Jo då, det går nog

Denna blogg liknar just nu mest en artikelsamling, men jag har verkligen alldeles för mycket att göra för att hinna uppdatera oftare. Sorry. Här kommer i alla fall en artikel jag skrev som svar på Katrine Kielos, som i sin tur skrev ett svar på en artikel jag skrivit, i senaste numret av Tiden.


Varför är vi socialdemokrater så fruktansvärt rädda för vår historia? Det har jag fått anledning att fundera över många gånger. Katrine Kielos svar i Tiden (3/08) på min artikel (2/08) om behovet av socialdemokratiska mål och provisoriska utopier, är ännu en av de artiklar som försöker svära sig fri från en fruktad ”gammal” socialdemokratisk politik med formuleringar som ”världen har förändrats”, ”vi kan inte längta tillbaka till..” och ”den nya världen kräver en ny syn på politikens uppgift”.

Syftet med min artikel om de tusenåriga utopiska berättelserna om jämlikhet och frihet, med referenser till både paradismyten och franska revolutionen, var att visa på att strävan efter ett samhälle där människor har jämlika möjligheter och makt inte är något specifikt folkhemskt mål. Slavupproren i Egypten genomfördes långt innan Per Albin Hansson höll sitt folkhemstal. Jämlikhetstanken varken föddes eller dog med industrisamhället, utan formulerades långt innan ordet socialdemokrati ens var påtänkt, och dör förhoppningsvis inte heller bara för att vi för en stund vände den ryggen. Att världen förändras är heller inget som plötsligt hänt efter 1985, tvärtom har jämlikhetsambitionerna visat sig vara imponerande ståndaktiga genom historiens många skiften i politiska och ekonomiska trender. Globalisering, teknikutveckling och ökad maktkoncentration har förändrat samhällen tidigare liksom det förändrar samhället idag – det är inget argument mot jämlikhet.

Kielos målar upp en, åtminstone delvis, märklig bild av verkligheten. Hon skriver att Sverige inte längre är ett industrisamhälle. Det är rätt. Men skulle avskaffandet av det löpande bandet vara ett argument för avskaffandet av välfärdsstaten? Nej, det tycker inte heller Kielos. Men vad är det egentligen som har förändrats? Vad är det för skillnad mellan 30-talets löpande band och arbetsuppgifterna på McDonald´s? Sanningen är att trots fler flexibla och individualiserade jobb så håller stora delar av servicesamhället på att Tayloriseras på ett liknande sätt som industrin gjorde. Arbetsuppgifter delas upp, avgränsas. Inom vissa sektorer återfinns allt fler otrygga jobb, monotona arbetsuppgifter, projektanställningar med minskad beslutsmakt och ökande arbetsbördor, främst i kvinnodominerade yrken. Det är i dessa sektorer som sjukfrånvaron, utbrändheten och förtidspensioneringen är som störst. Andra sektorer, ofta mansdominerade, har utvecklat långtgående självbestämmande och inflytande, karriärmöjligheter och bättre arbetsförhållanden. Hur man möter denna dubbla utveckling; med fler offentliga eller privata tjänster, med ett starkt eller svagt inflytande för arbetstagaren, med liten eller stor kunskaps- och lönespridning är avgörande för hur maktfördelningen i samhället kommer att se ut i framtiden. Det är inte mindre sant för tjänsteekonomin än det var för industrisamhället.

Kielos skriver vidare att bristen på tydliga klassidentiteter idag gör jämlikhetsarbetet svårare. Det kan vara sant. Att socialdemokratin och arbetarrörelsen kommer att behöva hitta och öppna upp för nya typer av politiskt inflytande och engagemang är klart, men det kräver organisatorisk, inte politisk, förändring. Definitionen av klass är dessutom egentligen ganska ointressant om man har en instrumentell syn på politiken. Det är inte nödvändigt att veta exakt vem som är arbetarklass. I stället är det nödvändigt att i praktiken minska inkomstskillnaderna, öka människors inflytande över sina egna liv och det gemensamma inflytandet på arbetsplatsen (ett gemensamt intresse för dem som är anställda, oavsett klassbakgrund), se till att folk har råd att bo bra, öka tillgången till kulturen, utbildningen och makten. Exakt hur man gör det kommer att se annorlunda ut idag jämfört med för ett halvsekel sedan, men ingen har heller hävdat motsatsen.

Kielos skriver också att den sociala ingenjörskonsten är en produkt av en annan tid, samtidigt som hon efterlyser ett återupprättande av tron på politiken. Men vad är social ingenjörskonst om inte just en tro på politikens kraft? Ingenjörer vet också att inget bygge är det andra likt. Våra provisoriska utopier kommer inte att handla om allmän folkskola och en kappa till frun utan om livslångt lärande och bilfria innerstäder.

