Om finanskrisen i OBS, P1.

Sade följande om finanskrisen i OBS på P1 tidigare idag. Har också skrivit en längre sak om denna kris i senaste numret av Tiden. Återkommer med den.

Mvh


När jag hör människor försöka förklara den pågående finanskrisen med att den skulle bero på att vi som individer plötsligt har blivit för osolidariska, egoistiska och asociala, som om det vore något ovanligt och omänskligt, då kommer jag att tänka på Vilhelm Moberg.

Så här skriver Moberg om hur prosten i Korpamoen reagerade när han fick veta att Karl-Oskar ville emigrera till Amerika: Det var sant att svenskarna fick arbeta något mera för sin föda än amerikanerna och att de stundom måste äta sitt bröd i sitt anletes svett. Men deras fäder i Sverige åt under långa tider bröd av trädens bark och utstod svår svält, och de uträttade likväl stora ting, mycket större ting, än de nu levande svenskarna hade gjort. Barkbrödet gav människan själslig styrka. - Svara mig ärligt, Karl-Oskar sade prosten: Är det inte begäret efter vällevnad som driver dig att utflytta?

Det är klart att det är begäret efter vällevnad som driver Karl-Oskar att flytta. Vad skulle det annars vara? Och det är visserligen skillnad på Sverige på 1800-talet och 2000-talets amerikanska hyperkapitalism, men liksom Karl-Oskar drevs av en vilja att förbättra livsvillkoren för de sina inom de ramar som det dåtida samhället erbjöd, har människor gjort likadant på Wall Street, i Peking och Moskva idag. Det har ingenting med egoism eller solidaritet att göra. Utan med varje människas legitima önskan om att själv undvika risk. Í stället är det systemet som är problemet.

För det system vi har skapat och som nu krisar, finansmarknaden, det är i sanning ett Frankensteins monster som vi för länge sedan förlorat kontrollen över och som brakar samman i kaos och panik vart sjunde, åttonde år. Det börjar på fastighetsmarknaden, nu liksom tidigare. Amerikanska medborgare har tagit lån för att kunna köpa sig sin välfärd, sitt boende, under antagandet att deras framtida inkomst kommer att öka. Bankernas risker säljs vidare i en derivathandel som ingen vettig människa kan detaljerna i. Så litar bankerna, privatägda, på att samhället alltid finns där i sista instans, om skattepengarna skulle behövas för att rädda de privata pengarna. Vilket de ju gör med jämna mellanrum. Skattebetalarna räddar marknaden från sig själv.

Men problemet är egentligen mer grundläggande än så. Det handlar inte främst om banker och finansinstitut. Problemet är att vi har skapat ett samhälle som bygger på risk. Och riskerna fördelas allt mer ojämlikt i befolkningen. Det är detta som är liberalismens hela hegemoniska idé, det de kallar valfrihet. När inkomstskillnaderna ökar i ett samhälle måste man ha pengar på banken för att ha tillgång till livets goda. Man måste ha råd att ta lån för att kunna köpa en bostad i ett område man vill bo i, eftersom hyresrätterna är så få. De gemensamma försäkringssystemen har så låga tak att människor gör bäst i att spara pengar eller försäkra sig själva. Sjukvården ska ges till rika människor som söker vård för minsta krämpa, inte till dem som behöver den mest. Pengar har återigen blivit den markör som definierar våra livsvillkor och vår vällevnad - då är det heller inte så konstigt att människor ägnar stora delar av sina liv åt att samla på, just, pengar. Pengar gör att man kan undvika risk.

I grunden drivs denna bank- och finanskris alltså av en ännu större kris, en global ojämlikhetskris. Det samhälle vi byggt upp under många, långa, liberala år, i Sverige och internationellt, det är ett samhälle där längtan efter välfärd driver långivning och spekulation eftersom människor måste låna eller spekulera sig till sin livskvalitet idag. Då får vi en allas strid mot alla. Jakt på privat rikedom och offentlig fattigdom. Solidariteten och egenintresset drar åt olika håll. Det är ett mycket borgerligt samhälle vi har byggt, trots allt.

Men det var väl inte så här vi ville ha det? Ville vi verkligen ha ett system där människor måste handla enligt vissa informerade principer eller ha vissa ekonomiska förutsättningar för att klara sig väl i livet? Jag tror inte det. Vi ville det omvända. Vi ville ha gemensamt ansvarstagande för livets risker, så att individerna kunde pyssla med annat än att skydda sig själva hela tiden, i rädsla för sin egen framtid. Det var väl det principerna om jämlikhet och frihet handlade om? Men så är det inte nu.

Så vad ska man göra då. Ja, jag är, av princip, optimist. Jag tror att begäret efter vällevnad är en mycket grundläggande och mycket mänsklig egenskap. Jag tror inte heller att liberalismen har svaren på människors grundläggande livsfrågor om jämlik rätt till livskvalitet. Kanske lever vi faktiskt i en brytningstid just nu. Jag tror att den finanskris, jobbkris, klimatkris och ojämlikhetskris som just nu rullas upp över världen kan vara det möjligheternas fönster för alla oss som vill skaka om och rycka upp det riskprivatiserande och vinstmaximerande samhälle vi så länge satt vår lit till. Det samhället fungerar ju inte, uppenbarligen. Men det kommer inte högern göra. Det måste vänstern göra. Och då räcker det inte att genom olika regleringar och stimulanspaket försöka återupprätta förtroendet för finansmarknaden och bankerna så att kunderna kommer tillbaka. Det är förtroendet för samhället och det gemensamma som måste återupprättas, för att medborgarna ska komma tillbaka. Detta är socialdemokratins och den internationella vänsterns ansvar. Och det är en helt annan, mycket större, svårare, men viktigare, uppgift.

Hör inlägget på: http://www.sr.se/cgibin/p1/kanalarkiv.aspProgramId=503&NrOfDaysInArchive=30