Nedan en version av det första maj-tal jag höll på Vallentuna torg i fredags, första maj.
///
Tack för att jag fått komma hit.
Det är inte så många som pratar om det, men i år är det faktiskt precis 100 år sedan storstrejken 1909 rasade genom landet.
Det är faktiskt också så att det, för bara några veckor sedan, var precis 120 år sedan det socialdemokratiska arbetarepartiet bildades, på Tunnelgatan i Stockholm. De som var där då och bildade partiet, ingen av dem var över 30 år gammal, de gjorde det för att mota den höger, som inte är alltför olik vår svenska regeringshöger, ut ur regeringen och bort från makten. De lyckades med sin uppgift under många år, men idag sitter högern åter i regeringsställning och vi har samma stora uppgift nu som då – att göra högern överflödig. Skillnaden mellan nu och då är dock denna – den gången hade vi tiden på vår sida, det har vi inte nu, vi har mycket mer bråttom nu. Vi hade inte heller särskilt mycket att förlora, det har vi nu. Därför är det inte bara viktigt, utan helt livsavgörande nödvändigt, att högern inte blir långvarig vid makten.
Det är faktiskt på många sätt en mycket mer spännande första maj i år än det varit på väldigt länge. Hela världen befinner sig ju i förvandling. Högerns sanningar har visat sig slå fel, vad som är sant i stället har vänstern ännu inte riktigt hunnit formulera. Det är i och för sig alltid så att det står ett möjligheternas fönster på glänt någonstans, och jag sade det redan förra året i mitt första maj-tal. Men det fönstret kan ju vara mer eller mindre öppet. Högern upplever just nu ett ideologiskt korsdrag, de vill stänga till och stänga den nya, friska luften ute. Det är vänstern som kommer med frisk luft i politiken. Och det ska jag prata om.
Men jag tänkte faktiskt börja med att, trots att det är första maj, vara ganska pessimistisk. För om det verkligen står ett möjligheternas fönster på glänt, så kan det fönstret också stängas. Och risken finns att det gör just det. För vill man vara pessimistisk finns det all anledning att också vara det nu. Olof Palme sade till SSU-kongressen 1974 att freden var den fråga som den generationens socialdemokrater inte fick misslyckas med. Det finns ett antal stora frågor som vår generations, och vår tids, socialdemokrater inte får misslyckas med. Gemensamt för alla dessa frågor är att de säger oss att politikens kraft och vilja är viktigare nu än någonsin. Det har sällan varit så viktigt att vara socialdemokrat som nu. Och jag ska prata om några av dessa frågor.
Vi börjar i hållbarheten. Klimatkrisen. Framtidens klimat. Klimatförändringarna är, och detta är förmodligen ingen underdrift, kanske den största och viktigaste, men också svåraste, utmaningen vi genom tiderna stått inför. Temperaturen stiger. Vi har skogsbränder i Australien, torka i Kina, översvämningar i sydeuropa, orkaner i centralamerika och krig och konflikter om land och vatten runt om i världen.. Världens befolkning växer, energibehoven och utsläppen ökar och vi har misslyckats med att bygga samhällen som bygger på måttfullhet, trots internationella klimatförhandlingar. Sanningen är nog att vii har varit lite för bortskämda med jorden. Vi har trott att vi kunnat överutnyttja naturresurserna och den friska luften hur länge som helst. Det kan vi inte – och det märker vi nu..
Och vi kan inte komma och säga att vi ingenting visste om våra utsläpp och hur jorden tog stryk. Fakta om klimatförändringarna har vi vetat länge. För några år sedan skrev FN:s klimatpanel IPCC att isen i Arktis skulle vara helt bortsmält på sommaren i slutet av detta århundrade. Sedan reviderade de sina prognoser och sade att isen skulle vara smält om ungefär 50 år. Nu säger man att sommarisen i Arktis kan vara smält inom några få år, kanske redan kommande sommar. Vad händer då? Isbjörnarna förlorar sina hem, globala uppvärmningen ökar ytterligare och vi förlorar dyrbar tid att ställa om våra samhällen och försöka forma en annan framtid. Och liksom klimatförändringarna hela tiden överträffat alla vetenskapliga prognoser som hittills gjorts, så kommer också vi behöva överträffa oss själva i hur vi tror att vi tillsammans kan förändra samhället. Vi kan inte fortsätta att äta utan att märka att vi har blivit mätta. Som vanligt är det de fattiga som drabbas värst, hela tiden, trots att de är minst ansvariga. Vi är mest ansvariga för klimatförändringarna – då måste vi också ta störst ansvar.