Slutligen vänder jag mig mot att Kielos verkar tycka att det räcker med ett knippe värderingar för att driva jämlikhetsarbetet framåt. Som om reformismen inte krävde sin utopi. Vi behöver idag, lika mycket som tidigare, diskutera vart vi vill, mål och provisoriska utopier. Att minska den globala finansmarknadens inflytande över människors liv kan vara en sådan i en tid när fler och fler blir beroende av börsutvecklingen för sitt boende och sin pension. Den gemensamma skolan en grundbult. Hyresrätten en frihetsreform. Det minskade inflytandet bland kvinnor och lågutbildade på arbetsmarknaden måste brytas. Rovdriften på mänsklig arbetskraft likaså.

Jag tror att utrymmet för politik först och främst skapas i förväntningarna och det parti eller den rörelse som lyckas formulera gemensamma uppgifter för samhället är redan halvvägs i mål. Om det är något vi har att lära av industrisamhällets socialdemokrati så är det just självförtroendet att övertyga människor om behovet av den moderna jämlikheten. I ett extremt outvecklat och ojämlikt samhälle kunde socialdemokratin få stöd för sina provisoriska utopier och förverkligade dem i den takt det var möjligt. Alla människor hade plötsligt rätt till livets goda – vilken revolutionerande tanke det var! I den allt snabbare snurrande ekonomiska globaliseringen finns en lika stor utmaning idag, varför rygga inför den nu?

Jag ska avsluta med en privat reflektion. När jag lärde känna socialdemokratin för inte så många år sedan, så var det inte så mycket genom nyckelringar, flyers och nattmangling inför omröstningar som genom att jag läste, lyssnade och förundrades över att en rörelse i världens norra utkant kunde åstadkomma så mycket av mänsklig värdighet på så kort tid. Det inspirerade mig. Det må ha blivit fel ett antal gånger på vägen, kanske fanns en och annan förvuxen byråkratisk elefant vid 80-talets slut, men den slingriga vägen mot att bygga världshistoriens kanske mest jämlika samhälle, där människor inom loppet av en generation fick möjlighet att studera, arbeta, ha semester, resa, njuta av kultur, göra sin klassresa och utvecklas relativt oberoende av föräldrar, den vägen gick åtminstone framåt. Mot alla odds. Det kan den göra igen. Det har inget med industrisamhälle eller moderaterna att göra. Vi kommer att behöva hitta nya strategier men jag ser fram emot den dag vi får höra socialdemokratiska företrädare översätta Attacs ”En annan värld är möjlig” eller Obamas ”Yes, we can” till ett svenskt reformistiskt ”Jo då, det går nog”.

Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokrati, Kielos, förnyelse, jämlikhet

Upp till kamp mot pytt-i-panna-samhället!

Har skrivit följande korta text i senaste numret av AiP. Sidoorganisationernas ordföranden skriver var sin sommarkrönika under rubriken "ideologi". Detta var mitt bidrag.


När jag läste nationalekonomi på universitetet för några år sedan fick vi lära oss att politiska partier i ett demokratiskt system beter sig enligt det så kallade medianväljarteoremet. Två dominerande partier kommer på sikt att närma sig varandra så att de delar valmanskåren i två nästan lika stora bitar. Teoremet bygger på några antaganden; bland annat att alla väljare nyttomaximerar och att de politiska partierna hellre röstmaximerar än håller fast vid ideologiska ställningstaganden som ligger längre till höger eller vänster om valmanskårens "mittpunkt".

Margaret Thatcher sade en gång att man inte behöver be människor att rösta konservativt, det räcker med att sälja ut allmännyttan. Se till att folk blir bostadsrättsinnehavare och den mest inbitne socialist kommer att börja rösta mot nybyggnation, för högre ränteavdrag och för en ekonomisk politik som sätter inflationsbekämpning före alla andra ekonomiska värden. Man är inte född konservativ, man blir det.

Jag tänker på det när jag hör Fredrik Reinfeldt i Almedalen. Han säger att skatterna ska sänkas. Ännu mer. Och det ska löna sig att arbeta. Det ska löna sig att vara funktionsduglig, välanpassad och förmögen man. Kort sagt, det ska löna sig att vara borgerlig kärnväljare. Och jag tänker på det när Per Schlingmann i Fokus liknar det politiska PR-arbetet vid att sälja pytt-i-panna. Politik ska förpackas snyggt och krängas till lägstapris. Borgarna gör just nu vad de kan för att göra det ekonomiskt irrationellt för nyttomaximerande medelinkomsttagare att rösta på socialdemokraterna i nästa val. Genom att sälja ut allmännyttan, göra om vården och skolan till pytt-i-panna-system (uppstyckade, oklart innehåll) och göra det billigare att vara förmögen så håller man tummarna för att väljarna på valdagen röstar efter plånbok snarare än samvete och att de två denna gång inte sammanfaller. Det ska kosta på att vara sosse.

