Någon gång ska jag bli bättre på att uppdatera, men denna gång är en annan gång.
Har numera den äran att regelbundet kröniköra i Tiden - nedan den senaste, om klimatet.
Med hopp om snart återseende
/Mvh
Om klimatet
Det är en befriande tanke att allt inte slutar samtidigt. I tankeexperimentet ”Vad händer med världen utan oss?” konstaterar Alan Weisman att redan dag ett efter att människorna försvunnit från jordens yta börjar naturen storstäda. Sporer tar sig in i husväggarnas sprickor och exploderar i mögelattacker. Regnvattnet rinner längs plywoodskivor, tränger in vid spikarna som rostar och släpper sitt grepp. Gravitationen ökar trycket på takbjälkarna och inom hundra år rasar de ruttnande städerna samman, om inte härdsmältorna förintat det mesta innan dess. Kastruller och knivar klarar sig längre och om hundra tusen år tar den intellektuella utvecklingen ett språng hos den varelse som gräver fram färdiga verktyg. Snubblar hon i stället över det radioaktiva avfall vi grävt ned i något ”säkert” förvar eller ett gammalt uttjänt oljefält fullt av koldioxid får vi hålla tummarna för att denna varelse genast förstår vad det är den hittat. Vad som då händer är dock, lyckligtvis, inte vårt problem.
År 2009 är vårt kanske viktigaste klimatår hittills. Fakta vet vi: IPCC levererar politiska slutsatser, inte vetenskapliga sanningar. Arktis isar smälter snabbare än någon kunnat ana. 60 miljoner människor bor i regioner som hotas av översvämning om världshaven höjs med en meter. Mellan år 1990 och 2004 ökade utsläppen i USA med 20 procent trots internationella klimatförhandlingar. Jordens befolkning växer, energibehoven ökar och vi har misslyckats med att bygga ett globalt ekonomiskt system som belönar måttfullhet. I stället fortsätter vi att äta utan att märka att vi blivit mätta.
Förutom att det alltså för första gången sedan 1960-talets kärnvapenskräck finns en akut politisk fråga som faktiskt handlar om vår gemensamma existens och överlevnad, så är klimatfrågan en vänster-högerfråga på flera sätt.
För det första: ”socialism eller barbari”? Nyliberalismens grundläggande idé om att det inte finns något ”tak” för den individuella konsumtionen, att den enes rikedom inte innebär den andres fattigdom utan att ”alla” i längden tjänar på att några snabbt får det mycket bättre, har visat sig felaktig. När vi nu faktiskt slagit i ett gemensamt tak för resursutnyttjande, sker den rikes utsläpp nödvändigtvis på den fattiges bekostnad. Ska den fattige ha rätt till ökade utsläpp måste den rike minska sina. För nyliberalen finns två alternativ: antingen erkänna sig anse att somliga människor har mer rätt till en livsstil som innebär utsläpp än andra - afrikanen får inte resa, kinesen inte äta kött. Eller så erkänner man jämlikhet som nödvändigt samhällsekonomiskt mål, progressiv fördelningspolitik dess medel. Ett tydligt val – socialism eller barbari, alltså?
För det andra: tiden är vänsterns värsta fiende – inte högerns. Visserligen har ”alla” ett gemensamt intresse i att lösa klimatfrågan, men detta ”alla” är fortfarande lika exkluderande som det alltid varit. Klimatförändringarna skördar redan sina offer, dock ännu långt ifrån oss. Ett visst antal klimatflyktingar, förstörda skördar och uttorkade floder ingår i högerns solidaritetsambitioner - inte i vänsterns. Att Kyotoprotokollet blev det fiasko det blev var en politisk katastrof i västvärlden, en humanitär sådan i syd. Det är de fattiga och maktlösa som förlorar först och mest på klimatförändringarna, snabba åtgärder måste därför vara vänsterns krav.
För det tredje: Ju mer akut situationen blir, ju mindre av långsiktig hållbarhet och mer av akut överlevnad som finns i klimatdebatten, desto mer kortsiktiga åtgärder kommer att föreslås. Klimatdebatten präglas allt mer av argument för ökat geologiskt risktagande för bibehållet levnadssätt än av samvetskval inför kommande generationer. Därav högerns mobilisering för utbyggd kärnkraft - en akutinsats för den borgerlighet som så länge ignorerat de vänsterdebattörer som i decennier försökt forma politik för ett hållbart och klimatneutralt samhälle. Att bygga samhällen på kärnbränsle kan verka som ett realistiskt alternativ, tills den dag vi har ett nytt Tjernobyl – då börjar civilisationsnervositeten om. Dessutom – klimatfrågan är en politisk-ekonomisk fråga, inte en teknisk. De många naivt science-fictionaktiga förslag som finns om att skjuta upp miljontals speglar i rymden eller sprida ut ett lager kopparsulfat över världshaven för att reflektera solstrålning verkar te sig mer attraktivt för den höger som mer än allt annat räds social ingenjörskonst. Det kommer att vara vänsterns ansvar att försöka bygga vårt samhälle på något annat än fantasier, avfall och låga offerter.
Högerns framtidsalternativ är skrämmande - en värld där somliga människor köper upp den begränsade rätt till förorenande livsstil som finns och andra aldrig ser skymten av materiell välfärd. Men att låta efterfrågan, och inte behoven eller principen om jämlikhet, styra fördelningen av utsläppsrättigheter, kommer att ge oss ett verkligt nationellt och globalt klassamhälle. I en tid när arbetarrörelsens gemensamma intresse i världen är tydligare än på länge, gör det globala ekonomiska systemet oss till konkurrenter om staters fördelar gentemot andra stater. Men just för att klimatdebatten håller på att kantra i en mycket systemkonservativ och naivt teknikoptimistisk riktning behövs den internationella vänsterns systemkritik mer än någonsin.
Vänsterns uppgift, och möjlighet, är denna: det handlar, som allt annat, om vilket samhälle vi vill leva i, om jämlikhet, solidaritet, frihet och hållbarhet - inte bara om överlevnad. Nyliberalismens tanke om att välståndet ”sipprar ned” från rik till fattig måste ersättas av vänsterns idé om progressiv fördelning. Det kräver en ny, eller nygammal, ambition om global och nationell infrastruktur för resursfördelning.
Politiken behövs, samhället behövs och jämlikheten har faktiskt övertrumfat konkurrensen som legitim yttersta princip att bygga framtida samhällen på eftersom konkurrens skapar ojämlikheter som driver utsugning av jorden och utarmning av klimatet då den starkaste drivkraften i världen är den där de fattigare önskar jämlikhet. Offra inte korallreven för tillväxten! Mer är inte alltid bättre. Sätt kvalitet före kvantitet. Behåll korna trots metanet.
tisdag 3 mars 2009
tisdag 13 januari 2009
Kolmonoxidförgiftning och kunskapsproduktion
Jaha, tillbaka från julledighet präglad av influensa, inställd Istanbulresa och mild kolmonoxidförgiftning (orsakad av gasolbrännare, för många stearinljus och en ovädrad bastu).
Fortsätter med min mediauppdatering: Igår talade jag in ett inlägg på OBS i P1 på temat "idédebattens roll i politiken". Detta efter att s-studenters antologi "Från smedja till sambandscentral - var finns plats för idédebatt?" släppts i december. OBS kommer att ta in ett antal andra skribenter ur vår bok, liksom andra debattörer, och spinna vidare på temat. Följ och köp (så här gör du för att få tag på ett ex)!
Här det inlägg jag gjorde, i textformat.
