Same, same - but different

I senaste numret av Libertas, tema Arbetarparti, skriver jag och förbundssekreteraren följande krönika.


Argument 1
En arbetsdag
06.30 – upp
08.00 – på jobbet,
11.30 – fruktansvärt hungrig
14.00 – hjärtklappning
17.00 – smörgås
19.30 – hem, snabb (obs! snabb) middag
21.45 – fäller ned datorskärmen, av främst psykologiska orsaker, bokstäverna hoppar, tapeten böljar
23.00 – vill sova
Somnar
Vaknar

Argument 2
I romanen Gruva beskriver Sara Lidman standardtidssystemet för att systematisera arbetstagarnas rörelser under arbetsdagen: MTM. ”Systemet bygger på att allt manuellt arbete kan delas upp i enkla grundrörelser, som STRÄCKA, FLYTTA, GRIPA, INPASSA osv. Tidsenheten för att mäta dessa små och enkla rörelser är en jämn decimal av en timme och kallas TMU, vilket är lika med 1/100000 timme.” Grundrörelsen ÖGONFÖRFLYTTNING tar 0,285 TMU. Rörelsen GÅ tar 15,0 TMU per ett steg som beräknats till 86 cm. ”Vid gång på sand, järnvägsslipers, inom hindrade områden och under liknande onormala förhållanden användes en standard på 17,0 TMU per steg.” Sådant har vi inte längre på jobbet. Men i huvudet och bröstet. Hjärtat och hjärnan.

Argument 3
I romanen Du, människa gräver Marit Paulsen (japp, hon har skrivit romaner, feministiska socialistiska sådana, innan hon fick jobb som folkpartist i EU) i samma övervakning av arbetarna: ”Någon gång kommer du på tanken att arbetsköparna är rädda för arbetarna. Varför annars denna helfnoskiga övervakning? Stämpelklockorna, tidsstudier, ackordslönen, den egna ekonomin, centralografen – ändå anställer de basar som de dresserar till halvapor för att bevaka er ytterligare. Desto märkligare tycker du att det är att tjänstemännen tilltros att jobba utan samma rigorösa bevakning. Är de rädda för just arbetarna. Varför?”.

Argument 4
Gramsci skrev om de intellektuella. Att det inte räcker med de traditionellt intellektuella, prästerna, lärarna. Att de övre klassernas intellektuella medvetet eller omedvetet driver de övre klassernas intressen, inte förmår ställa sig över de egna ekonomiska villkoren. Därför, skrev Gramsci, är det så viktigt med bildning av arbetarklassen. För att de flesta ur borgarklassen som säger sig företräda arbetarna egentligen gör precis tvärtom. Arbetarrörelsen behöver sina egna organiskt intellektuella. I värsta fall måste arbetarrörelsen också utbilda de småborgerliga intellektuella – arbetarrörelsen är lika mycket en bildningsrörelse för arbetarna som för de småborgare som tror sig vara ”fritt” tänkande.

Argument 5
”Beslutet om avskaffande av kvinnolöner på LO-SAF området genomfördes inte på en gång. Efter påtryckningar från arbetsgivare i kvinnointensiva verksamheter sköts genomförandet av avtalet upp till perioden 1962-1967.” ”Idag tjänar kvinnor i genomsnitt (på hela arbetsmarknaden) knappt 20 procent mindre per arbetad timme än vad män tjänar. Denna löneskillnad till männens fördel har varit så gott som konstant i drygt 20 år”.

Argument 6
Weber beskrev fyra sorters idealtypiskt handlande: traditionellt, affektivt, värderationellt och målrationellt handlande. Givet att vi inte enbart handlar av traditionella eller känslomässiga skäl, återstår alltså de två övriga. Vi styrs av reflektion över vad som är moraliskt riktigt och/eller av reflektion över hur vi bäst når ett visst mål. Förhoppningsvis drivs den akademiker som sympatiserar med arbetarrörelsen i stället för med arbetsgivarrörelsen (minst) lika mycket av det värderationella handlandet som av det målrationella. Vi kanske inte har samma ekonomiska intressen i arbetarrörelsen, men samma emancipatoriska. Att vi inte övervakas enligt MTM-system betyder inte att vi inte övervakas, men disciplinen kommer inifrån. Längtan efter emancipation i arbetet förenar arbetare med akademiker. Det ska vara bra, men det ska också vara rätt. Arbetarrörelsen är bra, men den är också rätt. Egenintresset får finna sig i att gå hand i hand med solidariteten. Frihet tillsammans med jämlikhet. Det är rätt.