Man ska eftersträva ett samhälle som gör godhet överflödigt, sade Brecht och menade väl ungefär att det faktiskt ändå är möjligt att både vända sig till nyttomaximerande individer och samtidigt hålla fast vid ideologiska ställningstaganden om jämlikhet och solidaritet. Sanningen är också den att socialdemokratin aldrig varit särskilt romantisk när det gäller jämlikheten. Den socialdemokratiska reformismen har handlat om mänskligt egenintresse i förbund med solidariteten. Vi var lika strategiska som Thatcher när välfärdssystemen gjordes generella, taken för a-kassan sattes högt och vi förde en politik enligt devisen "endast det bästa är gott nog..". Så blev människor socialdemokrater av bara farten och behövde inte välja mellan ideologi och ekonomi. Filantropi, individuell välgörenhet - denna borgerliga dygd, var onödigt i ett samhälle där institutionerna gjorde människorna solidariska. I det samhället vanns inga val på skattesänkningar utan på välfärdsförbättringar.

Att borgarna vill göra valet 2010 till en kamp om vem som kan sänka skatterna mest för flest är därför logiskt efter att ha ägnat två år åt att försöka göra om den gemensamma välfärden till något som bara några få på samhällets botten behöver. Så hoppas man att the economic man ska vända det gemensamma ryggen. Låt oss inte gå i samma fälla. I stället för att ta upp kampen om skattesänkningarna måste socialdemokratin återigen sätta ambitionen att göra det sammanhållna samhället till egenintresse hos människorna främst. Vi kan inte kräva att vissa människor lever som martyrer för sina ideal samtidigt som de borgerliga tjänar pengar på nedmonteringen av det solidariska. Vi får helt enkelt kräva det gemensammas upprättelse. Att sätta sina barn i den kommunala skolan får aldrig bli en uppoffring. Välfärden får inte handla enbart om de svagaste. Frågan är inte bara vad det kostar, utan hur vi vill leva och hur vi gör det som är gemensamt så bra så att folk vill välja det. I stället för pytt-i-panna-samhället - leve det gemensamma, generella! Billigast är inte bäst.

Sommarprat

Jag vill bara tipsa om Radio Aktivs Sommarpratsprogram. Något att ladda ned och hålla i handen under slö ledighet.

Studenterna sviker alliansen!

På Svd Brännpunkt idag, från Visby. Tillsammans med Jon Larsson, språkrör Gröna studenter och Carolina Lindkvist, ordförande vänsterns studentförbund.

Klimatångest!

Klimatångest på Efterarbetet.nu.

Här kommer den - trevlig midsommar!



Jag har drabbats av klimatångest. Jag önskar att den ångesten drabbade er alla.

Det är den ångest som uppstår när man så småningom börjar tro på det man läser, inte längre slår ifrån sig det man hör och plågsamt börjar förstå innebörden av det man ser. Att det inte längre är någon snö i Stockholm på vintrarna, att isbjörnar flyter i land på Island och skjuts ihjäl (en tidig fingervisning om de klimatflyktingar som komma skall), att vi odlar vindruvor i Skåne, att Tyskland nu omfattar nya klimatzoner, att Arktis är isfri om några få somrar.

Det behövs en revolution, säger Tony Blair, och när Tony Blair talar om revolution vet vi att det är allvar. Vi behöver planekonomi, säger kristdemokraten Anders Wijkman, och visste vi det inte förr, vet vi att det är allvar när kristdemokrater talar om planekonomi. Brittiska Labour utreder hur ransoneringssystem för utsläpp kan komma att se ut. Forskare efter forskare erkänner sig ha underskattat den hastighet med vilken de skenande, okontrollerbara, självförstärkande klimatförändringarna närmar sig. Politiker efter politiker intygar kontroll på läget och fortsatt tillväxt. Bromma flygplats behövs för näringslivet, säger sosse efter sosse. Liksom Förbifart Stockholm. Hur ska människor annars kunna åka bil härs och tvärs genom landet?

Ja, hur ska de kunna göra det? Hur ska människor kunna leva med det moraliska dilemmat som ligger i att vi förstör vår värld, och vi vet om det? Att även om områdena runt polerna kommer att vara beboeliga en tid framöver, så kommer stora delar av jorden inte att vara det. Att vi, om ett antal decennier, kommer att säga att vi visste vad som var på gång, men vi förmådde inte ta oss i kragen. Så som vi har sagt många gånger förr. Att laissez-faire-krafterna var för starka, att passivitet var behagligt och aktivitet kändes löjligt efter decennier av post-kristillstånd.