I en antologi som gavs ut 1976 och som handlade om idédebattens roll för politiken och socialdemokratin, skrev Sara Lidman så här: ”Naturligtvis har socialdemokratin en ideologi, en människosyn, en föreställning om ett samhälle att eftersträva. Men att denna vision hålls hemlig, så att en delfråga sällan eller aldrig sätts in i sitt större sammanhang, se där vad vi ogillar. Att rörelsen så sällan rör vid helheten.”
Det där kan man fundera på. En rörelse måste röra vid helheten för att fortfarande vara en rörelse, särskilt om man vill vara en samhällsrörelse. Man måste röra vid helheten både i betydelsen att många människor måste känna igen sig i rörelsen, få vara med och påverka vilka beslut som fattas och vilken riktning politiken tar. Men också i betydelsen att politiken aldrig enbart får bli en fråga om hur vi svarar på högerns senaste utspel, hur vi vinner nästa val eller vilket ekonomiskt stimulanspaket som ska läggas fram den närmsta månaden. En sådan politik rör bara vid delarna i samhällsbygget, inte helheten. Och en politik som enbart rör vid delarna sätter heller ingen människa i rörelse. Det är helheten i politiken som måste bära delarna, inte tvärtom.
Min utgångspunkt är denna: liberalismen är väldigt enkel och socialismen är väldigt svår. Det är enkelt att säga till varje människa att nu måste du vara din egen lyckas smed - lita inte på någon annan, annat än i absoluta nödfall, för ditt välbefinnande. Det är svårare att bygga samhällen där vi tar gemensamt ansvar för varandra, där solidariteten sträcker sig bortom familjen och de närmsta vännerna. Det är också därför det tar så kort tid, fyra eller åtta år, för högern att riva ned det som vänstern ägnat decennier åt att bygga upp. Det är svårt att foga samman, lätt att slå isär.
Idédebatten har varit livsviktig för socialdemokratin. Det är kunskapen om världen, de egna perspektiven, drömmen om vad samhället skulle kunna vara och vägen dit, som skiljt oss ifrån borgerligheten och gjort oss framgångsrika. Kampen mot kapitalismen gick hand i hand med kampen mot okunskapen i det tidiga 1900-talets början. Kunskap var makt, i ordens verkliga mening. Utan sin egen kunskapsproduktion i fackförbund, studiecirklar och s-föreningar hade socialdemokratin aldrig någonsin blivit den politiska kraft den så länge kom att vara. Vi hade blivit en variant av högern, nu tvingades högern i stället bli en variant av oss.
Därför är det också så att om man faktiskt tror på det här svåra, att det både är möjligt och önskvärt att hela tiden försöka skapa ett mer jämlikt samhälle, där människor har makt över sina liv och friheten inte bestäms av löneutbetalningen varje månad, då krävs även idag en kunskapsproduktion och idéskapande som inte styrs av högerns hegemonier. Då behövs en ideologisk debatt inom socialdemokratin och vänstern om vilket samhälle vi vill leva i, inte bara efter nästa val, utan efter nästa decennium, nästa generation. Hur principerna för samhällsbygget borde se ut och hur vi med små steg i taget tror att vi kan ta oss dit. Det är inte helt lätt efter ett antal tillbakatryckta år men det finns något i luften, en finanskris, arbetsmarknadskris, klimatkris och global ojämlikhetskris som gör att grundläggande samhällsanalys återigen börjar bli på modet. Högerns satsningar på tankesmedjor och kunskapsproduktion ter sig nu som bortkastade pengar, det är vänsterns analys av världen som människor längtar efter. Det finns därför tre, mycket bra, argument för att vänstern och socialdemokratin just nu ska storsatsa på kunskapsskapande för 2000-talet:
För det första: visserligen har det under en period varit svårt att vara socialdemokrat, lätt att vara liberal. Men det är inte sant att människors värderingar förändrats så som högern beskrivit det. Värderingar och samhällsanalys är olika saker. Det är inte högerns värderingar som lockat väljarna till Reinfeldt utan högerns medvetna satsning på samhällsanalys under många år. Värderingarna om solidaritet och jämlik rätt till livskvalitet består relativt intakta, fråga vilken sociolog som helst. Just därför måste socialdemokratin återfå självförtroendet i värderingarna och våga slipa fram egna samhällslösningar på problemen, bortom liberalismens lömskt socialliberala skrud.
För det andra: det politiska engagemanget och intresset hos människor växer, men till stor del utanför de politiska partierna. Jag önskar mig en socialdemokrati som är öppnare mot nya rörelser, har högre i tak, där det är möjligt att vara engagerad på många olika sätt, där det kryllar av tankesmedjor, tidskrifter, studiecirklar, mötesplatser, tidningar och stora utredningar med friare mandat, bredare frågeställningar och utan rädsla för vår just-in-time-media. Arbetarrörelsen har alltför länge litat på att de gamla strukturerna räcker för en levande kunskapsproduktion även i detta århundrade - det gör det inte. Vi måste aktivt och generöst omforma infrastrukturen så att de nya tankarna får plats även i den gamla rörelsen.
För det tredje: även väljarna till höger jagas bäst med bättre argument från vänster, inte genom att vi gör högerns gamla avlagda argument till våra. Att debattera vad högern gör och att vi inte tycker om det är oftast ointressant, eftersom både våra slutsatser och utgångspunkter är helt olika. Det är visionen och diskussionen inom den röd-gröna vänstern som är avgörande. Ny kunskap skapas framför allt där de små nyanserna är viktiga. Fokusera mindre på högerns nycker och mer på politikens progressiva vänsterkrafter. Det är de som kommer att förändra samhället.
Så: all kritisk samhällsanalys börjar med detta enkla: det skulle kunna vara mycket bättre. Sedan det lite svårare: hur ska vi göra det – det är det vi måste ta reda på. Framtiden är påverkbar, socialdemokratin förändras. Vänstern och socialdemokratin behöver en ordentlig idédebatt och kunskapssatsning för 2000-talet - för vår planets överlevnad och människors framtida livskvalitets skull. Det kommer inom kort vara möjligt att vara både systemkritisk och alldeles, alldeles modern, samtidigt. Så kan livet, och politiken, nog också bli lite roligare då.
Hör detta och kommande/följande inlägg på: http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?ProgramId=503&artikel=2560679
Fortsätter med min mediauppdatering: Igår talade jag in ett inlägg på OBS i P1 på temat "idédebattens roll i politiken". Detta efter att s-studenters antologi "Från smedja till sambandscentral - var finns plats för idédebatt?" släppts i december. OBS kommer att ta in ett antal andra skribenter ur vår bok, liksom andra debattörer, och spinna vidare på temat. Följ och köp (så här gör du för att få tag på ett ex)!
Här det inlägg jag gjorde, i textformat.
I en antologi som gavs ut 1976 och som handlade om idédebattens roll för politiken och socialdemokratin, skrev Sara Lidman så här: ”Naturligtvis har socialdemokratin en ideologi, en människosyn, en föreställning om ett samhälle att eftersträva. Men att denna vision hålls hemlig, så att en delfråga sällan eller aldrig sätts in i sitt större sammanhang, se där vad vi ogillar. Att rörelsen så sällan rör vid helheten.”
Det där kan man fundera på. En rörelse måste röra vid helheten för att fortfarande vara en rörelse, särskilt om man vill vara en samhällsrörelse. Man måste röra vid helheten både i betydelsen att många människor måste känna igen sig i rörelsen, få vara med och påverka vilka beslut som fattas och vilken riktning politiken tar. Men också i betydelsen att politiken aldrig enbart får bli en fråga om hur vi svarar på högerns senaste utspel, hur vi vinner nästa val eller vilket ekonomiskt stimulanspaket som ska läggas fram den närmsta månaden. En sådan politik rör bara vid delarna i samhällsbygget, inte helheten. Och en politik som enbart rör vid delarna sätter heller ingen människa i rörelse. Det är helheten i politiken som måste bära delarna, inte tvärtom.