Beroende på hur man väljer att definiera ordet arbetare så kommer en större eller mindre del av befolkningen att täckas in i definitionen. Men är det så värst relevant? Vi är rätt många i samhället idag som är beroende av arbetsgivaren och investeringarna för vår inkomst och överlevnad. Det räcker väl, där finns ett gemensamt intresse, oberoende av vilka exakta arbetsuppgifter man råkar ha och den exakta mängden nollor på lönen. Det är inte nödvändigtvis våra kroppar vi sliter ut på jobbet längre. Det är vår ork, energi, engagemang och känsla av tillfredsställelse som exploateras när kroppen försätts i skrivbordsläge. Arbetets fysiska påfrestning har vi reglerat, delvis, inte den psykiska.

Argumenten för varför en akademiker ska välja arbetarepartiet är därför många: solidaritet, kunskap, det gemensamma bästa - en roligare, vackrare värld. Vad arbetarpartiet ska med akademikerna till, är mindre klart, förutom att de blir allt fler. Vid mötet mellan arbetarparti och akademiker förändras båda, någon mest. De ekonomiska intressena delvis motstridiga, friheten gemensam. Mittenliberala partier finns det gott om. Ett är säkert - vi är inte här för att kidnappa rörelsen.

Förstör inte studiemedlet - höj det!

S-studenter skriver idag, tillsammans med Gröna studenter, vänsterns studentförbund, Gunilla Apelgren (skapare av Facebookgruppen "Stoppa skärpta villkor för att få studiemedel efter 4 års studier") och 13 kårer, på Svd Brännpunkt om studiesociala kommitténs förslag till försämringar av studiemedlet.

----

Under en lång period har fokus i den utbildningspolitiska debatten legat på hur man kan få studenter att plugga snabbare och komma ut i arbetslivet fortare. Den studiesociala utredningens förslag, som presenterades i måndags, om att förkorta det generella studiemedlet från sex till fyra år, motiveras på liknande sätt: studenter ska inte byta utbildning titt som tätt utan slutföra den utbildning de påbörjat – då får de mer studiemedel.Detta stuprörstänkande kring högre utbildning riskerar inte bara att låsa in människor i program och yrkesval de egentligen inte är intresserade av, det höjer också trösklarna väsentligt för de grupper som redan idag i stor utsträckning står utanför högskolan.

Betänkandet innebär att studiemedel för studier på eftergymnasial nivå ska lämnas i högst 36 månader (4 år). Efter en prövning kan studiemedel lämnas i ytterligare 18 månader (2 år) och därefter ytterligare i ett år efter ytterligare prövning. Vid varje prövningstillfälle mäts huruvida studenten har tagit examen eller hur långt studenten har kvar till examen. Efter fyra år med studiemedel måste alltså den som önskar mer studiemedel kunna uppvisa antingen en examen från en minst treårig högskoleutbildning, minst tre års fullgjorda studier på en utbildning som är minst tre och ett halvt år lång eller en examen från en tvåårig yrkesutbildning som inte är högskoleutbildning. Studerande som läser utbildningar som är minst fem år långa, sådana som omfattar 300 högskolepoäng eller mer, kommer att kunna få studiemedel för att slutföra sina studier, sammanlagt högst 63 månader (7 år).

Man kan tycka att det är bra att möjligheten att få lån för att avsluta sina studier ökar till 7 år, liksom att det är bra att kommittén föreslår en generell studiemedelshöjning. Men förändringarna kommer att slå mycket olika mot olika studenter. En mycket trolig effekt är att studenter som inte är säkra på sitt studieval skjuter upp sin studiestart då de vet att det första valet av utbildning blir långt viktigare för möjligheten att läsa vidare. Inlåsningseffekterna när studenter stannar kvar på utbildningar de egentligen inte vill gå klart drabbar främst de studenter som inte tidigt vet vad de vill studera och därför först valde ”fel”. Att studenter på längre programutbildningar som avklaras snabbt får rätt till mer studiemedel kommer troligtvis att gynna barn från akademikerhem som tidigt vet vad de vill läsa och studenter på prestigeutbildningar (läkare, jurister osv) En möjlig effekt är att studier avbryts till förmån för arbete om studenten känner sig osäker på sitt yrkesval. Sammantaget gör förändringen att några terminers ”sökande” inom utbildningssystemet omöjliggörs, att rekryteringsarbetet för att få in högskoleovana grupper försvåras och att tröskeln in till högskolan höjs mest för dem som är mest osäkra. Det är märklig utslagningspolitik i en tid när Sverige behöver mer utbildning, inte mindre. Varför regeringen vill bygga in dessa nya trösklar i den högre utbildningen är för oss en gåta.

