Kapitalism är inte demokrati

Strax innan jul hade jag ett inslag i OBS i P1 om marknad och demokrati. Lyssna eller läs detta inlägg eller andras här.

----

På marknaden kan man rösta med fötterna” säger marknadsliberalerna. Jag undrar vad de menar med det? Jo, säger de, vill man inte ha farliga kemikalier i sin mat eller bo i förorten så kan man på marknaden välja att köpa sig annan, kemikaliefri, mat eller ett nytt hus. Så förädlas samhället – genom många människors individuella val till det bättre. Valfriheten snarlik demokratin.

När jag var liten fick jag lära mig att Sverige var en blandekonomi. Det betydde både att man blandade, och att man höll isär; marknadens konkurrensprinciper och samhällets demokratiska principer. Så skulle allt bli bra. När jag sedan gick i mellanstadiet sade en massa kända europeiska socialdemokrater att ”vi ska ha marknadsekonomin, men inte marknadssamhället”. Det lät också fint tyckte jag. Det var som att säga att det fanns viktigare saker än pengar. Människor, till exempel. Att marknadens valfrihet faktiskt inte var samma sak som demokrati. Och jag trodde väl som de, att det skulle gå att hålla isär de där två, marknadsekonomin och marknadssamhället.

Idag funderar man, man börjar faktiskt fundera, när världens börser kränger, när människor slängts ut från sina hem för att de tvingats ta för höga lån, när man inser att sjukvården inte är en rättighet utan en lyxprodukt i världens rikaste land (USA), när allt större delar av det nyskapade kapitalet äts upp av den svällande spekulationsekonomin utom räckhåll för de människor som behöver samhället jämlikt, hållbart och härligt, då funderar man – är det så här det ska vara nu? Vi tyckte att marknaden kunde väl få tränga sig in i välfärden lite här och där, successivt, på allt fler ställen, men vi insåg inte hur stora rasmassor som faktiskt skulle dras med när vi sprängde sönder den gemensamma sektorn i jakten på avkastningen.

Under den här hösten har det diskuterats ganska flitigt, gränsen mellan samhälle och näringsliv; vinst i välfärden, utförsäljningar av allmännytta och apotek, privata sjukhus, energi och kollektivtrafik. Sådant som alla människor behöver. Och jag tänker att det i grunden faktiskt är fråga om en skillnad i människosyn. Vad som gör människorna och världen bättre. Drivs människan av chansen att få göra vinst och bli rik? Eller drivs hon av idealistiska och sociala skäl, av möjligheter, inte bara morötter? Leder vinstjakten i välfärdsföretagen till kvalitetsförbättringar, eller innebär den ett evigt dagtingande med människovärdet? Det är inte helt lätt att veta. Frågar man en nationalekonom om människans drivkrafter och hur samhället förfinas får man ett svar, frågar man en historiker eller sociolog får man ett annat.

Men jag tänker att välfärdsfrågan ändå inte bara handlar om vad som är mest effektivt, utan också om demokrati. Marknadssamhället är ett samhälle utan samvete, som jagar de lönsamma framåt och stöter bort de olönsamma. Det är klart att har man pengar så kan man ju välja att köpa sig en rejält bra canceroperation eller en strålande högkvalitativ spetsutbildning. Men vilken människa vill egentligen ha det billigare, det sämre, alternativet? Det är väl inget val egentligen; att välja mellan en mångmiljonvilla och hemlöshet, mellan en bra och dålig pension. Det är klart att om alla människor hade samma möjligheter att välja sig sin välfärd så skulle alla välja sig den allra bästa välfärden. Därför är den intressanta frågan om gränsdragningen mellan näringsliv och samhälle egentligen en fråga, inte om hur stora vinsterna i privata välfärdsföretag får vara, utan att själva vinstjakten i sig faktiskt rangordnar människovärdet efter ekonomisk lönsamhet Välfärden i jakt på vinsten stöter bort de behövande, trots att välfärdens uppgift ju faktiskt är att skapa samhället mjukt särskilt för dem som marknaden stöter bort. På marknaden är det pengavärdet som räknas, inte människovärdet. Marknadens valfrihet är inte demokrati.