Min utgångspunkt är denna: liberalismen är väldigt enkel och socialismen är väldigt svår. Det är enkelt att säga till varje människa att nu måste du vara din egen lyckas smed - lita inte på någon annan, annat än i absoluta nödfall, för ditt välbefinnande. Det är svårare att bygga samhällen där vi tar gemensamt ansvar för varandra, där solidariteten sträcker sig bortom familjen och de närmsta vännerna. Det är också därför det tar så kort tid, fyra eller åtta år, för högern att riva ned det som vänstern ägnat decennier åt att bygga upp. Det är svårt att foga samman, lätt att slå isär.
Idédebatten har varit livsviktig för socialdemokratin. Det är kunskapen om världen, de egna perspektiven, drömmen om vad samhället skulle kunna vara och vägen dit, som skiljt oss ifrån borgerligheten och gjort oss framgångsrika. Kampen mot kapitalismen gick hand i hand med kampen mot okunskapen i det tidiga 1900-talets början. Kunskap var makt, i ordens verkliga mening. Utan sin egen kunskapsproduktion i fackförbund, studiecirklar och s-föreningar hade socialdemokratin aldrig någonsin blivit den politiska kraft den så länge kom att vara. Vi hade blivit en variant av högern, nu tvingades högern i stället bli en variant av oss.
Därför är det också så att om man faktiskt tror på det här svåra, att det både är möjligt och önskvärt att hela tiden försöka skapa ett mer jämlikt samhälle, där människor har makt över sina liv och friheten inte bestäms av löneutbetalningen varje månad, då krävs även idag en kunskapsproduktion och idéskapande som inte styrs av högerns hegemonier. Då behövs en ideologisk debatt inom socialdemokratin och vänstern om vilket samhälle vi vill leva i, inte bara efter nästa val, utan efter nästa decennium, nästa generation. Hur principerna för samhällsbygget borde se ut och hur vi med små steg i taget tror att vi kan ta oss dit. Det är inte helt lätt efter ett antal tillbakatryckta år men det finns något i luften, en finanskris, arbetsmarknadskris, klimatkris och global ojämlikhetskris som gör att grundläggande samhällsanalys återigen börjar bli på modet. Högerns satsningar på tankesmedjor och kunskapsproduktion ter sig nu som bortkastade pengar, det är vänsterns analys av världen som människor längtar efter. Det finns därför tre, mycket bra, argument för att vänstern och socialdemokratin just nu ska storsatsa på kunskapsskapande för 2000-talet:
För det första: visserligen har det under en period varit svårt att vara socialdemokrat, lätt att vara liberal. Men det är inte sant att människors värderingar förändrats så som högern beskrivit det. Värderingar och samhällsanalys är olika saker. Det är inte högerns värderingar som lockat väljarna till Reinfeldt utan högerns medvetna satsning på samhällsanalys under många år. Värderingarna om solidaritet och jämlik rätt till livskvalitet består relativt intakta, fråga vilken sociolog som helst. Just därför måste socialdemokratin återfå självförtroendet i värderingarna och våga slipa fram egna samhällslösningar på problemen, bortom liberalismens lömskt socialliberala skrud.
För det andra: det politiska engagemanget och intresset hos människor växer, men till stor del utanför de politiska partierna. Jag önskar mig en socialdemokrati som är öppnare mot nya rörelser, har högre i tak, där det är möjligt att vara engagerad på många olika sätt, där det kryllar av tankesmedjor, tidskrifter, studiecirklar, mötesplatser, tidningar och stora utredningar med friare mandat, bredare frågeställningar och utan rädsla för vår just-in-time-media. Arbetarrörelsen har alltför länge litat på att de gamla strukturerna räcker för en levande kunskapsproduktion även i detta århundrade - det gör det inte. Vi måste aktivt och generöst omforma infrastrukturen så att de nya tankarna får plats även i den gamla rörelsen.
För det tredje: även väljarna till höger jagas bäst med bättre argument från vänster, inte genom att vi gör högerns gamla avlagda argument till våra. Att debattera vad högern gör och att vi inte tycker om det är oftast ointressant, eftersom både våra slutsatser och utgångspunkter är helt olika. Det är visionen och diskussionen inom den röd-gröna vänstern som är avgörande. Ny kunskap skapas framför allt där de små nyanserna är viktiga. Fokusera mindre på högerns nycker och mer på politikens progressiva vänsterkrafter. Det är de som kommer att förändra samhället.
Så: all kritisk samhällsanalys börjar med detta enkla: det skulle kunna vara mycket bättre. Sedan det lite svårare: hur ska vi göra det – det är det vi måste ta reda på. Framtiden är påverkbar, socialdemokratin förändras. Vänstern och socialdemokratin behöver en ordentlig idédebatt och kunskapssatsning för 2000-talet - för vår planets överlevnad och människors framtida livskvalitets skull. Det kommer inom kort vara möjligt att vara både systemkritisk och alldeles, alldeles modern, samtidigt. Så kan livet, och politiken, nog också bli lite roligare då.
Hör detta och kommande/följande inlägg på: http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?ProgramId=503&artikel=2560679
torsdag 4 december 2008
Migration och främlingsfientlig populism
Denna text skrev jag till OPC:S hemsida och nyhetsbrev, med anledning av de mycket märkliga och mycket obehagliga utspel som både moderater och socialdemokrater ägnar sig åt i dessa dagar.
Vi borde veta bättre.
-----
Som vanligt ser vi många olika tendenser samtidigt. En svensk reser idag i genomsnitt 40 kilometer per dag och 60 procent av svenska folket gör minst en utlandsresa per år. Den internationella migrationen har fördubblats under de senaste tjugo åren och invandringen till Europa ökar i snabb takt. Människor rör på sig mer än någonsin, av både vilja och av tvång.
Under samma period, sedan 1980-talets slut och under den ekonomiska avregleringens tidevarv, har invandringspolitiken blivit allt mer restriktiv i de flesta rika, demokratiska länder. Parallellt med den ökade rörligheten över gränserna byggs allt fler och mer sofistikerade övervakningssystem upp för kontroll och begränsning av rörligheten för de "oattraktiva" människorna, samtidigt som de "attraktiva" människornas rörlighet underlättas. Statens makt att reglera in- och utflöde av människor på det egna territoriet sätter därmed också igång en politisk diskussion om vilka människor man vill ha i "sitt" samhälle, och vilka som inte är välkomna. Rörlighet är ingen rättighet i vår värld, det är ett privilegium - de rikaste och mäktigaste på jorden förunnat.
Samtidigt; så stark som fascismen är i Europa nu, så stark har den inte varit sedan 1930-talet. Tydligt är att i de länder där de politiska partierna under det senaste decenniet agerat för att politiskt "möta" och "ta debatten" med främlingsfientliga partier och grupper, där har nästan alltid ett stort och stabilt främlingsfientligt parti etablerat sig som ett naturligt inslag i det politiska landskapet. Faktum är att två av de mycket få länder som (än så länge) inte har något större etablerat främlingsfientligt parti är Sverige och Spanien - de två länder där man länge valt att inte alls "ta debatten" utan i stället satsa på en politik för ökad välfärd och jämlikhet. Troligtvis finns ett samband.