Riskerna med förslaget är stora – både för individen och för samhället. Man riskerar stora inlåsningseffekter och effektivitetsförluster när människor inte kan byta utbildning till något de hellre skulle vilja göra. Studier tar tid. Det tar tid att bestämma sig för vad man vill studera, vad man vill arbeta med i livet. Att försämra möjligheterna för människor att ”hitta rätt” i högskolan är inte en modern utbildningspolitik. Studiemedlet ska underlätta, inte försvåra, vidare studier, och högskolan ska rekrytera bredare grupper, inte smalare. Vill man öka genomströmningen vore höjt studiemedel en bättre idé – då slipper människor jobba när de borde plugga. Av dessa anledningar hoppas vi att riksdagen säger nej till den föreslagna studiemedelsförsämringen men ja till höjt studiemedel.

KAJSA BORGNÄS, ordförande s-studenter
JON LARSSON, språkrör Gröna studenter
FRIDA JOHANSSON, språkrör Gröna studenter
MIA SAND, ordförande vänsterns studentförbund
VIKTOR ANDERSSON, ordförande, Chalmers studentkår
KRISTOFFER ARVIDSSON, ordförande, studentkåren Malmö
ELINA BERG, ordförande Lunds Samhällsvetarkår
GARDAR BJÖRNSSON, ordförande, Stockholms Universitets Studentkår
SOFIE BLOMBÄCK, ordförande Filosofiska Fakulteternas Studentkår Göteborg
ANNA EDÈN, ordförande Mälardalens studentkår
MARIA ERIKSSON, vice ordförande, Utbildningsvetenskapliga studentkåren Göteborg
LARS HEDEGÅRD, ordförande, Studentkåren i Borås
KLAS-HERMAN LUNDGREN, ordförande, Uppsala Universitets studentkår
KRISTIAN STRÖBERG, ordförande Medicinska Föreningen Göteborg
SUSANNA SVENSSON, ordförande Karlstad studentkår,
MARTIN THULIN, ordförande Haga Studentkår
ROBERT ÖSTBERG, ordförande Umeå studentkår,
GUNILLA APELGREN, initiativtagare till Facebookgruppen ”Stoppa skärpta villkor för att få studiemedel efter 4 års studier” med över 24000 medlemmar.

Läs artikeln på: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_2678475.svd

SABBA INTE STUDIEMEDLET!

Vad jag anser om studiesociala kommitténs förslag till förändringar av studiemedlet hittar du här och här.

Med anledning av att kommittén föreslår en generell studiemedelsförkortning från 6 år till 4 år (med prövningsmöjlighet för förlängt studiemedel) har s-studenter, Gröna studenter och vänsterns studentförbund gemensamt startat en namninsamling mot detta. SFS har anslutit under förmiddagen. Denna lista kommer sedan att skickas till Lars Leijonborg i protest mot detta det mest idiotiska av idiotiska förslag.

Stöd uppropet du också, på www.sabbaintestudiemedlet.nu.

En mycket konkret kris 1

Någon gång ska jag bli bättre på att uppdatera, men denna gång är en annan gång.

Har numera den äran att regelbundet kröniköra i Tiden - nedan den senaste, om klimatet.

Med hopp om snart återseende

/Mvh



Om klimatet

Det är en befriande tanke att allt inte slutar samtidigt. I tankeexperimentet ”Vad händer med världen utan oss?” konstaterar Alan Weisman att redan dag ett efter att människorna försvunnit från jordens yta börjar naturen storstäda. Sporer tar sig in i husväggarnas sprickor och exploderar i mögelattacker. Regnvattnet rinner längs plywoodskivor, tränger in vid spikarna som rostar och släpper sitt grepp. Gravitationen ökar trycket på takbjälkarna och inom hundra år rasar de ruttnande städerna samman, om inte härdsmältorna förintat det mesta innan dess. Kastruller och knivar klarar sig längre och om hundra tusen år tar den intellektuella utvecklingen ett språng hos den varelse som gräver fram färdiga verktyg. Snubblar hon i stället över det radioaktiva avfall vi grävt ned i något ”säkert” förvar eller ett gammalt uttjänt oljefält fullt av koldioxid får vi hålla tummarna för att denna varelse genast förstår vad det är den hittat. Vad som då händer är dock, lyckligtvis, inte vårt problem.

År 2009 är vårt kanske viktigaste klimatår hittills. Fakta vet vi: IPCC levererar politiska slutsatser, inte vetenskapliga sanningar. Arktis isar smälter snabbare än någon kunnat ana. 60 miljoner människor bor i regioner som hotas av översvämning om världshaven höjs med en meter. Mellan år 1990 och 2004 ökade utsläppen i USA med 20 procent trots internationella klimatförhandlingar. Jordens befolkning växer, energibehoven ökar och vi har misslyckats med att bygga ett globalt ekonomiskt system som belönar måttfullhet. I stället fortsätter vi att äta utan att märka att vi blivit mätta.

