Lissabon

En artikel om Lissabonfördraget i senaste numret av LO-tidningen.

Schabbla inte bort svenska modellen

Om några månader ska riksdagen rösta om ratificering av Lissabonfördraget. För den svenska arbetarrörelsen är det en kritisk omröstning. Domarna i EU:s domstol, bland annat i de så kallade Laval-, Rüffert- och Vikingmålen, öppnar dörren för lönedumpning i Sverige och innebär att fackföreningars rätt och möjligheter att företräda sina medlemmar dramatiskt inskränks. Därom råder enighet. Ändå är det märkbart tyst i frågan.

Sedan frågan om fördragets inverkan på den svenska strejkrätten på allvar började diskuteras i våras, har det rått oenighet om vilka åtgärder som är möjliga för Sverige att vidta för att säkra de svenska kollektivavtalen och strejkrätten. Klart är att förändringar i den svenska utstationeringslagen måste kompletteras med förändringar i antingen EU:s utstationeringsdirektiv eller genom en garanti (protokollsanteckning, undantag) i Lissabonfördraget) för fortsatt skydd av den svenska modellen. Men diskussionen om på vilket sätt detta bäst görs har ännu inte tagit fart, trots att datum för ratificering närmar sig.

Ett motargument mot att ens diskutera undantag i Lissabonfördraget har varit att det inte har något med domarna i EU:s domstol att göra. Det är fel. Att tro att Sverige i ett EU strukturellt dominerat av borgerliga partier skulle orka förändra utstationeringsdirektivet efter avslutad fördragsprocess, är fåfängt. I stället är det just i fördragsprocessen som Sverige kan att försäkra sig om de garantier som behövs när vi upptäcker att en väl fungerande arbetsmarknadsmodell hotas.

Ett annat motargument har varit att det inte är möjligt att kräva undantag ur fördraget. Ett tredje argument har varit att man inte vill riskera att skjuta ikraftträdandet av fördraget på framtiden.

Situationen har dock, efter irländarnas nej till fördraget den 13 juni i år, radikalt förändrats. Irländarna har redan spräckt tidsplanen för fördraget och kommer troligtvis att erbjudas nationella undantag för att acceptera det. Därmed är det omöjliga gjort – fördraget har under sommarmånaderna öppnats för nationella justeringar och förbättringar.

Den svenska arbetarrörelsen borde ta samma chans att försäkra sig om ett fördrag som inte slår hål på den svenska arbetsrätten.
För arbetarrörelsen är frågan om strejkrätt och kollektivavtal grundläggande för hur maktfördelningen ser ut mellan arbete och kapital. Att regeringen vill ratificera fördraget så snart som möjligt är inte förvånande – högern vet att den svenska arbetsmarknadsmodellen kanske inte återhämtar sig efter ytterligare några domstolsutslag.

Den av regeringen tillsatta enmansutredaren Claes Strååth är ur socialdemokratisk synpunkt helt otillräcklig eftersom denna utredning bara undersöker möjliga förändringar i svensk lagstiftning, inte i europeisk. I stället borde vi socialdemokrater kräva att frågan om kollektivavtalets ställning och strejkrätten grundligt utreds och garanteras i det nya fördraget, innan vi ratificerar det.

En sådan hållning är både intellektuellt hederlig och ligger helt i linje med socialdemokratisk tradition som säger att regerandet måste bygga på grundlig kunskap innan beslut fattas. Att vi inte grundligt utreder fördragets inverkan på den svenska modellen före ratificering är i stället högst oansvarigt och ett ideologiskt felslut. Vi kommer ångra oss i efterhand.

Ett nytt EU-fördrag behövs, därom är vi många som är övertygade. Men den svenska arbetsmarknadsmodellen är också närmast unik, och unikt bra. Den får inte schabblas bort.

Öppningen av fördraget för nationella undantag ger oss möjlighet att få ett fördrag vi vill ha. Den chansen måste vi ta.