För mig blir frågan om gränsdragningen mellan marknad och samhälle därför inte bara teknisk, ekonomisk eller ens politisk, utan närmast filosofisk. Det är en fråga, inte om att förvalta ett bokslut utan om att förvalta demokratin, jämlikheten och människornas värdighet. Om att marknadens väg inte är, och aldrig får vara, den enda vägens politik. Och att det är skillnad på kapitalism och demokrati.

Om tillväxtekonomin och klimatet i Tiden.

Skriver om klimat och tillväxt i senaste numret av Tiden.

---

Titta på diagrammet ovan. Titta igen. Detta är bilden av utveckling. Ett stort J (som i Jag). Dessa uppåtsträvande kurvor är ett mycket konkret bevis för att det faktiskt går utför. FN:s klimatpanel kom nyligen med uttalandet att klimatproblemet är ”worse than we thought”, vilket väl får sägas vara ett rätt alarmerande uttalande från denna annars så diplomatiska panel. Den mest troliga temperaturökningen vid seklets slut är nu 4 grader celsius, en ökning som med råge överstiger forskarnas ”säkra gränser” på 2 grader. Med naturliga återkopplingsmekanismer kan de stiga till så mycket som 6,4 grader, något som ger havsvattennivåhöjningar på över 7 meter och mardrömslika metangasutsläpp. Enligt samma panels mer pessimistiska (men fullt möjliga) modellscenarier förmår människan inte bryta denna utveckling i tid. Sven Lindqvist frågade sig redan 1967 om jämlikhet på vår nivå verkligen var möjlig. Svaret var nekande då. En titt på diagrammet ovan och svaret måste bli detsamma idag. Vårt välstånd är byggt på lån, geologiska och finansiella. Att få dessa utvecklingskurvor att börja plana ut (för att så småningom kanske mer likna ett S som i Solidaritet) är ingen liten, men helt nödvändig, uppgift.

I centrum för vår tanke om ekonomisk utveckling står tillväxtjakten. Välfärden har antagits förutsätta välståndet. Tillväxtpolitiken har motiverats på flera sätt; så trycks fattigdomen tillbaka, omfördelning blir inte ett noll-summespel, noll-tillväxt ger arbetslöshet, och den ständigt växande tillväxten kommer alla till del genom att välståndet ändå ”sipprar ned” när några blir rikare först. Så har tillväxten gjorts till ett icke-partiskiljande politiskt-ekonomiskt mål, lösningen på de flesta av våra problem och idag är västvärldens regeringar i full färd med att pumpa ut konsumtionsstimulanser i ekonomierna i finanskrisens spår. Julhandeln beräknas slå rekord i år igen.

Att energikrisen, livsmedelskrisen, den ekologiska krisen och klimatkrisen står för dörren gör det dock uppenbart att diskussionen om hur en hållbar ekonomi ser ut kommer att behöva handla om mer än hur vi ställer om till ”grön tillväxt”. Tillväxtsdiskussionen i sig måste nyanseras. Egentligen är det märkligt – tillväxten är en av de allra heligaste korna i vår ekonomi och diskuteras sällan, trots att det är en sådan grundläggande princip. Att släppa den ensidiga tillväxtjaktens heliga ko ut ur sin järnbur är kanske smärtsamt, men där finanskrisen var en smärre eruption, är klimatkrisen det vredesutbrott som vår oberäkneliga vulkan till välståndssamhälle ligger och ruvar på. Hur en sådan ekonomi ser ut, som inte grundar sig på det evigt ökande resursutnyttjandets praktik, måste därför vara grundläggande för den ekonomiska diskussionen under de kommande åren.

Ett första steg på vägen kan vara att ifrågasätta vad vi menar med ”ekonomisk utveckling”. Det vanligaste verktyget vi har för att mäta detta är BNP-begreppet. De internationella välståndsligorna rankar länder efter hur snabbt BNP stiger, men BNP är ett extremt trubbigt begrepp som värderar villabränder och inköp av torktumlare högt, torkning av kläderna på ett klädstreck i trädgården eller bokläsning värderas inte alls. Länder som exploaterar sina naturresurser stiger i graderna på rankinglistorna, även om ”kapitalstocken” krymper. Räknar man in effekterna på miljö och klimat i ekonomin hos exempelvis Kina eller de oljeexporterande länderna så hamnar dessa i själva verket nära noll-tillväxt - så förödande för ekonomi och geologi är den ensidiga jakten på ekonomiskt välstånd. BNP-utvecklingen säger dessutom inget om fördelningen av välståndet i ett land - aktieutdelningen och löneförhandlingen ges samma betydelse. Ekonomen Kuznets, som på 1930-talet lanserade begreppet, varnade för att ”välfärden i ett land inte får förväxlas med utvecklingen av BNP”. Att jämställa BNP-tillväxt med ekonomisk utveckling är därför missvisande - BNP mäter kort och gott transaktionerna i ekonomin, ingen kvalitativ förbättring.