För vi har vant oss av med politiken och ersatt det med kundvalet. Nu ska varje väluppfostrad medborgare köpa miljöbil i stället för bensindriven sådan, medan våra politiker satsar magra resurser på tåg och buss. Vi ska sluta äta kött medan våra politiker gör det ekonomiskt rationellt att frakta mat över halva världen. Vi ska välja bort flyget trots att det är det billigaste färdmedlet. Ansvaret ligger på den enskilda individen att ställa samvete mot livsnjutning, inte på dem som fått ansvaret att ta ansvar.

Det finns en massiv flora av enhetlig forskning som säger just detta, om ingenting dramatiskt görs de närmsta åren, då kommer det i sanning att vara för sent. Lär av utlandet, lär av kristdemokraterna (trodde aldrig jag skulle skriva så), läs på, ställ om, låt oss ta oss i kragen och göra något. Och om vi inte gör det - kom inte och säg att vi ingenting visste. Den har vi hört förr. Och det hjälpte inte den gången heller.

Ett stycke Lars Forsell är på sin plats:

Det finns inga skäl för optimism

Det finns inga skäl för pessimism

Det finns skäl för revolution



Trevlig sommar!

Trendernas diktatur, eller om socialdemokratins 90-talsångest.

Har skrivit en artikel i senaste numret av Liberal Debatt.

Den handlar om hur varje generation försöker distansera sig från sina föräldrar och hur förnyelse betyder olika saker beroende på vilken generation socialdemokrater du frågar. Hur förnyelse på 90-talet handlade om att försöka distansera sig från 70- och 80-talens jämlikhetspolitik, och om hur vi 00-talister har svårt att veta om vi ska söka inspiration till förnyelse i moderniserat 50-, 70- eller 90-tal.

Jag landar dock, inte överraskande, i att Wigforss är häftigare än Wibble.

Artikeln ser du nedan:

Det ingår i uppgiften att vara barn att man distanserar sig från sina föräldrar. Mode och trender hoppar över en generation eftersom ingen vill se ut som mamma och pappa. Vi har dock inget emot att se ut som våra mor- och farföräldrar; i år döper vi våra barn till Hugo och Agnes, inte till Lars och Margareta, och IKEA Family beskriver hur vi inreder våra hem i moderniserad 50-tals-, inte 70-talsstil.

I denna trendernas diktatur är också halveringstiden på idéer och värderingar lika generationsbunden och innebörden av en förnyad politik olika beroende på vilken generation man frågar. Den socialdemokratiska valanalysgruppen kunde efter valet 2006 konstatera två saker: att vi ”glömde bort att gå i opposition” och att vi ”hade problem men bilden av oss själva”. Ett yrvaket och överraskat parti kippade efter andan.

Svaret på allas läppar blev: ”vi måste göra något nytt”. Men om inspiration skulle sökas i moderniserat 50-tal, 70-tal eller 90-tal förblev en obesvarad fråga.
Att socialdemokratin efter valförlusten 2006 gjort, just, förnyelsen till ett mål i sig är därför problematiskt. Vems förnyelse är det man eftersträvar? Beroende på vilken generation socialdemokrater du frågar får du olika svar på vad som är nytt och gammalt.
För somliga kan det te sig mer nytt att prata om företagare än om arbetstagare, liksom diskriminering är mer nytt att prata om än klass. Att förespråka privata försäkringslösningar uppfyller hos vissa kraven på förnyelse och gillas av borgerliga ledarsidor, men är inte mer socialdemokratiskt för det.

Att önska politisk omprövning inom olika områden med utgångspunkt i att politiken ska förnyas, är att be om kritik den dag det visar sig att socialdemokratin är ett socialdemokratiskt parti med socialdemokratiska lösningar också inför valet 2010. Fredrik Reinfeldt har byggt sitt politiska mandat inte på politik, utan på omprövning av politik. Så länge han förnyas, finns han.

Denna förnyelseideologi, som fått fäste också inom socialdemokratin, är besvärlig, eftersom socialdemokratins historia rymmer både regleringar och avregleringar, både ökad och minskad jämlikhet, både offentliga satsningar och besparingspaket. För oss som kom in i socialdemokratin efter 90-talets infekterade debatt om förnyare mot traditionalister ter sig den uppdelningen något märklig, snarast irrelevant.
Avregleringsvurmande är för oss lika lite en förnyad socialdemokrati som jämlikhetssträvanden. Tredje vägen, Anthony Giddens och 90-talets workfare-ideologi kan bäst benämnas traditionell förnyelse; förborgerligande har varit en del av vår social-demokratiska vardag sedan den dag vi lärde känna rörelsen. I detta finns inte längre något nytt.