Migration och den ökade rörligheten ställer demokratin inför ett nytt dilemma. Föreställningen om att immigranten för med sig "smittor" och vanor som är skadliga för den inhemska befolkningen är gammal, liksom att staten måste skydda "de sina" mot "de andra". Så blir staten inte längre den garant för demokrati den skulle vara, utan en garant för vissa specifika värderingar och moraliska koder som hör somliga människor till. I stället för att vara en neutral aktör som stiftar lagar, producerar och reproducerar staten normer och värderingar om vad det innebär att vara medborgare inom ett visst geografiskt område och hur man är (blir) en attraktiv sådan. Denna utveckling har vi, inte minst, sett tecken på i Sverige under den senaste veckan.
Det moderata förslaget om någon typ av invandringskontrakt (liknande det förslag som socialdemokraterna lade fram för några år sedan), säger i princip detta: du får, som "oattraktiv" immigrant, bli medborgare under villkoret att du inte har några politiska, sociala eller kulturella anspråk som ligger utanför medianmedborgarens. Du får inte vara avvikande, särskilt inte på sätt som vi uppfattar vara ett mönster för sådana som du. Som moraliskt tvivelaktig måste du gång på gång försäkra oss om din moraliska oklanderlighet och du får inte delta i kampen om föreställningarna som formar vårt samhälle. Dina ramar är snävare än andras eftersom vi i grunden inte litar på dig.
Men i samma sekund som staten agerar för att forma immigranten till en politiskt neutral, socialt hyperkorrekt men underdånig medlem av befolkningen, fråntar staten denne möjligheten att vara en människa bland andra. Människovärdet är inte längre kopplat till människan, utan till uppförandet. Denna politiska begränsning av invandrares mänsklighet, ofta återkommande i olika skepnader i Europas historia, bygger på en gammal assimileringstanke. Den kan ursäktas på olika vis; att vi vill hålla Sverigedemokraterna utanför riksdagen, att människor är oroliga för sina jobb, att invandrarna är fler idag eller att den kulturella arrogansen är större hos invandrarna idag än den var för några år sedan. Resultatet är i alla fall detsamma - den fascistoida droppen urholkar sakta men säkert den berggrund vi byggt vårt samhälle på, vår demokrati.
Migration är ett faktum, särskilt i den värld vi har byggt upp, och kommer att vara en växande och oundviklig del av den ökande globala ojämlikheten och annalkande klimatkrisen. Vi kommer att behöva reglera den internationella migrationen, även i framtiden. Stora frågor kommer att ställas om internationell solidaritet, välfärdsstatens räckvidd, arbetskraftsinvandring och möjliga jämlikhetsambitioner. Hur vi ska bo, jobba och umgås? Alla vet dock att den senaste tidens kontraktsdiskussioner för invandrare är strunt. Lösningen på migrationsproblematiken kan inte vara att kräva visst uppträdande av olika sociala grupper enligt vissa principer som ingen annan tvingas hålla sig till. Lösningen måste vara demokrati och jämlikhet. Populism grundad i etnicitet eller "ursprunglighet" har visat sig ha ödesdigra konsekvenser förr. Populism är enkelt, men politik är svårt. I detta fall kan socialdemokratin inte välja den lätta vägen.
Läs mer på: http://www.palmecenter.se/Temaomraden/Omvarldsfragor/Migration/Artiklar/081201kajsaborgnas.aspx
måndag 24 november 2008
Om finanskrisen i OBS, P1.
Sade följande om finanskrisen i OBS på P1 tidigare idag. Har också skrivit en längre sak om denna kris i senaste numret av Tiden. Återkommer med den.
Mvh
När jag hör människor försöka förklara den pågående finanskrisen med att den skulle bero på att vi som individer plötsligt har blivit för osolidariska, egoistiska och asociala, som om det vore något ovanligt och omänskligt, då kommer jag att tänka på Vilhelm Moberg.
Så här skriver Moberg om hur prosten i Korpamoen reagerade när han fick veta att Karl-Oskar ville emigrera till Amerika: Det var sant att svenskarna fick arbeta något mera för sin föda än amerikanerna och att de stundom måste äta sitt bröd i sitt anletes svett. Men deras fäder i Sverige åt under långa tider bröd av trädens bark och utstod svår svält, och de uträttade likväl stora ting, mycket större ting, än de nu levande svenskarna hade gjort. Barkbrödet gav människan själslig styrka. - Svara mig ärligt, Karl-Oskar sade prosten: Är det inte begäret efter vällevnad som driver dig att utflytta?
Det är klart att det är begäret efter vällevnad som driver Karl-Oskar att flytta. Vad skulle det annars vara? Och det är visserligen skillnad på Sverige på 1800-talet och 2000-talets amerikanska hyperkapitalism, men liksom Karl-Oskar drevs av en vilja att förbättra livsvillkoren för de sina inom de ramar som det dåtida samhället erbjöd, har människor gjort likadant på Wall Street, i Peking och Moskva idag. Det har ingenting med egoism eller solidaritet att göra. Utan med varje människas legitima önskan om att själv undvika risk. Í stället är det systemet som är problemet.
För det system vi har skapat och som nu krisar, finansmarknaden, det är i sanning ett Frankensteins monster som vi för länge sedan förlorat kontrollen över och som brakar samman i kaos och panik vart sjunde, åttonde år. Det börjar på fastighetsmarknaden, nu liksom tidigare. Amerikanska medborgare har tagit lån för att kunna köpa sig sin välfärd, sitt boende, under antagandet att deras framtida inkomst kommer att öka. Bankernas risker säljs vidare i en derivathandel som ingen vettig människa kan detaljerna i. Så litar bankerna, privatägda, på att samhället alltid finns där i sista instans, om skattepengarna skulle behövas för att rädda de privata pengarna. Vilket de ju gör med jämna mellanrum. Skattebetalarna räddar marknaden från sig själv.
Men problemet är egentligen mer grundläggande än så. Det handlar inte främst om banker och finansinstitut. Problemet är att vi har skapat ett samhälle som bygger på risk. Och riskerna fördelas allt mer ojämlikt i befolkningen. Det är detta som är liberalismens hela hegemoniska idé, det de kallar valfrihet. När inkomstskillnaderna ökar i ett samhälle måste man ha pengar på banken för att ha tillgång till livets goda. Man måste ha råd att ta lån för att kunna köpa en bostad i ett område man vill bo i, eftersom hyresrätterna är så få. De gemensamma försäkringssystemen har så låga tak att människor gör bäst i att spara pengar eller försäkra sig själva. Sjukvården ska ges till rika människor som söker vård för minsta krämpa, inte till dem som behöver den mest. Pengar har återigen blivit den markör som definierar våra livsvillkor och vår vällevnad - då är det heller inte så konstigt att människor ägnar stora delar av sina liv åt att samla på, just, pengar. Pengar gör att man kan undvika risk.
I grunden drivs denna bank- och finanskris alltså av en ännu större kris, en global ojämlikhetskris. Det samhälle vi byggt upp under många, långa, liberala år, i Sverige och internationellt, det är ett samhälle där längtan efter välfärd driver långivning och spekulation eftersom människor måste låna eller spekulera sig till sin livskvalitet idag. Då får vi en allas strid mot alla. Jakt på privat rikedom och offentlig fattigdom. Solidariteten och egenintresset drar åt olika håll. Det är ett mycket borgerligt samhälle vi har byggt, trots allt.