År 2009 är därför vårt kanske viktigaste klimatår hittills. Om vi vill kunna bo över hela jorden, fiska i haven, odla i Asien och njuta av sommaren i Skandinavien, då måste vi börja ställa om snabbt. I december i år möts världens ledare i Köpenhamn för att förhandla fram ett nytt klimatavtal, fortsättningen efter Kyotoprotokollet. Där ska ledarna för Kina, USA, Ryssland, Tyskland, Brasilien, Sydafrika och Sverige gemensamt komma överens om vilka mål man ska ha och hur mycket var och en ska minska sina koldioxidutsläpp. Min gissning är att många kommer att vilja att alla andra ska minska sina klimatutsläpp mer än de själva. USA kommer att vilka att Kina ska minska sina utsläpp mest, Kina vill att USA ska minska sina utsläpp mest. EU säger att man kan hjälpa andra att minska sina utsläpp, men vill inte själv minska särskilt mycket. Vad Sverige vill vet vi ännu inte, Reinfeldt har inte precis gjort sig känd för att vara någon klimataktivist. Tvärtom tycker även han att svenska utsläppsminskningar ska göras utomlands, inte i Sverige. Det är klassisk moderatpolitik, pigjobbspolitik på global nivå - det är alltid någon annans fel, är moderaternas devis, låt någon annan skura våra skitiga dass.
Men vad ska vi då göra? Ja, mycket och snabbt är mitt svar. Tiden är vänsterns, och de fattiga värsta fiende, inte högerns eller de rikas. Ska vi bygga bort bilarna i storstädernas innerstäder, bygga ut kollektivtrafiken, bygga snabbtåg i Sverige och Europa och se till så att maten på våra skolor och äldreboenden är lite närmare producerad, behöver vi börja nu. Annars stängs det där fönstret med möjligheten till en bättre värld. Klimatförändringarna väntar inte på oss, det är vi som måste hänga med om vi vill överleva och kunna leva gott även i framtiden.
Och det är ju också så att ju mer tid som går, ju mer akut klimathotet blir, ju mindre av långsiktig hållbarhet och mer av akut överlevnad som finns i klimatdebatten, desto mer kortsiktiga åtgärder kommer att föreslås. Regeringen har föreslagit att vi ska bygga ut kärnkraften, som om det vore en klimatneutral åtgärd eller receptet för en hållbar framtid. Det är det inte. Att ställa om samhället till ett klimatneutralt samhälle, kräver också att det är långsiktigt hållbart. Klimatkrisen är därför, på sitt sätt, vår civilisations kris. Dagens konflikt handlar därför om vad som ska komma efter, och vilka principer det samhället ska bygga på – kortsiktig överlevnad eller långsiktig hållbarhet. Marknadsmekanismer som fördelar utsläppsrätter så att de rika får släppa ut mest, eller gemensam fördelning.
Vi har att välja på att antingen göra byggandet av det klimatneutrala samhället till, liksom infrastrukturen, vården, skolan och bostadsbyggandet på 1900-talet var, ett gemensamt ansvar och projekt, för ökad jämlikhet i världen. Eller så kan vi välja att låta marknaden försöka lösa problemet, där de som är rikast förlorar minst och de fattiga mest. Klimatfrågan är inte fri från politik, ideologi, intressen och konflikter. För att lösa denna kris, den klimatkris som vår generations socialdemokrater inte får misslyckas med, krävs därför långsiktigt hållbarhetsperspektiv, och jämlikhetsperspektiv. För ojämlikhet är i längden, det vet vi, inte hållbart.
En annan kris vi inte får misslyckas med att lösa är naturligtvis finanskrisen, arbetsmarknadskrisen. Ibland hör man människor som försöker förklara den pågående finanskrisen med att den skulle bero på att vissa individer har varit för osolidariska, egoistiska och asociala, som om det vore något ovanligt och omänskligt. När jag hör det kommer jag att tänka på Vilhelm Moberg.
Så här skriver Moberg om hur prosten i Korpamoen reagerade när han fick veta att Karl-Oskar ville emigrera till Amerika: ”Det var sant att svenskarna fick arbeta något mera för sin föda än amerikanerna och att de stundom måste äta sitt bröd i sitt anletes svett. Men deras fäder i Sverige åt under långa tider bröd av trädens bark och utstod svår svält, och de uträttade likväl stora ting, mycket större ting, än de nu levande svenskarna hade gjort. Barkbrödet gav människan själslig styrka. - Svara mig ärligt, Karl-Oskar sade prosten: Är det inte begäret efter vällevnad som driver dig att utflytta?”