Jag uppmanar därför de socialdemokratiska ledamöterna i riksdagen att använda sin makt att kräva en grundlig utredning av Lissabonfördragets konsekvenser för svensk arbetsrätt, samt att inte rösta för fördraget innan den svenska arbetsrätten är till fullo utredd och garanterad.

Jo då, det går nog

Denna blogg liknar just nu mest en artikelsamling, men jag har verkligen alldeles för mycket att göra för att hinna uppdatera oftare. Sorry. Här kommer i alla fall en artikel jag skrev som svar på Katrine Kielos, som i sin tur skrev ett svar på en artikel jag skrivit, i senaste numret av Tiden.


Varför är vi socialdemokrater så fruktansvärt rädda för vår historia? Det har jag fått anledning att fundera över många gånger. Katrine Kielos svar i Tiden (3/08) på min artikel (2/08) om behovet av socialdemokratiska mål och provisoriska utopier, är ännu en av de artiklar som försöker svära sig fri från en fruktad ”gammal” socialdemokratisk politik med formuleringar som ”världen har förändrats”, ”vi kan inte längta tillbaka till..” och ”den nya världen kräver en ny syn på politikens uppgift”.

Syftet med min artikel om de tusenåriga utopiska berättelserna om jämlikhet och frihet, med referenser till både paradismyten och franska revolutionen, var att visa på att strävan efter ett samhälle där människor har jämlika möjligheter och makt inte är något specifikt folkhemskt mål. Slavupproren i Egypten genomfördes långt innan Per Albin Hansson höll sitt folkhemstal. Jämlikhetstanken varken föddes eller dog med industrisamhället, utan formulerades långt innan ordet socialdemokrati ens var påtänkt, och dör förhoppningsvis inte heller bara för att vi för en stund vände den ryggen. Att världen förändras är heller inget som plötsligt hänt efter 1985, tvärtom har jämlikhetsambitionerna visat sig vara imponerande ståndaktiga genom historiens många skiften i politiska och ekonomiska trender. Globalisering, teknikutveckling och ökad maktkoncentration har förändrat samhällen tidigare liksom det förändrar samhället idag – det är inget argument mot jämlikhet.

Kielos målar upp en, åtminstone delvis, märklig bild av verkligheten. Hon skriver att Sverige inte längre är ett industrisamhälle. Det är rätt. Men skulle avskaffandet av det löpande bandet vara ett argument för avskaffandet av välfärdsstaten? Nej, det tycker inte heller Kielos. Men vad är det egentligen som har förändrats? Vad är det för skillnad mellan 30-talets löpande band och arbetsuppgifterna på McDonald´s? Sanningen är att trots fler flexibla och individualiserade jobb så håller stora delar av servicesamhället på att Tayloriseras på ett liknande sätt som industrin gjorde. Arbetsuppgifter delas upp, avgränsas. Inom vissa sektorer återfinns allt fler otrygga jobb, monotona arbetsuppgifter, projektanställningar med minskad beslutsmakt och ökande arbetsbördor, främst i kvinnodominerade yrken. Det är i dessa sektorer som sjukfrånvaron, utbrändheten och förtidspensioneringen är som störst. Andra sektorer, ofta mansdominerade, har utvecklat långtgående självbestämmande och inflytande, karriärmöjligheter och bättre arbetsförhållanden. Hur man möter denna dubbla utveckling; med fler offentliga eller privata tjänster, med ett starkt eller svagt inflytande för arbetstagaren, med liten eller stor kunskaps- och lönespridning är avgörande för hur maktfördelningen i samhället kommer att se ut i framtiden. Det är inte mindre sant för tjänsteekonomin än det var för industrisamhället.

Kielos skriver vidare att bristen på tydliga klassidentiteter idag gör jämlikhetsarbetet svårare. Det kan vara sant. Att socialdemokratin och arbetarrörelsen kommer att behöva hitta och öppna upp för nya typer av politiskt inflytande och engagemang är klart, men det kräver organisatorisk, inte politisk, förändring. Definitionen av klass är dessutom egentligen ganska ointressant om man har en instrumentell syn på politiken. Det är inte nödvändigt att veta exakt vem som är arbetarklass. I stället är det nödvändigt att i praktiken minska inkomstskillnaderna, öka människors inflytande över sina egna liv och det gemensamma inflytandet på arbetsplatsen (ett gemensamt intresse för dem som är anställda, oavsett klassbakgrund), se till att folk har råd att bo bra, öka tillgången till kulturen, utbildningen och makten. Exakt hur man gör det kommer att se annorlunda ut idag jämfört med för ett halvsekel sedan, men ingen har heller hävdat motsatsen.