Förutom att det alltså för första gången sedan 1960-talets kärnvapenskräck finns en akut politisk fråga som faktiskt handlar om vår gemensamma existens och överlevnad, så är klimatfrågan en vänster-högerfråga på flera sätt.

För det första: ”socialism eller barbari”? Nyliberalismens grundläggande idé om att det inte finns något ”tak” för den individuella konsumtionen, att den enes rikedom inte innebär den andres fattigdom utan att ”alla” i längden tjänar på att några snabbt får det mycket bättre, har visat sig felaktig. När vi nu faktiskt slagit i ett gemensamt tak för resursutnyttjande, sker den rikes utsläpp nödvändigtvis på den fattiges bekostnad. Ska den fattige ha rätt till ökade utsläpp måste den rike minska sina. För nyliberalen finns två alternativ: antingen erkänna sig anse att somliga människor har mer rätt till en livsstil som innebär utsläpp än andra - afrikanen får inte resa, kinesen inte äta kött. Eller så erkänner man jämlikhet som nödvändigt samhällsekonomiskt mål, progressiv fördelningspolitik dess medel. Ett tydligt val – socialism eller barbari, alltså?

För det andra: tiden är vänsterns värsta fiende – inte högerns. Visserligen har ”alla” ett gemensamt intresse i att lösa klimatfrågan, men detta ”alla” är fortfarande lika exkluderande som det alltid varit. Klimatförändringarna skördar redan sina offer, dock ännu långt ifrån oss. Ett visst antal klimatflyktingar, förstörda skördar och uttorkade floder ingår i högerns solidaritetsambitioner - inte i vänsterns. Att Kyotoprotokollet blev det fiasko det blev var en politisk katastrof i västvärlden, en humanitär sådan i syd. Det är de fattiga och maktlösa som förlorar först och mest på klimatförändringarna, snabba åtgärder måste därför vara vänsterns krav.

För det tredje: Ju mer akut situationen blir, ju mindre av långsiktig hållbarhet och mer av akut överlevnad som finns i klimatdebatten, desto mer kortsiktiga åtgärder kommer att föreslås. Klimatdebatten präglas allt mer av argument för ökat geologiskt risktagande för bibehållet levnadssätt än av samvetskval inför kommande generationer. Därav högerns mobilisering för utbyggd kärnkraft - en akutinsats för den borgerlighet som så länge ignorerat de vänsterdebattörer som i decennier försökt forma politik för ett hållbart och klimatneutralt samhälle. Att bygga samhällen på kärnbränsle kan verka som ett realistiskt alternativ, tills den dag vi har ett nytt Tjernobyl – då börjar civilisationsnervositeten om. Dessutom – klimatfrågan är en politisk-ekonomisk fråga, inte en teknisk. De många naivt science-fictionaktiga förslag som finns om att skjuta upp miljontals speglar i rymden eller sprida ut ett lager kopparsulfat över världshaven för att reflektera solstrålning verkar te sig mer attraktivt för den höger som mer än allt annat räds social ingenjörskonst. Det kommer att vara vänsterns ansvar att försöka bygga vårt samhälle på något annat än fantasier, avfall och låga offerter.

Högerns framtidsalternativ är skrämmande - en värld där somliga människor köper upp den begränsade rätt till förorenande livsstil som finns och andra aldrig ser skymten av materiell välfärd. Men att låta efterfrågan, och inte behoven eller principen om jämlikhet, styra fördelningen av utsläppsrättigheter, kommer att ge oss ett verkligt nationellt och globalt klassamhälle. I en tid när arbetarrörelsens gemensamma intresse i världen är tydligare än på länge, gör det globala ekonomiska systemet oss till konkurrenter om staters fördelar gentemot andra stater. Men just för att klimatdebatten håller på att kantra i en mycket systemkonservativ och naivt teknikoptimistisk riktning behövs den internationella vänsterns systemkritik mer än någonsin.

Vänsterns uppgift, och möjlighet, är denna: det handlar, som allt annat, om vilket samhälle vi vill leva i, om jämlikhet, solidaritet, frihet och hållbarhet - inte bara om överlevnad. Nyliberalismens tanke om att välståndet ”sipprar ned” från rik till fattig måste ersättas av vänsterns idé om progressiv fördelning. Det kräver en ny, eller nygammal, ambition om global och nationell infrastruktur för resursfördelning.