Välstånd och välfärd är således inte samma sak, och att global tillväxt är fattigdomsbekämpande är en sanning med modifikation. I själva verket går allt mindre av varje nyproducerat dollarvärde till de fattiga och allt mer till den rikaste procenten av befolkningen, nationellt och internationellt – tillväxten hjälper de rika att dra ifrån de fattiga än mer samtidigt som tillväxtekonomins baksidor främst drabbar dem som inte får del av dess framsida. New Economics Foundation i London har räknat ut att för varje 100-dollarsökning av världens produktion per capita, går bara 60 cent till att minska fattigdomen i världen (till den andel som lever på under 1 dollar om dagen, vilket är ungefär en miljard människor ), dvs 0,6 procent. Utplundringen av naturresurserna i syd, som tvingas fram av vår slösaktiga ekonomiska modell för ständigt växande konsumtion i nord, gynnar överflödssamhällena i nord utan att innebära någon utveckling på de platser där resurserna tas. Det växande välståndet leder inte till ökad välfärd i världen. Global tillväxt verkar i stället vara ett enormt ineffektivt sätt att både minska fattigdom och utjämna klyftor – eliten drar ifrån.

Till detta vårt geologiska fotavtryck – ett mycket konkret mått på alltings idioti. Av de 4,7 hektar mark som krävs för att producera det som en medeleuropé konsumerar under ett år, samt ta hand om avfallet för detta, finns bara 2,3 hektar inom Europas gränser. Resten måste tas utifrån. När världens ekonomier växer, växer detta fotavtryck, och även om en del av tillväxtekonomiernas konsumtion växer snabbt, så växer höginkomstländernas fotavtryck snabbare. Utarmningen accelererar, och det är höginkomstländerna, och höginkomsttagarna i dessa länder, som står för de stora ökningarna. Oljetoppen närmar sig, gas- och kolkraftverken sprider sitt giftiga nät över Centraleuropa och Asien, nords efterfrågan på alternativ energi spär på livsmedelskrisen i syd. Att ifrågasätta tillväxten är inte alls något vänsterextremistiskt slagordskrav – det är en seriös fråga om hur sjutton vi tror att vi ska klara oss på vår begränsade planet.

Trots dessa uppenbara problem med vår utarmningsekonomi så förordar våra samhällsekonomiska institutioner, så som Världsbanken, IMF, EU:s ekonomiska direktiv, drivkrafterna i finanssektorn, kommunala upphandlingsregler eller nya krav på välfärdssektorn, ytterligare tillväxtfokus. Billigt, inte hållbart och närproducerat, premieras vid upphandling. Allt mindre av det välstånd som skapas fördelas och omfördelas genom välfärdsstaten, allt mer blir privat – en privatisering som är själva motorn för de växande klassklyftorna. De ekonomiska vinsterna och allt större delar av det nyskapade kapitalet äts upp av den svällande spekulationsekonomin. I en tid när stora resurser behövs för gigantiska klimatinvesteringar skvalpar världens rikedom omkring på börserna, oåtkomligt för politiker som vill bygga en bättre värld. Med hot om att ”flytta utomlands” i jakt på evigt större vinster sätter sig kapitalet över geologiska och mänskliga behov och ignorerar politikens försök att skapa välfärd av välstånd. Hela samhället byggs kring välståndsjakten – att bryta med detta kräver en helt ny arsenal av samhällsekonomiska institutioner och verktyg.