Kielos skriver också att den sociala ingenjörskonsten är en produkt av en annan tid, samtidigt som hon efterlyser ett återupprättande av tron på politiken. Men vad är social ingenjörskonst om inte just en tro på politikens kraft? Ingenjörer vet också att inget bygge är det andra likt. Våra provisoriska utopier kommer inte att handla om allmän folkskola och en kappa till frun utan om livslångt lärande och bilfria innerstäder.

Slutligen vänder jag mig mot att Kielos verkar tycka att det räcker med ett knippe värderingar för att driva jämlikhetsarbetet framåt. Som om reformismen inte krävde sin utopi. Vi behöver idag, lika mycket som tidigare, diskutera vart vi vill, mål och provisoriska utopier. Att minska den globala finansmarknadens inflytande över människors liv kan vara en sådan i en tid när fler och fler blir beroende av börsutvecklingen för sitt boende och sin pension. Den gemensamma skolan en grundbult. Hyresrätten en frihetsreform. Det minskade inflytandet bland kvinnor och lågutbildade på arbetsmarknaden måste brytas. Rovdriften på mänsklig arbetskraft likaså.

Jag tror att utrymmet för politik först och främst skapas i förväntningarna och det parti eller den rörelse som lyckas formulera gemensamma uppgifter för samhället är redan halvvägs i mål. Om det är något vi har att lära av industrisamhällets socialdemokrati så är det just självförtroendet att övertyga människor om behovet av den moderna jämlikheten. I ett extremt outvecklat och ojämlikt samhälle kunde socialdemokratin få stöd för sina provisoriska utopier och förverkligade dem i den takt det var möjligt. Alla människor hade plötsligt rätt till livets goda – vilken revolutionerande tanke det var! I den allt snabbare snurrande ekonomiska globaliseringen finns en lika stor utmaning idag, varför rygga inför den nu?

Jag ska avsluta med en privat reflektion. När jag lärde känna socialdemokratin för inte så många år sedan, så var det inte så mycket genom nyckelringar, flyers och nattmangling inför omröstningar som genom att jag läste, lyssnade och förundrades över att en rörelse i världens norra utkant kunde åstadkomma så mycket av mänsklig värdighet på så kort tid. Det inspirerade mig. Det må ha blivit fel ett antal gånger på vägen, kanske fanns en och annan förvuxen byråkratisk elefant vid 80-talets slut, men den slingriga vägen mot att bygga världshistoriens kanske mest jämlika samhälle, där människor inom loppet av en generation fick möjlighet att studera, arbeta, ha semester, resa, njuta av kultur, göra sin klassresa och utvecklas relativt oberoende av föräldrar, den vägen gick åtminstone framåt. Mot alla odds. Det kan den göra igen. Det har inget med industrisamhälle eller moderaterna att göra. Vi kommer att behöva hitta nya strategier men jag ser fram emot den dag vi får höra socialdemokratiska företrädare översätta Attacs ”En annan värld är möjlig” eller Obamas ”Yes, we can” till ett svenskt reformistiskt ”Jo då, det går nog”.

Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokrati, Kielos, förnyelse, jämlikhet

Upp till kamp mot pytt-i-panna-samhället!

Har skrivit följande korta text i senaste numret av AiP. Sidoorganisationernas ordföranden skriver var sin sommarkrönika under rubriken "ideologi". Detta var mitt bidrag.