Politiken behövs, samhället behövs och jämlikheten har faktiskt övertrumfat konkurrensen som legitim yttersta princip att bygga framtida samhällen på eftersom konkurrens skapar ojämlikheter som driver utsugning av jorden och utarmning av klimatet då den starkaste drivkraften i världen är den där de fattigare önskar jämlikhet. Offra inte korallreven för tillväxten! Mer är inte alltid bättre. Sätt kvalitet före kvantitet. Behåll korna trots metanet.

Kolmonoxidförgiftning och kunskapsproduktion

Jaha, tillbaka från julledighet präglad av influensa, inställd Istanbulresa och mild kolmonoxidförgiftning (orsakad av gasolbrännare, för många stearinljus och en ovädrad bastu).

Fortsätter med min mediauppdatering: Igår talade jag in ett inlägg på OBS i P1 på temat "idédebattens roll i politiken". Detta efter att s-studenters antologi "Från smedja till sambandscentral - var finns plats för idédebatt?" släppts i december. OBS kommer att ta in ett antal andra skribenter ur vår bok, liksom andra debattörer, och spinna vidare på temat. Följ och köp (så här gör du för att få tag på ett ex)!

Här det inlägg jag gjorde, i textformat.


I en antologi som gavs ut 1976 och som handlade om idédebattens roll för politiken och socialdemokratin, skrev Sara Lidman så här: ”Naturligtvis har socialdemokratin en ideologi, en människosyn, en föreställning om ett samhälle att eftersträva. Men att denna vision hålls hemlig, så att en delfråga sällan eller aldrig sätts in i sitt större sammanhang, se där vad vi ogillar. Att rörelsen så sällan rör vid helheten.”

Det där kan man fundera på. En rörelse måste röra vid helheten för att fortfarande vara en rörelse, särskilt om man vill vara en samhällsrörelse. Man måste röra vid helheten både i betydelsen att många människor måste känna igen sig i rörelsen, få vara med och påverka vilka beslut som fattas och vilken riktning politiken tar. Men också i betydelsen att politiken aldrig enbart får bli en fråga om hur vi svarar på högerns senaste utspel, hur vi vinner nästa val eller vilket ekonomiskt stimulanspaket som ska läggas fram den närmsta månaden. En sådan politik rör bara vid delarna i samhällsbygget, inte helheten. Och en politik som enbart rör vid delarna sätter heller ingen människa i rörelse. Det är helheten i politiken som måste bära delarna, inte tvärtom.

Min utgångspunkt är denna: liberalismen är väldigt enkel och socialismen är väldigt svår. Det är enkelt att säga till varje människa att nu måste du vara din egen lyckas smed - lita inte på någon annan, annat än i absoluta nödfall, för ditt välbefinnande. Det är svårare att bygga samhällen där vi tar gemensamt ansvar för varandra, där solidariteten sträcker sig bortom familjen och de närmsta vännerna. Det är också därför det tar så kort tid, fyra eller åtta år, för högern att riva ned det som vänstern ägnat decennier åt att bygga upp. Det är svårt att foga samman, lätt att slå isär.

Idédebatten har varit livsviktig för socialdemokratin. Det är kunskapen om världen, de egna perspektiven, drömmen om vad samhället skulle kunna vara och vägen dit, som skiljt oss ifrån borgerligheten och gjort oss framgångsrika. Kampen mot kapitalismen gick hand i hand med kampen mot okunskapen i det tidiga 1900-talets början. Kunskap var makt, i ordens verkliga mening. Utan sin egen kunskapsproduktion i fackförbund, studiecirklar och s-föreningar hade socialdemokratin aldrig någonsin blivit den politiska kraft den så länge kom att vara. Vi hade blivit en variant av högern, nu tvingades högern i stället bli en variant av oss.

Därför är det också så att om man faktiskt tror på det här svåra, att det både är möjligt och önskvärt att hela tiden försöka skapa ett mer jämlikt samhälle, där människor har makt över sina liv och friheten inte bestäms av löneutbetalningen varje månad, då krävs även idag en kunskapsproduktion och idéskapande som inte styrs av högerns hegemonier. Då behövs en ideologisk debatt inom socialdemokratin och vänstern om vilket samhälle vi vill leva i, inte bara efter nästa val, utan efter nästa decennium, nästa generation. Hur principerna för samhällsbygget borde se ut och hur vi med små steg i taget tror att vi kan ta oss dit. Det är inte helt lätt efter ett antal tillbakatryckta år men det finns något i luften, en finanskris, arbetsmarknadskris, klimatkris och global ojämlikhetskris som gör att grundläggande samhällsanalys återigen börjar bli på modet. Högerns satsningar på tankesmedjor och kunskapsproduktion ter sig nu som bortkastade pengar, det är vänsterns analys av världen som människor längtar efter. Det finns därför tre, mycket bra, argument för att vänstern och socialdemokratin just nu ska storsatsa på kunskapsskapande för 2000-talet:

För det första: visserligen har det under en period varit svårt att vara socialdemokrat, lätt att vara liberal. Men det är inte sant att människors värderingar förändrats så som högern beskrivit det. Värderingar och samhällsanalys är olika saker. Det är inte högerns värderingar som lockat väljarna till Reinfeldt utan högerns medvetna satsning på samhällsanalys under många år. Värderingarna om solidaritet och jämlik rätt till livskvalitet består relativt intakta, fråga vilken sociolog som helst. Just därför måste socialdemokratin återfå självförtroendet i värderingarna och våga slipa fram egna samhällslösningar på problemen, bortom liberalismens lömskt socialliberala skrud.

