Sommarprat

Jag vill bara tipsa om Radio Aktivs Sommarpratsprogram. Något att ladda ned och hålla i handen under slö ledighet.

Studenterna sviker alliansen!

På Svd Brännpunkt idag, från Visby. Tillsammans med Jon Larsson, språkrör Gröna studenter och Carolina Lindkvist, ordförande vänsterns studentförbund.

Klimatångest!

Klimatångest på Efterarbetet.nu.

Här kommer den - trevlig midsommar!



Jag har drabbats av klimatångest. Jag önskar att den ångesten drabbade er alla.

Det är den ångest som uppstår när man så småningom börjar tro på det man läser, inte längre slår ifrån sig det man hör och plågsamt börjar förstå innebörden av det man ser. Att det inte längre är någon snö i Stockholm på vintrarna, att isbjörnar flyter i land på Island och skjuts ihjäl (en tidig fingervisning om de klimatflyktingar som komma skall), att vi odlar vindruvor i Skåne, att Tyskland nu omfattar nya klimatzoner, att Arktis är isfri om några få somrar.

Det behövs en revolution, säger Tony Blair, och när Tony Blair talar om revolution vet vi att det är allvar. Vi behöver planekonomi, säger kristdemokraten Anders Wijkman, och visste vi det inte förr, vet vi att det är allvar när kristdemokrater talar om planekonomi. Brittiska Labour utreder hur ransoneringssystem för utsläpp kan komma att se ut. Forskare efter forskare erkänner sig ha underskattat den hastighet med vilken de skenande, okontrollerbara, självförstärkande klimatförändringarna närmar sig. Politiker efter politiker intygar kontroll på läget och fortsatt tillväxt. Bromma flygplats behövs för näringslivet, säger sosse efter sosse. Liksom Förbifart Stockholm. Hur ska människor annars kunna åka bil härs och tvärs genom landet?

Ja, hur ska de kunna göra det? Hur ska människor kunna leva med det moraliska dilemmat som ligger i att vi förstör vår värld, och vi vet om det? Att även om områdena runt polerna kommer att vara beboeliga en tid framöver, så kommer stora delar av jorden inte att vara det. Att vi, om ett antal decennier, kommer att säga att vi visste vad som var på gång, men vi förmådde inte ta oss i kragen. Så som vi har sagt många gånger förr. Att laissez-faire-krafterna var för starka, att passivitet var behagligt och aktivitet kändes löjligt efter decennier av post-kristillstånd.

För vi har vant oss av med politiken och ersatt det med kundvalet. Nu ska varje väluppfostrad medborgare köpa miljöbil i stället för bensindriven sådan, medan våra politiker satsar magra resurser på tåg och buss. Vi ska sluta äta kött medan våra politiker gör det ekonomiskt rationellt att frakta mat över halva världen. Vi ska välja bort flyget trots att det är det billigaste färdmedlet. Ansvaret ligger på den enskilda individen att ställa samvete mot livsnjutning, inte på dem som fått ansvaret att ta ansvar.

Det finns en massiv flora av enhetlig forskning som säger just detta, om ingenting dramatiskt görs de närmsta åren, då kommer det i sanning att vara för sent. Lär av utlandet, lär av kristdemokraterna (trodde aldrig jag skulle skriva så), läs på, ställ om, låt oss ta oss i kragen och göra något. Och om vi inte gör det - kom inte och säg att vi ingenting visste. Den har vi hört förr. Och det hjälpte inte den gången heller.

Ett stycke Lars Forsell är på sin plats:

Det finns inga skäl för optimism

Det finns inga skäl för pessimism

Det finns skäl för revolution



Trevlig sommar!

Trendernas diktatur, eller om socialdemokratins 90-talsångest.

Har skrivit en artikel i senaste numret av Liberal Debatt.

Den handlar om hur varje generation försöker distansera sig från sina föräldrar och hur förnyelse betyder olika saker beroende på vilken generation socialdemokrater du frågar. Hur förnyelse på 90-talet handlade om att försöka distansera sig från 70- och 80-talens jämlikhetspolitik, och om hur vi 00-talister har svårt att veta om vi ska söka inspiration till förnyelse i moderniserat 50-, 70- eller 90-tal.

Jag landar dock, inte överraskande, i att Wigforss är häftigare än Wibble.

Artikeln ser du nedan:

Det ingår i uppgiften att vara barn att man distanserar sig från sina föräldrar. Mode och trender hoppar över en generation eftersom ingen vill se ut som mamma och pappa. Vi har dock inget emot att se ut som våra mor- och farföräldrar; i år döper vi våra barn till Hugo och Agnes, inte till Lars och Margareta, och IKEA Family beskriver hur vi inreder våra hem i moderniserad 50-tals-, inte 70-talsstil.

I denna trendernas diktatur är också halveringstiden på idéer och värderingar lika generationsbunden och innebörden av en förnyad politik olika beroende på vilken generation man frågar. Den socialdemokratiska valanalysgruppen kunde efter valet 2006 konstatera två saker: att vi ”glömde bort att gå i opposition” och att vi ”hade problem men bilden av oss själva”. Ett yrvaket och överraskat parti kippade efter andan.

Svaret på allas läppar blev: ”vi måste göra något nytt”. Men om inspiration skulle sökas i moderniserat 50-tal, 70-tal eller 90-tal förblev en obesvarad fråga.
Att socialdemokratin efter valförlusten 2006 gjort, just, förnyelsen till ett mål i sig är därför problematiskt. Vems förnyelse är det man eftersträvar? Beroende på vilken generation socialdemokrater du frågar får du olika svar på vad som är nytt och gammalt.
För somliga kan det te sig mer nytt att prata om företagare än om arbetstagare, liksom diskriminering är mer nytt att prata om än klass. Att förespråka privata försäkringslösningar uppfyller hos vissa kraven på förnyelse och gillas av borgerliga ledarsidor, men är inte mer socialdemokratiskt för det.

Att önska politisk omprövning inom olika områden med utgångspunkt i att politiken ska förnyas, är att be om kritik den dag det visar sig att socialdemokratin är ett socialdemokratiskt parti med socialdemokratiska lösningar också inför valet 2010. Fredrik Reinfeldt har byggt sitt politiska mandat inte på politik, utan på omprövning av politik. Så länge han förnyas, finns han.

