Denna text skrev jag till OPC:S hemsida och nyhetsbrev, med anledning av de mycket märkliga och mycket obehagliga utspel som både moderater och socialdemokrater ägnar sig åt i dessa dagar.
Vi borde veta bättre.
-----
Som vanligt ser vi många olika tendenser samtidigt. En svensk reser idag i genomsnitt 40 kilometer per dag och 60 procent av svenska folket gör minst en utlandsresa per år. Den internationella migrationen har fördubblats under de senaste tjugo åren och invandringen till Europa ökar i snabb takt. Människor rör på sig mer än någonsin, av både vilja och av tvång.
Under samma period, sedan 1980-talets slut och under den ekonomiska avregleringens tidevarv, har invandringspolitiken blivit allt mer restriktiv i de flesta rika, demokratiska länder. Parallellt med den ökade rörligheten över gränserna byggs allt fler och mer sofistikerade övervakningssystem upp för kontroll och begränsning av rörligheten för de "oattraktiva" människorna, samtidigt som de "attraktiva" människornas rörlighet underlättas. Statens makt att reglera in- och utflöde av människor på det egna territoriet sätter därmed också igång en politisk diskussion om vilka människor man vill ha i "sitt" samhälle, och vilka som inte är välkomna. Rörlighet är ingen rättighet i vår värld, det är ett privilegium - de rikaste och mäktigaste på jorden förunnat.
Samtidigt; så stark som fascismen är i Europa nu, så stark har den inte varit sedan 1930-talet. Tydligt är att i de länder där de politiska partierna under det senaste decenniet agerat för att politiskt "möta" och "ta debatten" med främlingsfientliga partier och grupper, där har nästan alltid ett stort och stabilt främlingsfientligt parti etablerat sig som ett naturligt inslag i det politiska landskapet. Faktum är att två av de mycket få länder som (än så länge) inte har något större etablerat främlingsfientligt parti är Sverige och Spanien - de två länder där man länge valt att inte alls "ta debatten" utan i stället satsa på en politik för ökad välfärd och jämlikhet. Troligtvis finns ett samband.
Migration och den ökade rörligheten ställer demokratin inför ett nytt dilemma. Föreställningen om att immigranten för med sig "smittor" och vanor som är skadliga för den inhemska befolkningen är gammal, liksom att staten måste skydda "de sina" mot "de andra". Så blir staten inte längre den garant för demokrati den skulle vara, utan en garant för vissa specifika värderingar och moraliska koder som hör somliga människor till. I stället för att vara en neutral aktör som stiftar lagar, producerar och reproducerar staten normer och värderingar om vad det innebär att vara medborgare inom ett visst geografiskt område och hur man är (blir) en attraktiv sådan. Denna utveckling har vi, inte minst, sett tecken på i Sverige under den senaste veckan.
Det moderata förslaget om någon typ av invandringskontrakt (liknande det förslag som socialdemokraterna lade fram för några år sedan), säger i princip detta: du får, som "oattraktiv" immigrant, bli medborgare under villkoret att du inte har några politiska, sociala eller kulturella anspråk som ligger utanför medianmedborgarens. Du får inte vara avvikande, särskilt inte på sätt som vi uppfattar vara ett mönster för sådana som du. Som moraliskt tvivelaktig måste du gång på gång försäkra oss om din moraliska oklanderlighet och du får inte delta i kampen om föreställningarna som formar vårt samhälle. Dina ramar är snävare än andras eftersom vi i grunden inte litar på dig.
Men i samma sekund som staten agerar för att forma immigranten till en politiskt neutral, socialt hyperkorrekt men underdånig medlem av befolkningen, fråntar staten denne möjligheten att vara en människa bland andra. Människovärdet är inte längre kopplat till människan, utan till uppförandet. Denna politiska begränsning av invandrares mänsklighet, ofta återkommande i olika skepnader i Europas historia, bygger på en gammal assimileringstanke. Den kan ursäktas på olika vis; att vi vill hålla Sverigedemokraterna utanför riksdagen, att människor är oroliga för sina jobb, att invandrarna är fler idag eller att den kulturella arrogansen är större hos invandrarna idag än den var för några år sedan. Resultatet är i alla fall detsamma - den fascistoida droppen urholkar sakta men säkert den berggrund vi byggt vårt samhälle på, vår demokrati.
Migration är ett faktum, särskilt i den värld vi har byggt upp, och kommer att vara en växande och oundviklig del av den ökande globala ojämlikheten och annalkande klimatkrisen. Vi kommer att behöva reglera den internationella migrationen, även i framtiden. Stora frågor kommer att ställas om internationell solidaritet, välfärdsstatens räckvidd, arbetskraftsinvandring och möjliga jämlikhetsambitioner. Hur vi ska bo, jobba och umgås? Alla vet dock att den senaste tidens kontraktsdiskussioner för invandrare är strunt. Lösningen på migrationsproblematiken kan inte vara att kräva visst uppträdande av olika sociala grupper enligt vissa principer som ingen annan tvingas hålla sig till. Lösningen måste vara demokrati och jämlikhet. Populism grundad i etnicitet eller "ursprunglighet" har visat sig ha ödesdigra konsekvenser förr. Populism är enkelt, men politik är svårt. I detta fall kan socialdemokratin inte välja den lätta vägen.
Läs mer på: http://www.palmecenter.se/Temaomraden/Omvarldsfragor/Migration/Artiklar/081201kajsaborgnas.aspx