För det andra: det politiska engagemanget och intresset hos människor växer, men till stor del utanför de politiska partierna. Jag önskar mig en socialdemokrati som är öppnare mot nya rörelser, har högre i tak, där det är möjligt att vara engagerad på många olika sätt, där det kryllar av tankesmedjor, tidskrifter, studiecirklar, mötesplatser, tidningar och stora utredningar med friare mandat, bredare frågeställningar och utan rädsla för vår just-in-time-media. Arbetarrörelsen har alltför länge litat på att de gamla strukturerna räcker för en levande kunskapsproduktion även i detta århundrade - det gör det inte. Vi måste aktivt och generöst omforma infrastrukturen så att de nya tankarna får plats även i den gamla rörelsen.

För det tredje: även väljarna till höger jagas bäst med bättre argument från vänster, inte genom att vi gör högerns gamla avlagda argument till våra. Att debattera vad högern gör och att vi inte tycker om det är oftast ointressant, eftersom både våra slutsatser och utgångspunkter är helt olika. Det är visionen och diskussionen inom den röd-gröna vänstern som är avgörande. Ny kunskap skapas framför allt där de små nyanserna är viktiga. Fokusera mindre på högerns nycker och mer på politikens progressiva vänsterkrafter. Det är de som kommer att förändra samhället.

Så: all kritisk samhällsanalys börjar med detta enkla: det skulle kunna vara mycket bättre. Sedan det lite svårare: hur ska vi göra det – det är det vi måste ta reda på. Framtiden är påverkbar, socialdemokratin förändras. Vänstern och socialdemokratin behöver en ordentlig idédebatt och kunskapssatsning för 2000-talet - för vår planets överlevnad och människors framtida livskvalitets skull. Det kommer inom kort vara möjligt att vara både systemkritisk och alldeles, alldeles modern, samtidigt. Så kan livet, och politiken, nog också bli lite roligare då.

Hör detta och kommande/följande inlägg på: http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?ProgramId=503&artikel=2560679

Migration och främlingsfientlig populism

Denna text skrev jag till OPC:S hemsida och nyhetsbrev, med anledning av de mycket märkliga och mycket obehagliga utspel som både moderater och socialdemokrater ägnar sig åt i dessa dagar.

Vi borde veta bättre.

-----

Som vanligt ser vi många olika tendenser samtidigt. En svensk reser idag i genomsnitt 40 kilometer per dag och 60 procent av svenska folket gör minst en utlandsresa per år. Den internationella migrationen har fördubblats under de senaste tjugo åren och invandringen till Europa ökar i snabb takt. Människor rör på sig mer än någonsin, av både vilja och av tvång.

Under samma period, sedan 1980-talets slut och under den ekonomiska avregleringens tidevarv, har invandringspolitiken blivit allt mer restriktiv i de flesta rika, demokratiska länder. Parallellt med den ökade rörligheten över gränserna byggs allt fler och mer sofistikerade övervakningssystem upp för kontroll och begränsning av rörligheten för de "oattraktiva" människorna, samtidigt som de "attraktiva" människornas rörlighet underlättas. Statens makt att reglera in- och utflöde av människor på det egna territoriet sätter därmed också igång en politisk diskussion om vilka människor man vill ha i "sitt" samhälle, och vilka som inte är välkomna. Rörlighet är ingen rättighet i vår värld, det är ett privilegium - de rikaste och mäktigaste på jorden förunnat.

Samtidigt; så stark som fascismen är i Europa nu, så stark har den inte varit sedan 1930-talet. Tydligt är att i de länder där de politiska partierna under det senaste decenniet agerat för att politiskt "möta" och "ta debatten" med främlingsfientliga partier och grupper, där har nästan alltid ett stort och stabilt främlingsfientligt parti etablerat sig som ett naturligt inslag i det politiska landskapet. Faktum är att två av de mycket få länder som (än så länge) inte har något större etablerat främlingsfientligt parti är Sverige och Spanien - de två länder där man länge valt att inte alls "ta debatten" utan i stället satsa på en politik för ökad välfärd och jämlikhet. Troligtvis finns ett samband.