Jag tänker när jag läser detta att detet är klart att det är begäret efter vällevnad som driver Karl-Oskar att flytta till Amerika. Vad skulle det annars vara? Och det är visserligen skillnad på Sverige på 1800-talet och 2000-talets amerikanska hyperkapitalism, men liksom Karl-Oskar drevs av en vilja att förbättra livsvillkoren för de sina inom de ramar som det dåtida samhället erbjöd, har människor gjort likadant på Wall Street, i Peking och Moskva idag. Det har ingenting med egoism eller solidaritet att göra. I stället är det systemet som är problemet.
För vad beror denna finanskris på i grunden, kan man fråga sig. Också denna kris beror på brist på välfärd, brist på jämlikhet. Att fattiga människor i USA haft så dåliga löner och så dyr sjukvård att de tvingats ta banklån till det mest basala i livet; boende, vård och skola. I ett samhälle som saknar det mesta av välfärdsinstitutioner, måste människor själva köpa sig sin välfärd på bostadsmarknaden, sjukvårdsmarknaden och utbildningsmarknaden. Därför tar människor lån, även om de egentligen inte har råd. Och fram har den finansmarknad växt som sedan regelbundet krisar, och omfördelar resurser från dem som inte har till dem som har. Intressant är också att just det ohållbara samhälle där låginkomsttagare måste köpa sin bostad för att ha någonstans att bo håller nu på att växa fram i Sverige. I sin marknadsiver och missförstånd om vad valfrihet egentligen innebär säljer de borgerliga ut allmännyttan, här i Stockholm. De privatiserar sjukhus och skolor, gör människor rädda att hamna efter och skapar på så sätt ett definitivt ohållbart samhälle. Mitt i den största ekonomiska ojämlikhetskrisen på 75 år bedriver högern en politik som ingenting har lärt sig av sina misstag.
Högern har nämligen inte förstått detta basala - att den här finanskrisen just i grunden är en global ojämlikhetskris. När inkomstskillnaderna ökar måste man ha pengar på banken för att ha tillgång till livets goda, det är orsaken till denna lånekarusell. Hade livets välfärd varit jämnare fördelad i världen, hade fattiga inte behövt ta lån. Det är ojämlikheten som ger oss dessa kriser. Att som högern försöka begränsa finanskrisen, men inte ta tag i ojämlikheten i vår värld, är fåfängt. Den utmaning vår generations och vår tids socialdemokrater inte får misslyckas med är därför denna, och den är lika gammal som socialdemokratin själv – att skapa jämlikhet, att skapa trygghet, att skapa välfärd. Det är inte alls omodernt – det är helt nödvändigt.
För det tredje; båda dessa kriser, finanskrisen och klimatkrisen, förstärker en tredje smygande kris på frammarsch i Europa, och det kan man kalla en medborgarrättskris. Fascismen och främlingsfientligheten är historiskt stark i Europa idag. I själva verket har den inte varit så stark sedan 1930-talet. I nästan alla europeiska länder finns idag stora, etablerade, främlingsfientliga partier, på vissa håll finns de även i parlamenten. Snart kanske vi har dem också i Sveriges riksdag, eller så skickar vi en Sverigedemokrat till Europaparlamentet i juni. I vilket fall som helst vädrar rasismen och fascismen morgonluft i vår del av världen. Det är en utveckling vi borde vara oroade över.
För vad är det för slags samhälle vi ser på några års sikt, i Sverige och Europa? Arbetslösheten ökar, människor förlorar inte bara sina jobb, utan också sina inkomster efter som arbetslöshetsförsäkringen urholkats under senare år. Allt fler klimatflyktingar kommer att komma hit. Ökad misstänksamhet mot invandrare, muslimer. Regeringen har under de senaste åren gjort utspel om begränsad rätt till anhöriginvandring och skärpta krav för SFI – dessa förslag ska läsas i detta populismens bruna sken. Desperation leder ofta ut på grumligt vatten.
För det är just detta som är det verkliga problemet – desperationen, osäkerheten, ett otryggare Sverige. De människor som vill ta sig till vår del av världen idag möts av ett lite mer nervöst Europa. Ett Europa där deras medborgerliga rättigheter förhandlas bort av de etablerade partierna, i eftergift till främlingsfientliga rörelser. Här i Sverige har moderaterna föreslagit ett särskilt kontrakt för invandrare att skriva på, ett åsiktskontrakt som ska uppfostra dem till det moderaterna tycker är goda svenska värderingar. Det är en direkt invit till avgrundshögern och ett säkert steg på vägen till helvetet. Låt oss inte slå in på den vägen – igen. Där har vi varit och vi vet att det inte var bra. Men rasismen frodas i det ojämlika, och nervösa, samhället. Därför ska ojämlikheten bekämpas, också av den anledningen.
