Efter tredje vägen? i Tiden

Social demokrati, sade Håkan Juholt och folk visste inte vad de skulle tro. Menade han det? Sade han verkligen ”social demokrati”? Var det en medveten konstpaus mellan orden eller bara ett sluddrande av partinamnet med oklar interpunktion? Framför allt, vad kostar det, hans sociala demokrati? Och vem ska betala kalaset?

Den europeiska socialdemokratin skakar just nu av sig de 90-talsselar som hållit fantasin på plats. ”Ingenstans har den liberala filosofin så uppenbart misslyckats som när det gäller att förstå förändringens problem”, skrev Karl Polanyi redan 1944. Den nyaste versionen av den gamla liberala filosofin har lett oss till finanskris och nynationalism, igen. Plus extremt välstånd och lika extrem ojämlikhet. Vad betyder ”social demokrati” efter dessa social-nyliberala decennier? Orkar socialdemokratin idag ta sig an förändringens problem?

Jag har precis läst klart Tony Blairs självbiografi. Det är en fantastisk bok om en politiker som vill vinna val – och lyckas. Samtidigt väljer vi en partiledare med ”social demokrati” i vokabulären. Maktpolitiskt var tredje vägen länge en framgångssaga rakt igenom. Men idépolitiskt är det svårare att nagla fast den – och problemen med liberaliseringen av den sociala demokratin blir allt mer uppenbara.

Vad var den tredje vägen? Den tredje vägen var ett sätt att locka folk. Den lät lockande eftersom den signalerade förnyelse och pragmatism samtidigt. Det spelade inte så stor roll vilka extrempositionerna i samhället var – tredje vägen blev en mellanposition mellan dogmatiska sidospår och konstlade målkonflikter. Ett samhälle där staten visserligen hade en roll att spela, men där denna ändrade karaktär till att stå i ekonomins tjänst. Kodorden var flexibilisering och globalisering. Stater, människor och företag skulle göras flexibla och globala, inte rigida och nationella. Marknadens roll uppgraderades och staten förlorade legitimitet som tillhandahållare av välfärd och utveckling. Ett nytt semantiskt fält skapades där sådant som ”förnyelse”, ”valfrihet” och ”människan – inte systemen”, blev populärt. Arbetsmarknader, utbildningssystem och bostadsområden blev allt mer segmenterade, men det ursäktades med att det samlade välståndet växte rekordsnabbt.

Problemet för den tredje vägen var att konsensusfanatismen snabbt blev den nya dogmatismen. Intressekonflikterna trängdes undan. Om 80 procent av befolkningen har det materiellt så bra att skillnader mellan dem inte spelar någon stor roll, argumenterade Blair & co, så är det desto viktigare att fokusera på de 15-20 fattigaste procenten i befolkningen, som dels måste få hjälp att överleva, dels hindras att hamna i sådan social deprivation att de utgör ett hot mot resten av befolkningen. Slutsatsen blir att politiken inte behöver blanda sig i marknadskrafterna som rör den bekväma majoriteten – politik är till för de fattiga (och idealisterna). Ett parti som värnar det ”sociala” och ”politiska” är alltså ett parti för underklassen.

Tredje vägens blinda fläck låg dock precis i det som är själva kärnan i den ”sociala demokratin” – insikten om att pengar och ekonomi inte kan skiljas från makt och politik. Att det inte bara är ”konsumtionssidan” av ekonomin som spelar roll för människor, utan också makten som ligger i den ojämlika resursfördelningen, även bland de 80 procent som kan köpa sig en ny tröja när de behöver en. Intressekonflikterna mellan medborgarna-löntagarna-konsumenterna måste regleras i ekonomin, inte vid sidan av den. Som kunder har människor ofta fått det bättre av globaliseringen och flexibiliseringen – mer pengar i plånboken, billigare prylar och en mer lyhörd produktionsprocess. Men för en stor del av löntagarna innebär globalisering och flexibilisering ökad osäkerhet, hårdnad kamp om anständiga villkor och sjunkande löneandelar. Statens förmåga att se till att även de starka tvingas underkasta sig regler – att makt inte ger rätt – försvåras av att staten krymper ihop som ett russin och att kunders och löntagares kortsiktigt motstående intressen ska ”självreglera” sig på marknaden. I allt större utsträckning blir det ”normalinkomsttagarna” som får stå för välfärdsstatens nota när skatter på kapital och vinster bidrar allt mindre till finansieringen. Staterna hjälper banker i kris medan stödet för människor i svåra situationer försämras. I ett sådant läge är det lättast att sänka skatten och låta folk klara sig själva, låtsas att tillväxten i evighet kan vara ett substitut för jämlikhet, låta köpkraft ersätta medborgarmakt och intala sig att demokrati handlar om något annat än ekonomi.

Är tredje vägen död? Efter nyliberalismen kommer gammelliberalismen tillbaka, med klassiskt borgerliga värden som avskildhet, kultur, disciplin, medborgarskapets rättigheter och skyldigheter. Här lägger sig de nya Moderaterna bekvämt till rätta. Men efter tredje vägen? Tja, inom den ekonomiska debatt som nu förs återupptäcks att människans ekonomiska handlingar grundas i hennes sociala förhållanden, och att dessa sociala förhållanden skapar intressemotsättningar. Människan agerar inte för att skydda sitt individuella intresse av att äga, utan för att skydda sin sociala ställning, sina sociala anspråk. Hon sätter värde på materiella ägodelar bara om de bidrar till hennes sociala överlevnad. Det är alltså den sociala tryggheten det kommer an på om man vill få folk att avstå privat konsumtionsutrymme för något annat – ett mer hållbart samhälle till exempel.

Som ”alternativ” politisk linje och idé är tredje vägen, liksom nyliberalismen, åtminstone för en tid, förmodligen död. Den ”sociala demokratin” ligger helt rätt i tiden – just som idé. Problemet är att det politiska handlingsutrymmet redan är fastlåst i institutioner som idag är extremt illa avpassade för att härbärgera den sociala demokrati som Håkan Juholt drömmer om. De makroekonomiska teorierna har kraschat, men inte ens inför den komplicerade kombination av konkreta kriser vi står inför, förändras de praktiska handlingsmöjligheterna speciellt mycket. Svårigheterna att göra politik av konkreta intressemotsättningar, kan visa sig vara större än vi befarat. Tredje vägens och nyliberalismens lösningar visar sig vara vår tids problem. Återstår att se om den fjärde omgångens socialdemokrati verkligen kan göra något reellt av sina nygamla drömmar om en bättre värld.

Krönika i senaste numret av Tiden

”Det finns inget så praktiskt som en god teori”, lär Gunnar Sträng ha sagt. Det är kanske sant, men inte ens den bästa teori är särskilt praktisk om man inte bygger sin praktik på moraliska ställningstaganden. En politisk rörelse, som vill vara just politisk, måste också veta vad den ska tycka.

I förra numret av Tiden skrev David Brolin om liberalismens människosyn, i detta nummer svarar Svante Nycander. Dessa artiklar är intressanta, inte minst för att de pekar på ett hål i den socialdemokratiska debatten. Att vara socialist är i grunden inte en fråga om ekonomisk effektivitet, utan om människosyn. Att vara socialliberal, nyliberal eller social-nyliberal likaså. Att samhället utvecklas i harmoni är ett ekonomistiskt antagande överfört på politiken. Politik handlar om att få samhället att fungera trots att det finns olika åsikter om vad som är bästa teori – men för att ta ställning till de olika teorierna och kunna bedriva politik måste man först ha klart för sig vad man tror är bäst för människan.

I Nina Björks bok ”Fria själar” finns en liknelse som handlar om att liberalismen ser på människan ungefär som om en sockerkaka skulle stå och betrakta ägg, socker och mjöl och undra vad som ”passar just mig”. Vad som egentligen är beroendeförhållanden innan människan blivit människa, antas av liberalerna vara något man kan välja till eller från, för att ”bygga sin identitet”. Människan är inte en individ av födseln, per definition, utan individualism ses som en egenskap som ska erövras – skilt från alla andra. Således är det värsta hotet mot liberalismens fria individ ”massan”, ”det gemensamma”, ”samhället” och ”majoritetsförtrycket”. Sockerkakan antas drunkna i för mycket ägg, socker och mjöl, inte behöva dessa för att över huvud taget finnas till.
Man glömmer lätt hur mycket politik är en fråga om just människosyn. Med liberalismen gick världen från förmodernitet till modernitet, från statustänkande till kontraktstänkande, där all försäljning är fri försäljning, även av den egna kroppen. Liberalismens abstrakta subjekt ingår självständiga och oberoende kontrakt med varandra utifrån en kalkyl om vad som ”lönar” sig. Över- och underordning accepteras eftersom de är resultatet av ”fria” kontrakt, och att sälja sin kropp är inte samma sak som att sälja sig själv. Således kräver liberalerna rätten att fritt uttrycka sig, äga och ingå kontrakt, medan möjligheten att mätta sin mage ses som en konsekvens av att man förmått använda sin kontraktsrätt på bästa sätt – att vara rik eller fattig är ett resultat av den individuella prestationen.