Vad som är mest nytt är kanske därför (åtminstone delvis) en politisk generationsfråga. Modernismens socialdemokrati, med tron på att vi tillsammans kunde skapa ett bättre samhälle, och 90-talets ”förnyade” socialdemokrati med romantiserandet av den enskilde entreprenörens framgångar, omfattar två i grunden diametralt olika sätt att se på samhällets uppgift och människans rätt till livets goda. Båda har haft sin roll i den socialdemokratiska berättelsen.

Men vad som var nytt på 90-talet är inte nytt idag. Jag tror i stället att dagens revolt handlar om återformulerandet av jämlikhetsambitionerna. Efter tjugo år av förborgerligande förnyelsedebatt är det mest nytt att orka vara beständig i sina ideal om jämlikhet och frihet. Alla generationer revolterar mot sin föräldrageneration. Så också i politiken. Idag är Wigforss häftigare än Wibble. Socialdemokratin måste göra upp med förnyelseoket. Modernisera!

Läs även andra bloggares åsikter om förnyelse, socialdemokrati, 90-tal, politik

Kongresstal, år 2

Eftersom s-studenter håller sin årliga kongress den här helgen, är det fullt upp på alla fronter. Högskolepolitiskt program dryftas, verksamhetsplan och Lissabonfördrag.

Jag blev idag hedrande omvald som ordförande för socialdemokratiska studentförbundet för ett år till och höll följande tacktal till ombuden.

Detta innebär dessutom att denna blogg också fyller precis ett år idag, eftersom det första inlägg jag gjorde var att publicera mitt tacktal just efter valet förra året. Man kan nog säga att de båda talen talar med varandra.

Annars kan det samlade intrycket sammanfattas i det korta: en öppen kongress, ej befästad, bygger vi gemensamt. Eller, so far - so good. Nu kongressfest.


Studentförbundare, vänner, kamrater

Man föds inte till socialdemokrat, man blir det.

Men hur man blir det kan se lite olika ut. Av övertygelse och rättskänsla, sade Hjalmar Branting. För att jag är demokratisk socialist, sade Olof Palme. Alternativet är barbari, sade Rosa Luxemburg.

Boken ”Vildmarken” av Upton Sinclair handlar om hur den litauiska invandraren Jurgis har kommit till den nya världen för att skapa sig en bättre tillvaro. Jurgis och hans familj och vänner lever, arbetar och dör i det som kallas för ”köttpackarstaden”, Chicagos slakterikvarter under mitten av 1800-talet.

I slutet av boken besöker Jurgis ett fackföreningsmöte, där han visserligen först somnar till men snart väcks av att någon börjar tala. Talaren säger: ”Jag vädjar till dig, vem du än må vara, förutsatt att du älskar sanningen, men jag vänder mig särskilt till de arbetande klasserna, för vilka det onda jag skildrar inte bara är en leksak, som man roar sig med en tid och sedan slänger åt sidan och glömmer, för vilka dessa målningar är grymma och obevekliga verklighetsskildringar av det dagliga släpet, bojorna på deras lemmar, gisslet på deras rygg, det vassa järnet som borrats in i deras själ. Till er, arbetare! Till er ni trälar som gjort detta land till vad det är, och ändå inte har någon stämma i rådet. Till er, vars lott det är att så vad andra ska skörda, att arbeta och lyda utan att fordra mer lön än föda och tak över huvudet för att hålla er vid liv från dag till dag. Det är till er jag vädjar. Jag vet, hur mycket det är jag begär av er. Öppna ögonen och se er omkring. Skärp er syn och se er omkring i den värld i vilken ni bor, se på den, som den är i all dess vederstyggliga nakenhet. Sök att fatta den, fatta den!”

Jurgis blir socialist. Av nöden tvungen. Något annat var omöjligt. Socialismen var den enda konstruktiva motmakten.

När jag läste den här boken, för nästan tio år sedan, tänkte jag att, hur lite det är som är likt vårt samhälle idag, och hur mycket. För den som känner till samhället idag, och vet hur det ser ut, vet också att uppmaningen: skärp er syn och se er omkring i den värld i vilken ni bor, är en uppmaning att se också vår värld 2008 för vad det är: en värld där ojämlikhet och brist på inflytande och livskvalitet, inte bara är en leksak som man kan roa sig med en tid och sedan slänga åt sidan och glömma, utan i stället är grym och obeveklig verklikhet för många, om än inte just nu för en själv. Jag tror att den som ser hur världen är, den vill också förändra den. Genom politiken. Så blir man socialist. Hade jag inte läst den boken hade jag nog inte varit socialdemokrat idag.

(-------------)

För 40 år sedan, 1968, försökte vänstern formulera nya alternativ. 68-rörelsen önskade en annan världsordning, kvinnans frigörelse, den sexuella revolutionen, värna miljön och hävda freden. Men man ville också ett alternativ till dagens ekonomiska system; krigen och imperialismen sågs som outbrytbara delar av den kapitalism man var i opposition mot. Man såg sig omkring i den värld i vilken man bodde, sökte fatta den, och fann då, att man var tvungen att bli socialdemokrat, för jämlikheten och för freden. För att socialdemokratin var den konstruktiva motmakten. Så var det för 40 år sedan, liksom för 140 år sedan.

