge och ställer frågor om vår ekonomi som inte ställts på trettio år. Miljöpartierna förstår dessa nya gränser för social jämlikhet och hållbarhet. Däremot har de mer sällan en grundläggande insikt och analys av kapitalismen, i stället förhåller de sig till klimatfrågan på ett ofta liberalt och individuellt moraliskt vis. Detta perspektiv är naturligtvis attraherande för många välutbildade medelklassmedborgare, men det löser inte klimatfrågan, som i grunden är en fråga om marknadsekonomins funktionssätt och makten över det välstånd som produceras.

KB: Och socialdemokratin, eller vänstern, vilken roll borde den kunna ha i detta? Den har ju också förändrats en hel del under de senaste decennierna.
TJ: Tredje vägens socialdemokrati försökte bygga perfekta marknader åt marknadsekonomin. Genom att smidiggöra kapitalets framfart, gå med på kapitalets krav om lite billigare och mer anpasslig arbetskraft, skulle man öka tillväxten och på så sätt också ge människor jobb och ökade inkomster. De åstadkom verkligen en del av sina sociala mål, och även några ekologiska. Men det var ett stort experiment som genomfördes i en önskan om att komma överens och samarbeta med kapitalismen, och tyvärr ser vi nu att kapitalet inte var så inriktat på samarbete som man kanske trott. I stället roffar finanskapitalismen åt sig allt mer av det samlade välståndet och fördelar det till en liten procent av jordens befolkning. Jag ser socialdemokratins roll som att vara försvararen av arbetets och arbetarnas intressen. I vår ekonomi idag tillfaller inte längre det växande välståndet arbetet, ojämlikheten växer och den sociala rörligheten, friheten, minskar. De fattiga drabbas värst av klimatförändringar och naturförstörelse. Att försvara arbetet, eller vanliga människors, intresse idag är svårt. Människors känsla och upplevelse av stabilitet och framsteg spelar stor roll. Men vår materiella tillväxtekonomi skapar inte längre välstånd och framsteg längre, utan för oss mot ett oöverblickbart stup. Då måste kapitalismen regleras. Och det är väl där jag ser den europeiska och globala socialdemokratins stora, och brådskande, uppgift.

KB: Slutligen, du skissar i din rapport, men ännu mer i din bok, på några praktiska framkomstvägar för att börja ta itu med detta dubbla kristillstånd; finans- och klimatkriserna och deras gemensamma nämnare – jakten på det evigt ökade materiella välståndet. Ge oss några tips.
TJ: Visst. Först och främt måste vi börja fundera och prata om både vad välstånd och välfärd är och vad kapitalismen och marknaden gör. Vi har alldeles för länge antagit att växande välstånd genom den fria marknaden ger allmän välfärd, det är uppenbarligen inte sant. Vi måste också våga se utmaningarna i vitögat; den växande ojämlikheten, ohållbarheten och krympande resurser i en tid när jordens befolkning växer snabbt kan inte avhjälpas med bättre teknologi. Men det verkligt svåra är naturligtvis att konstruera trovärdiga och önskvärda alternativ. Att reglera kapitalmarknaderna, dela bättre på arbeten och arbetslöshet och stärka demokrati och samarbete både inom och mellan länder är lättare sagt än gjort. De tre mest konkreta tips jag har är: omstrukturera ekonomin till mer av tjänsteekonomi än varuekonomi, investera i ekologisk produktion och aktivt använda arbetstiden som en stabiliserande och omfördelande mekanism i samhället. Att skapa reella möjligheter för människor att utvecklas och växa på mindre materiellt betungande sätt och samtidigt skapa en stabil ekonomi där pengar investeras i gemensamma mål och värden, är visserligen inte enkelt, det är en enorm ekonomisk och politisk utmaning. Men jag tror faktiskt inte att det är omöjligt.


Rösta rödgrönt, av massa skäl! (Skånska Dagbladet)
Valrörelsen har fastnat i skatteträsket. Som en besvärjelse upprepas att man inte vinner några val på exempelvis sådant som utrikespolitik, klimatpolitik eller kulturpolitik. Således diskuteras varken utrikespolitik, klimatpolitik eller kulturpolitik, utan valutfrågningar, utspel och partiledardebatter är i stället bräddfyllda av skattebaser, skattesatser och alla möjliga skatteavdrag. Att valrörelsen fortfarande känns rätt färglös är inte så märkligt, hur gärna man än vill är det onekligen svårt att klä skattedebatten i något annat än olika nyanser av grått.