När jag läste nationalekonomi på universitetet för några år sedan fick vi lära oss att politiska partier i ett demokratiskt system beter sig enligt det så kallade medianväljarteoremet. Två dominerande partier kommer på sikt att närma sig varandra så att de delar valmanskåren i två nästan lika stora bitar. Teoremet bygger på några antaganden; bland annat att alla väljare nyttomaximerar och att de politiska partierna hellre röstmaximerar än håller fast vid ideologiska ställningstaganden som ligger längre till höger eller vänster om valmanskårens "mittpunkt".

Margaret Thatcher sade en gång att man inte behöver be människor att rösta konservativt, det räcker med att sälja ut allmännyttan. Se till att folk blir bostadsrättsinnehavare och den mest inbitne socialist kommer att börja rösta mot nybyggnation, för högre ränteavdrag och för en ekonomisk politik som sätter inflationsbekämpning före alla andra ekonomiska värden. Man är inte född konservativ, man blir det.

Jag tänker på det när jag hör Fredrik Reinfeldt i Almedalen. Han säger att skatterna ska sänkas. Ännu mer. Och det ska löna sig att arbeta. Det ska löna sig att vara funktionsduglig, välanpassad och förmögen man. Kort sagt, det ska löna sig att vara borgerlig kärnväljare. Och jag tänker på det när Per Schlingmann i Fokus liknar det politiska PR-arbetet vid att sälja pytt-i-panna. Politik ska förpackas snyggt och krängas till lägstapris. Borgarna gör just nu vad de kan för att göra det ekonomiskt irrationellt för nyttomaximerande medelinkomsttagare att rösta på socialdemokraterna i nästa val. Genom att sälja ut allmännyttan, göra om vården och skolan till pytt-i-panna-system (uppstyckade, oklart innehåll) och göra det billigare att vara förmögen så håller man tummarna för att väljarna på valdagen röstar efter plånbok snarare än samvete och att de två denna gång inte sammanfaller. Det ska kosta på att vara sosse.

Man ska eftersträva ett samhälle som gör godhet överflödigt, sade Brecht och menade väl ungefär att det faktiskt ändå är möjligt att både vända sig till nyttomaximerande individer och samtidigt hålla fast vid ideologiska ställningstaganden om jämlikhet och solidaritet. Sanningen är också den att socialdemokratin aldrig varit särskilt romantisk när det gäller jämlikheten. Den socialdemokratiska reformismen har handlat om mänskligt egenintresse i förbund med solidariteten. Vi var lika strategiska som Thatcher när välfärdssystemen gjordes generella, taken för a-kassan sattes högt och vi förde en politik enligt devisen "endast det bästa är gott nog..". Så blev människor socialdemokrater av bara farten och behövde inte välja mellan ideologi och ekonomi. Filantropi, individuell välgörenhet - denna borgerliga dygd, var onödigt i ett samhälle där institutionerna gjorde människorna solidariska. I det samhället vanns inga val på skattesänkningar utan på välfärdsförbättringar.

Att borgarna vill göra valet 2010 till en kamp om vem som kan sänka skatterna mest för flest är därför logiskt efter att ha ägnat två år åt att försöka göra om den gemensamma välfärden till något som bara några få på samhällets botten behöver. Så hoppas man att the economic man ska vända det gemensamma ryggen. Låt oss inte gå i samma fälla. I stället för att ta upp kampen om skattesänkningarna måste socialdemokratin återigen sätta ambitionen att göra det sammanhållna samhället till egenintresse hos människorna främst. Vi kan inte kräva att vissa människor lever som martyrer för sina ideal samtidigt som de borgerliga tjänar pengar på nedmonteringen av det solidariska. Vi får helt enkelt kräva det gemensammas upprättelse. Att sätta sina barn i den kommunala skolan får aldrig bli en uppoffring. Välfärden får inte handla enbart om de svagaste. Frågan är inte bara vad det kostar, utan hur vi vill leva och hur vi gör det som är gemensamt så bra så att folk vill välja det. I stället för pytt-i-panna-samhället - leve det gemensamma, generella! Billigast är inte bäst.

Sommarprat

Jag vill bara tipsa om Radio Aktivs Sommarpratsprogram. Något att ladda ned och hålla i handen under slö ledighet.