Denna förnyelseideologi, som fått fäste också inom socialdemokratin, är besvärlig, eftersom socialdemokratins historia rymmer både regleringar och avregleringar, både ökad och minskad jämlikhet, både offentliga satsningar och besparingspaket. För oss som kom in i socialdemokratin efter 90-talets infekterade debatt om förnyare mot traditionalister ter sig den uppdelningen något märklig, snarast irrelevant.
Avregleringsvurmande är för oss lika lite en förnyad socialdemokrati som jämlikhetssträvanden. Tredje vägen, Anthony Giddens och 90-talets workfare-ideologi kan bäst benämnas traditionell förnyelse; förborgerligande har varit en del av vår social-demokratiska vardag sedan den dag vi lärde känna rörelsen. I detta finns inte längre något nytt.

Vad som är mest nytt är kanske därför (åtminstone delvis) en politisk generationsfråga. Modernismens socialdemokrati, med tron på att vi tillsammans kunde skapa ett bättre samhälle, och 90-talets ”förnyade” socialdemokrati med romantiserandet av den enskilde entreprenörens framgångar, omfattar två i grunden diametralt olika sätt att se på samhällets uppgift och människans rätt till livets goda. Båda har haft sin roll i den socialdemokratiska berättelsen.

Men vad som var nytt på 90-talet är inte nytt idag. Jag tror i stället att dagens revolt handlar om återformulerandet av jämlikhetsambitionerna. Efter tjugo år av förborgerligande förnyelsedebatt är det mest nytt att orka vara beständig i sina ideal om jämlikhet och frihet. Alla generationer revolterar mot sin föräldrageneration. Så också i politiken. Idag är Wigforss häftigare än Wibble. Socialdemokratin måste göra upp med förnyelseoket. Modernisera!

Läs även andra bloggares åsikter om förnyelse, socialdemokrati, 90-tal, politik

Kongresstal, år 2

Eftersom s-studenter håller sin årliga kongress den här helgen, är det fullt upp på alla fronter. Högskolepolitiskt program dryftas, verksamhetsplan och Lissabonfördrag.

Jag blev idag hedrande omvald som ordförande för socialdemokratiska studentförbundet för ett år till och höll följande tacktal till ombuden.

Detta innebär dessutom att denna blogg också fyller precis ett år idag, eftersom det första inlägg jag gjorde var att publicera mitt tacktal just efter valet förra året. Man kan nog säga att de båda talen talar med varandra.

Annars kan det samlade intrycket sammanfattas i det korta: en öppen kongress, ej befästad, bygger vi gemensamt. Eller, so far - so good. Nu kongressfest.


Studentförbundare, vänner, kamrater

Man föds inte till socialdemokrat, man blir det.

Men hur man blir det kan se lite olika ut. Av övertygelse och rättskänsla, sade Hjalmar Branting. För att jag är demokratisk socialist, sade Olof Palme. Alternativet är barbari, sade Rosa Luxemburg.

Boken ”Vildmarken” av Upton Sinclair handlar om hur den litauiska invandraren Jurgis har kommit till den nya världen för att skapa sig en bättre tillvaro. Jurgis och hans familj och vänner lever, arbetar och dör i det som kallas för ”köttpackarstaden”, Chicagos slakterikvarter under mitten av 1800-talet.

I slutet av boken besöker Jurgis ett fackföreningsmöte, där han visserligen först somnar till men snart väcks av att någon börjar tala. Talaren säger: ”Jag vädjar till dig, vem du än må vara, förutsatt att du älskar sanningen, men jag vänder mig särskilt till de arbetande klasserna, för vilka det onda jag skildrar inte bara är en leksak, som man roar sig med en tid och sedan slänger åt sidan och glömmer, för vilka dessa målningar är grymma och obevekliga verklighetsskildringar av det dagliga släpet, bojorna på deras lemmar, gisslet på deras rygg, det vassa järnet som borrats in i deras själ. Till er, arbetare! Till er ni trälar som gjort detta land till vad det är, och ändå inte har någon stämma i rådet. Till er, vars lott det är att så vad andra ska skörda, att arbeta och lyda utan att fordra mer lön än föda och tak över huvudet för att hålla er vid liv från dag till dag. Det är till er jag vädjar. Jag vet, hur mycket det är jag begär av er. Öppna ögonen och se er omkring. Skärp er syn och se er omkring i den värld i vilken ni bor, se på den, som den är i all dess vederstyggliga nakenhet. Sök att fatta den, fatta den!”

Jurgis blir socialist. Av nöden tvungen. Något annat var omöjligt. Socialismen var den enda konstruktiva motmakten.

När jag läste den här boken, för nästan tio år sedan, tänkte jag att, hur lite det är som är likt vårt samhälle idag, och hur mycket. För den som känner till samhället idag, och vet hur det ser ut, vet också att uppmaningen: skärp er syn och se er omkring i den värld i vilken ni bor, är en uppmaning att se också vår värld 2008 för vad det är: en värld där ojämlikhet och brist på inflytande och livskvalitet, inte bara är en leksak som man kan roa sig med en tid och sedan slänga åt sidan och glömma, utan i stället är grym och obeveklig verklikhet för många, om än inte just nu för en själv. Jag tror att den som ser hur världen är, den vill också förändra den. Genom politiken. Så blir man socialist. Hade jag inte läst den boken hade jag nog inte varit socialdemokrat idag.

(-------------)

För 40 år sedan, 1968, försökte vänstern formulera nya alternativ. 68-rörelsen önskade en annan världsordning, kvinnans frigörelse, den sexuella revolutionen, värna miljön och hävda freden. Men man ville också ett alternativ till dagens ekonomiska system; krigen och imperialismen sågs som outbrytbara delar av den kapitalism man var i opposition mot. Man såg sig omkring i den värld i vilken man bodde, sökte fatta den, och fann då, att man var tvungen att bli socialdemokrat, för jämlikheten och för freden. För att socialdemokratin var den konstruktiva motmakten. Så var det för 40 år sedan, liksom för 140 år sedan.