Men det var väl inte så här vi ville ha det? Ville vi verkligen ha ett system där människor måste handla enligt vissa informerade principer eller ha vissa ekonomiska förutsättningar för att klara sig väl i livet? Jag tror inte det. Vi ville det omvända. Vi ville ha gemensamt ansvarstagande för livets risker, så att individerna kunde pyssla med annat än att skydda sig själva hela tiden, i rädsla för sin egen framtid. Det var väl det principerna om jämlikhet och frihet handlade om? Men så är det inte nu.
Så vad ska man göra då. Ja, jag är, av princip, optimist. Jag tror att begäret efter vällevnad är en mycket grundläggande och mycket mänsklig egenskap. Jag tror inte heller att liberalismen har svaren på människors grundläggande livsfrågor om jämlik rätt till livskvalitet. Kanske lever vi faktiskt i en brytningstid just nu. Jag tror att den finanskris, jobbkris, klimatkris och ojämlikhetskris som just nu rullas upp över världen kan vara det möjligheternas fönster för alla oss som vill skaka om och rycka upp det riskprivatiserande och vinstmaximerande samhälle vi så länge satt vår lit till. Det samhället fungerar ju inte, uppenbarligen. Men det kommer inte högern göra. Det måste vänstern göra. Och då räcker det inte att genom olika regleringar och stimulanspaket försöka återupprätta förtroendet för finansmarknaden och bankerna så att kunderna kommer tillbaka. Det är förtroendet för samhället och det gemensamma som måste återupprättas, för att medborgarna ska komma tillbaka. Detta är socialdemokratins och den internationella vänsterns ansvar. Och det är en helt annan, mycket större, svårare, men viktigare, uppgift.
Hör inlägget på: http://www.sr.se/cgibin/p1/kanalarkiv.aspProgramId=503&NrOfDaysInArchive=30
Mvh
När jag hör människor försöka förklara den pågående finanskrisen med att den skulle bero på att vi som individer plötsligt har blivit för osolidariska, egoistiska och asociala, som om det vore något ovanligt och omänskligt, då kommer jag att tänka på Vilhelm Moberg.
Så här skriver Moberg om hur prosten i Korpamoen reagerade när han fick veta att Karl-Oskar ville emigrera till Amerika: Det var sant att svenskarna fick arbeta något mera för sin föda än amerikanerna och att de stundom måste äta sitt bröd i sitt anletes svett. Men deras fäder i Sverige åt under långa tider bröd av trädens bark och utstod svår svält, och de uträttade likväl stora ting, mycket större ting, än de nu levande svenskarna hade gjort. Barkbrödet gav människan själslig styrka. - Svara mig ärligt, Karl-Oskar sade prosten: Är det inte begäret efter vällevnad som driver dig att utflytta?
Det är klart att det är begäret efter vällevnad som driver Karl-Oskar att flytta. Vad skulle det annars vara? Och det är visserligen skillnad på Sverige på 1800-talet och 2000-talets amerikanska hyperkapitalism, men liksom Karl-Oskar drevs av en vilja att förbättra livsvillkoren för de sina inom de ramar som det dåtida samhället erbjöd, har människor gjort likadant på Wall Street, i Peking och Moskva idag. Det har ingenting med egoism eller solidaritet att göra. Utan med varje människas legitima önskan om att själv undvika risk. Í stället är det systemet som är problemet.
För det system vi har skapat och som nu krisar, finansmarknaden, det är i sanning ett Frankensteins monster som vi för länge sedan förlorat kontrollen över och som brakar samman i kaos och panik vart sjunde, åttonde år. Det börjar på fastighetsmarknaden, nu liksom tidigare. Amerikanska medborgare har tagit lån för att kunna köpa sig sin välfärd, sitt boende, under antagandet att deras framtida inkomst kommer att öka. Bankernas risker säljs vidare i en derivathandel som ingen vettig människa kan detaljerna i. Så litar bankerna, privatägda, på att samhället alltid finns där i sista instans, om skattepengarna skulle behövas för att rädda de privata pengarna. Vilket de ju gör med jämna mellanrum. Skattebetalarna räddar marknaden från sig själv.
Men problemet är egentligen mer grundläggande än så. Det handlar inte främst om banker och finansinstitut. Problemet är att vi har skapat ett samhälle som bygger på risk. Och riskerna fördelas allt mer ojämlikt i befolkningen. Det är detta som är liberalismens hela hegemoniska idé, det de kallar valfrihet. När inkomstskillnaderna ökar i ett samhälle måste man ha pengar på banken för att ha tillgång till livets goda. Man måste ha råd att ta lån för att kunna köpa en bostad i ett område man vill bo i, eftersom hyresrätterna är så få. De gemensamma försäkringssystemen har så låga tak att människor gör bäst i att spara pengar eller försäkra sig själva. Sjukvården ska ges till rika människor som söker vård för minsta krämpa, inte till dem som behöver den mest. Pengar har återigen blivit den markör som definierar våra livsvillkor och vår vällevnad - då är det heller inte så konstigt att människor ägnar stora delar av sina liv åt att samla på, just, pengar. Pengar gör att man kan undvika risk.
I grunden drivs denna bank- och finanskris alltså av en ännu större kris, en global ojämlikhetskris. Det samhälle vi byggt upp under många, långa, liberala år, i Sverige och internationellt, det är ett samhälle där längtan efter välfärd driver långivning och spekulation eftersom människor måste låna eller spekulera sig till sin livskvalitet idag. Då får vi en allas strid mot alla. Jakt på privat rikedom och offentlig fattigdom. Solidariteten och egenintresset drar åt olika håll. Det är ett mycket borgerligt samhälle vi har byggt, trots allt.
Men det var väl inte så här vi ville ha det? Ville vi verkligen ha ett system där människor måste handla enligt vissa informerade principer eller ha vissa ekonomiska förutsättningar för att klara sig väl i livet? Jag tror inte det. Vi ville det omvända. Vi ville ha gemensamt ansvarstagande för livets risker, så att individerna kunde pyssla med annat än att skydda sig själva hela tiden, i rädsla för sin egen framtid. Det var väl det principerna om jämlikhet och frihet handlade om? Men så är det inte nu.
Så vad ska man göra då. Ja, jag är, av princip, optimist. Jag tror att begäret efter vällevnad är en mycket grundläggande och mycket mänsklig egenskap. Jag tror inte heller att liberalismen har svaren på människors grundläggande livsfrågor om jämlik rätt till livskvalitet. Kanske lever vi faktiskt i en brytningstid just nu. Jag tror att den finanskris, jobbkris, klimatkris och ojämlikhetskris som just nu rullas upp över världen kan vara det möjligheternas fönster för alla oss som vill skaka om och rycka upp det riskprivatiserande och vinstmaximerande samhälle vi så länge satt vår lit till. Det samhället fungerar ju inte, uppenbarligen. Men det kommer inte högern göra. Det måste vänstern göra. Och då räcker det inte att genom olika regleringar och stimulanspaket försöka återupprätta förtroendet för finansmarknaden och bankerna så att kunderna kommer tillbaka. Det är förtroendet för samhället och det gemensamma som måste återupprättas, för att medborgarna ska komma tillbaka. Detta är socialdemokratins och den internationella vänsterns ansvar. Och det är en helt annan, mycket större, svårare, men viktigare, uppgift.
Hör inlägget på: http://www.sr.se/cgibin/p1/kanalarkiv.aspProgramId=503&NrOfDaysInArchive=30
torsdag 16 oktober 2008
Den produktiva, provokativa ledigheten
Ett nytt nummer av s-studenters tidning Libertas är ute. Förbundssekreteraren och jag skriver om den produktiva, provokativa ledigheten.