Denna människosyn passar väl på marknaden. Marknaden har ingen moral, där är det logiskt att sälja sig själv och sin vän, pumpa upp all olja, fiska upp all fisk, skicka alla sopor till Egypten och kräva att kinesiska textilarbetare jobbar dygnet runt till slavlön för att svenska kunder vill köpa billiga t-shirtar på H&M, så länge det är en fråga om ”frivilliga” kontrakt mellan individer. Här finns egentligen ingen moral annat än att dessa fria kontrakt ska respekteras, oavsett konsekvenserna. Till detta läggs den nyliberala individualismens credo: du kan om du bara vill! Alla individer, så länge de beter sig som ivriga bävrar, kan minsann bli framgångsrika på marknaden. Därför ägnar sig nyliberalismen så mycket åt karaktärsdanande åtgärder – individerna ska uppfostras till entreprenörer och gilla konkurrensen. Det är mindre viktigt att vi har de materiella förutsättningarna och de relationer som behövs för att lyckas bli hela sockerkakor.

Terry Eagleton skriver att ”den mest effektiva förtryckaren är den som övertalar sina underordnade att älska, åtrå och identifiera sig med hans makt, och varje försök till politisk frigörelse för med sig den svåraste av alla former av frigörelse, att frigöra oss från oss själva”. Socialdemokratins förändrade relation till marknaden är också en förändrad relation till människorna, en förändrad människosyn. Också vi internaliserar människornas individuella prestationsångest i vårt politiska projekt och sprider dimridåer om att ”alla” kan lyckas på marknaden. Men nödvändigheten av att ”bädda in” marknadskrafterna, just för att människor ska få växa, är större idag än någonsin tidigare.

Om man vrider och vänder på dagens samhällsproblem ett tag blir det uppenbart att socialdemokratin har något att tillföra i denna den mest grundläggande av samhällsdebatter: människosyn och moral. Egentligen har socialdemokratin också alltid ett försprång framför mer borgerliga partier eftersom vi intresserar oss även för de strukturer som påverkar individernas möjligheter. Vi förmår peka på dominerande ideologier och institutioner som för högern anses så självklara att de inte bevärdigas uppmärksamhet. Marxismen och feminismen politiserade ekonomin och det privata. Tanken om ”folkhemmet” pekade på att Sverige lämnade många åt ett ganska hårt öde. I bästa fall kan vi med vårt kritiska öga läsa av kapitalismens excesser redan ”innan” de har hänt. Men om också den rörelse som skulle stå för människovärdet (vi fordra tillbaka!) i en kapitalistisk ekonomi, tvivlar på vad moralen är, eller till slut inte verkar bry sig mer om att värna människovärdet än vad nyliberalismen gör, då tar andra rörelser över och hävdar andra typer av moral. Och vi blir reaktiva till samhällsutvecklingen.

Vad socialdemokratin behöver är därför visserligen en god teori om hur samhället utvecklas och vad som skapar stabilitet och långsiktighet. Etablerade institutioner, som PISA-undersökningarna, IMF och OECD, medger nu att isärslagningen av samhället är ineffektiv och att en del välfärd behövs för att stabilisera ekonomin (och göra ekonomierna konkurrenskraftiga). I tysthet sker en förändring bland ekonomer där den Friedmanska normpolitiken ersätts av Keynesianismens mer aktivistiska stabiliseringspolitik. Det ger råg i ryggen att inbäddningen av marknadskrafterna inte ”bara” handlar om ideologi.

Men för att veta vad man ska tycka, och orka politisera finanskapitalismen och marknadiseringen, måste man borra lite djupare i frågan om vad som frigör människor. Jämlikheten och samhällssammanhållningen handlar inte enbart om effektivitet (där riskerar vi dessutom att Björklund och Borg surfar om oss) utan om att det alltid har varit människans strategi att sluta sig samman, ”ge upp sin individualitet” för att kunna förändra någonting till det bättre. För att skapa ett samhälle som är bättre för alla människor räcker inte marknadens amoral. Det är så vi ser på individen – den människa är närmast sig själv som utvecklas i ömsesidighet med andra.

Kriskommissionens rapport klar!

I tisdags presenterade kriskommissionen alltså sin slutrapport. Det har varit ett enormt roligt arbete, hektiskt och knappast enkelt. Här hittar du länk till hela rapporten. Läs och begrunda.

http://www.socialdemokraterna.se/upload/Kriskommissionen/omstartforsocialdemokratin.pdf

Krönika i Skånska Dagbladet

Så här i början av det nya året kan det vara läge att fundera över framtiden. Jesper Meiling, arkitekt och forskare vid KTH, diskuterar i sin lilla bok ”Påståenden om framtiden”, hur vissa specifika platser är förknippade just med framtiden. Dessa platser antas ruva på särskilda resurser som kommer att vara viktiga för att definiera framtiden, och det gäller för den framtidsinriktade att koncentrera letandet efter framtidens möjligheter till dessa avgränsade platser.

Ofta bygger de på motsatspar: det finns platser där framtiden uppstår och det finns platser som lämnas därhän av framtiden. Den franske sociologen Alain Tourraine har beskrivit det ”post-industriella” samhället på ett mycket bokstavligt sätt: det uppstår när industriföretagen och fabrikerna inte längre fyller funktionen som bärare av framtiden. I stället flyttar de sociala konflikterna in i de nya produktionssfärerna information, utbildning och konsumtion. Och framtiden uppstår därför på de platser där dessa sfärer dominerar.

Inom politiken jagar de flesta partier ”storstadsväljarna”, förförda av bilden av storstaden som den plats där framtiden uppstår först. ”Medelklassen” snarare än arbetarklassen bär idag framtiden i sina handväskor och portföljer. Både media och politiker beskriver ofta landsbygden som bensinberoende, vargjaktsälskande, flyttovillig och arbetslös. Den EU-kritiske är bakåtsträvande, den Euro-kritiske har inte förstått framtidens behov av elitkonsensus kring det basala. Universiteten utgör framtidsplatsen par exellence, därför vill alla politiker förknippas med högre utbildning och forskning, snarare än sjukförsäkring och aktiv arbetsmarknadspolitik. Framtiden är kreativ och rörlig, uppstår på kreativa och rörliga platser (marknader) och de människor som är icke-kreativa och icke-rörliga göre sig därför icke besvär.

Denna framtidsfetischism är obehaglig, främst för att den är så utslagsgivande för vilka som får vara ”inne” (i innanförskapet) och ”ute” (i utanförskapet), men också för att det innebär att allt för få anstränger sig att fundera över alternativa framtidsscenarier, på alternativa platser. Vilken framtid formas utanför innerstäderna, bortom ränte- och spekulationsfokus? Tänk om Eurokrisen innebär att länder drar sig ur samarbetet, hur ser framtiden för de europeiska länderna ut då? Nära femtio procent av alla i en årskull studerar på universitetet, vad händer på de platser där den andra hälften befinner sig? Med klimatkrisen blir framtiden kanske mest hanterlig där det finns gott om odlingsbar mark.

Jag tänker inte göra några utsagor om framtiden, jag konstaterar bara att det offentliga politiska samtalet (i den mån det över huvud taget befattar sig med framtiden) är olidligt fokuserat på framtiden för vissa specifika grupper, på vissa specifika platser i vårt land. En önskan, eftersom framtiden sällan finns för alla att hitta på en och samma plats och för att det politisk-ekonomiska året som kommer ska bli bättre än året som gått: bredda perspektiven!

Artikeln ligger på: http://www.skanskan.se/article/20110103/OPINION/701039886/1064/OPINION/*/vi-och-dom-tankande-i-politiken

Kortis med uppmaning till idédebatt i förra veckans nummer av AiP

Den katastrofala valförlusten är, i ett europeiskt perspektiv, inget unikt för svensk socialdemokrati. Inte heller insikten om att krisen är djup, politiskt och idémässigt snarare än strategiskt. Just i detta faktum, att vi inte hymlar med vårt akut svåra läge, finns faktiskt en chans till den öppna och kritiska ideologiska debatt som socialdemokratin i hela västvärlden är i sådant trängande behov av, men få andra partier hittills verkligen klarat av.