Den tyska filosofen Jurgen Habermas har sagt att under senare delen av 1900-talet tappade vänstern sina utopiska energier. Tänk om han hade rätt, vilken mardröm. För nu är vi här. Mitt i en mellanvalsperiod. Och den borgerliga regeringen bedriver en politik som sakta men säkert bygger tillbaka fruktan in i samhällskroppen, som en mänsklig drivkraft. Det gör de genom att berätta en berättelse om Sverige.

Detta är deras berättelse. De berättar att en gång i tiden var Sverige ett klassamhälle. Då föddes ett arbetarparti som genom välfärdsstaten utjämnade skillnaderna mellan människor. Men efter ett tag började det här partiet, som från början ville ha jämlikhet och frihet, att växa ihop med staten, man gömde människor i utanförskap för att inte visa upp dem i arbetslöshetsstatistiken, och så var man inget arbetarparti längre, man var ett maktparti. Därför föddes det nya arbetarpartiet, som nu ska föra facklan för innanförskap och grundtrygghet, vidare. Som ska lära oss älska avdragen men hata bidragen.

Detta är inte vår berättelse. Det är högerns berättelse. Den är effektiv och det är en berättelse som oroar mig. Den oroar mig av två anledningar: framför allt om den är sann, men också om den är osann men det inte finns någon motberättelse. I Storbritannien säger Tories till väljarna i lokalvalen att; vill ni ha jämlikhet och trygghet, rösta inte på Labour, för de har glömt er. I Sverige säger Reinfeldt, vill ni ha trygghet och full sysselsättning, rösta inte på Socialdemokraterna, för de har valt bort er. ”Ni har makten, jag har ordet, jag har ordet i min makt”, sade August Strindberg. Makten över tanken ligger i orden, och makten över orden borde ligga hos oss. Det har det gjort tidigare, det borde det göra nu också. Världen är i skriande behov av en socialdemokratisk berättelse igen.

Men vänner, jag är hoppfull. Jag tror att det står ett möjligheternas fönster på glänt. Det gör det alltid. Vi som sitter här idag, vi är 68-rörelsens barn, i rent bokstavlig bemärkelse. Vare sig våra föräldrar var för eller emot de revolutionerande, upprörande, tankegångar om alla människors lika rätt och värde som 68-rörelsen stod för, är vi de som kom efteråt. Deras tro på människan, på rätten, friheten, kärleken och freden, den har ju också vi, även om världen idag ser lite annorlunda ut. Och liksom vi inte föds till socialdemokrater, vi blir det, så är inte heller socialdemokratin en gång för alla född och formad. Tvärtom. I stället formas också hon av varje generation socialdemokrater som vill hennes bästa. Detta är vårt stora ansvar. Att se oss omkring i den värld i vilken vi bor, sök att fatta den, fatta den. Och våga tro på att vi kan forma socialdemokratisk politik av det, idag.

(-----------)

Och jag vill därför, helt kort, formulera fyra tankar om denna värld, i vilken vi bor.
För det första: jämlikhet och frihet som bärande principer, även i vår tid. Folk säger ibland till mig, det är klart nu. Det är jämlikt. Det kan inte bli mer jämlikt. Och jag säger, titta ut på gatan, titta i universitetens lärosalar, titta i friskolornas skolbänkar, titta i aktieportföljerna och i lönekuverten, titta in i hyresrätter och på torgbänkarna, se efter i förorternas shoppingcenter och i kulturhusen, titta på skillnad i inflytande, makt över sitt eget liv, hälsa och välmående och du ska se att det inte är jämlikt nu. Det kan bli mer jämlikt.

Ibland säger folk att i det jämlika samhället är alla likadana. Det är falskt. Jämlikhet är inte detsamma som likformighet. Tvärtom är krav på likformighet ofta ett sätt att smita ifrån svåra frågeställningar om vad jämlikhet egentligen är och kräver. Likformig, det blir man på marknaden, jämlikhet, är att ha rätt till sin individualitet och frihet.

Ibland säger folk att: det är nya tider nu. Alla har det bra. Och det har de rätt i, det är nya tider nu. Det är alltid nya tider. Det har alltid varit nya tider och kommer alltid att vara nya tider. Och många har det bra. Det är sant. Men vad betyder det. Betyder det att vi har blivit för rika för jämlikhet? Förut var vi för fattiga för jämlikhet och nu är vi plötsligt för rika. När så många har det bra, varför skulle inte alla kunna ha det?

Jag tycker det låter märkligt, intellektuellt oärligt. Resonemangen bygger på dålig självkänsla och tappade sugar. Det är naturligtvis inte helt lätt att skapa jämlikhet i vår tid, och recepten står inte att finna i historieböckerna. De måste vi komma på själva. Men det kräver politisk vilja. Det kräver mer än välgörenhetsgalornas förakt för svaghet. Politik är som ett gerillakrig – den som vill mest, vinner. Frågan är: hur gärna vill vi jämlikheten och friheten?

(------------)

För det andra: borgarna är på väg att bygga det ensamma, snarare än det gemensamma, samhället. Folkhemmet har ersatts av lustiga huset, med lutande golv och trappor som man inte vet om de går upp eller ned. Gemensamma rättigheter har ersatts av individuella möjligheter. Allt det som borde vara gemensamt; skolan, välfärden, kulturen, jämlikheten som gemensamt samhällsprojekt, har individualiserats. Man ska göra sina skolval, vårdval, försäkringsval och kundval ensam, utbildningen och kulturen ska slåss på en marknad, och man ska låtsas som om ens egna val inte påverkar andra. Men varje val har sitt pris. Väljer jag en friskola åt mina barn, väljer jag samtidigt bort den gemensamma skolan. Väljer jag som politiker att prioritera skattesänkningar, väljer jag samtidigt bort välfärdsförbättringar. Väljer jag ensamhetens privilegier så får andra ofrivilligt ensamhetens bittra eftersmak på tungan. Vill vi verkligen ha ett samhälle där människor kan välja bort det gemensamma? Jag tror inte det. Jag tror inte det finns något modernt i ensamheten, i stället är det just det samhälle som lämnar människor åt sig själva, i viktiga frågor om livskvalitet, som är mest primitivt. Olof Palme sade en gång att om de mänskliga kontakterna, omsorgen om varandra, utarmas – då förlorar samhället sin själ.