Migration och den ökade rörligheten ställer demokratin inför ett nytt dilemma. Föreställningen om att immigranten för med sig "smittor" och vanor som är skadliga för den inhemska befolkningen är gammal, liksom att staten måste skydda "de sina" mot "de andra". Så blir staten inte längre den garant för demokrati den skulle vara, utan en garant för vissa specifika värderingar och moraliska koder som hör somliga människor till. I stället för att vara en neutral aktör som stiftar lagar, producerar och reproducerar staten normer och värderingar om vad det innebär att vara medborgare inom ett visst geografiskt område och hur man är (blir) en attraktiv sådan. Denna utveckling har vi, inte minst, sett tecken på i Sverige under den senaste veckan.

Det moderata förslaget om någon typ av invandringskontrakt (liknande det förslag som socialdemokraterna lade fram för några år sedan), säger i princip detta: du får, som "oattraktiv" immigrant, bli medborgare under villkoret att du inte har några politiska, sociala eller kulturella anspråk som ligger utanför medianmedborgarens. Du får inte vara avvikande, särskilt inte på sätt som vi uppfattar vara ett mönster för sådana som du. Som moraliskt tvivelaktig måste du gång på gång försäkra oss om din moraliska oklanderlighet och du får inte delta i kampen om föreställningarna som formar vårt samhälle. Dina ramar är snävare än andras eftersom vi i grunden inte litar på dig.

Men i samma sekund som staten agerar för att forma immigranten till en politiskt neutral, socialt hyperkorrekt men underdånig medlem av befolkningen, fråntar staten denne möjligheten att vara en människa bland andra. Människovärdet är inte längre kopplat till människan, utan till uppförandet. Denna politiska begränsning av invandrares mänsklighet, ofta återkommande i olika skepnader i Europas historia, bygger på en gammal assimileringstanke. Den kan ursäktas på olika vis; att vi vill hålla Sverigedemokraterna utanför riksdagen, att människor är oroliga för sina jobb, att invandrarna är fler idag eller att den kulturella arrogansen är större hos invandrarna idag än den var för några år sedan. Resultatet är i alla fall detsamma - den fascistoida droppen urholkar sakta men säkert den berggrund vi byggt vårt samhälle på, vår demokrati.

Migration är ett faktum, särskilt i den värld vi har byggt upp, och kommer att vara en växande och oundviklig del av den ökande globala ojämlikheten och annalkande klimatkrisen. Vi kommer att behöva reglera den internationella migrationen, även i framtiden. Stora frågor kommer att ställas om internationell solidaritet, välfärdsstatens räckvidd, arbetskraftsinvandring och möjliga jämlikhetsambitioner. Hur vi ska bo, jobba och umgås? Alla vet dock att den senaste tidens kontraktsdiskussioner för invandrare är strunt. Lösningen på migrationsproblematiken kan inte vara att kräva visst uppträdande av olika sociala grupper enligt vissa principer som ingen annan tvingas hålla sig till. Lösningen måste vara demokrati och jämlikhet. Populism grundad i etnicitet eller "ursprunglighet" har visat sig ha ödesdigra konsekvenser förr. Populism är enkelt, men politik är svårt. I detta fall kan socialdemokratin inte välja den lätta vägen.

Läs mer på: http://www.palmecenter.se/Temaomraden/Omvarldsfragor/Migration/Artiklar/081201kajsaborgnas.aspx

Om finanskrisen i OBS, P1.

Sade följande om finanskrisen i OBS på P1 tidigare idag. Har också skrivit en längre sak om denna kris i senaste numret av Tiden. Återkommer med den.

Mvh


När jag hör människor försöka förklara den pågående finanskrisen med att den skulle bero på att vi som individer plötsligt har blivit för osolidariska, egoistiska och asociala, som om det vore något ovanligt och omänskligt, då kommer jag att tänka på Vilhelm Moberg.

Så här skriver Moberg om hur prosten i Korpamoen reagerade när han fick veta att Karl-Oskar ville emigrera till Amerika: Det var sant att svenskarna fick arbeta något mera för sin föda än amerikanerna och att de stundom måste äta sitt bröd i sitt anletes svett. Men deras fäder i Sverige åt under långa tider bröd av trädens bark och utstod svår svält, och de uträttade likväl stora ting, mycket större ting, än de nu levande svenskarna hade gjort. Barkbrödet gav människan själslig styrka. - Svara mig ärligt, Karl-Oskar sade prosten: Är det inte begäret efter vällevnad som driver dig att utflytta?