Den tyska filosofen Jurgen Habermas har sagt att under senare delen av 1900-talet tappade vänstern sina utopiska energier. Tänk om han hade rätt, vilken mardröm. För nu är vi här. Mitt i en mellanvalsperiod. Och den borgerliga regeringen bedriver en politik som sakta men säkert bygger tillbaka fruktan in i samhällskroppen, som en mänsklig drivkraft. Det gör de genom att berätta en berättelse om Sverige.

Detta är deras berättelse. De berättar att en gång i tiden var Sverige ett klassamhälle. Då föddes ett arbetarparti som genom välfärdsstaten utjämnade skillnaderna mellan människor. Men efter ett tag började det här partiet, som från början ville ha jämlikhet och frihet, att växa ihop med staten, man gömde människor i utanförskap för att inte visa upp dem i arbetslöshetsstatistiken, och så var man inget arbetarparti längre, man var ett maktparti. Därför föddes det nya arbetarpartiet, som nu ska föra facklan för innanförskap och grundtrygghet, vidare. Som ska lära oss älska avdragen men hata bidragen.

Detta är inte vår berättelse. Det är högerns berättelse. Den är effektiv och det är en berättelse som oroar mig. Den oroar mig av två anledningar: framför allt om den är sann, men också om den är osann men det inte finns någon motberättelse. I Storbritannien säger Tories till väljarna i lokalvalen att; vill ni ha jämlikhet och trygghet, rösta inte på Labour, för de har glömt er. I Sverige säger Reinfeldt, vill ni ha trygghet och full sysselsättning, rösta inte på Socialdemokraterna, för de har valt bort er. ”Ni har makten, jag har ordet, jag har ordet i min makt”, sade August Strindberg. Makten över tanken ligger i orden, och makten över orden borde ligga hos oss. Det har det gjort tidigare, det borde det göra nu också. Världen är i skriande behov av en socialdemokratisk berättelse igen.

Men vänner, jag är hoppfull. Jag tror att det står ett möjligheternas fönster på glänt. Det gör det alltid. Vi som sitter här idag, vi är 68-rörelsens barn, i rent bokstavlig bemärkelse. Vare sig våra föräldrar var för eller emot de revolutionerande, upprörande, tankegångar om alla människors lika rätt och värde som 68-rörelsen stod för, är vi de som kom efteråt. Deras tro på människan, på rätten, friheten, kärleken och freden, den har ju också vi, även om världen idag ser lite annorlunda ut. Och liksom vi inte föds till socialdemokrater, vi blir det, så är inte heller socialdemokratin en gång för alla född och formad. Tvärtom. I stället formas också hon av varje generation socialdemokrater som vill hennes bästa. Detta är vårt stora ansvar. Att se oss omkring i den värld i vilken vi bor, sök att fatta den, fatta den. Och våga tro på att vi kan forma socialdemokratisk politik av det, idag.

(-----------)

Och jag vill därför, helt kort, formulera fyra tankar om denna värld, i vilken vi bor.
För det första: jämlikhet och frihet som bärande principer, även i vår tid. Folk säger ibland till mig, det är klart nu. Det är jämlikt. Det kan inte bli mer jämlikt. Och jag säger, titta ut på gatan, titta i universitetens lärosalar, titta i friskolornas skolbänkar, titta i aktieportföljerna och i lönekuverten, titta in i hyresrätter och på torgbänkarna, se efter i förorternas shoppingcenter och i kulturhusen, titta på skillnad i inflytande, makt över sitt eget liv, hälsa och välmående och du ska se att det inte är jämlikt nu. Det kan bli mer jämlikt.

Ibland säger folk att i det jämlika samhället är alla likadana. Det är falskt. Jämlikhet är inte detsamma som likformighet. Tvärtom är krav på likformighet ofta ett sätt att smita ifrån svåra frågeställningar om vad jämlikhet egentligen är och kräver. Likformig, det blir man på marknaden, jämlikhet, är att ha rätt till sin individualitet och frihet.

Ibland säger folk att: det är nya tider nu. Alla har det bra. Och det har de rätt i, det är nya tider nu. Det är alltid nya tider. Det har alltid varit nya tider och kommer alltid att vara nya tider. Och många har det bra. Det är sant. Men vad betyder det. Betyder det att vi har blivit för rika för jämlikhet? Förut var vi för fattiga för jämlikhet och nu är vi plötsligt för rika. När så många har det bra, varför skulle inte alla kunna ha det?

