Vad jag anser om studiesociala kommitténs förslag till förändringar av studiemedlet hittar du här och här.
Med anledning av att kommittén föreslår en generell studiemedelsförkortning från 6 år till 4 år (med prövningsmöjlighet för förlängt studiemedel) har s-studenter, Gröna studenter och vänsterns studentförbund gemensamt startat en namninsamling mot detta. SFS har anslutit under förmiddagen. Denna lista kommer sedan att skickas till Lars Leijonborg i protest mot detta det mest idiotiska av idiotiska förslag.
Stöd uppropet du också, på www.sabbaintestudiemedlet.nu.
måndag 30 mars 2009
tisdag 3 mars 2009
En mycket konkret kris 1
Någon gång ska jag bli bättre på att uppdatera, men denna gång är en annan gång.
Har numera den äran att regelbundet kröniköra i Tiden - nedan den senaste, om klimatet.
Med hopp om snart återseende
/Mvh
Om klimatet
Det är en befriande tanke att allt inte slutar samtidigt. I tankeexperimentet ”Vad händer med världen utan oss?” konstaterar Alan Weisman att redan dag ett efter att människorna försvunnit från jordens yta börjar naturen storstäda. Sporer tar sig in i husväggarnas sprickor och exploderar i mögelattacker. Regnvattnet rinner längs plywoodskivor, tränger in vid spikarna som rostar och släpper sitt grepp. Gravitationen ökar trycket på takbjälkarna och inom hundra år rasar de ruttnande städerna samman, om inte härdsmältorna förintat det mesta innan dess. Kastruller och knivar klarar sig längre och om hundra tusen år tar den intellektuella utvecklingen ett språng hos den varelse som gräver fram färdiga verktyg. Snubblar hon i stället över det radioaktiva avfall vi grävt ned i något ”säkert” förvar eller ett gammalt uttjänt oljefält fullt av koldioxid får vi hålla tummarna för att denna varelse genast förstår vad det är den hittat. Vad som då händer är dock, lyckligtvis, inte vårt problem.
År 2009 är vårt kanske viktigaste klimatår hittills. Fakta vet vi: IPCC levererar politiska slutsatser, inte vetenskapliga sanningar. Arktis isar smälter snabbare än någon kunnat ana. 60 miljoner människor bor i regioner som hotas av översvämning om världshaven höjs med en meter. Mellan år 1990 och 2004 ökade utsläppen i USA med 20 procent trots internationella klimatförhandlingar. Jordens befolkning växer, energibehoven ökar och vi har misslyckats med att bygga ett globalt ekonomiskt system som belönar måttfullhet. I stället fortsätter vi att äta utan att märka att vi blivit mätta.
Förutom att det alltså för första gången sedan 1960-talets kärnvapenskräck finns en akut politisk fråga som faktiskt handlar om vår gemensamma existens och överlevnad, så är klimatfrågan en vänster-högerfråga på flera sätt.
För det första: ”socialism eller barbari”? Nyliberalismens grundläggande idé om att det inte finns något ”tak” för den individuella konsumtionen, att den enes rikedom inte innebär den andres fattigdom utan att ”alla” i längden tjänar på att några snabbt får det mycket bättre, har visat sig felaktig. När vi nu faktiskt slagit i ett gemensamt tak för resursutnyttjande, sker den rikes utsläpp nödvändigtvis på den fattiges bekostnad. Ska den fattige ha rätt till ökade utsläpp måste den rike minska sina. För nyliberalen finns två alternativ: antingen erkänna sig anse att somliga människor har mer rätt till en livsstil som innebär utsläpp än andra - afrikanen får inte resa, kinesen inte äta kött. Eller så erkänner man jämlikhet som nödvändigt samhällsekonomiskt mål, progressiv fördelningspolitik dess medel. Ett tydligt val – socialism eller barbari, alltså?
För det andra: tiden är vänsterns värsta fiende – inte högerns. Visserligen har ”alla” ett gemensamt intresse i att lösa klimatfrågan, men detta ”alla” är fortfarande lika exkluderande som det alltid varit. Klimatförändringarna skördar redan sina offer, dock ännu långt ifrån oss. Ett visst antal klimatflyktingar, förstörda skördar och uttorkade floder ingår i högerns solidaritetsambitioner - inte i vänsterns. Att Kyotoprotokollet blev det fiasko det blev var en politisk katastrof i västvärlden, en humanitär sådan i syd. Det är de fattiga och maktlösa som förlorar först och mest på klimatförändringarna, snabba åtgärder måste därför vara vänsterns krav.