Ändå verkar det reella intresset, hos många av våra ledande partiföreträdare i bred bemärkelse, för att delta i den politiska och ideologiska framtidsdiskussionen vara ganska svalt.Få är de höga partiföreträdare som efter valet försökt sig på att resonera kring valförlusten på ett mer strukturellt och idémässigt plan. Oförmågan bland socialdemokrater att artikulera socialdemokratins idéer, värderingar och mål på ett modernt sätt var en av de viktigaste orsakerna till valförlusten.
När väljarna tittade på S och frågade vart Sverige är på väg och hur vi vill påverka samhällsutvecklingen, möttes de av enskilda utspel, ”satsningar”, teknokratiska räkneövningar och kremlologiska finter av typen ”vem ska regera med vem”? Inget helhetsperspektiv, ingen berättelse om Framtiden.

Idédebatt är inget hokus pokus. Men det kräver en del möda. Och det kräver att man inte är rädd för de konflikter som flyter upp när man vänder på de tyngsta stenarna.Uppslag saknas inte: hur bygger vi ihop samhället underifrån när allt fler människor slås ut både från arbetsmarknad och utbildningssystem? Hur skapar vi ett engagemang för att gemensamt lösa både de nya vardagsproblemen (stress, dålig kvalitet i välfärden, rotlöshet och privatiserade risker) och de stora samhällsproblemen (utarmning av naturresurser, demografiska förändringar, urbanisering och ökad internationell migration)? Kort och gott, hur kombinerar vi varje människas önskan om självförverkligande med byggandet av ett bättre och mer hållbart samhälle för alla, i dag?

S var en gång centrum för den samhällskritiska och framtidsskapande debatten. Sakta men säkert avlägsnar sig nu en politiskt allt mer instängd socialdemokrati från de verkligt avgörande framtida maktfrågorna. Vårt parti lider både av en historielöshet och brist på framtidsuppfattning, i grunden en bristande analys av hur vårt samhälle ser ut i finanskapitalismens och globaliseringens tid. Just därför är det förvånande att inte fler av dem som vill ingå i ledningen för en framtida socialdemokrati, tar detta tillfälle i akt att ägna sig åt att reflektera och resonera om valet på ett djupare plan än det till intet förpliktigande konstaterandet att ”vi har misslyckats”. För att talet om behovet av att ”diskutera politik och inte bara person” ska bli något annat än en besvärjelse, hoppas jag att fler företrädare snart tar chansen.

Kriskommissionen i Expressen igår

Det sägs att kaos är granne med gud. Efter att Mona Sahlin har gett besked om att hon inte ställer upp till omval som partiledare för socialdemokraterna och att valberedningen nu ska pröva alla platser i partistyrelsen, rider ett kavalleri av politiska och personorienterade käpphästar gatlopp genom vårt parti. Inom kriskommissionen har vi uppdraget att inför partikongressen, oavsett vid vilken tidpunkt den hålls, analysera det politiska och organisatoriska läget, söka förklaringar till det dåliga valresultatet och de senaste årens kräftgång, samt att peka på möjliga vägar framåt för en mer framgångsrik socialdemokrati. Det säger sig självt att en heltäckande analys av samhället och dess läge inte låter sig göras på den korta tiden, men vi kommer ändå att försöka peka ut några områden som vi anser vara av särskild vikt i den socialdemokratiska framtidsdebatten.

Blickar vi tillbaka på den gångna mandatperioden är det tydligt att vårt parti mer gick till val på en kritik av regeringens politik än en egen utarbetad politisk linje. Bilden av Socialdemokraterna som ett parti som kanske "värnar de svaga" men inte har svaren på frågor om jobbtillväxt och hur vi bygger en stark och hållbar framtida välfärd, satte sig. Vi ser dock en betydande risk för att partiet nu slungas in i en alltför omfattande omprövningsperiod, där den offensiva och konstruktiva oppositionspolitiken kommer av sig och vi alltför länge saknar ledning med tydligt politiskt självförtroende och mandat - något som varken gynnar socialdemokratin eller samhällets utveckling.

Därför vill vi vara tydliga. Vi tror inte på utropen om att hela politiken måste förändras, att vi måste vända på varje sten, att socialdemokratin måste börja om från noll för att hitta smarta och solidariska lösningar på samtidens problem. Utmaningen är i stället att utveckla den politik som vi har, den politik som har mejslats fram under många både framgångsrika och mindre framgångsrika år och som en tredjedel av svenska folket faktiskt gav sitt stöd i valet i september.Utmaningen är också att identifiera de centrala samhällsproblemen, inte fastna i en period av inåtvänd självreflektion kring socialdemokratins problem.

I detta arbete behöver vi inte uppfinna hjulet. Det finns en bred forskning och debatt, både i Sverige och internationellt, om samhällets läge, välfärdsförändringarna, arbetslivets nya utslagnings- och belöningsmekanismer och ekonomins utveckling. Det är också tydligt att en del av slutsatserna i valanalysen från 2006, exempelvis gällande villkoren på den nya arbetsmarknaden och socialdemokratins oförmåga att aktivt formulera en politik för arbete åt alla, dessvärre negligerats under valrörelsen men skulle kunna utgöra en god grund för en framtidsdebatt om de nya, bättre jobben.

Det är alltså varken frälsare eller mirakel som socialdemokratin behöver för att komma tillbaka som en relevant politisk kraft för "det goda samhället", utan envishet, intresse, engagemang och lyhördhet. Eftervalsdebatten ska inte heller ledas, eller administreras, av oss eller någon annan - eftervalsdebatten pågår bäst där den råkar blossa upp, hett och livligt på många håll. Den 3 december lämnar vi en preliminär valanalys av väljarströmmarna, till partistyrelsen. Den 15 februari kommer vi att lämna en bredare analys, där omvärlds- och valanalys ingår tillsammans med en diskussion om organisation och hur vi kan stärka förutsättningarna för en levande politisk debatt framöver i partiet.Dessutom kommer vi att fokusera på några av de områden som betyder mest i människors liv, där stora förändringar skett under de senaste decennierna och där socialdemokratin inte riktigt förmått binda samman idéer och praktisk politik på ett bra sätt.Dessa områden är arbetsmarknadspolitiken, skatte- och välfärdspolitiken (särskilt utbildningspolitiken) och den ekonomiska politiken. Snarare än en debatt om socialdemokratin så som vi uppfattas i olika samhällsgrupper, hoppas vi på en levande debatt om samhället sådant det är. Där börjar framtidens socialdemokrati.


ANNA JOHANSSON
ARDALAN SHEKARABI
KAJSA BORGNÄS
MORGAN JOHANSSON
JOHAN PERSSON
Undertecknarna är ledamöter i Socialdemokraternas kriskommission

Läs artikeln på: http://www.expressen.se/debatt/1.2214809/anna-johansson-och-socialdemokraternas-kriskommission-grubblerierna-far-inte-knacka-oss

Vad är viktigast i den nyaste förnyelsen - krönika i Tiden

Varför handlade valrörelsen om skatter?
För att Moderaterna ville prata om skatter och de var starkare än vi.
För att människor som lever belånade till tänderna bryr sig om skattesänkningar eftersom de inte har någon möjlighet att påverka räntan.
För att i konsumtionssamhället är det en del av konsumtionskulturen att själv belöna och bestraffa välfärdsverksamheter man gillar eller ogillar – därav fascinationen för tjocka plånböcker och tunna statsbidrag.
För att skattepolitiken är det stora politikområde där skillnaderna är som mest tydliga mellan höger och vänster idag. Högern vill sänka skatterna och vänstern vill inte sänka dem – lätt som en plätt. I frågor om välfärdens organisering, piskor och morötter på arbetsmarknaden, avdrag, egenavgifter eller miljardsatsningar hit och dit är skillnaderna mer subtila – där samsas privata-publika partnerskap och rätt-och-plikt-medborgarskap med glasklara ställningstaganden av typen ”vård efter behov” i ett hos socialdemokratin ideologiskt outrett misch-masch. I denna allt mer, i de principiella frågorna, oöverskådliga sammanblandning av marknad och demokrati (vi säger en sak och gör en annan) ställer gärna högern upp förenklade alternativ av typen ”ska vi betala mer eller mindre själva”? Här finns ett tydligt ”mer” (M) och ett mer tvekande ”tja” (S) – en konflikt som visat sig vara lagom begriplig just i valtider.