Studenterna sviker alliansen!

På Svd Brännpunkt idag, från Visby. Tillsammans med Jon Larsson, språkrör Gröna studenter och Carolina Lindkvist, ordförande vänsterns studentförbund.

Klimatångest!

Klimatångest på Efterarbetet.nu.

Här kommer den - trevlig midsommar!



Jag har drabbats av klimatångest. Jag önskar att den ångesten drabbade er alla.

Det är den ångest som uppstår när man så småningom börjar tro på det man läser, inte längre slår ifrån sig det man hör och plågsamt börjar förstå innebörden av det man ser. Att det inte längre är någon snö i Stockholm på vintrarna, att isbjörnar flyter i land på Island och skjuts ihjäl (en tidig fingervisning om de klimatflyktingar som komma skall), att vi odlar vindruvor i Skåne, att Tyskland nu omfattar nya klimatzoner, att Arktis är isfri om några få somrar.

Det behövs en revolution, säger Tony Blair, och när Tony Blair talar om revolution vet vi att det är allvar. Vi behöver planekonomi, säger kristdemokraten Anders Wijkman, och visste vi det inte förr, vet vi att det är allvar när kristdemokrater talar om planekonomi. Brittiska Labour utreder hur ransoneringssystem för utsläpp kan komma att se ut. Forskare efter forskare erkänner sig ha underskattat den hastighet med vilken de skenande, okontrollerbara, självförstärkande klimatförändringarna närmar sig. Politiker efter politiker intygar kontroll på läget och fortsatt tillväxt. Bromma flygplats behövs för näringslivet, säger sosse efter sosse. Liksom Förbifart Stockholm. Hur ska människor annars kunna åka bil härs och tvärs genom landet?

Ja, hur ska de kunna göra det? Hur ska människor kunna leva med det moraliska dilemmat som ligger i att vi förstör vår värld, och vi vet om det? Att även om områdena runt polerna kommer att vara beboeliga en tid framöver, så kommer stora delar av jorden inte att vara det. Att vi, om ett antal decennier, kommer att säga att vi visste vad som var på gång, men vi förmådde inte ta oss i kragen. Så som vi har sagt många gånger förr. Att laissez-faire-krafterna var för starka, att passivitet var behagligt och aktivitet kändes löjligt efter decennier av post-kristillstånd.

För vi har vant oss av med politiken och ersatt det med kundvalet. Nu ska varje väluppfostrad medborgare köpa miljöbil i stället för bensindriven sådan, medan våra politiker satsar magra resurser på tåg och buss. Vi ska sluta äta kött medan våra politiker gör det ekonomiskt rationellt att frakta mat över halva världen. Vi ska välja bort flyget trots att det är det billigaste färdmedlet. Ansvaret ligger på den enskilda individen att ställa samvete mot livsnjutning, inte på dem som fått ansvaret att ta ansvar.

Det finns en massiv flora av enhetlig forskning som säger just detta, om ingenting dramatiskt görs de närmsta åren, då kommer det i sanning att vara för sent. Lär av utlandet, lär av kristdemokraterna (trodde aldrig jag skulle skriva så), läs på, ställ om, låt oss ta oss i kragen och göra något. Och om vi inte gör det - kom inte och säg att vi ingenting visste. Den har vi hört förr. Och det hjälpte inte den gången heller.

Ett stycke Lars Forsell är på sin plats:

Det finns inga skäl för optimism

Det finns inga skäl för pessimism

Det finns skäl för revolution



Trevlig sommar!

Trendernas diktatur, eller om socialdemokratins 90-talsångest.

Har skrivit en artikel i senaste numret av Liberal Debatt.

Den handlar om hur varje generation försöker distansera sig från sina föräldrar och hur förnyelse betyder olika saker beroende på vilken generation socialdemokrater du frågar. Hur förnyelse på 90-talet handlade om att försöka distansera sig från 70- och 80-talens jämlikhetspolitik, och om hur vi 00-talister har svårt att veta om vi ska söka inspiration till förnyelse i moderniserat 50-, 70- eller 90-tal.