För det tredje: Ju mer akut situationen blir, ju mindre av långsiktig hållbarhet och mer av akut överlevnad som finns i klimatdebatten, desto mer kortsiktiga åtgärder kommer att föreslås. Klimatdebatten präglas allt mer av argument för ökat geologiskt risktagande för bibehållet levnadssätt än av samvetskval inför kommande generationer. Därav högerns mobilisering för utbyggd kärnkraft - en akutinsats för den borgerlighet som så länge ignorerat de vänsterdebattörer som i decennier försökt forma politik för ett hållbart och klimatneutralt samhälle. Att bygga samhällen på kärnbränsle kan verka som ett realistiskt alternativ, tills den dag vi har ett nytt Tjernobyl – då börjar civilisationsnervositeten om. Dessutom – klimatfrågan är en politisk-ekonomisk fråga, inte en teknisk. De många naivt science-fictionaktiga förslag som finns om att skjuta upp miljontals speglar i rymden eller sprida ut ett lager kopparsulfat över världshaven för att reflektera solstrålning verkar te sig mer attraktivt för den höger som mer än allt annat räds social ingenjörskonst. Det kommer att vara vänsterns ansvar att försöka bygga vårt samhälle på något annat än fantasier, avfall och låga offerter.
Högerns framtidsalternativ är skrämmande - en värld där somliga människor köper upp den begränsade rätt till förorenande livsstil som finns och andra aldrig ser skymten av materiell välfärd. Men att låta efterfrågan, och inte behoven eller principen om jämlikhet, styra fördelningen av utsläppsrättigheter, kommer att ge oss ett verkligt nationellt och globalt klassamhälle. I en tid när arbetarrörelsens gemensamma intresse i världen är tydligare än på länge, gör det globala ekonomiska systemet oss till konkurrenter om staters fördelar gentemot andra stater. Men just för att klimatdebatten håller på att kantra i en mycket systemkonservativ och naivt teknikoptimistisk riktning behövs den internationella vänsterns systemkritik mer än någonsin.
Vänsterns uppgift, och möjlighet, är denna: det handlar, som allt annat, om vilket samhälle vi vill leva i, om jämlikhet, solidaritet, frihet och hållbarhet - inte bara om överlevnad. Nyliberalismens tanke om att välståndet ”sipprar ned” från rik till fattig måste ersättas av vänsterns idé om progressiv fördelning. Det kräver en ny, eller nygammal, ambition om global och nationell infrastruktur för resursfördelning.
Politiken behövs, samhället behövs och jämlikheten har faktiskt övertrumfat konkurrensen som legitim yttersta princip att bygga framtida samhällen på eftersom konkurrens skapar ojämlikheter som driver utsugning av jorden och utarmning av klimatet då den starkaste drivkraften i världen är den där de fattigare önskar jämlikhet. Offra inte korallreven för tillväxten! Mer är inte alltid bättre. Sätt kvalitet före kvantitet. Behåll korna trots metanet.
Har numera den äran att regelbundet kröniköra i Tiden - nedan den senaste, om klimatet.
Med hopp om snart återseende
/Mvh
Om klimatet
Det är en befriande tanke att allt inte slutar samtidigt. I tankeexperimentet ”Vad händer med världen utan oss?” konstaterar Alan Weisman att redan dag ett efter att människorna försvunnit från jordens yta börjar naturen storstäda. Sporer tar sig in i husväggarnas sprickor och exploderar i mögelattacker. Regnvattnet rinner längs plywoodskivor, tränger in vid spikarna som rostar och släpper sitt grepp. Gravitationen ökar trycket på takbjälkarna och inom hundra år rasar de ruttnande städerna samman, om inte härdsmältorna förintat det mesta innan dess. Kastruller och knivar klarar sig längre och om hundra tusen år tar den intellektuella utvecklingen ett språng hos den varelse som gräver fram färdiga verktyg. Snubblar hon i stället över det radioaktiva avfall vi grävt ned i något ”säkert” förvar eller ett gammalt uttjänt oljefält fullt av koldioxid får vi hålla tummarna för att denna varelse genast förstår vad det är den hittat. Vad som då händer är dock, lyckligtvis, inte vårt problem.
År 2009 är vårt kanske viktigaste klimatår hittills. Fakta vet vi: IPCC levererar politiska slutsatser, inte vetenskapliga sanningar. Arktis isar smälter snabbare än någon kunnat ana. 60 miljoner människor bor i regioner som hotas av översvämning om världshaven höjs med en meter. Mellan år 1990 och 2004 ökade utsläppen i USA med 20 procent trots internationella klimatförhandlingar. Jordens befolkning växer, energibehoven ökar och vi har misslyckats med att bygga ett globalt ekonomiskt system som belönar måttfullhet. I stället fortsätter vi att äta utan att märka att vi blivit mätta.