Men jag röstar inte på socialdemokraterna för att skatten för pensionärer sänks eller för att RUT tas bort. Jag röstar på socialdemokraterna därför att vi befinner oss i en klimatkatastrof utan historisk motsvarighet och om vi inte gör något snart, snabbt, genast så går alltihop rakt åt pepparn. Sommarens bränder (Ryssland) och översvämningar (Pakistan) är en påminnelse om marknadens misslyckanden och om behovet av mer globalt samarbete och ambitiös fördelningspolitik. Därför är det lätt att vara rödgrön.

Jag röstar också på socialdemokraterna för att det åtminstone finns en ambition om en utrikespolitik grundad på något annat än bombdiplomati, undfallenhet inför ett rasistiskt västligt ”krig mot islam” och Carl Bildtsk arrogans. Den röd-gröna omsvängningen gällande Afghanistan kom i elfte timmen, men när resten av världen nu inser behovet av civil uppbyggnad snarare än militär konflikt i detta fattiga land, gör Sverige rätt i att sätta en bortre gräns för svensk truppnärvaro. Högerpartierna vill skicka nya trupper, av envishet snarare än analys av hur fred bäst byggs. Som solidarisk internationalist är det därför också lätt(are) att vara rödgrön.

Och kulturen, som inte handlar om estetiskt hårklyveri inom stockholms kulturelit utan om bibliotek i alla skolor, stöd till den fria debatten i kulturtidskrifter, stärkt public service, lättillgängliga böcker för lastbilschaufförer, gratis museiinträden och utbyggd kommunal musikskola , kippar efter andan efter fyra år med borgerlig regering. Kulturpolitiken rör oss allihop. Den moderna analfabetismen bland unga och speciellt mäns vikande intresse för att läsa böcker är en grundläggande demokrati- och utvecklingsfråga (kanske också en överlevnadsfråga). Internet i all ära men en modern politik för det fria tänkandet kräver mer än jobbskatteavdrag och en Ipod i var mans hand.

Ett val mellan blå och rödgrön politik handlar inte främst om finansiering, utan om vilja och riktning. Det handlar inte heller främst om den egna plånboken, utan om allas våra plånböcker, solidariskt. Det handlar naturligtvis om jobb och välfärd. Men också om detta vars värde är lite svårare att snabbt översätta i kronor och ören; den fria debattens, bildningens, den internationella solidaritetens och vårt jordklots framtida existens. Som demokrat, internationlist och med förhoppningen om en mer jämlik och hållbar värld, är det både enkelt och nödvändigt att rösta rödgrönt.



Om surrogatmödraskap (Skånska Dagbladet)
Under Prideveckan i Stockholm i slutet av juli kom de rödgröna partiledarna med vallöftet att tillsätta en utredning om surrogatmödraskap ”i positiv anda” om de vinner valet. Detta betyder i korthet att man ”positivt” undersöker den juridiska möjligheten för kvinnor att bära barn som sedan säljes eller skänkes bort till någon som inte kan eller vill få egna biologiska barn. Reaktionerna på utspelet var få, men i själva verket är frågan om surrogatmödraskap en feministisk bomb.

Surrogatmödraskap, där kvinnor mot betalning bär och föder barn, är en ekonomisk verksamhet som växer i omfattning i världen idag. Bara i Indien värderas ”surrogatmödramarknaden” till över 400 miljoner dollar. Debatten om surrogatmödraskap har blossat upp i ett flertal västländer, men ofta bygger den på en berättelse om hur någon ”vill hjälpa sin väninna att få barn” eller hur detta är ett ”modernt sätt att se på kvinnokroppen och mödraskap”. Sällan diskuteras mödrarna, vilka de är och deras situation, eller att makt och pengar oftast spelar stor roll i denna globala handel med graviditet.