Jag landar dock, inte överraskande, i att Wigforss är häftigare än Wibble.

Artikeln ser du nedan:

Det ingår i uppgiften att vara barn att man distanserar sig från sina föräldrar. Mode och trender hoppar över en generation eftersom ingen vill se ut som mamma och pappa. Vi har dock inget emot att se ut som våra mor- och farföräldrar; i år döper vi våra barn till Hugo och Agnes, inte till Lars och Margareta, och IKEA Family beskriver hur vi inreder våra hem i moderniserad 50-tals-, inte 70-talsstil.

I denna trendernas diktatur är också halveringstiden på idéer och värderingar lika generationsbunden och innebörden av en förnyad politik olika beroende på vilken generation man frågar. Den socialdemokratiska valanalysgruppen kunde efter valet 2006 konstatera två saker: att vi ”glömde bort att gå i opposition” och att vi ”hade problem men bilden av oss själva”. Ett yrvaket och överraskat parti kippade efter andan.

Svaret på allas läppar blev: ”vi måste göra något nytt”. Men om inspiration skulle sökas i moderniserat 50-tal, 70-tal eller 90-tal förblev en obesvarad fråga.
Att socialdemokratin efter valförlusten 2006 gjort, just, förnyelsen till ett mål i sig är därför problematiskt. Vems förnyelse är det man eftersträvar? Beroende på vilken generation socialdemokrater du frågar får du olika svar på vad som är nytt och gammalt.
För somliga kan det te sig mer nytt att prata om företagare än om arbetstagare, liksom diskriminering är mer nytt att prata om än klass. Att förespråka privata försäkringslösningar uppfyller hos vissa kraven på förnyelse och gillas av borgerliga ledarsidor, men är inte mer socialdemokratiskt för det.

Att önska politisk omprövning inom olika områden med utgångspunkt i att politiken ska förnyas, är att be om kritik den dag det visar sig att socialdemokratin är ett socialdemokratiskt parti med socialdemokratiska lösningar också inför valet 2010. Fredrik Reinfeldt har byggt sitt politiska mandat inte på politik, utan på omprövning av politik. Så länge han förnyas, finns han.

Denna förnyelseideologi, som fått fäste också inom socialdemokratin, är besvärlig, eftersom socialdemokratins historia rymmer både regleringar och avregleringar, både ökad och minskad jämlikhet, både offentliga satsningar och besparingspaket. För oss som kom in i socialdemokratin efter 90-talets infekterade debatt om förnyare mot traditionalister ter sig den uppdelningen något märklig, snarast irrelevant.
Avregleringsvurmande är för oss lika lite en förnyad socialdemokrati som jämlikhetssträvanden. Tredje vägen, Anthony Giddens och 90-talets workfare-ideologi kan bäst benämnas traditionell förnyelse; förborgerligande har varit en del av vår social-demokratiska vardag sedan den dag vi lärde känna rörelsen. I detta finns inte längre något nytt.

Vad som är mest nytt är kanske därför (åtminstone delvis) en politisk generationsfråga. Modernismens socialdemokrati, med tron på att vi tillsammans kunde skapa ett bättre samhälle, och 90-talets ”förnyade” socialdemokrati med romantiserandet av den enskilde entreprenörens framgångar, omfattar två i grunden diametralt olika sätt att se på samhällets uppgift och människans rätt till livets goda. Båda har haft sin roll i den socialdemokratiska berättelsen.

Men vad som var nytt på 90-talet är inte nytt idag. Jag tror i stället att dagens revolt handlar om återformulerandet av jämlikhetsambitionerna. Efter tjugo år av förborgerligande förnyelsedebatt är det mest nytt att orka vara beständig i sina ideal om jämlikhet och frihet. Alla generationer revolterar mot sin föräldrageneration. Så också i politiken. Idag är Wigforss häftigare än Wibble. Socialdemokratin måste göra upp med förnyelseoket. Modernisera!

Läs även andra bloggares åsikter om förnyelse, socialdemokrati, 90-tal, politik