Förutom att det alltså för första gången sedan 1960-talets kärnvapenskräck finns en akut politisk fråga som faktiskt handlar om vår gemensamma existens och överlevnad, så är klimatfrågan en vänster-högerfråga på flera sätt.
För det första: ”socialism eller barbari”? Nyliberalismens grundläggande idé om att det inte finns något ”tak” för den individuella konsumtionen, att den enes rikedom inte innebär den andres fattigdom utan att ”alla” i längden tjänar på att några snabbt får det mycket bättre, har visat sig felaktig. När vi nu faktiskt slagit i ett gemensamt tak för resursutnyttjande, sker den rikes utsläpp nödvändigtvis på den fattiges bekostnad. Ska den fattige ha rätt till ökade utsläpp måste den rike minska sina. För nyliberalen finns två alternativ: antingen erkänna sig anse att somliga människor har mer rätt till en livsstil som innebär utsläpp än andra - afrikanen får inte resa, kinesen inte äta kött. Eller så erkänner man jämlikhet som nödvändigt samhällsekonomiskt mål, progressiv fördelningspolitik dess medel. Ett tydligt val – socialism eller barbari, alltså?
För det andra: tiden är vänsterns värsta fiende – inte högerns. Visserligen har ”alla” ett gemensamt intresse i att lösa klimatfrågan, men detta ”alla” är fortfarande lika exkluderande som det alltid varit. Klimatförändringarna skördar redan sina offer, dock ännu långt ifrån oss. Ett visst antal klimatflyktingar, förstörda skördar och uttorkade floder ingår i högerns solidaritetsambitioner - inte i vänsterns. Att Kyotoprotokollet blev det fiasko det blev var en politisk katastrof i västvärlden, en humanitär sådan i syd. Det är de fattiga och maktlösa som förlorar först och mest på klimatförändringarna, snabba åtgärder måste därför vara vänsterns krav.
För det tredje: Ju mer akut situationen blir, ju mindre av långsiktig hållbarhet och mer av akut överlevnad som finns i klimatdebatten, desto mer kortsiktiga åtgärder kommer att föreslås. Klimatdebatten präglas allt mer av argument för ökat geologiskt risktagande för bibehållet levnadssätt än av samvetskval inför kommande generationer. Därav högerns mobilisering för utbyggd kärnkraft - en akutinsats för den borgerlighet som så länge ignorerat de vänsterdebattörer som i decennier försökt forma politik för ett hållbart och klimatneutralt samhälle. Att bygga samhällen på kärnbränsle kan verka som ett realistiskt alternativ, tills den dag vi har ett nytt Tjernobyl – då börjar civilisationsnervositeten om. Dessutom – klimatfrågan är en politisk-ekonomisk fråga, inte en teknisk. De många naivt science-fictionaktiga förslag som finns om att skjuta upp miljontals speglar i rymden eller sprida ut ett lager kopparsulfat över världshaven för att reflektera solstrålning verkar te sig mer attraktivt för den höger som mer än allt annat räds social ingenjörskonst. Det kommer att vara vänsterns ansvar att försöka bygga vårt samhälle på något annat än fantasier, avfall och låga offerter.
Högerns framtidsalternativ är skrämmande - en värld där somliga människor köper upp den begränsade rätt till förorenande livsstil som finns och andra aldrig ser skymten av materiell välfärd. Men att låta efterfrågan, och inte behoven eller principen om jämlikhet, styra fördelningen av utsläppsrättigheter, kommer att ge oss ett verkligt nationellt och globalt klassamhälle. I en tid när arbetarrörelsens gemensamma intresse i världen är tydligare än på länge, gör det globala ekonomiska systemet oss till konkurrenter om staters fördelar gentemot andra stater. Men just för att klimatdebatten håller på att kantra i en mycket systemkonservativ och naivt teknikoptimistisk riktning behövs den internationella vänsterns systemkritik mer än någonsin.
Vänsterns uppgift, och möjlighet, är denna: det handlar, som allt annat, om vilket samhälle vi vill leva i, om jämlikhet, solidaritet, frihet och hållbarhet - inte bara om överlevnad. Nyliberalismens tanke om att välståndet ”sipprar ned” från rik till fattig måste ersättas av vänsterns idé om progressiv fördelning. Det kräver en ny, eller nygammal, ambition om global och nationell infrastruktur för resursfördelning.
Politiken behövs, samhället behövs och jämlikheten har faktiskt övertrumfat konkurrensen som legitim yttersta princip att bygga framtida samhällen på eftersom konkurrens skapar ojämlikheter som driver utsugning av jorden och utarmning av klimatet då den starkaste drivkraften i världen är den där de fattigare önskar jämlikhet. Offra inte korallreven för tillväxten! Mer är inte alltid bättre. Sätt kvalitet före kvantitet. Behåll korna trots metanet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