Kristina Lugn har skrivit en kort dikt som går så här:

Det finns inget så lättexploaterat som människors ensamhet
Det är det som är grunden för hela min affärsverksamhet.

Jag tror på gemensamma rum. Jag tror att när Virginia Wolff skrev om att alla människor behöver egna rum och pengar att försörja sig med, var det inte för att man skulle stänga in sig i detta rum och strunta i vad som pågick utanför. Tvärtom, ett eget rum var förutsättningen för att delta på lika villkor i samhällslivet. Kvinnan skulle få delta, därför behövde hon det egna. Ingen av oss människor är gjutna i ett enda stycke och arbetarrörelsen har alltid handlat om att människor ska ha egna rum och valmöjligheter, men att människans behov av ett eget rum framför allt handlar om hennes behov av att få delta i det gemensamma livet, på jämlika villkor. Inte att man ska kunna välja en privilegierad isolering från resten av samhället. Alva Myrdal pratade om att vi skulle skapa det mjuka samhället. Vi socialdemokrater idag måste prata om att det som är gemensamt, det offentliga rummet, kulturen, kunskapen, livets välfärd, solidariteten, måste bli större. För att människor ska bli starka. Inte att man ska behöva vara stark för att överleva, och leva väl. I stället för borgarnas samhälle för ensamma rum, måste vi bygga ett samhälle för fler gemensamma rum.

(----------)

För det tredje: politikens plats och tron på politiken.

Karl Vennberg har formulerat det så här:

Låt oss gå rakt på sak
70-talets utfall kan bero av
hur vänstern förstår att hantera sin besvikelse

Finns det decennier som dör med sin utopi, som 20-talet
Är jag rädd för att 60-talet var ett sådant decennium

Det finns decennier att bara överleva i, som 30-talet
Eller 50-talet. Då kan själva drömmen
Vara som ett isbelagt nattmoln

Jag tror att 90-talet är ett decennium som kommer att gå till våra historieböcker som det decennium när vänstern inte formulerade vad som var möjligt, utan år efter år tvingades formulera vad som var omöjligt. Politiken fick ge vika för marknaden och juridiken. I ett samhälle där entreprenören ersatt samhällsingenjören som politikens hjälte, där kändes det gammaldags att ta ett helhetsansvar. Marknadslösningar var slagordet för dagen. Det var inte ideologi, det var idioti. Vi försökte värna, rädda, skydda, kanske restaurera en välfärd som fått sig så många törnar att man nästan inte kunde känna igen henne när hon tog sig ut på andra sidan. Men när politiken trängdes tillbaka trängdes också människan tillbaka. Det vet vi nu.

För vi är på andra sidan nu och jag hoppas att början på det 20:e seklet är den period när vänstern återfår sitt självförtroende att se världen som den är, fattar den och vågar förändra den, genom politiken. Göran Greider har sagt att den härskande klassen vet att den vunnit när ingen längre vågar önska sig något i rädslan för att verka naiv. Det är vår egen rädsla för att verka naiva, utopiska, som är vår största fiende. Och verkligheten går idag vänstern till mötes. Klimathotet, jämlikheten och freden kräver politiska beslut, inte marknadslösningar. Jag tror att vi är i början på en vänstervåg. Jag tror på politikens återkomst.

(------------)

För det fjärde, och här ska jag vara mest konkret. För jämlikhet och frihet behöver vi en värld att leva i. Våra mål om alla människors oändliga möjligheter, om att varje skådespel består av flera akter och varje människa har flera chanser, är intet värda om den värld i vilken vi bor, inte finns att förstå och påverka.

Vänner, jag tror att vi måste ta klimatförändringarna på ett helt annat allvar än vi gjort tidigare. Vi måste göra det, vårt parti måste göra det, regeringen måste göra det. Vi har underskattat hur snabbt vi närmar oss brytpunkten för när klimatförändringarna accelererar av sig själva. Man pratade förut om halvsekel, sedan om decennier, idag pratar man om att vi närmar oss denna brytpunkt inom några få år. Vi har matkravaller och klimatflyktingar, bränder och stormar. Det är inga domedagsprofeter med långa mantlar och skägg som kommer med dystopiska profetior, det behövs inte. Det är i stället politiker och forskare med långa karriärer, som Tony Blair och David Stern, brittiska labour har nyligen börjat prata om ransonering, liksom fransmän och amerikanare. I Sverige är det fortfarande ganska tyst. Vi tror att vi ligger i framkant. Det gör vi inte. Vår debatt har knappt börjat. Tony Blair sade för några veckor sedan att, det räcker inte med anpassning och gradvis förändring, det behövs en revolution. När Tony Blair talar om revolution, då vet vi att det är allvar. Politiken behövs i kärnan av vår kapitalistiska ekonomi.
Vänner, om freden var 68-rörelsens stora fråga, tror jag att klimatet kommer att vara vår. Det är en av de många frågor vår generation inte får misslyckas med. Låt oss under året ta den på största allvar.

(--------)

Studentförbundare, När socialdemokratin föddes för nästan 120 år sedan, var det ett parti av ungdomar som vi. Hjalmar Branting var 29 år när han blev partiledare, ingen var över 30 i den första partistyrelsen. Och de var intellektuella. Inte alla var akademiker, många var autodidakter, men de teoretiserade gärna kring politiken. De skrev artiklar, tidskrifter och böcker, debatterade för att tillsammans slipa fram möjliga vägar till en bättre värld. Det är denna tradition vi studentförbundare är en fortsättning av. Det är vårt ansvar att förhålla oss prövande och kritiska till verkligheten idag, till politiken idag. Och formulera möjliga strategier för jämlikhet. Palme sade en gång i ett tal att: ”går man framåt med nosen mot marken, utan perspektiv bakåt och utan att rikta blicken mot en framtid som sträcker sig längre än nästa kvartal, så kan man aldrig omdana samhället. Därför ska vi lära av det förflutna och vi ska inte rädas utopierna.”