Inför valet 1932 gav Wigforss ut sin berömdra lilla skrift ”Har vi råd att arbeta”. I en tid när få gick vidare efter sjuårig folkskola mötte socialdemokratin väljarna med en pedagogisk pamflett som övertygade om arbetslöshetens onödighet. Är arbete en lyx för några få utvalda, frågade han sig. Är det verkligen, som högern säger, ansvarsfullt att spara pengar i ladorna när hundratusentals människor inte får möjlighet att arbeta för sin egen försörjning? Är den verkligen improduktiv, all den verksamhet som marknaden inte anser att man till marknadspris kan producera och sälja? Denna skrift är, förutom att den nog inte skulle passera kommunikationsavdelningarnas nålsögon, lika relevant än idag. Konjunkturinstitutet beräknade nyligen att arbetslösheten de närmsta åren ligger runt 8 procent. Det säger väl allt om vårt isärslagna samhälle – var tionde person är överflödig i vår ekonomi. Det går bra för Sverige.

I en annan skrift,”Why socialism?” från 1949, skriver Albert Einstein att ekonomi inte är som astronomi, det finns inga ”upptäckbara” och för evigt sanna lagar som ekonomerna gör bäst i att hålla i handen. Einstein tog för övrigt, på ålderns höst, avstånd från den mycket effektiva bomb för mänsklighetens utplåning han var arkitekten bakom. För en tid sedan gick Alfred Rappaport ut och sade sig ta avstånd från systemet med ”shareholder value” i företagen, mannen som namngav och gav sammanhang åt det system som gör att företagens börsvärde rusar i höjden så fort anställda sägs upp, har nu alltså ångrat sin enögdhet och uppmanar världens samhällsekonomer att tänka bortom hans destruktiva logik. Vi ser stora mäns sanningar falla samman omkring oss. Bankdirektörer ångrar sin ansvarslösa utlåning. Spekulantmiljardärer uppmanar till reglering av finanskapitalismen. Nationalekonomer ifrågasätter både den enda och den tredje vägens politik. Plötsligt är socialdemokratins historiska kritik av den huvudlösa marknaden på var mans läppar, finanskapitalismens Berlinmur har fallit. Men när socialdemokratin likt Orfeus vänder sig mot sin gamla följeslagare på väg upp ur underjordens mörker, upptäcker vi till vår fasa att hon försvinner i en annans famn.

Jag tror att alla människor har en liten del av hjärtat som bekänner sig till socialdemokratin. Det är den delen som önskar att världen vore mer rättvis, att ingen lämnades på gatan åt sitt öde, att alla människor fick möjlighet att känna stoltheten i att göra rätt för sig. Varje människa vill kunna se andra i ögonen på en jämlik nivå, och de allra flesta, även Thatcher till slut, inser nog att individen och samhället behöver varandra för att växa. Det är att individen stympas som är kapitalismens största illdåd. Att människan bryts ned i delar, produktiva eller improduktiva, och belönas efter hur väl hon förmår dela sig itu.
Plånboksväljaren, denna 1990-talets inhumana uppfinning, är antingen pensionär, studerande, villaägare eller skattebetalare. Hon är antingen sjuk, frisk, invandrad, svensk, rik eller intellektuellt obegåvad. Hon har ett behov i taget och äter sin mat ensam på fina restauranger. Plånboksväljaren arbetar för att överleva, njuter gör hon i tv-soffan i sällskap av Kungarna av Tylösand. Hon ser välfärdssamhället som en IKEA-katalog (skruva ihop valfritt sängbord, billigast i hela världen), och tycker att Iphone är frihet men fackligt engagemang byråkrati. Hon är mäktig i konsumtionssamhället och maktlös i produktionen. Hon är medelklass utan solidariska intressen eller överklass som lämnat underklassen sjunkandes mot botten. Hon är antingen det ena eller andra, aldrig hel och hållen, hon är enkel att förstå och det enda sätt dagens politiker vågar närma sig henne på är genom att säga ”du får ytterligare några ödsliga kronor att skramla med i plånboken om du lägger din värdefulla röst på mig”.

Så har maktfrågorna i samhället blivit en fråga om parlamentarisk makt där några av oss ”inte kan vänta” – på vadå? Vi kan göra en superlång lista på saker som måste förändras men det är Moderaterna, denna grånade stofil, som får mandatet att förändra (eller förvalta eller vad det nu kallades, det att bestämma hur det skulle bli). Men visst är det logiskt att medborgaren blir plånboksväljare i marknadssamhället - när allt kan och måste köpas för pengar, blir pengar naturligtvis viktigare i var mans liv.

Det känns lite tomt. Inte främst efter valförlusten, utan i förlusten av en lustfylld rörelse för social demokrati. Inget begrepp har varit så populärt de senaste decennierna som ”förnyelse”. Förnyelsen har tagit oss kors och tvärs över det politiska spektrat. Inget har varit heligt, bara det varit nytt. Nu hoppas vi att ytterligare förnyelse ska ta oss ur vår förvirrade rotlöshet. Men i chocken över att makten fortfarande fattas oss finns kanske ändå en önskan om att gå till botten med problemen. De saknas inte, vi ser dem överallt – detta är inte bara socialdemokratins kris, utan de multipla krisernas tid, för medborgarna och för demokratin. Det viktigaste i den nyaste förnyelsen är inte att det är nytt, utan att det är sant - att vi orkar säga vad vi menar och vågar göra som vi säger.

Swedish Social Democracy Is In Need Of A New Narrative - artikel i Social Europe Journal

Social democracy in Sweden (and elsewhere?) is in acute need of a new narrative. After the great socio-political transformations of first the ‘folkhem’ (the People´s home) in the 1920s and 30s, followed by the ‘great society’ of the 1950s, 60s and 70s, the former shapers of a politically, socially and economically more democratic reality have crouched under the weight of the market. At best, attempts at restoring and preserving, not developing, an ever-more hollowed-out welfare-system have become the norm, and all too often the lack of language and conceptualization of developments in the new capitalism have prevented social democrats from formulating a progressive, and credible, road ahead.

It might sound intuitive, but I think the reason that social democracy managed to become a political dimension on its own – not left, not right, not middle – was based on its generous offer of better lives for everyone. Its unorthodox approach to existing ideologies as well as to practical solutions made it surprisingly vivacious, alert and responsive to changes in its surroundings. Despite its impressive size, it did not stand still. As long as ‘utopia’ was not reached, there was still a ‘utopia’ to strive for, without managerial prejudices. For neo-liberalism, utopia meant that individuals would have an instant access to and responsibility on the market. Instead of pursuing a stable and steady development path leading to better lives for everyone, we got an increasingly unstable, but alluring, potentiality of great success for a few. Hence, people of today lead their lives holding their breaths. And social democracy has become less able to react constructively to transformations within society.

The financial crisis has proven many things wrong. One of them is that the ‘middle classes’ do not support a general welfare system. It is clear, however, that when right-wing governments in Europe (as the British government recently) now want to save the money they have spent on bank bail-outs and bad management, they do not propose cuts in those parts of the welfare-system which are general (like the NHS or public transport). Instead, it is the selective and income-related programmes of public support, from which the middle classes gain little, which received the biggest blow in the process of ‘restoring state finances’. This is a strong case for the general welfare-model rather than a more selective one (as it will always be easier to cut public spending on the poor). However, this universal socio-political project, in my eyes, depends on two things: good material conditions and ideological conviction among policy makers.

With regard to the first, the financial crisis has also shown how extremely unequal the distribution of real risks is within our societies. In Sweden, the middle classes, in many cases even benefited from the crisis (lower taxes, low rents), while the lower layers of society were hit hard both by the financial crack down as well as by the austerity of post-crisis financial and monetary regimes. They lose their jobs, they lose their pensions, they have to pay more ‘themselves’ for the sake of surviving. People in our societies are indeed living in separate worlds, not only regarding welfare-systems but also as workers. In Sweden six to eight percent of the workforce is now thrown into what is called ‘structural unemployment’ (i.e. such long-term unemployment that is never coming to an end), and this group is constituted by people who already before the crisis had the lowest productivity. And, what is more worrying, when nearly one tenth of the workforce is structurally unemployed, and unemployment is increasingly seen as an individual problem rather than a common one, the support for the generality of welfare-systems will in the long run decay.

The historical success of social democracy rested in the way it managed to bind lower and middle-classes together, while at the same time securing stable growth in prosperity (with the potential of being evenly distributed). To be able to ‘put yourself in another person’s shoes’ is a prerequisite for solidarity with that person – the relative equality in itself generated the broad support for a general welfare-model.

One important tendency, inherent in our fragmented societies of today, is now separating the lower and middle classes: the ever faster structural transformations of economies are putting increasingly greater pressure on the people in the labour market. Many people manage to adopt to this ever-changing economy, but as the costs of bringing everyone along on this fast-lane train rise, the increased risk of becoming a part of the structurally unemployed statistics rise specifically in the groups with the lowest productivity, not in the middle-classes. The problem for social democracy (in Sweden?) is that its major strategy to combat low-pay-jobs was to support the structural transformation, not combat it, by increasing labour productivity. When a growing number of people are left out of the productivity-chase, and as this transformation intensifies the separation of the workforce, the material conditions for a broad support for a general policy on ‘full employment’ and social insurances (as this seen increasingly as something that only particular groups are benefiting from) are deteriorating. Inherent in the way social democracy successfully adopted to capitalism’s rules and regulations also lies a potential seed for a development of the welfare state that increasingly moves away from the principle of solidarity.