Sanningen är dock oftast mycket mörkare än att det skulle handla om att moderna kvinnor ska få ”göra vad de vill med sin kropp”. Graviditetshandeln finns i det globala klassamhället där fattiga kvinnor från öst upplåter sina livmödrar åt rika kvinnor i väst för en viss summa pengar – en slags prostitution snarare än att lyckliga avelskvinnor bär barn åt barnlösa väninnor. Agenturerna som förmedlar kontakterna mellan säljare och köpare är inga välgörare utan tjänar enorma summor pengar på att sälja de fattiga kvinnornas livmödrar dyrt. Antagandet att kvinnor gärna skiljer på ”sig själva” och ”sin kropp”, att kvinnokroppen (för det handlar sällan om manskroppen) kan användas lite som ett småföretag och säljas eller användas för någons annans väl och ve hur som helst, utan att ägarinnan egentligen tar psykologisk eller känslomässig skada, är ett bekvämt sätt att ursäkta transaktionen. Så får vi berättelser både om ”lyckliga horor” och ”villiga surrogatmödrar” och slipper inse hur vi i väst fortsätter att samvetslöst exploatera fattiga kvinnors kroppar för vår ”livskvalitet”.

Det finns naturligtvis fall där en kvinna vill bära en annan kvinnas barn av solidariska skäl, eller där utlånandet av den egna kroppen inte skadar kvinnan, men att tillsätta en utredning ”i positiv anda” när vi vet att den stora majoriteten kvinnor som bär på andra kvinnors barn gör det av ekonomiska skäl, för att de saknar bättre sätt att försörja sig eller saknar andra framtidsutsikter än den som bärerska och föderska av andra människors barn, är tyvärr antingen kvinnofientligt eller bara dumt. Jag tycker väl i och för sig att man kan utreda saken, den debatten kunde nog bli intressant, men då byta ut den ”positiva andan” mot en mer neutral sådan, eller ännu hellre (som i alla andra fall där maktförhållanden och ekonomi avgör människors livsval) i en mycket kritisk anda.


Medborgare höjd över varje misstanke (Skånska Dagbladet)

Rika, vita män avsätts inte. Rika, väletablerade, väloljade män med stora kontaktnät inom politik och näringsliv, avsätts inte. De som avsätts och fråntas sin makt är kvinnorna, arbetarrörelsens och folkrörelsernas företrädare eller de med lägre status i största allmänhet. De som inte lyckas med konststycket att se ut som om världen omkring dem, världen de styr och ställer med, inte ankommer dem, klarar sig sällan. Men de som i upphöjd arrogans förmår ge omgivningen en känsla av otillräcklighet och småsinthet, de vinner, om inte kärlek, så åtminstone hejdlös respekt. Carl Bildt är en perfekt karikatyr av vår tids globala klassamhälle och patriarkat.

Sveriges utrikesminister utreds just nu för folkrättsbrott i egenskap av handelsresande i kontaktnät och olja. Det är absurt. Denne företrädare för ”moderaterna classic” har under många år växlat in sitt politiska kapital i oljedollar medan det verkliga priset för utvinningen blivit allt högre – ekonomiskt, miljömässigt, socialt. Den billiga oljan hittas i det fattiga syd, utvinns under förhållanden där folkförflyttningar, våldtäkter och krig är vardagsmat och ger tillväxt och ekonomiskt överflöd hos de vita (männen) i nord. Mitt i denna röra av makt, pengar, exploatering och död rör sig Bildt oberört mellan politik och näringsliv, förkroppsligande den vita, eurocentriska, överklassens manliga arrogans inför omvärldens lidande, onåbar för vanliga dödliga argument som ”anständighet”, ”rimlighet” eller kort och gott ”maktmissbruk”. Han gör som han vill, liksom vita män från västlig överklass alltid gjort som de har velat.

Vilken utrikespolitik bedriver Carl Bildt idag? Ingen vet, eftersom utrikespolitiken under denna mandatperiod allt mer omgärdats av ett hemlighetsmakeri av stora mått. Vi får veta att offentlig debatt i viktiga internationella frågor närmast är något barn drömmer om, att öppenhet och demokrati förstör det känsliga samspel som präglar våra internationella relationer. För att få ett hum om Sveriges regerings ställningstaganden får man ofta försöka tyda utrikesministerns fnysningar eller bloggposter som svar på journalisternas frågor. I själva verket vet vi mer om finansmannen Bildt än om utrikesministern Bildt. Och det vi nu vet är inte särskilt förtroendeingivande – en medborgare höjd över varje misstanke vars privatmoraliska och –ekonomiska intressen går hand i hand med näringslivets dito.