Göran Sonnevi har skrivit en dikt som går så här:

Vårt sätt att leva kommer att förändras

Nu öppnar sig chansen till ett annat sätt att leva
Ska vi ta den
Ska vi se den klart i ögonen

Jag tror att chansens springa är mycket liten
Den lyser vid tröskeln till en stängd dörr, som kan öppnas
Den kan bara öppnas, av många människor tillsammans

Vänner, vi studentförbundare går inte framåt med nosen mot marken, vi har inte ansvar för nästa kvartal – det finns det andra som har. Vårt ansvar sträcker sig mycket längre in i framtiden. Pendeln svänger och det är vi som avgör hur socialdemokratin ska komma att se ut i vårt nya sekel. Det händer att människor talar mer om mardrömmar än om drömmar, mer om vad vi inte kan göra än vad vi kan göra. Det ska inte vi göra.” Det luftkonditionerade helvetet” är det borgerliga välfärdssamhället. Låt oss se oss omkring i den värld i vilken vi bor, låt oss se på den i all dess vederstyggliga nakenhet liksom i all dess makalösa skönhet, låt oss lära av det förflutna, inte rädas utopierna och våga formulera vår strategi för jämlikhet och frihet idag. Vi är inte ett förbund av tappade sugar. Man föds inte till socialdemokrat, man blir det. Socialdemokratin föds också med varje generation och blir till genom oss. Den behöver oss. Man har sagt oss att historien är slut. Jag tror tvärtom att vi är i början på något nytt. Det är inte naivt, det är inte utopiskt, det är bara politiskt.

Jag ser fram emot att jobba med er under ytterligare ett av de häftigaste åren i mitt liv. Politik är så fruktansvärt vackert. Tack för ert förtroende.

Tack

Att kasta pärlor efter svin

Skrev detta tillsammans med förbundssekreteraren i senaste Libertas.


Över hälften av alla amerikaner kommer inte att gå och rösta i presidentvalet den 4 november. De tillhör den bland politiker ofta smått föraktade och svårförstådda gruppen soffliggare. Nu är väl sanningen i och för sig den att de flesta av dessa antingen har svårt att ta sig till sin röstlokal, jobbar, en del av dem får inte rösta sedan de blivit fråntagna sin rösträtt efter lagöverträdelser och andra ger bara blanka fan i vem som sitter på taburetterna - skillnaden i villkoren för det dagliga livet synes ju ändå inte vara så stor.

Bland den minoritet som ändå röstar finns också lite olika grupperingar. Den första gruppen röstar för att de uppfattar att det är deras medborgerliga plikt att göra det. De röstar alltid. Ofta har de god utbildning och lever under rätt schyssta ekonomiska förhållanden. Den andra gruppen består av de partipolitiskt övertygade eller partiengagerade - de går också alltid och röstar på "sitt parti" eller kandidat. Den tredje gruppen röstar om det finns någon särskild fråga som de är extra intresserad av, till exempel miljöfrågan, HBT-frågan, internationella frågor eller billigare sjukvård. Finns det inte det känner de sig inte träffade av valaffischernas budskap och upprop, hur glättigt de än är formulerade. Den fjärde gruppen består av personer som går och röstar på valdagen om de tror att "deras" parti ligger risigt till, annars struntar de i det. Deras beteende är extremt svårförutsebart.

Frenetiskt försöker presidentkandidaterna (eller i det demokratiska fallet, kandidaterna till nomineringen) att utröna hur och var man ska tala och uppträda och vilka budskap man ska hamra in för att nå de procent av väljarna som behövs. Kan man säga till gruppen välbeställda, vita amerikaner att sjukvårdssystemet måste reformeras, att skolorna måste bli bättre och minimilönerna höjas? Kanske. Kan man säga till gruppen medel-Johnssons att det kostar skattekronor att restaurera bostäder och infrastruktur i förorterna? Eventuellt. Kan man säga detsamma till de fattiga? Troligtvis. Men å andra sidan röstar de ju inte i lika stor utsträckning. Så varför kasta pärlor efter svin?, funderar kandidaten som jagar marginalväljare. Mer poliser är det som behövs om man ska tala till dem som deltar i demokratin. Så blir alla partier borgerliga partier.

Det har sagts att Clinton driver 1900-talets sista valrörelse och Obama 2000-talets första. Det stämmer delvis. Sant är att Obama har extremt välutvecklade kampanjmetoder för nya media och därför lyckas nå utanför de grupper som vanligtvis nås av partipolitiska kampanjbudskap. Sant är också att han har ett helt nytt tilltal i politiken, som träffar framför allt de unga. Men i övrigt är det snarare en moderniserad version av klassiskt folkrörelsekampanjande han bedriver. Han har lyckats sprida den entusiasm inför politiken som egentligen bara förknippas 1900-talets unga vänsterrörelser, där utvecklingsoptimismen och framtidstron var drivande för politiskt intresse och engagemang. Om Clinton driver 1990-talets sista valrörelse, lyckas Obama väcka liv i det tidiga 1900-talets tro på politiken. Det sena 1900-talet var proffessionaliseringens och avdemokratiseringens tid, vilket också präglade de statsbyråkrater som växte fram, kompetenta i sak men utan kraft att förmedla vilja. Och då 90-talet handlade om att jaga marginalväljare, där det amerikanska demokratiska partiet fick triangulerande allierade också bland Europas vänster med Tony Blairs New Labour som galjonsfigur för socialdemokrater som ville åt höger, står Obama modell för dem som på 2000-talet tror att valvinst handlar om, inte att jaga marginalväljare, utan att mobilisera väljargrupper.

Redan i valet 2002 försökte Kerry sig på att mobilisera de som borde vara hans väljargrupper, men lyckades sämre än Bush och resultatet vet vi. Högern har varit argare på vänstern än tvärtom, och känt segervittring. Den tillbakaträngda vänstern har varit ambitionslös och idéfattig. Inte konstigt då att kapitalet vinner även i politiken.”A change we can believe in”, vädjar Obama. Uppenbarligen håller en hel del folk med. Och stora grupper människor som tidigare inte känt att politiken varit relevant för dem, deltar plötsligt i amerikansk politik. Det kan bara gynna vänstern.