The ideological conviction among social democrats of the essentiality of universalism and generality in policy for redistributing the wellbeing, and therefore the recognition of the necessity to critically respond to capitalism’s whims, is back, which is nice. But while we were hesitating, the material conditions dramatically changed. The winners of globalisation ask themselves why they should pay for those who lost, and the left’s cries for solidarity among lower and middle classes, go unheard. However, ‘increasingly difficult’ does not mean ‘impossible’, and the intensifying insecurity resulting from the uncertainty concerning what the future will bring might awaken the middle classes before social and ecological destruction has gone too far. But it is late in the day and it is not easy. Knowledge-based capitalism together with the still-going-strong financial capitalism provides, if not something worse, a more difficult environment for universal and solidarity-based welfare models. Thus, it is important, but difficult, to be a social democrat today.

http://www.social-europe.eu/2010/11/swedish-social-democracy-is-in-need-of-a-new-narrative/?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+goodsociety+%28Social+Europe+Journal+%C2%BB+Good+Society+Debate%29

I Skånska Dagbladet

I otaliga debatter, intervjuer och reportage har företrädare för sju av riksdagspartierna bedyrat att de delar något som det åttonde saknar – en värdig människosyn. Det föranleder de sjus företrädare att inte ta det åttondes i hand, inte sminkas i samma loge och helst inte dela bänkduo i riksdagens plenisal. Genom symboliska ställningstaganden pekas en avgrundsdjup skillnad ut - väljarna ska förstå att någonting smutsigt nu trängt sig in i politikens hittills rena väsen.

Den rasistiska politik som Sverigedemokraterna står för är inhuman, orimlig. Men det är, i ärlighetens namn, också högerns arbets- och utförsäkringslinje. Det var inte ett statsråd från (SD) som lät den stockholmska polisen ”skicka hem” romer som tiggde i tunnelbanan. Det var ingen migrationsminister från (SD) som krävde försörjningsansvar för dem som vill kunna förenas med anhöriga i sitt nya hemland. Det var inte en statsminister från (SD) som höll tyst när deporteringarna av romer upprörde franska människorättsivrare – de var alla moderata statsråd som ansvarade för denna politik. Sverigedemokraterna är ett obehagligt högerextremt parti, javisst. Men deras utgångspunkt om att ”somliga när och andra tär” skiljer sig endast gradvis från övriga högerns ideologi. Steget från att slänga ut kostsamma cancersjuka ur sjukförsäkringen till att slänga ut kostsamma invandrare ur landet är inte gigantiskt. Normaliseringen av Sverigedemokraternas åsikter sker parallellt med normaliseringen av Moderaternas åsikter. Att ”anpassa sig” eller stå sitt kast är inget främmande krav vare sig för Sarkozy, Åkesson eller Reinfeldt, om än på lite olika nivå.

Jimmie Åkesson har upprepade gånger hävdat, som svar på påståendet att han leder ett rasistiskt parti med nazistiska rötter, att partiet har förändrats. Ingen vill tro honom. Men Sverigedemokraternas förändring är inte märkligare än de nya Moderaternas. Om människor litar på Moderaternas omsvängning i välfärds- och arbetsfrågor (de vill bara ha lite rakare puckar mellan ansträngning och välfärd), varför inte lita på att Sverigedemokraterna förmått göra samma sak (de vill bara ha lite rakare puckar mellan anpassning och välfärd)?

Som filosofen Slavoj Zizek påpekat domineras den europeiska politiken idag av ett centerliberalt, välfärdskapitalistiskt parti parallellt med ett allt större främlingsfientligt parti. (SD):s intåg i vår svenska politiska vardag ligger i denna linje. Att framhärda i att (SD) är ”odemokratiskt” och ”inte ett parti som alla andra” tror jag dock döljer mer än det avslöjar. ”Annorlundaskapet” lockar väljare som tröttnat på den etablerade partigröten, och den enighet som målas upp mellan de övriga partierna gällande politikens spelregler och innebörden i ordet demokrati, är inte sann. Detta ”ställningstagande” mot (SD) hjälper främst allianspartierna att distansera sig från sin egen ytterflank, och vi socialdemokrater missar chansen att synliggöra hur den moderata människosynen ju faktiskt i grunden också skiljer sig från vår.

http://www.skanskan.se/apps/pbcs.dll/article?AID=/20101011/OPINION/710119806/0/MALMO/*/sd-gor-som-nya-moderaterna

Artiklar om valförlusten

I LO-tidningen

Moderaternas nyckelbegrepp i årets valrörelse var två: dels ”det enda arbetarpartiet”, dels ”samhällsansvar”. Det är, trots att ingen låtsas om det, skandal att det gick hem. Varje socialdemokratisk valanalys borde börja i att försöka förstå hur detta kunde ske.

För det första: vad betyder det att vara ett arbetar(e)parti i dag? I den egentliga betydelsen av arbetareparti ligger uppdraget att vara ett parti för människan, men där utgångspunkten finns i den existentiellt viktiga positionen som arbetstagare. Arbetstagare är den som arbetar för att få livet att gå ihop (vilket gäller de allra flesta) och där arbetet (eller försöken att få arbete) i stor utsträckning bestämmer människans övriga levnadsomständigheter (vilket också gäller de allra flesta). Det handlar alltså om att se människan som människa, även i, och genom, de viktiga delar av livet som bestäms av hennes plats på arbetsmarknaden.

Detta har varit självklart för arbetarrörelsen. Kampen för goda arbeten, full sysselsättning, rättvisa löner, trygghet på jobbet, rätt till sjukersättning, utbildning och bostad följde av att människan lade ned så mycket av sig själv i sitt arbete att hon faktiskt kunde förvänta sig att få stöd både i och omkring arbetet. Men då det inte låg i kapitalets intresse att se människan som människa utan enbart som så kortsiktigt billig arbetskraft som möjligt, skulle samhället i stället göra det.

Det var därför också ett samhällsansvar att hjälpa de människor som inte hade något arbete – den marknadsekonomi som värderar arbetet så högt tenderar att behandla de mindre lyckligt lottade rätt illa. Att vara ett arbetareparti betyder alltså att se hela människan hela tiden, och hjälpa henne att få vara människa både på och utanför arbetsmarknaden.

Moderaternas försök att framställa sig som det nya (eller enda) arbetarpartiet är naturligtvis djupt ohederligt, men när de säger att det är ett parti ”för dem som arbetar”, inte för det goda arbetet, för full sysselsättning, för rätten till arbete eller något ditåt, utan just ”för dem som arbetar”, så är de rakt igenom ärliga. Socialdemokraterna misslyckades i valet med att förklara hur ett samhällsprojekt för ”dem som arbetar” i grunden skiljer sig från ett samhällsprojekt för ”full sysselsättning” eller ”det goda samhället” (folkhemmet).Moderaterna fick det att låta som om de trodde på människor, medan de i själva verket bara tror på somliga av dem, och dessutom bara i en mycket avgränsad roll.

För det andra: även om socialdemokrater och moderater visserligen ofta har förenats i en ambition om ”ordning och reda” på arbetsmarknaden och i samhället i stort, betonar högern disciplin där vänstern värnar tilliten.Moderaternas självbild som nytt ”samhällsbärande parti” som ser till ”hela samhället” bygger på övertygelsen om att politikernas ansvar främst ligger i att disciplinera dem som inte arbetar (genom lägre löner och försäkringar, och genom att prata om drivkrafter i stället för behov i välfärden o s v), och i övrigt lämna de disciplinerade skattebetalarna åt sig själva. Självkontroll och ansträngning ska ”löna sig” – bidrar man med mindre får man också mindre tillbaka.

Högerns företrädare vänder sig till den i egna ögon högst omnipotente skattebetalaren och säger: ”du är vuxen, jag är vuxen, varför skulle mitt omdöme vara giltigare än ditt?”, alternativt ”du är vuxen, jag är vuxen, det finns de som inte är vuxna, dem ska jag ta hand om åt dig”.Så kan Moderaterna vara ett samhällsbärande parti endast i en krympande välfärdsstat – skulle de plötsligt vilja satsa mer pengar på goda jobb åt alla eller bättre livskvalitet även åt dem som inte hittar jobb, vore den moderata arbetslinjen bruten. Detta är ”de raka puckarnas politik” för ett samhälle där sårbarheten hos människan tänks bort.