På Arbetets Museum i Norrköping pågår under denna sommar en utställning om industrisamhället Sveriges framväxt. I trappuppgången en levnadsteckning över en kvinna som under hela sitt liv arbetat som rullerska på någon av fabrikerna i Norrköping. Hon vävde inte, sydde inte - hon rullade tråd på spolar. Stora spolar på ett sätt, mindre spolar på ett annat sätt. Sex dagar i veckan året om. Ett helt yrkesliv. Ingen kunde fylla spolarna så snabbt som hon. I början hade kvinnorna på golvet (de var bara kvinnor) fyra dagars semester om året. På nyårsafton stängdes fabriken en timme för att de anställda skulle få äta nyårsmiddag. Därefter återgick alla till sina arbeten. Duscha gjorde man i smyg i källaren, det var egentligen förbjudet. Lite senare infördes två hela semesterveckor. Sedan tre. När fabriken slog igen förlorade hon arbetet. Det tyckte hon var tråkigt. Hon berättar att hon fortfarande vaknar kl. fem på morgonen och tror att hon ska iväg till jobbet. Det ska hon inte. Hon somnar om.
I "Rätten till lättja" skriver Paul Lafargue 1883: "Ett besynnerligt vansinne har gripit arbetarklassen i de länder där den kapitalistiska civilisationen härskar. Det är kärleken till arbetet, den med döden kämpande lidelsen för arbete. Istället för att kurera denna sinnesförvirring har präster, ekonomer och moralister gjort arbetet till något heligt. Den klassiska epokens greker hade inte annat än förakt till övers för arbetet - blott slavar fick arbeta: den fria människan kände endast kroppsövningar eller andens lekar. Genom att lyssna till ekonomernas bedrägliga ord har proletärerna överlämnat sig med kropp och själ till arbetets synder och härigenom kastat ut hela samhället i industriella överproduktionskriser som försätter hela samhällsorganismen i konvulsioner. Innan proletariatet kan bli medvetet om sin egen styrka måste det kasta den kristna moralens, nationalekonomins och fritänkeriets förutfattade meningar på historiens soptipp. De måste tvinga sig själva att endast arbeta tre timmar om dagen och annars slå dank och frossa dag och natt."
Semestern är slut. Vi återgår till vårt arbete. Och ekonomerna pustar ut - också denna sommar 2008 övergick i höst. Produktivitetsjakten i ekonomin kan återupplivas Men varför är ledighet så provocerande? Krav på arbetstidsförkortning, en ytterligare semestervecka, friår, hög och lång a-kassa och sjukförsäkring ses med misstänksamhet. Det skadar produktiviteten. Tänk om alla skulle vara sjukskrivna plötsligt! Eller om alla använde friåret till att koppla av. Tänk om de arbetslösa gör annat på sin arbetslösa tid än att söka jobb! Hu vale.
Så avskaffar man friåret, denna reform för livsnjutning åt hårt arbetande. Så tvingar man arbetslösa att sitta 30 timmar i veckan framför en dator för att söka jobb de inte kan få. Så sänker och kortar man sjukförsäkring och a-kassa. Karensdagen slår, statistiskt sett, mot arbetarna, inte tjänstemännen. Så ökar man kostnaden för att inte arbeta så att bara de som har råd eller som kan bestämma över sin egen arbetstid kan vara lediga utöver minimum. Lättja är en synd, moraliskt och ekonomiskt, och det dekadenta har bara somliga råd med - det vet vi sedan gammalt.
Men vad gjorde ni på era semestrar (dem av er som haft någon)? Läste, tänkte, reste, skrev? Hur produktivt är det inte att lära sig något man aldrig hade lärt sig på arbetsplatsen? Hur mycket bättre tänker man inte när tanken fått ta igen sig över en roman på ett badlakan? Maten man lagar köps inte halvfärdig och väggarna man målar på sommaren räknas inte in i ekonomin, men ingår naturligtvis där ändå. Det är ingen slump att det är ungdomar och studenter med mycket makt att förfoga över sin tid som kommer på saker som YouTube, FaceBook, fri och öppen programvara eller startar musikgrupper. Produktiv verksamhet som ofta sker helt fristående från marknadslogik och ekonomiska incitament, men som ändå väsentligt ökar både produktiviteten i ekonomin och människors välmående. I stället för fritiden som något som tär på arbetet, är fritiden, förutom tid för konsumtion och rekreation också tid för en helt annan typ av produktion än den man presterar under arbetstiden. Det är under fritiden vi som medborgare lär oss, organiserar oss i folkbildning, föreningsliv och skapar förutsättningarna för ett demokratiskt samhälle.
Människans förmåga utvecklas under fritiden, semestern, och i kunskapssamhället är det just mänskligt kunnande som blir allt mer efterfrågat. Låt oss än en gång påminna om det i inget som helst avseende vänsterinriktade, utan i stället mycket vinstfokuserade, företaget Google´s personalpolicy - att alla anställda ska använda 20% av sin betalda arbetstid till att göra vad de själva vill; sova, äta, cykla, titta på film. Sex timmars arbetsdag enligt schema, två timmar avlönad fritid. Till produktivitetens lov.
Så, juliledighet förbyts i augustiarbete, ett nytt verksamhetsår drar igång. En typ av produktivitet ersätts av en annan men allt som är produktivt kan inte mätas i pengar. Ledighet är inte arbetets antites, det är dess smörjolja. Rätten till lättja är lika fundamental som rätten till arbete. Lönearbete är inte alltid produktivt, produktivitet är inte alltid detsamma som lönearbete och ibland under höstens och vinterns vinstjakt kommer vi att drömma oss tillbaka till den lediga tid där man bara kunde få vara människa för en stund – slå dank och frossa dag och natt.
På Arbetets Museum i Norrköping pågår under denna sommar en utställning om industrisamhället Sveriges framväxt. I trappuppgången en levnadsteckning över en kvinna som under hela sitt liv arbetat som rullerska på någon av fabrikerna i Norrköping. Hon vävde inte, sydde inte - hon rullade tråd på spolar. Stora spolar på ett sätt, mindre spolar på ett annat sätt. Sex dagar i veckan året om. Ett helt yrkesliv. Ingen kunde fylla spolarna så snabbt som hon. I början hade kvinnorna på golvet (de var bara kvinnor) fyra dagars semester om året. På nyårsafton stängdes fabriken en timme för att de anställda skulle få äta nyårsmiddag. Därefter återgick alla till sina arbeten. Duscha gjorde man i smyg i källaren, det var egentligen förbjudet. Lite senare infördes två hela semesterveckor. Sedan tre. När fabriken slog igen förlorade hon arbetet. Det tyckte hon var tråkigt. Hon berättar att hon fortfarande vaknar kl. fem på morgonen och tror att hon ska iväg till jobbet. Det ska hon inte. Hon somnar om.
I "Rätten till lättja" skriver Paul Lafargue 1883: "Ett besynnerligt vansinne har gripit arbetarklassen i de länder där den kapitalistiska civilisationen härskar. Det är kärleken till arbetet, den med döden kämpande lidelsen för arbete. Istället för att kurera denna sinnesförvirring har präster, ekonomer och moralister gjort arbetet till något heligt. Den klassiska epokens greker hade inte annat än förakt till övers för arbetet - blott slavar fick arbeta: den fria människan kände endast kroppsövningar eller andens lekar. Genom att lyssna till ekonomernas bedrägliga ord har proletärerna överlämnat sig med kropp och själ till arbetets synder och härigenom kastat ut hela samhället i industriella överproduktionskriser som försätter hela samhällsorganismen i konvulsioner. Innan proletariatet kan bli medvetet om sin egen styrka måste det kasta den kristna moralens, nationalekonomins och fritänkeriets förutfattade meningar på historiens soptipp. De måste tvinga sig själva att endast arbeta tre timmar om dagen och annars slå dank och frossa dag och natt."