Liksom både microvågsugnar och internet kommit till Sverige från landet over there, får vi hoppas att denna politiska insikt kan säga oss något inför vårt eget val 2010. Att jaga marginalväljare hör 90-talet till - nu handlar det om att få människor att känna igen sig i demokratin. De väljargrupper, socialdemokratiska väljargrupper, som inte röstade i valet 2006 får inte ha någon som helst anledning att inte gå och rösta i valet 2010. Det räcker inte att de borgerliga väljarna är desillusionerade, vänstern måste skapa entusiasm bland de människor man säger sig företräda. Valvinst 2010 handlar om att förstå och våga företräda olika gruppers behov, inte att jaga väljarandelar på en marknad. Så formas vänsterpolitik.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Obama, Clinton, triangulering, val

Visionera mera!

Har skrivit några olika saker på temat "vem tänker om framtiden" i senaste numret av Tiden och i Sydsvenskan på valborgsmässoafton. Första maj-talbattlade också mot Per Schlingmann i Nordegren i P1 på första maj, efter första maj-tal i Tyresö. En version av Tyresötalet kommer nedan.

Tack
det är oerhört hedrande att få vara här.

I romanen 1984 skriver George Orwell om hur de fyra ministerierna som styr människornas liv i själva verket gör tvärtom mot vad de säger sig göra: fredsministeriet sysslar med krig, sanningsministeriet sysslar med lögner, kärleksministeriet med tortyr och välståndsministeriet med svält. Han skriver också om det nyspråk som sakta men säkert tar över det gamla språket där ord som frihet och jämlikhet klassas som "gammaltänkande", ord som internationalism och demokrati upphör att existera, tvångsarbetsläger kallas för "glädjeläger" och genom att använda gamla ord på ett nytt sätt vill man få folk att associera annorlunda när de hör de här orden.

I en dikt från 1974 skriver Claes Andersson så här:

Bestjäl oss och kalla det nationalekonomi
Gör oss hemlösa och kalla det regionplanering
Vilseled oss och kalla det reklam
Gör oss arbetslösa och kalla det rationalisering
Förtingliga oss och kalla det levnadsstandard
Håna vårt arbete och kalla det förtidspension
Ljug för oss och kalla det ordets frihet
Förtryck oss och kalla det demokrati

Förra året på första maj, skrev moderaternas partisekreterare Per Schlingmann i en debattartikel i Expressen att: "alla som dagligen går till sina arbeten har idag chansen att gemensamt manifestera styrka och solidaritet". Och han fortsatte denna märkliga artikel med att beskriva den borgerliga arbetsmarknadspolitiken som syftar till full sysselsättning och avslutade artikeln med att säga att "äntligen har Sverige fått en regering som lyssnar när arbetarna demonstrerar". Så skrev partisekreteraren för det nya arbetarpartiet.

Och jag minns att när jag läste det här så undrade jag vad George Orwell skulle ha tyckt om han hört dagens svenska höger benämna sig det nya arbetarpartiet, om han hört diskussionen vi har haft under det senaste året om att arbetslinjen upprätthålls med högre krav på de arbetslösa, att det blir bättre kvalitet i välfärden om den får mindre pengar, om han hört hur ordet valfrihet allt mer har ersatt ordet frihet, och att de ord som är så centrala för välfärdsstaten: jämlikhet och solidaritet, nästan inte används alls längre. Min gissning är att han hade blivit imponerad.

Och jag tycker att det är viktigt att vi en dag som denna, alltså första maj, som är en dag både för fest och för motstånd, både funderar lite kring historien, kring samhället idag, men framför allt funderar över vilket samhälle vi vill leva i. Och jag ska börja kort i historien. När August Palm, Hjalmar Branting och Hinke Bergegren i den allra första första maj-demonstrationen på Gärdet i Stockholm år 1890 krävde allmän och lika rösträtt och åtta timmars arbetsdag hade artilleriet och polisen kallat in förstärkning. Demonstranterna bestod, med Palms egna ord, till ena hälften av män som släpade 14 timmar om dagen i verkstäderna, och till andra hälften av dem som till vardags gick utanför verkstäderna som en blek, utsvulten reservarmé. Dessutom saknade majoriteten av demonstranterna rösträtt. De hade inte möjlighet att delta i demokratin, ändå gjorde de vad de kunde för att delta i utvecklingen av det samhälle de gav sin arbetskraft. Kraven man ställde, på 8 timmars arbetsdag och allmän rösträtt, ansågs enormt radikala.

I dagens Sverige, där den höger som var emot både allmän rösträtt och 8 timmars arbetsdag, idag slåss med oss socialdemokrater om vem som egentligen är ett arbetarparti, som slåss om vad ord som frihet, valfrihet, rättvisa och jämlikhet egentligen innebär, så är det viktigt att vi har klart för oss vad dessa, mycket olika, ord får för praktiska konsekvenser. För valfriheten har ju två sidor, valfrihet för några och ojämlikhet för alla, där de som inte kunde välja eller valde fel får sämre förutsättningar. Ett samhälle för fria individer kräver jämlikhet i förutsättningar, ett samhälle där några kan välja är varken ett fritt eller särskilt jämlikt samhälle. Och därför tänker jag också att de krav som arbetarrörelsen ställde i sin barndom, egentligen är lika aktuella idag. Att få delta i demokratin, att det inte är marknaden, ekonomin eller juristerna som ska avgöra människors liv, utan att politiken, som är det som vi gemensamt kan påverka, att det är den som har ansvar för hur samhället ser ut, det är lika viktigt nu som när arbetarna krävde allmän rösträtt. Och det andra kravet, om åtta timmars arbetsdag, borde bli ett krav på livskvalitet idag. Alla människor har rätt till ett gott liv, till arbete, till fritid, till kultur och till välmående, till välfärd. Och det spelar ju faktiskt ingen roll för ditt människovärde om du har mycket eller lite pengar, många eller få kontakter, mer eller mindre bra förutsättningar. Du har ändå rätt till livets goda. Och här är skillnaden mellan frihetens samhälle och det valfrihetssamhälle som nu håller på att växa fram, central.