Det är svårare att vara socialdemokrat, just därför att det sociala välfärdssamhället betonar tillit framför disciplin. Tillit till andra människor, även när de befinner sig i en annan situation än man själv, tillit till system, byråkrati, folkrörelser, tillit till dem som ”tar hand om våra skattepengar”, tillit till de framröstade företrädarnas förmåga att rätt förstå sin samtid.Tillit också till de hånade ”bidragstagarna” – samhället med gediget omfördelande system kräver de ömsesidigt solidariska medborgarnas tillit till varandra.Högerpolitiker kan vem som helst bli. Det räcker med att svänga sig med luddiga begrepp som ”eget ansvar”,”valfrihet” och ”skära ned på byråkratin”, samt att bespotta den ekonomiska politik som på allvar syftar till full sysselsättning.När socialdemokrater försöker prata om det ansvarsfulla i att skapa förutsättningar för ökad tillit mellan medborgare av olika styrka, viftas detta bort som drömmerier eller klåfingrighet.”Trygga människor vågar” stod det på Socialdemokraternas affischer för några valrörelser sedan. ”Trygga människor stänger dörren om sig” står det på Moderaternas i nästa val.

Moderaterna är i dag ett annat parti än det var tidigare. Men socialdemokratin är också ett annat parti än det tidigare var. Samhället förändras, men värderingar består.När jag tänker på vad som hände i detta val skräms jag över att vi inte orkat hålla i vare sig begreppen eller verkligheten bättre.Det kräver en del politiskt arbete, men i nästa valrörelse hoppas jag att vi kan säga, om Moderaterna återigen låtsas vara något de i själva verket inte är: ”Herrar Reinfeldt, Borg och Bildt (din gamle räv), ni verkar grundligt ha missförstått poängen”.

http://lotidningen.se/2010/10/06/nya-arbetarpartiet-ser-bara-duglig-arbetskraft/



I Expressen

Socialdemokratin lyckades varken mobilisera den nya underklassen eller "den radikala ungdomen". Allt färre LO- medlemmar litade på våra löften. Den välutbildade storstadsmedelklassen såg oss som ett parti för "mindre lyckligt lottade". Var ska en djupare socialdemokratisk valanalys börja? Kanske i att förstå valets verkliga vinnare - Moderaterna och Sverigedemokraterna.

De nya Moderaternas genialitet ligger i den konsekventa berättelsen om "arbetslinjen". Där återupprättas arbetets värde - "det ska löna sig att arbeta", och arbetsetiken - "det är bättre att ha ett lågbetalt jobb än inget jobb alls". När alla jobbar så mycket de kan löses också problemet med hur "välfärdens kärna" ska finansieras, enligt logiken. Med en separering av arbetskraften i "de som jobbar med huvudet" och ska ha bättre utbildning och de som "jobbar med händerna" och bör ta låglönejobb besvaras dessutom frågan om hur Sverige ska klara sig i den globala konkurrensen. Det är, dessvärre, ett parti med en sammanhängande berättelse om Sverige.

Socialdemokratins historiska framgång har bottnat i alliansen mellan arbetarklass och medelklass i ett gemensamt trygghetsprojekt. De arbetslösa sågs som en "industriell reservarmé", vilkas tryck på lönerna också drabbade de med jobb. De arbetslösa och löntagarna kunde därför enas om att bygga och behålla välfärden intakt. "Vem som helst" kunde ju bli arbetslös eller bytas ut.
Detta förhållande har förändrats i grunden. På arbetsmarknaden växer klyftan mellan "insiders" och "outsiders", i välfärden slås kilar in mellan samma grupper. När kraven i arbetslivet ökar, växer avståndet mellan dem som har jobb, utbildning och fackligt medlemskap och dem utanför. När de arbetslösa i praktiken inte längre utgör en reell reservarmé och hot mot de anställdas intressen kollapsar solidariteten mellan denna nya underklass och löntagarna.

Detta hänger ihop med finanskapitalismens utveckling. Staten och kapitalet satt verkligen i samma båt när även kapitalet hade ett intresse av en välmående nationell reservarmé och gärna betalade för att hålla den i beredskap för aktiv tjänst i produktionen. I dag kräver kapitalet snarare dels en högproduktiv elit för de kvalificerade jobben, dels en billig underklass för de enklare jobben. En expansiv välfärdspolitik ter sig därför onödigt hjärtnupet, inte en samhällsekonomisk nödvändighet.

Sverigedemokraternas succé ligger delvis också i linje med detta. En nedmontering av välfärdssamhället "kopplar loss" den sämst lottade delen av befolkningen och försätter den i ett arbetsmarknads- och välfärdsmässigt limbo av otrygghet. Välfärden knyts allt mer till arbetslivet enligt devisen "av var och en efter förmåga, åt var och en efter förmåga". Högerextremismen och välfärdsnationalismen är den framväxande underklassens svar på nationalstatens oförmåga att i dag se till hela befolkningen. Vad ska dessa globaliseringens förlorare göra? Bilda egna trygghetspartier, förstås. Verklighetens folk slår tillbaka mot eliten.

I skottgluggen för den nya underklassens villkor står socialdemokratin. Moderaterna kräver anpasslighet av de fattiga, skär av dem från sitt välståndsprojekt och lockar medelklassen in i sympati med en globalt rörlig elit. Socialdemokratin vädjar till medelklassens ryggrad och förmåga att "se sig själv i andra", men är samtidigt rädd att skrämma rörliga väljare med alltför ambitiös omfördelningspolitik.
Ansvaret att fånga upp både Sverigedemokraternas missnöjda och de nya Moderaternas mer nöjda väljare, liksom de radikalare storstadsväljarna, vilar tungt på socialdemokratin. Om lösningen finns inom vårt eget parti eller ett djupare rödgrönt samarbete får framtiden utvisa - att "ligga i takt med sin tid" är ingen spelteoretisk eller retorisk övning, utan dessvärre just så komplicerat som det låter.

http://www.expressen.se/debatt/1.2148741/kajsa-borgnas-verklighetens-folk-lamnades-i-sticket


I Dagens Arena

Om det är något Socialdemokraterna har vunnit efter söndagens val är det tid. Och för att på djupet förstå det nya, katastrofala läget behöver vi, just, tid.

Det finns säkerligen ett antal delförklaringar till vad som har hänt. (Borgerliga) medier har stor betydelse både för bilden av socialdemokratin och socialdemokratins självbild. Att Socialdemokraterna tar efter Moderaternas (från näringslivet hämtade) kampanjmetoder med riskkalkyler, resultatmätning, direktörsstyrning och målgruppsinriktade utspel samtidigt som man försöker ha kvar ett ben i myllan, känns ibland splittrat. Somliga skyller valförlusten på samarbetet med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, men det faktum att dessa partier ansågs ha en så tung roll beror inte på Vänsterns eller Miljöpartiets styrka, utan på Socialdemokraternas egen svaghet.

Den avgörande analysen av människors underkännande av det gamla arbetarepartiet måste i stället börja här: Att Moderaterna har lyckats med det magnifika konststycket att på kort tid så dramatiskt förändra bilden av sig själva från att vara de burgna särintressenas parti till det samhällsbärande parti som för folkhemmets stafettpinne vidare efter socialdemokratins ”bidragssvek”, säger en del om vilket politiskt utrymme socialdemokratin lämnat öppet. Hur har denna djupt oärliga omvandling ens varit möjlig?

Moderaterna har en sammanhängande berättelse som återupprättar arbetets värde (”det ska löna sig att arbeta”), arbetsetiken (”det är bättre att ha ett lågbetalt jobb än inget jobb alls”) och presenterar lösningar på välfärdens framtida finansiering (”vi ska inte ha för generös välfärd, men om alla jobbar så mycket de kan så har vi ändå råd med ’välfärdens kärna’”). Liksom hur Sverige ska klara sig i den internationella konkurrensen (en separering av arbetskraften i ”de som tänker med huvudet” (och ska ha bättre utbildning) och de som jobbar med händerna (och bör ta lågbetalda, lågproduktiva jobb)). Så ser väljarna ett parti som värnar någon slags politik för full sysselsättning samtidigt som man tar ansvar för att se till att vi klarar välfärden så gott vi kan framöver = det nya arbetarpartiet.