Vad är det vi låtsas för att slippa inse vad vi redan vet? Den internationella jakten på det globaliserade kapitalet ger gapande sociala klyftor och krympande välfärdssamhällen vid sidan av de rikas växande övermod. De förbättringar som gjorts på miljöområdet har ätits upp av växande volymer; större bilar, mer konsumtion, slit-och-släng. Vi befinner oss i den ekonomiska stormens öga. Människor arbetar. Människor förlorar arbetet. Somliga blir rika. Fler blir fattiga. Konjunkturer kommer och går – tillväxtjakten består. Jorden bränns och skövlas, vi kippar efter andan, och ändå händer … ingenting. I Storbritannien publiceras visserligen rapporter om ”Tillväxtens gränser” och ”Välstånd utan tillväxt”. Ellinor Ostrom belönas för sin forskning om hållbarheten i den gemensamma ekonomin och de europeiska Gröna lanserar sin ”New Green Deal”. Detta är lovvärt, men frågan om den hållbara ekonomin rör inte bara de europeiska miljöpartierna eller akademin. Klimatkrisen och finanskrisen, som ju båda beror på skenande konsumism och ohållbart dålig fördelningspolitik, måste tacklas av alla politiska rörelser som vill kalla sig framtidsrörelser.
Hur en ekonomi ”bortom tillväxtjakten” skulle se ut, bortom Lissabonstrategin och den destruktiva globala konkurrensen om kapitalet, är vår tids avgörande ekonomisk-politiska fråga. Och där har de röda vad de (liberala) gröna inte har – en radikal kritik av kapitalismen som en del av den hållbara ekonomin. Låt oss ta vara på och utveckla den.

Frågan om huruvida vi ska ha tillväxt eller inte dock är felställd. Frågan är i stället hur hållbarhet och växande välfärd kan skapas, och därefter vilka ekonomiska principer vi vill se. Social tillväxt, som handlar om kvalitet, hållbarhet, inflytande och välfärd, bortom ensidigt ekonomiska mått, måste ersätta jakten på den ekonomiska tillväxten. Sysselsättnings- och välfärdsmål vara vägledande för den ekonomiska politiken. Internationell handel har en stor potential att hjälpa de fattigaste människorna ur fattigdom. Viss tillväxt behövs. Men gränslös tillväxt ger gränslöst resursutnyttjande och gränslös ojämlikhet. Klimatförändringarna kommer på sikt att urholka alla möjligheter för välstånd – miljökatastrofen är inte (åtminstone inte efter en viss nivå) speciellt lukrativ, bara destruktiv. ”Jobben” hotas av växande havsvattennivåer lika mycket som av företagsflytt utomlands. Att lösningen på klimat- och finanskrisekonomin inte är teknisk, utan politisk, är också tydligt. Även i de mest positiva modellscenarier med global konsensus om omedelbar omställning till bästa möjliga teknik och minst utsläppsgenererande energi överallt i hela världen, skulle uppvärmningen bara skjutas 24 år på framtiden, med dagens ekonomiska utveckling. Det är alltså den ekonomiska utvecklingen i sig som är kärnan i problemet – och politiken, inte marknaden eller tekniken, lösningen.

Och här finns ju, naturligtvis, möjligheten. I vetskapen om att marknaden inte är av Gud given. Att politiken behövs. När de skrämmande resultaten av vår ekonomisk-politiska (och den fria marknadens) doktrin om ´mer – därför bättre´ börjat visa sig, ryggar politiken inför kraften i de egna besluten. Det är synd. I stället måste politiken återta styråran över ekonomin, ekonomisk utveckling betraktas som ett möjligt medel, inte självändamål, för ett bättre samhälle. Man kan inte effektivisera fram jämlikhet och hållbarhet, man måste reglera och omfördela – därför är det offentliga avgörande och avreglerings- och spekulationsideologin ett onödigt ont.

Det är naturligtvis inte helt lätt att säga precis hur en sådan ny, hållbar och omfördelande ekonomi skulle se ut i stället – men det är väl värt ett försök. Huvudsaken är att resursanvändningen, i stället för slösaktig och energislukande, underställs en ny, reglerande och omfördelande ”miljövänlig” ekonomisk politik. Politiken brottas alltid med framtidens osäkerhet. Idag är framtiden mer osäker än på länge, men behovet av politik långt större än nyss. Vår ekonomi har misslyckats. En ny ekonomisk-politisk (överlevnads-)strategi behövs. Människans makt över klimatförändringarna är av nödvändighet också människans makt över ekonomin. Solidariteten byggs inte i samma hjulspår som utarmningen. Enbart med en annan ekonomisk politik kan vi vinna kampen mot den geologiska klockan.