För det moderaterna är på väg att göra är att skapa ett samhälle för den ensamma människan, snarare än för individer i en gemenskap. Det är en viktig skillnad. Ett samhälle som lämnar människor åt sig själva säger: du måste vara stark för att överleva. Du måste ha pengar och kontakter för att leva gott. Välj!, säger högern, men väljer du fel – då går det dig illa. Moderaterna tror att det är samhällets uppgift att lämna människor åt sig själva, att förstärka skillnader som redan finns. Det är det inte. Samhällets uppgift är precis det motsatta. Att utjämna ojämlikheter i förutsättningar så att alla människor kan göra fria livsval. Det är samhällets uppgift. Jämlikhet är inte gratis, men ojämlikheten kostar oss ännu mer.

Kristina Lugn skriver i en dikt att:
Det finns inget så lättexploaterat som människors ensamhet
Det är det som är grunden för hela min affärsverksamhet.

Och jag ska ge några konkreta exempel på hur moderaterna driver en politik för det ensamma, snarare än det gemensamma, samhället. Hur mycket av det som var ”vårt”, som plötsligt har blivit några få människors ”mitt eget”. Hur gemensamma rum har blivit ensamma rum. Jag ska prata om den marknad som letar sig in på allt fler områden och om arbetsmarknaden.

Skolan, är ett sådant exempel, och det ligger mig, som studentförbundsordförande, varmt om hjärtat. Skolan skulle kunna vara så mycket. Det skulle till exempel kunna vara en plats där barn från olika samhällsgrupper möts, det skulle kunna vara en plats där barn lär sig om livet i sin egen takt, det skulle också kunna vara något som öppnar upp nya valmöjligheter för människor. Ofta är det dessvärre tvärtom idag. Skolan är segregerad, barn blir bedömda inte efter vad de uppnår, utan efter hur snabbt de uppnår det, och skolan blir allt mer av ett klassificeringssystem och ett kvalificeringssystem där man ska kvalificera sig vidare i allt hårdare konkurrens med andra. Du kan visserligen välja både mellan skidgymnasium och hästgymnasium, men du kan inte välja det gemensamma gymnasiet, den sammanhållna skolan. Det kallas valfrihet på borgarnas språk, men det är det inte. Åtminstone inte för alla.

Här i Stockholm har vi naturligtvis också vården, där Vårdval Stockholm inte är något annat än ett enormt marknadsliberalt experiment med människors överlevnadsförmåga. När vårdcentraler stängs ned i fattigare områden för att i stället starta upp i rika försämras kvaliteten och tillgängligheten till vården för dem som har störst behov av bra vård och service, och förbättras för dem som redan har mycket. Att sälja ut sjukhus och öppna för att människor med pengar kan köpa sig förbi vårdköerna, är inte heller det något som oroar en regering som regerar med marknadens logik. Det kallas valfrihet på borgarnas språk, men det är det inte. Åtminstone inte för alla.

För mig som är ung, och som förmodligen kommer att flytta ett antal gånger till i mitt liv, är slakten på hyresrätterna en katastrof. Segregationen ökar. Jag vill inte köpa min bostad. Jag har inte pengarna och jag vill kunna flytta ofta. Det finns många som vill köpa sin bostad. Men det finns också många som inte vill det. Nu minskar möjligheten att hitta en bra och billig hyresrätt. Det kallas valfrihet på borgarnas språk, men det är det inte. Åtminstone inte för alla.

Vi har kulturen, som är så viktig eftersom all politik börjar med ett samtal. När moderaterna i Stockholms landsting säljer ut Centrumkompaniet, får politiska partier inte längre dela ut material eller hålla politiska möten i centrumområden där människorna rör sig. I Skärholmen där jag bor måste kanske biblioteket flytta från centrumet för att hyran blivit för hög. Med ett kortat Public Service-tillstånd, med sänkta anslag till den kultur som redan går på knäna och med ett avskaffat presstöd kommer det politiska och gemensamma samtalet att bli mycket fattigare. När marknaden breder ut sig i det offentliga rummet hörs bara den som skriker högst, alla andra röster dränks. Det kallas valfrihet på borgarnas språk, men det är det inte. Det ger bara likriktning.

Ovanpå allt detta ligger de borgerliga skattesänkningarna och skvalpar. Att äga fastigheter och förmögenheter blir billigare, medan din förskola blir sämre när pengapåsen blir mindre. Det blir billigare att köpa en etanolbil, medan kollektivtrafiken i Stockholm blir dyrare. Skatterna sänks med den ena handen, med den andra gör borgarna om samhället till ett varuhus, där livets goda ska köpas av de som har råd. Det kallas också valfrihet på borgarnas språk, men det är det inte. Åtminstone inte för alla.

Och jag ska nämna arbetsmarknaden, där marknadslogiken också gör sig påmind när regeringen tror att människor blir starkare om de lämnas ensamma. Fackföreningarna harförlorat nästan 450.000 medlemmar de senaste åren. Gör det människorna starkare – nej, naturligtvis inte. Tryggheten för dem som är arbetslösa eller sjuka har försvagats, gör det människor starkare – nej, naturligtvis inte det heller. EG-domstolen dömer så att lettiska löner borde gälla även i Sverige, gör det människor starkare – nej, naturligtvis inte. Fler jobb med dåliga villkor och litet inflytande skapas när vissa människor ska städa, diska och klippa frisyren eller häcken hemma hos andra, gör det människor starkare – nej, naturligtvis inte. Långtidsarbetslösheten bland ungdomar ökar, möjligheterna att läsa på komvux eller plugga på universitetet när man är äldre minskar, gör det människor starkare – nej, naturligtvis inte. I arbetarrörelsens allra första första-majtåg gick arbetstagare sida vid sida med de arbetslösa, man sympatiserade med varandra och såg att man hade gemensamma intressen mot kapitalet och företagsägarna. I borgerlighetens Sverige misstänkliggörs de arbetslösa, och man ställer människor med och utan arbete mot varandra. Om arbetslösa och sjuka inte är trygga, då är ingen av oss trygg. Det kallas välfärdspolitik av borgarna, men det är det inte – det är en rädslans politik.