Hos Socialdemokraterna är denna berättelse isärplockad. Vi säger flera, och motstridiga, saker samtidigt. Vi talar om full sysselsättning, men bedriver inte den ekonomiska politik som är nödvändig för att detta ska uppnås. Vi talar om välfärd efter behov och jämlikhet, men har i många år varit med om att släppa fram privatiseringar inom välfärden och ökad segregation. Vi talar om att vi inte vill se en låglönearbetsmarknad växa fram, men har inget trovärdigt svar på vad alla de som inte går ut gymnasiet med fullständiga betyg, för vilka de enklare jobben försvunnit under de senaste decenniernas nedskärningspolitik i både offentlig och privat sektor, egentligen ska göra. Den isärkoppling som socialdemokratin anklagar Moderaterna för (”de säger en sak och gör en annan”) gäller till stor del också för socialdemokratin själv och vår brist på sammanhängande berättelse om Sverige, arbetet, välfärden och livskvaliteten gör oss dessvärre till ett otydligt parti som vill vara både det nya och det gamla arbetarepartiet samtidigt, fast ingetdera alltför mycket. Vi vill likna socialdemokrati, men definierar inte längre socialdemokratin. Då kan även högern likna socialdemokrati, fast från ett lite annat håll.

Socialdemokratins kris bäddar också för Sverigedemokraternas framgångar. I brist på analys av globaliseringens konsekvenser och den högexplosiva kapitalismen har även vi under decennier förkunnat att alla är vinnare i denna sköna, uppkopplade, fritt flytande nya värld. Så är inte fallet och det visar Sverigedemokraternas succé. Det är den framväxande underklassens svar på elitens frigörelseprojekt från nationalstatens ansvar för hela befolkningen. Sverigedemokraternas medlemmar är arbetslösa, underbetalda, lågutbildade, boende utanför städernas tillväxtmarknader och får varken del av vare sig aktieklipp eller har möjligheter att ”välja jobb på en europeisk arbetsmarknad”. För dem är socialdemokratin otillräcklig som trygghetsgarant.

Det är inga små saker socialdemokratin har att brottas med. Att skaffa sig en ”jobbpolitik” kräver en gedigen analys av finanskapitalismen. Att skaffa sig en ”välfärdspolitik” kräver en närmast filosofisk debatt om valfrihet och frihet. Om det är något som står klart efter söndagens val så är det att väljare straffar inkonsekvensen, eller den icke sammanhängande politiken. Plötsligt har vi gott om tid – låt oss inte twittra bort den. Resonera, studera!

http://dagensarena.se/debatt/kajsa-borgnas-%E2%80%9Ds-sager-en-sak-men-star-for-en-annan%E2%80%9D/

Var god välj!

Rösta (S) på söndag, men den som redan gjort det kan koppla av med lite läsning nedan. Har trots allt inte bara latat mig i sommar utan även skrivit ditt och datt här och där. Ett axplock (krönika i senaste numret av Tiden, intevju med Tim Jackson, också i Tiden samt fyra ledarkolumner i Skånskan). Annars valrörelse.


Är vi alla socialister nu? (Tiden)

I samma sekund som tidningen Newsweek, strax efter finanskraschen 2008, prydde sitt omslag med rubriken ”We are all socialists now” omvandlades socialismen till kitsch. Kitsch är, enligt 2000-talslexikonet Wikipedia, benämningen på en på samma gång kulturell ikon och smaklös massprodukt ofta med sentimentala men annars i stort sett värdelösa egenskaper. Förutsägelsen var fel då – statliga räddningspaket till privata storbanker har mycket lite med socialism att göra. Men socialismen är på väg att återvända som kitschigt bihang i de mest överraskande sammanhang.

Allt oftare hör man s-ordet; de stockholmska klubbdivorna Fiona Fitzpatrick och Rebecca Scheja startade nyligen bloggen ”En socialistisk blogg” för att de ville ”göra det coolt att tycka igen” och innekrönikören framför alla Andres Lokko gick så långt som att i sitt sommarpratsprogram fundera över om kommunismen kanske trots allt var underskattad. För ett år sedan släppte filosofen Slavoj Zizek boken ”First as tragedy, then as farce" med referens till Karl Marx kommentar om att historien upprepar sig; första gången som tragedi och andra gången som fars (eller dålig kopia). Boken handlar om finanskapitalismens regelbundna sammanbrott, men man tänker, så här i sensommarvärmen, att aktar vi oss inte gäller det kanske också socialismen.

Tony Judt, hyllad brittisk historiker vars text ”Vad är levande och vad är dött inom socialdemokratin” fanns med i förra numret av Tiden, släppte på försommaren sin bok Ill fares the land som en ”gåva till nästa generation engagerade och intellektuella”. Judt har några sanningens ord att säga den europeiska socialdemokratin och den bleka amerikanska motsvarigheten.

Problemet, menar Judt, är att de generationer som växt upp efter krigsslutet och när välfärdsstaten redan varit ett etablerat faktum, egentligen aldrig tillräckligt insett välfärdsstatens värde. Krigsgenerationen byggde jämlika välfärdssamhällen för att omintetgöra den rädslans grogrund som fascismen kunde växa i, men när vi nu ser samma sak hända mitt framför ögonen på oss, med hejdlös globalisering, oöverskådlig ekonomi, växande klyftor och återuppstånden rasistisk populism, är viljan eller verktygen att bygga nya sociala skyddsvallar för svaga.

Politiken har allt mer kommit att handla om val och omval (av partiföreträdare till parlamentariska församlingar), snarare än verkliga vägval och även socialdemokratin accepterade i stor utsträckning den osynliga handen snarare än aktiv demokratisk inblandning i ekonomin som fördelningspolitisk princip. Blandekonomin, eller den moraliska sidan av ekonomin, ströks till förmån för teknokrater och matematiker för vilka utförsäljningar alltid är billigare än upprustningar (eftersom ”någon annan” tar notan). Och kritiken mot den byråkratiska staten (i vilken det måhända fanns vissa korn av sanning för några decennier sedan) har hindrat oss från att aktivt tänka om och förbättra, snarare än reflexmässigt förminska, statens roll.

Det viktigaste i denna angelägna bok är ändå Judts påpekande om att striden egentligen inte längre står mellan stat och marknad. Efter finanskrisen och de allt intensivare klimat- och miljökriserna (och konflikterna) inser alla behovet av starka stater. Frågan är i stället vilken sorts stat vi ska ha. Världens högerpartier gör just nu vad de kan för att ge staterna utökade befogenheter på områden som övervakning, säkerhet, försvar och kontroll. Kriget mot terrorismen motiverar en rasistisk och maktfullkomlig politik och kriget om den framtida energin (olja, kärnkraft) håller återigen på att bli en fråga om hela den mänskliga (sam-)existensen. Av den sociala staten eller det goda samhället syns inte mycket. Som socialdemokrat är det lätt att känna sig nedslagen – av välfärdsårens ”great societies” bidde en global och på sikt förödande konkurrens om kapitalet genom urholkande av välfärdsstaten, jämsides med en ofta snävt individuell vinst- och tillväxtboom. Detta är den värld som nya generationer socialdemokrater lämnas att ta över.

I en återigen allt mer konfliktfylld värld är det inte märkligt att människor vänder sig till staten, som inte bara är ”sista garant för utlåning” utan också ”sista garant för trygghet” dvs. den institution vars yttersta uppgift är att trygga individen. Detta inser alla (även Newsweek) och sålunda vill alla med anspråk på makt nu snabbt profilera sig som statskramare, nya arbetarpartier, blandekonomer eller socialister. Efter tjugo år då även socialdemokratin haft problem med att vara socialdemokratisk, är det inte heller konstigt att väljarna inte ser så stor skillnad på den vänster och höger som båda nu gör sitt yttersta för att bäst försöka likna socialdemokrati. När de socialdemokratiska partierna liknat socialdemokrati, men ändå inte på ett distinkt sätt lyckats definiera socialdemokratin (med en särpräglad ekonomisk och kulturell analys), så kan andra partier med annan värdegrund också likna socialdemokrati – vilket alltså våra nya moderater lyckats förvånansvärt väl med (och vann val på 2006).

Det är valtider nu. De fyra senaste åren har bjudit oss på kriser skapade och påeldade av en sanslös kapitalism och till synes bokstavstroende privatiseringsfundamentalister, både i Sverige och internationellt. Medan matroserna nu tävlar om att lämna skeppet först, binder sig kaptenen vid ratten. Alla bekänner sig plötsligt till staten, till och med till jämlikheten (amerikanska miljardärer skänker storsint sina förmögenheter till välbehövliga fattiga i någon slags altruistisk ödmjukhet), men frågan om vilken stat vi vill ha är lika viktig nu som för 80 år sedan. Den hybrid av finansiell frihet och personlig övervakning som växer fram, där vår svenska högerallians kan gå till val både på valfrihet, bibehållen FRA-lag, krossad arbetsrätt, ”jämlikhet” och ett Tage-Erlanderskt patos för det starka samhället samtidigt, är en skrämmande bild av den framtida högerstaten. Där har den sociala tilliten ersatts av den auktoritära kontrollen, kärnkraft och Nato-medlemskap i stället för utjämnande skola och bättre tåg. Det är nattväktarstatens återtåg, fast i storlek större.