Det är klart att det är begäret efter vällevnad som driver Karl-Oskar att flytta. Vad skulle det annars vara? Och det är visserligen skillnad på Sverige på 1800-talet och 2000-talets amerikanska hyperkapitalism, men liksom Karl-Oskar drevs av en vilja att förbättra livsvillkoren för de sina inom de ramar som det dåtida samhället erbjöd, har människor gjort likadant på Wall Street, i Peking och Moskva idag. Det har ingenting med egoism eller solidaritet att göra. Utan med varje människas legitima önskan om att själv undvika risk. Í stället är det systemet som är problemet.

För det system vi har skapat och som nu krisar, finansmarknaden, det är i sanning ett Frankensteins monster som vi för länge sedan förlorat kontrollen över och som brakar samman i kaos och panik vart sjunde, åttonde år. Det börjar på fastighetsmarknaden, nu liksom tidigare. Amerikanska medborgare har tagit lån för att kunna köpa sig sin välfärd, sitt boende, under antagandet att deras framtida inkomst kommer att öka. Bankernas risker säljs vidare i en derivathandel som ingen vettig människa kan detaljerna i. Så litar bankerna, privatägda, på att samhället alltid finns där i sista instans, om skattepengarna skulle behövas för att rädda de privata pengarna. Vilket de ju gör med jämna mellanrum. Skattebetalarna räddar marknaden från sig själv.

Men problemet är egentligen mer grundläggande än så. Det handlar inte främst om banker och finansinstitut. Problemet är att vi har skapat ett samhälle som bygger på risk. Och riskerna fördelas allt mer ojämlikt i befolkningen. Det är detta som är liberalismens hela hegemoniska idé, det de kallar valfrihet. När inkomstskillnaderna ökar i ett samhälle måste man ha pengar på banken för att ha tillgång till livets goda. Man måste ha råd att ta lån för att kunna köpa en bostad i ett område man vill bo i, eftersom hyresrätterna är så få. De gemensamma försäkringssystemen har så låga tak att människor gör bäst i att spara pengar eller försäkra sig själva. Sjukvården ska ges till rika människor som söker vård för minsta krämpa, inte till dem som behöver den mest. Pengar har återigen blivit den markör som definierar våra livsvillkor och vår vällevnad - då är det heller inte så konstigt att människor ägnar stora delar av sina liv åt att samla på, just, pengar. Pengar gör att man kan undvika risk.

I grunden drivs denna bank- och finanskris alltså av en ännu större kris, en global ojämlikhetskris. Det samhälle vi byggt upp under många, långa, liberala år, i Sverige och internationellt, det är ett samhälle där längtan efter välfärd driver långivning och spekulation eftersom människor måste låna eller spekulera sig till sin livskvalitet idag. Då får vi en allas strid mot alla. Jakt på privat rikedom och offentlig fattigdom. Solidariteten och egenintresset drar åt olika håll. Det är ett mycket borgerligt samhälle vi har byggt, trots allt.

Men det var väl inte så här vi ville ha det? Ville vi verkligen ha ett system där människor måste handla enligt vissa informerade principer eller ha vissa ekonomiska förutsättningar för att klara sig väl i livet? Jag tror inte det. Vi ville det omvända. Vi ville ha gemensamt ansvarstagande för livets risker, så att individerna kunde pyssla med annat än att skydda sig själva hela tiden, i rädsla för sin egen framtid. Det var väl det principerna om jämlikhet och frihet handlade om? Men så är det inte nu.

Så vad ska man göra då. Ja, jag är, av princip, optimist. Jag tror att begäret efter vällevnad är en mycket grundläggande och mycket mänsklig egenskap. Jag tror inte heller att liberalismen har svaren på människors grundläggande livsfrågor om jämlik rätt till livskvalitet. Kanske lever vi faktiskt i en brytningstid just nu. Jag tror att den finanskris, jobbkris, klimatkris och ojämlikhetskris som just nu rullas upp över världen kan vara det möjligheternas fönster för alla oss som vill skaka om och rycka upp det riskprivatiserande och vinstmaximerande samhälle vi så länge satt vår lit till. Det samhället fungerar ju inte, uppenbarligen. Men det kommer inte högern göra. Det måste vänstern göra. Och då räcker det inte att genom olika regleringar och stimulanspaket försöka återupprätta förtroendet för finansmarknaden och bankerna så att kunderna kommer tillbaka. Det är förtroendet för samhället och det gemensamma som måste återupprättas, för att medborgarna ska komma tillbaka. Detta är socialdemokratins och den internationella vänsterns ansvar. Och det är en helt annan, mycket större, svårare, men viktigare, uppgift.

Hör inlägget på: http://www.sr.se/cgibin/p1/kanalarkiv.aspProgramId=503&NrOfDaysInArchive=30