Semestern är slut. Vi återgår till vårt arbete. Och ekonomerna pustar ut - också denna sommar 2008 övergick i höst. Produktivitetsjakten i ekonomin kan återupplivas Men varför är ledighet så provocerande? Krav på arbetstidsförkortning, en ytterligare semestervecka, friår, hög och lång a-kassa och sjukförsäkring ses med misstänksamhet. Det skadar produktiviteten. Tänk om alla skulle vara sjukskrivna plötsligt! Eller om alla använde friåret till att koppla av. Tänk om de arbetslösa gör annat på sin arbetslösa tid än att söka jobb! Hu vale.
Så avskaffar man friåret, denna reform för livsnjutning åt hårt arbetande. Så tvingar man arbetslösa att sitta 30 timmar i veckan framför en dator för att söka jobb de inte kan få. Så sänker och kortar man sjukförsäkring och a-kassa. Karensdagen slår, statistiskt sett, mot arbetarna, inte tjänstemännen. Så ökar man kostnaden för att inte arbeta så att bara de som har råd eller som kan bestämma över sin egen arbetstid kan vara lediga utöver minimum. Lättja är en synd, moraliskt och ekonomiskt, och det dekadenta har bara somliga råd med - det vet vi sedan gammalt.
Men vad gjorde ni på era semestrar (dem av er som haft någon)? Läste, tänkte, reste, skrev? Hur produktivt är det inte att lära sig något man aldrig hade lärt sig på arbetsplatsen? Hur mycket bättre tänker man inte när tanken fått ta igen sig över en roman på ett badlakan? Maten man lagar köps inte halvfärdig och väggarna man målar på sommaren räknas inte in i ekonomin, men ingår naturligtvis där ändå. Det är ingen slump att det är ungdomar och studenter med mycket makt att förfoga över sin tid som kommer på saker som YouTube, FaceBook, fri och öppen programvara eller startar musikgrupper. Produktiv verksamhet som ofta sker helt fristående från marknadslogik och ekonomiska incitament, men som ändå väsentligt ökar både produktiviteten i ekonomin och människors välmående. I stället för fritiden som något som tär på arbetet, är fritiden, förutom tid för konsumtion och rekreation också tid för en helt annan typ av produktion än den man presterar under arbetstiden. Det är under fritiden vi som medborgare lär oss, organiserar oss i folkbildning, föreningsliv och skapar förutsättningarna för ett demokratiskt samhälle.
Människans förmåga utvecklas under fritiden, semestern, och i kunskapssamhället är det just mänskligt kunnande som blir allt mer efterfrågat. Låt oss än en gång påminna om det i inget som helst avseende vänsterinriktade, utan i stället mycket vinstfokuserade, företaget Google´s personalpolicy - att alla anställda ska använda 20% av sin betalda arbetstid till att göra vad de själva vill; sova, äta, cykla, titta på film. Sex timmars arbetsdag enligt schema, två timmar avlönad fritid. Till produktivitetens lov.
Så, juliledighet förbyts i augustiarbete, ett nytt verksamhetsår drar igång. En typ av produktivitet ersätts av en annan men allt som är produktivt kan inte mätas i pengar. Ledighet är inte arbetets antites, det är dess smörjolja. Rätten till lättja är lika fundamental som rätten till arbete. Lönearbete är inte alltid produktivt, produktivitet är inte alltid detsamma som lönearbete och ibland under höstens och vinterns vinstjakt kommer vi att drömma oss tillbaka till den lediga tid där man bara kunde få vara människa för en stund – slå dank och frossa dag och natt.
måndag 6 oktober 2008
Norbergs prioritet
När det för en gångs skull på många, många år finns någon som kritiserar, inte kapitalismens uttryck och enstaka händelser, utan dess själva kärna och tanke, slår Norberg tillbaka så hårt och desperat han kan. Jag och America Vera Zavala ville anta utmaningen om att debattera de budskap Klein chockat nyliberalerna med, men sågs inte som värdiga motståndare av dem som säger sig hävda friheten.
Om detta har America skrivit - kanske kan vara av intresse: http://www.tidningen-anti.se/
Om detta har America skrivit - kanske kan vara av intresse: http://www.tidningen-anti.se/
onsdag 1 oktober 2008
Det politiska språket - i Tvärdrag
År 1990 publicerade den republikanska tankesmedjan GOPAC broschyren ”Language: A Key Mechanism of Control”. Där listades 64 ord man skulle angripa sina politiska motståndare med och 69 ord att förhärliga sig själv med. Demokrater skulle man beskriva som: radikala, patetiska, byråkratiska, ideologiska, korrupta, emot familjen, emot barnen, emot jobben. Sig själv skulle man beskriva med orden: fred, frihet, omsorg, hårt arbetande, reformer, vision, rättvisa, plikter, moral och övertygad. Detta var konservatismens nyspråk med vilket man kunde plocka ihop en bild av motståndaren som en ideologisk korrupt byråkratpamp med en politik mot de hårt arbetande ”vanliga folket”.
Per Schlingmann berättar i Fokus Almedalsnummer om den moderata nyspråkstrategin. Cynismen i ”Politik handlar om psykologi och lingvistik” och ”Strunt samma vad det egentligen betyder, bara det skapar rätt känslor hos mottagaren”, ger en fingervisning om högerns syn på var maktkampen mellan arbete och kapital idag avgörs - i media. ”Allt handlar om att forma ett språk, vissa ord skapar vissa bilder i människors huvuden”, säger Schlingmann och berättar om listorna med ord och begrepp som skickades ut till lokalavdelningarna innan ”utanförskapet”, ”livspusslet” och ”det nya arbetarpartiet” tog form. Enligt Schlingmann var det högerns ordlistor som vann valet 2006. Med ordlistor ska valet 2010 vinnas.
Att språket är politiskt och att det politiska språket spelar roll är ingen nyhet. Att arvsskatten döptes om till ”death-tax” inför det amerikanska presidentvalet 1996 tvingade demokraterna att förgäves försöka försvara en dödens skatt. De illegala kombattanterna i Guantánamo Bay har helt annan mänsklig status och rätt än vanliga krigsfångar - språket har en specifik juridisk och politisk innebörd och förändring av ord ändrar människors livsvillkor. På min medlemsavi för a-kassan i augusti står att: ”regering och riksdag har bestämt att den finansieringsavgift som alla arbetslöshetskassor ska betala in till staten, nu ersätts med en arbetslöshetsavgift”. Anno 2008 ändras alltså den småbyråkratiska finansieringsavgiften till en mer öppet moraliserande avgift på arbetslöshet, ungefär som det finns avgifter för TV eller när man parkerar bilen en stund. Så går språket maktens ärenden.
Att skriva en artikel om det politiska språket är egentligen att skriva den tio år för sent. Det var på 1990-talet, under Bill Clintons, Dick Morris och trianguleringens årtionde, som böcker som George Lakoffs ”Don´t think of an elephant” och Thomas Franks ”What´s the matter with Kansas” kom ut och valstrateger i hela världen fascinerades över att det gick att vinna val på språkbehandling. ”Vi glömmer, sade Michael Moore 2003, att Ledaren behöver krig, och att människor måste intalas att fienden finns överallt och kan slå till överallt. Då ger de upp sin frihet eftersom de vill behålla livet”. Fienden behöver bara existera i människors medvetande för att utgöra grund för vallöften. Den fiende som benämns kan bekämpas. Så skapade den svenska högern sina fiender i det arroganta livspusslet och svårdefinierade utanförskapet och lyckades med sin duktighetschauvinism inte bara definiera den ”nya konfliktlinjen i svensk politik”, utan också definiera bort vänsterns världsbild som en nostalgiskt förlegad klasskampsretorik. Socialdemokratin ryggade, osäker på om det var sant. Ett parti som tappat kontakten med rötterna kunde inte längre säga vilken samhällskonflikten egentligen var. Och så förlorade vi.