Och det är här politiken kommer in i bilden. För visst spelar det roll att politiken finns. Och visst spelar det roll vad politiken gör. Marknaden löste inte våra problem, den skapade dem. I decennier har vi blivit intalade att politiken inte behövs. Men det visar sig att när politiken trängs tillbaka, trängs också människan tillbaka. Det vet vi nu. Och kanske finns därför här just ett möjligheternas fönster, när vi ser att detta samhälle inte håller. I USA har människorna under året blivit av med sin krigsherre till president, och ersatt honom med någon som verkar ta vanliga människors liv på allvar. Barack Obama kommer inte att lösa världens problem, men världen är i sanning lite ljusare med honom som makthavare i den. Och vad Obama gör som är viktigt just nu, det är att han pratar om politikens roll, om politikens primat framför marknaden, om att mänskligt samarbete behövs för att göra världen levbar igen. Dessa kriser har visat att vårt samhälle varken var särskilt modernt, hållbart eller solidariskt. Ett modernt samhälle, utan kriser, måste tvärtom vara solidariskt. Den tyske filosofen Jurgen Habermas har sagt att under den senare delen av 1900-talet tappade vänstern sina utopiska energier. Han kanske hade rätt då Men det är fel nu. Jag tror det är läge för vänstern att börja drömma igen.
Avslutningsvis ska jag säga något om det stundande Europaparlamentsvalet. Det är inte lätt med EU, tvärtom är det mycket krångligt, ofta byråkratiskt och komplicerat. Exakt hur organisationen är uppbyggd, vad makten över politiken finns och hur våra politiker röstar i parlamentet är inte helt lätt att veta. Högern i Europa dominerar i EU, och den europeiska högern är på många sätt mycket mer höger än den svenska högern. Det är lätt att känna uppgivenhet inför Europavalet den 7 juni.
Men de kriser som jag här har pratat om, klimatkrisen, finanskrisen, medborgarrättskrisen och den globala ojämlikhetskrisen, de avhjälps inte enbart genom svensk politik. Gemensamma politiska beslut och överenskommelser i Europa är nödvändiga. EU måste ta sitt ansvar för att minska koldioxidutsläppen, bygga snabbtåg genom Europa, agera solidariskt mot omvärlden. EU måste ta tag i finansmarknaderna, låta medlemsländerna föra en offensiv arbetsmarknadspolitik och använda sina resurser att stödja fattigare länder. Genom gemensamma diskussioner i EU kan man kanske också förstå och försöka förhindra den växande främlingsfientligheten i Europa, ta gemensamt ansvar för de flyktingar som kommer hit och föra en politik som inte lämnar människor i sticket. De många stora utmaningar som vår generations socialdemokrater inte får misslyckas med, är inte bara nationella företeelser. De är europeiska, globala. Därför är EU viktigt, och därför är vänstern i Europa viktig. Därför är det också viktigt att vi röstar den 7 juni.
Så, till sist, högern har i 30 års tid försökt förklara för oss att vi inte behövs längre, att vänstern inte behövs. Att de stora problemen är lösta, att människor nu vill ha högerpolitik. Det är uppenbart fel. I själva verket är det högerpolitik som är just ett hot mot vår gemensamma framtid. Skulle vi låta marknaden lösa finanskrisen, skulle vi låta marknaden lösa klimatkrisen, då skulle de inte lösas alls. Därför att högern ser inte att det är ojämlikheten som är problemet. Men det ser vi.
Och därför kan vi vara optimister, även om utmaningarna känns stora. Högern har inte lösningarna på vår tids problem, det är vänstern som måste ha dem. Göran Sonnevi har skrivit så här i en dikt:
”Nu öppnar sig chansen till ett annat sätt att leva
Ska vi ta denSka vi se den klart i ögonen
Jag tror att chansens springa är mycket liten
Den lyser vid tröskeln till en stängd dörr, som kan öppnas
Den kan bara öppnas,
av många människor tillsammans”
Vänner, det är vänstern, arbetarrörelsen och alla vi som älskar frihet och jämlikhet, som tillsammans måste göra högern maktlös, se det möjligheternas fönster som står öppet för vänstern i världen just nu och försöka forma politik för en bättre, mer jämlik, solidarisk och hållbar värld.
Kom ihåg detta när det känns tungt, det var länge sedan det var så viktigt att vara vänster, det var länge sedan det var så viktigt att vara socialdemokrat, som nu.
Tack för att jag fick komma hit,
Tack
Dan Andersson och undertecknad har tillsammans skrivit en liten studiebok om den ekonomiska krisen för Bilda förlag.