Jag tycker det låter märkligt, intellektuellt oärligt. Resonemangen bygger på dålig självkänsla och tappade sugar. Det är naturligtvis inte helt lätt att skapa jämlikhet i vår tid, och recepten står inte att finna i historieböckerna. De måste vi komma på själva. Men det kräver politisk vilja. Det kräver mer än välgörenhetsgalornas förakt för svaghet. Politik är som ett gerillakrig – den som vill mest, vinner. Frågan är: hur gärna vill vi jämlikheten och friheten?

(------------)

För det andra: borgarna är på väg att bygga det ensamma, snarare än det gemensamma, samhället. Folkhemmet har ersatts av lustiga huset, med lutande golv och trappor som man inte vet om de går upp eller ned. Gemensamma rättigheter har ersatts av individuella möjligheter. Allt det som borde vara gemensamt; skolan, välfärden, kulturen, jämlikheten som gemensamt samhällsprojekt, har individualiserats. Man ska göra sina skolval, vårdval, försäkringsval och kundval ensam, utbildningen och kulturen ska slåss på en marknad, och man ska låtsas som om ens egna val inte påverkar andra. Men varje val har sitt pris. Väljer jag en friskola åt mina barn, väljer jag samtidigt bort den gemensamma skolan. Väljer jag som politiker att prioritera skattesänkningar, väljer jag samtidigt bort välfärdsförbättringar. Väljer jag ensamhetens privilegier så får andra ofrivilligt ensamhetens bittra eftersmak på tungan. Vill vi verkligen ha ett samhälle där människor kan välja bort det gemensamma? Jag tror inte det. Jag tror inte det finns något modernt i ensamheten, i stället är det just det samhälle som lämnar människor åt sig själva, i viktiga frågor om livskvalitet, som är mest primitivt. Olof Palme sade en gång att om de mänskliga kontakterna, omsorgen om varandra, utarmas – då förlorar samhället sin själ.

Kristina Lugn har skrivit en kort dikt som går så här:

Det finns inget så lättexploaterat som människors ensamhet
Det är det som är grunden för hela min affärsverksamhet.

Jag tror på gemensamma rum. Jag tror att när Virginia Wolff skrev om att alla människor behöver egna rum och pengar att försörja sig med, var det inte för att man skulle stänga in sig i detta rum och strunta i vad som pågick utanför. Tvärtom, ett eget rum var förutsättningen för att delta på lika villkor i samhällslivet. Kvinnan skulle få delta, därför behövde hon det egna. Ingen av oss människor är gjutna i ett enda stycke och arbetarrörelsen har alltid handlat om att människor ska ha egna rum och valmöjligheter, men att människans behov av ett eget rum framför allt handlar om hennes behov av att få delta i det gemensamma livet, på jämlika villkor. Inte att man ska kunna välja en privilegierad isolering från resten av samhället. Alva Myrdal pratade om att vi skulle skapa det mjuka samhället. Vi socialdemokrater idag måste prata om att det som är gemensamt, det offentliga rummet, kulturen, kunskapen, livets välfärd, solidariteten, måste bli större. För att människor ska bli starka. Inte att man ska behöva vara stark för att överleva, och leva väl. I stället för borgarnas samhälle för ensamma rum, måste vi bygga ett samhälle för fler gemensamma rum.

(----------)

För det tredje: politikens plats och tron på politiken.

Karl Vennberg har formulerat det så här:

Låt oss gå rakt på sak
70-talets utfall kan bero av
hur vänstern förstår att hantera sin besvikelse

Finns det decennier som dör med sin utopi, som 20-talet
Är jag rädd för att 60-talet var ett sådant decennium

Det finns decennier att bara överleva i, som 30-talet
Eller 50-talet. Då kan själva drömmen
Vara som ett isbelagt nattmoln

Jag tror att 90-talet är ett decennium som kommer att gå till våra historieböcker som det decennium när vänstern inte formulerade vad som var möjligt, utan år efter år tvingades formulera vad som var omöjligt. Politiken fick ge vika för marknaden och juridiken. I ett samhälle där entreprenören ersatt samhällsingenjören som politikens hjälte, där kändes det gammaldags att ta ett helhetsansvar. Marknadslösningar var slagordet för dagen. Det var inte ideologi, det var idioti. Vi försökte värna, rädda, skydda, kanske restaurera en välfärd som fått sig så många törnar att man nästan inte kunde känna igen henne när hon tog sig ut på andra sidan. Men när politiken trängdes tillbaka trängdes också människan tillbaka. Det vet vi nu.