För är det något som varit socialdemokratins paradgren, vid sidan av att vinna val och genomföra reformer, så är det att sätta ord på samhällsproblemen. Nittonhundratalet är historien om ett (halv-) sekel där folk inte alltid var ideologiskt övertygade folkhemsreformister, men där det allmänna ”tugget” handlade om klasskamp, utsugare och djävla fascister (som i Åsa Linderborgs 70-talsvästerås). I det lågutbildade men hårt arbetande Sverige kunde vanligt folk göra en enkel marxistiskt ekonomisk analys av vem som ägde och vem som inte gjorde det. Och bli förbannade. Genom fack och parti fick de verktygen – ord och begrepp för att beskriva världen. Och genom egen livserfarenhet visste de vilka samhällsproblemen var: maktlösheten, den låga inkomsten, bristen på det goda. Där behövdes inga spin-doktorer, behoven talade för sig själva.
Idag är det inte så. Folkrörelsen förtvinar, arbetslivet förändras och vårt språk förborgerligas. Statsvetarprofessorn Kristina Boreus mätningar av hur ord som frihet, jämlikhet och solidaritet sedan 70-talet har ersatts av valfrihet, rättvisa och välgörenhet i det offentliga språket är betecknande. De senare är både mer borgerliga och subjektivt svårdefinierbara än de förra, liksom mycket mindre utopiska och mer funktionella. Ett rättvist samhälle säger inget om vart man är på väg eller hur man vill att samhället ska se ut, bara hur det ska fungera. Ett samhälle med valfrihet och välgörenhet ger ingen fingervisning om maktfördelningen, bara att man tycker att dessa funktioner är värda att värna. Under lång tid definierade vård-skola-omsorg den offensiva socialdemokratins medel för att åstadkomma det goda, jämlika, samhället. När det på 1980- och 90-talen plötsligt inte spelade någon roll längre om de var privata eller offentliga, om skatterna måste öka eller minska, då kunde även högern börja prata om att de ville ha välfärdens vård-skola-omsorg. När målet om jämlikhet skiljdes från medlet ”välfärd”, när funktionerna blev mål i sig, kunde den ”valfria” skolan konkurrera med den sammanhållna skolan som bästa välfärdslösning. Socialdemokratin släppte målet med politiken och släppte därmed in borgarna i matchen.
Någonting har hänt. Socialdemokratins förmåga att sätta ord på människors upplevelser, samla folk kring gemensamma visioner och begrepp (jämlikhet, folkhem, internationell solidaritet) har tappats bort. Vårt språk blir mindre och mindre. Vi slutar prata om systemen; kapitalismen, makten, marknaden och ojämlikheten, liksom vi inte längre pratar om målet med politiken; jämlikheten, socialismen. I stället begränsas politikens viljeyttringar till sina funktioner när processen ska beskrivas, inte utfallet, och så tror folk att man är socialdemokrat för att man vill ha kommunala skolor, inte för att man vill ha en jämlik skola. Denna rädsla för de stora orden blir särskilt tydlig när man läser förra seklets socialdemokrater. Där strömmar svulstiga men förmodligen ärligt menade ambitioner genom Myrdals, Wigforss, Hanssons och Palmes textmassor. Partiprogrammen har med åren blivit allt mer återhållsamma och blygt framåtblickande. 90-talsprogrammet innehåller i långa stycken främst defensiva konstateranden om behovet av en rättvis fördelning och att undvika två-tredjedelssamhället. Ord som har en grundläggande funktion i den teoretiska samhällsanalysen, så som ”proletariserade grupper”, underordning” och ”utsugning”, bannlyses av rädsla för att stöta bort någon, trots att det också innebär att möjligheten att på den egna planhalvan abstrakt resonera kring samhällsfenomen krymper. Att säga att man är socialist idag är att riskera att dra ett löjets skimmer över sig. I stället är vi alla socialdemokrater, trots att det inte säger mer om viljeinriktningen än medlemskapet i ett visst parti. Med denna rädsla för de stora, ibland gamla, orden är det inte konstigt att folk i allmänhet inte heller resonerar kring kapitalismens tillkortakommanden. Socialdemokratin har helt enkelt inte skapat verktygen eller förmår inte göra de gamla verktygen aktuella idag. Man frågar sig; när slutade vi socialdemokrater tro att vi kunde beskriva världen?
För vad är det egentligen som händer när socialdemokratin (eller framträdande socialdemokrater) slutar prata om socialismen och jämlikheten? Det är inte bara ett språk som "förnyas" när tillväxt och rättvisa blir vår slogan i stället för reformism och kapitalismkritik. Faktum är att de nya orden inte bara speglar, utan också driver, en fundamental politisk förändring. Språket legitimerar åsikter och i ett parti eller land där ingen säger jämlikhet är det förmodligen inte ens möjligt att tänka jämlikhet. Att Palme gång på gång citeras av partiföreträdare på alla nivåer är inte för att han tänkte unika tankar om den demokratiska socialismen, utan för att han i tal och debatter satte ord på känslor och drömmar som människor själva hade, och fortfarande har, men som få politiker idag ger offentligt uttryck för. Sedan tjugo år tillbaka finns få, om ens någon, politiker som förmår lyfta denna människors latenta dröm om jämlikhet till en konkret vision för förändring. I stället beskriver dagens politiker en verklighet många upplever som otillräcklig. Vi drömmer på sin höjd om budgetvarianten av välfärdsstaten och är måna om att i varje läge använda det konsultsnack som ingen människa någonsin kan provoceras av, men som heller aldrig kan inspirera eller engagera. Alltför starka ord ses som ett medialt kommunikationsproblem i en tid när man ska "kommunicera politiken", inte övertyga eller opinionsbilda kring den. I stället för att försöka få med medelklassen på vårt socialdemokratiska projekt, ska vi "möta" den. På detta vinner vi inte folk för en jämlikhetspolitik, vi anpassar oss efter dem som just börjat förstå språkets makt och hur man använder det för politisk opinionsbildning - högern.
När högern sätter ord på världen och formerar sitt språk definierar de samtidigt vad som inte är möjligt att tycka och tänka. Utanförskapet omöjliggör en diskussion om över- och underordning. Till berättelsen om det nya arbetarpartiet hör att det gamla arbetarpartiet gjort sitt i svensk politik, växte ihop med staten och behöver bytas ut mot det nya, moderna. Genom avknoppning, förnyelse och valfrihet distanserar högern sig från statsmaktsvänstern. Med sin definition av bidragen som ett samhällets otyg utmålar man oss som ett gammalt tycka-synd-om-parti. Med små ord fångas hela berättelser om samhället. Det går snabbt. Den socialdemokrati som befinner sig allt längre från produktionen och vars grenar ut till vanligt folk för länge sedan börjat dra sig tillbaka, förmår inte formulera en trovärdig ambition mot ägarkoncentration, mot ökad exploatering i arbetslivet och för solidaritet och en sjätte semestervecka. Vet vi inte vad folk vill ha kan vi heller inte sätta ord på framtiden. Men sätter vi inte ord på framtiden, vill folk dessvärre nog inte ha oss.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