Jag undrar: varför berörs inte Carl Bildt av dessa brottsmisstankar när Göran Perssons gårdsköp och JKL:ande tog musten ur vänstern för fyra år sedan? Hur kan ”tyst diplomati” få fortsätta att vara det vanligaste svaret i en allt mer öppet konfliktfylld värld där staten och kapitalet fått en ny mötesplats i arvfurstens palats.? Trots att jag vet att det enbart är Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet som i vårt blåblodiga medielandskap kan avsätta statsråd, skickar jag ändå denna uppmaning från en krönika i Skånskan – byt ut utrikesministern! Den mannen har för mycket smuts på sina fingrar.


Ett boktips i sommarvärmen. (Skånska Dagbladet)
Bengt Göransson, tidigare socialdemokratisk kulturminister, numera lågmäld agitator med eftertänksamheten som signum, har just släppt en liten bok med alldeles lagom milt polemisk sommarläsning detta valår. ”Tankar om politik” heter den och formulerar en sorgsen diagnos över vad som händer med politiken och människorna när samhället blir butik.

Göransson varnar för flera tendenser: det politiska språket förändras, begrepp försvinner, ändrar betydelse och används snarare för att dölja än lyfta fram politikens innehåll. Medborgaren ersätts av skattebetalaren, vilken har anspråk på att förtjäna diverse nyttigheter som tillhandahålls av samhällsapparaten snarare än ser sig som delaktig i en demokratisk process. Där blir skattesedeln främst en fråga om en beställar-utförarrelation mellan kund (skattebetalare) och säljare (politiker) och priset pressas så mycket som möjligt. Sakta förändras välfärden så från att vara en demokratisk sfär i ekonomin till att vara en samling ”tjänster” där kunden tar sin ”peng” och shoppar sig sin alldeles privata ”välfärdskorg” - i detta ”butikssamhälle” värnar alla sina egna särintressen. Till råga på allt får vi räddhågsna politiker, varnar Göransson, som inte vågar och tar sig tid att teoretisera kring samhällets bästa, utan först och främst vill fatta snabba beslut i linje med en viss opinion.

Man behöver inte blicka särdeles långt för att hitta konkreta exempel på det Göransson beskriver. Den 5 juli i år presenterade Lärarnas Riksförbund en undersökning som visar att segregationen ökar i den svenska skolan. ”Valfriheten”, eller privatiseringen, bidrar till denna segregation när rika, välutbildade föräldrar tar sina barn och deras skolpeng och flyttar till allt mer homogena elitskolor. Inom vården har det marknadiserade ”vårdvalet” på många håll givit resursstarka kunder som efterfrågar mycket vård (i välbeställda områden) fler vårdcentraler att välja på, medan vårdcentralerna i fattigare områden slås igen. I jakten på låga upphandlingskostnader när den offentliga välfärden marknadiseras pressas underhållspriser och löner inom så skilda områden som kollektivtrafik, sophantering, städning och kultur. Resultatet är tydligt: välfärdstjänsterna blir kortsiktigt billigare men sämre, de välbeställda öppnar gärna plånboken för bättre (privat) kvalitet och utrymmet för demokrati och jämlikhet krymper.

Vi har kommit en bra bit på väg mot det butikssamhälle som Göransson skyr, och man blir faktiskt lite ledsen när man tänker på det. Hur relationen mellan medborgare, inte bara kvaliteten i välfärdsservicen, sakta förändras och blir allt mer kortsiktigt nyttomaximerande. Men just därför är väl denna lite långsamt resonerande text oc kså en brinnande stridsskrift. I augusti drar valrörelsen igång på allvar. Tills dess har vi förhoppningsvis samlat tillräcklig kraft i sommarsolen för att, som denna företrädare för ”socialdemokraterna classic” manar, orka anta den livsviktiga utmaningen att bygga ett bättre framtida samhälle.