För vi är på andra sidan nu och jag hoppas att början på det 20:e seklet är den period när vänstern återfår sitt självförtroende att se världen som den är, fattar den och vågar förändra den, genom politiken. Göran Greider har sagt att den härskande klassen vet att den vunnit när ingen längre vågar önska sig något i rädslan för att verka naiv. Det är vår egen rädsla för att verka naiva, utopiska, som är vår största fiende. Och verkligheten går idag vänstern till mötes. Klimathotet, jämlikheten och freden kräver politiska beslut, inte marknadslösningar. Jag tror att vi är i början på en vänstervåg. Jag tror på politikens återkomst.

(------------)

För det fjärde, och här ska jag vara mest konkret. För jämlikhet och frihet behöver vi en värld att leva i. Våra mål om alla människors oändliga möjligheter, om att varje skådespel består av flera akter och varje människa har flera chanser, är intet värda om den värld i vilken vi bor, inte finns att förstå och påverka.

Vänner, jag tror att vi måste ta klimatförändringarna på ett helt annat allvar än vi gjort tidigare. Vi måste göra det, vårt parti måste göra det, regeringen måste göra det. Vi har underskattat hur snabbt vi närmar oss brytpunkten för när klimatförändringarna accelererar av sig själva. Man pratade förut om halvsekel, sedan om decennier, idag pratar man om att vi närmar oss denna brytpunkt inom några få år. Vi har matkravaller och klimatflyktingar, bränder och stormar. Det är inga domedagsprofeter med långa mantlar och skägg som kommer med dystopiska profetior, det behövs inte. Det är i stället politiker och forskare med långa karriärer, som Tony Blair och David Stern, brittiska labour har nyligen börjat prata om ransonering, liksom fransmän och amerikanare. I Sverige är det fortfarande ganska tyst. Vi tror att vi ligger i framkant. Det gör vi inte. Vår debatt har knappt börjat. Tony Blair sade för några veckor sedan att, det räcker inte med anpassning och gradvis förändring, det behövs en revolution. När Tony Blair talar om revolution, då vet vi att det är allvar. Politiken behövs i kärnan av vår kapitalistiska ekonomi.
Vänner, om freden var 68-rörelsens stora fråga, tror jag att klimatet kommer att vara vår. Det är en av de många frågor vår generation inte får misslyckas med. Låt oss under året ta den på största allvar.

(--------)

Studentförbundare, När socialdemokratin föddes för nästan 120 år sedan, var det ett parti av ungdomar som vi. Hjalmar Branting var 29 år när han blev partiledare, ingen var över 30 i den första partistyrelsen. Och de var intellektuella. Inte alla var akademiker, många var autodidakter, men de teoretiserade gärna kring politiken. De skrev artiklar, tidskrifter och böcker, debatterade för att tillsammans slipa fram möjliga vägar till en bättre värld. Det är denna tradition vi studentförbundare är en fortsättning av. Det är vårt ansvar att förhålla oss prövande och kritiska till verkligheten idag, till politiken idag. Och formulera möjliga strategier för jämlikhet. Palme sade en gång i ett tal att: ”går man framåt med nosen mot marken, utan perspektiv bakåt och utan att rikta blicken mot en framtid som sträcker sig längre än nästa kvartal, så kan man aldrig omdana samhället. Därför ska vi lära av det förflutna och vi ska inte rädas utopierna.”

Göran Sonnevi har skrivit en dikt som går så här:

Vårt sätt att leva kommer att förändras

Nu öppnar sig chansen till ett annat sätt att leva
Ska vi ta den
Ska vi se den klart i ögonen

Jag tror att chansens springa är mycket liten
Den lyser vid tröskeln till en stängd dörr, som kan öppnas
Den kan bara öppnas, av många människor tillsammans

Vänner, vi studentförbundare går inte framåt med nosen mot marken, vi har inte ansvar för nästa kvartal – det finns det andra som har. Vårt ansvar sträcker sig mycket längre in i framtiden. Pendeln svänger och det är vi som avgör hur socialdemokratin ska komma att se ut i vårt nya sekel. Det händer att människor talar mer om mardrömmar än om drömmar, mer om vad vi inte kan göra än vad vi kan göra. Det ska inte vi göra.” Det luftkonditionerade helvetet” är det borgerliga välfärdssamhället. Låt oss se oss omkring i den värld i vilken vi bor, låt oss se på den i all dess vederstyggliga nakenhet liksom i all dess makalösa skönhet, låt oss lära av det förflutna, inte rädas utopierna och våga formulera vår strategi för jämlikhet och frihet idag. Vi är inte ett förbund av tappade sugar. Man föds inte till socialdemokrat, man blir det. Socialdemokratin föds också med varje generation och blir till genom oss. Den behöver oss. Man har sagt oss att historien är slut. Jag tror tvärtom att vi är i början på något nytt. Det är inte naivt, det är inte utopiskt, det är bara politiskt.

Jag ser fram emot att jobba med er under ytterligare ett av de häftigaste åren i mitt liv. Politik är så fruktansvärt vackert. Tack för ert förtroende.

Tack