Men vad ska vi då göra, undrar man när man ser konturerna av hur det borgerliga valfrihetssamhället sakta men säkert håller på att ta form. För det spelar ju faktiskt ingen roll att statsminister Reinfeldt, eller någon annan heller för den delen, säger sig företräda det nya arbetarpartiet om man på punkt efter punkt bedriver en politik som ökar ojämlikheten i samhället, mellan människor och mellan män och kvinnor. Vi har en regering som regerar med marknadens logik. Som värnar de privilegierades valfrihet, på bekostnad av allas vår jämlikhet och frihet. Alva Myrdal sade en gång att det inte är värdigt människan att ge upp. Hon hade rätt – det är det inte. Och därför är första maj så viktigt. Det är en dag av firande och av motstånd. Firar gör vi för att den samhällsomstörtande rörelse som krävde allmän rösträtt och 8 timmars arbetsdag för 118 år sedan, under 1900-talet lyckades skapa ett av de mest jämlika och jämställda samhällena i världen. Motstånd gör vi mot den höger som för 100 år sedan var emot både allmän rösträtt och 8 timmars arbetsdag, och som idag bedriver en politik mot jämlikhet, makt och inflytande för alla. När vi socialdemokrater idag demonstrerar gör vi det för att vi tror att det går att skapa ett samhälle lite närmare den eviga drömmen om frihet, jämlikhet och solidaritet. Som ser att samhällets uppgift är att göra människor starka, inte försvaga dem eller lämna dem ensamma. Jag tror att vi är många som vill göra motstånd mot att så mycket av det som var gemensamt, plötsligt har blivit så ensamt.

För om socialdemokratin har en enda uppgift så är det att hjälpa till att göra individerna så starka och oberoende av maktstrukturer att de är fria att forma sina egna liv. Vården ska inte bero på vilka föräldrar du råkade födas med, skolan ska inte bero på din klassbakgrund, arbetet ska inte bero på vilket kön du har och tryggheten inte på inkomst. Dina livsval ska inte bero på vilka val dina föräldrar gjort. Där de borgerliga företrädarna ser valfrihetssamhället som både mål och medel för dem med resurser, ser vi socialdemokrater friheten som mål, det jämlika samhället som medel. Om arbetarrörelsen i sin ungdom krävde inflytande och deltagande i demokratin och livskvalitet för alla, så borde vi kräva samma sak idag och våga lägga konkreta förslag för detta. Därför att livskvaliteten och inflytandet blir alltmer ojämlikt fördelat. Vi måste vara tydliga med att varje gång borgarna privatiserar en skola eller ett sjukhus begränsar de våra möjligheter att gemensamt förändra och förbättra samhället. När maktskillnaderna mellan människor ökar, dräneras demokratin. Det som är gemensamt, det offentliga rummet, kulturen, livets välfärd, måste bli större. I stället för borgarnas samhälle för ensamma rum, måste vi bygga ett samhälle för fler gemensamma rum.

Avslutningsvis vill jag säga några ord om vår internationella politik också, för man kan inte ha lägre ambitioner internationellt än man har i sitt eget land. Och även här skulle George Orwell, som jag citerade inledningsvis, blivit imponerad. Plötsligt börjar borgarna säga att vapenleveranser, militär verksamhet och flyktingmottagande är bistånd. Och så urholkar man den internationella solidariteten. Det är skamligt att använda biståndspolitiken för sitt eget välstånd. I Mellanöstern gäller samma begreppsförvirring. Det är i år 60 år sedan staten Israel bildades, 1948. Jag var och besökte Mellanöstern i höstas och reste runt med både palestinier och israeler som drabbats hårt, men på olika sätt, av ockupationen. Jag såg hur staten Israel, genom de små stegens tyranni, breder ut sig på palestinskt territorium. Man kallar muren för säkerhetsbarriär. Man kallar kroppsvisiteringarna och check-pointsen för effektivitet. Man kallar det försvar som egentligen är angrepp. George Orwell skriver att det är bara när man kallar kriget för fred, som man kan fortsätta kriget. Man måste kalla saker och ting vid dess rätta namn, sade Olof Palme. Det gäller fortfarande. Vi kräver idag samma sak som för 60 år sedan, ett helt, sammanhållet, demokratiskt och fritt Palestina.

Stig Carlsson skriver så här i dikten; De enkla orden:

Vad de enkla orden är svåra
Bröd, frihet, fred
Generat vänder vi dem långsamt i munnen
Stammar dem och smusslar skamset undan dem i större sällskap
Vi räds för dem, som kände vi
deras enorma kraft bränna i tungan.

Ord som förlorat sin sälta, sin mening.
En gång skrevs de nattetid på husväggarna
Medan städerna sov och samvetet vakade
Dagningen tände skriften
Och brände in den i hjärtan
Som aldrig skulle glömma.

Ord behöver hjärtan för att kunna leva
Människan behöver frihet för att kunna leva
Utan fred mognar aldrig kornet till bröd
Människan måste äga de tre:
Brödet, friheten, freden
Därför måste de ständigt skrivas igen
Därför måste de svåra orden återigen bli enkla.

Av oss socialdemokrater krävs därför att vi både i den nationella och internationella politiken vågar kalla saker och ting vid deras rätta namn. Krig är inte fred. Vapenleveranser är inte bistånd. Skattesänkningar är inte rättvisa. Välgörenhet är inte välfärd. Undfallenhet är inte miljöarbete. Ojämlikhet är inte solidariskt. Rädda människor är inte starka. Och valfrihet är inte frihet. Vi har alla, som människor, rätt till livskvalitet och inflytande, till arbete, vila, kultur, välfärd och trygghet, frihet och fred. Det kan ingen, inte ens moderaterna ta ifrån oss. Det är detta som är första maj – en uppvisning i att vi är många med höga ambitioner. Att vi vill ha fler gemensamma, inte ensamma, rum. Det var det samhället arbetarrörelsen drömde om i sin barndom. Det samhället återstår att skapa. Samhället förändras varje dag men våra krav på alla människors rätt till livets goda, de är både eviga och evigt unga.

Tack

Läs även andra bloggares åsikter om Första maj, Schlingmann, visioner, politik, socialdemokrati