Socialdemokratin har en viktig uppgift framför sig (nej, massor av viktiga uppgifter framför sig!), i regering såväl som i opposition och i Sverige likväl som i övriga Europa; att hitta det goda samhället och den sociala staten. Här skiljer sig, och kommer fortsättningsvis också att göra så, vänster från höger. Att ha eller inte ha en starkare stat är inte längre frågan, frågan är i stället hur den större staten ska se ut. I den bästa av världar föreställer den varken tragedi eller fars. Bygger varken på sentimental ängslan eller är en billig kopia, varken kitsch eller kung. Eftersom människan är målet - tänk om staten! Men först upp på barrikaderna - låt oss vinna detta val!


Intervju med Tim Jackson

KB: Du har skrivit en uppmärksammad rapport ”Prosperity without growth” för den förra brittiska Labourregeringen och blivit något av den europeiska klimatrörelsens nestor med din bok på samma tema. Hur gick det till?
TJ: Jag kom in som ekonomisk rådgivare i Labourregeringens Hållbarhetskommission 2006. Innan dess hade jag arbetat mycket med finanskapitalismen och klimatfrågan, liksom med frågor om livsstil, värderingar och miljö, bland annat i mitt jobb som professor i hållbar utveckling vid universitetet i Surrey. Vår rapport fyllde nog ett tomrum när den kom, men den presenterades samma vecka som ett G20-möte skulle hållas så i början förhöll sig regeringen rätt sval till innehållet. När olika intressegrupper, för både miljö och mänskliga rättigheter, liksom företag, banker och institutionella investerare började höra av sig och vilja ta del av rapporten, vaknade regeringen och sedan dess har den fått en enorm spridning inom både Labour, i den brittiska debatten i stort och i länder som Tyskland, Italien, Danmark, Sverige, Australien och Latinamerika. Vi hade ambitionen att förklara finanskrisen och klimatkrisens gemensamma nämnare på ett relativt lättfattligt språk och jag har upplevt att den faktiskt har hjälpt till att öppna upp debatten om tillväxtens gränser generellt. Vi försöker inte heller säga att vi har lösningar på alla problem, utan antar snarare en ganska tillbakalutad hållning; vi presenterar den nuvarande ekonomins dilemma och gör argumenten och alternativen tillgängliga.

KB: Vad är din poäng?
TJ: Poängen i rapporten är att vi idag lever i en tillväxtbaserad ekonomi där det materiella välståndet hela tiden växer, särskilt i vissa avgränsade delar av världen, men där välståndet egentligen inte längre bidrar till att öka välfärden utan snarare ökar klyftorna i redan djupt ojämlika samhällen och håller på att driva oss mot ekologisk katastrof. Välstånd, så som vi uppfattat det hittills, är därför inte längre vare sig önskvärt eller möjligt. Snarare måste politiker och ekonomer definiera om välståndsbegreppet så att det tar hänsyn till den materiella förstörelse som vår ekonomi idag skapar och i stället uppvärderar en ekonomisk politik som gynnar framväxten av annan, mindre ekologiskt skadlig, välfärd.

KB: Det är ju rätt vanligt att politiker och ekonomer som bekänner sig till klimatkampen annars sätter sitt hopp till olika teknologiska framsteg och att det i stort sett räcker med att hoppas på fler elbilar för att klara klimatmålen, men er rapport tar ett mer genomgripande tag om hela den ekonomiska strukturen och diskuterar hur denna kommer att behöva förändras för att skapa en hållbar välfärd. Berätta.
TJ: Visst, så är det. Många gömmer sig bakom förhoppningar om framtida ekologiska språng och fortsätter att i praktiken bedriva en politik som öppnar upp för fler kolkraftverk, fler och större bilar, mer flygning, mer privat varukonsumtion osv. Vi diskuterar i stället hur man kan åstadkomma social tillväxt utan att ha en materiellt växande ekonomi. Jag menar, det är inget önsketänkande vi håller på med, det är en materiell nödvändighet. Vårt välstånd är idag helt och hållet beroende av materiell utsugning, av olja, fisk, regnskog, färskvatten, uran, coltan och allt möjligt. Det kommer inte att vara möjligt så länge till eftersom stora delar av våra naturtillgångar helt enkelt är ändliga och håller på att ta slut. Denna materiella konsumtion är också extremt påfrestande för klimatet och därför livsfarlig. Att skapa en ekonomi som fördelar om resurser från privat varukonsumtion till konsumtion av offentliga och privata tjänster är helt nödvändigt. Men det är ingen liten uppgift i vår allt mer avreglerade ekonomi. Det kräver en enorm prestation av politiker som vill använda samhällets och jordens resurser på ett bättre sätt än idag.

KB: Även i den svenska rödgröna rörelsen spirar tillväxtdebatten just nu, även om den så klart är rätt trevande och fortfarande förhåller sig försiktigt kritisk. Vilken är tillväxtens roll i ekonomin?
TJ: Tyvärr är det så att tillväxten är grunden för ekonomisk stabilitet idag. En av politikernas många uppgifter är att skapa ekonomisk stabilitet, och när den totala ekonomiska och materiella kakan hela tiden växer, lyckas man skapa denna stabilitet på kort sikt, även om det på lång sikt är väldigt instabilt. Med nerväxt, eller en ”steady-state”-ekonomi, får vi kanske växande arbetslöshet, stillastående eller sjunkande realinkomster och människor får mindre pengar i plånboken att shoppa för. Man ska inte underskatta rädslan för detta framtidsscenario. Vi lever i en konsumtionsekonomi där människor shoppar sig till status och vad de tror är lycka. Arbetslösheten idag fördelas enormt snett, där stora grupper av befolkningen helt enkelt aldrig kommer in på arbetsmarknaden, medan andra människor jobbar och stressar dygnet runt. Den offentliga sektorn är svag och på många håll fattig eller till och med impopulär. Även om vi skulle behöva säga att vi ska dela på det materiella välståndet, dela bättre på de jobb som finns, fördela inkomsterna jämnare inom befolkningen och framför allt rikta om samhällets resurser från privat materiell konsumtion till gemensam immateriell, så är det svårt, för många är rädda för en sådan ekonomi och för vad det skulle innebära för just dem. Att kritisera marknadsekonomin har visserligen blivit lite mer main-stream efter finanskrisen, men det är fortfarande svårt att argumentera för mer gemensam, demokratisk planering snarare än ”fri marknad”, även om det som sagt är helt nödvändigt.

KB: Det där är intressant, att tron, eller förhoppningen, på den fria marknaden är så stark att till och med när den bevisligen håller på att ruinera oss allihop på det bästa vi har, en jord det går att leva på, så är det svårt att argumentera för en mer demokratiskt styrd ekonomi, för måttfullhet och någon slags samarbete eller planering kring fördelningen av jordens eftertraktade naturresurser. Varför är det så?
TJ: Jag tror att både finanskrisen och klimatkrisen har öppnat upp diskussionen om relationen mellan arbete och kapital igen, en diskussion som i stort sett varit död under trettio år medan kapitalet stärkts på arbetets bekostnad, och det är positivt. Länge har det saknats ett offentligt utrymme att diskutera dessa grundläggande maktfrågor i, eller att kritisera kapitalismens utveckling, men jag ser som sagt hur detta förändrats ganska snabbt under de senaste åren när marknadens misslyckanden blivit plågsamt uppenbara för många fler. Det som också händer just nu är dock inte bara att dynamiken mellan arbete och kapital förändras, utan att en tredje faktor, naturresurserna, plötsligt gör entré i centrum för den ekonomisk-politiska maktdebatten. På lång sikt kan inte heller kapitalet fortsätta att försvara enbart kortsiktiga finansintressen, utan måste ta hänsyn till den långsiktiga förslitningen på mark och biologi varur deras välstånd ju faktiskt från början kommer. Detta resonerar varken ekonomer på Wall Street eller finansministrar om ännu på något bra sätt, men i bästa fall så har naturresurserna och arbetet faktiskt ett gemensamt intresse här, av fördelning, hållbarhet och långsiktighet och därmed också en starkare demokratisk styrning av marknaden. Det borde världens socialdemokratiska och vänsterorienterade politiker ta tag i.

KB: Vad tror du de gröna partierna och klimatrörelsen har för roll här?
TJ: Naturligtvis en väldigt viktig roll genom att de lyfter hela detta perspektiv som negligerats alltför länge och ställer frågor om vår ekonomi som inte ställts på trettio år. Miljöpartierna förstår dessa nya gränser för social jämlikhet och hållbarhet. Däremot har de mer sällan en grundläggande insikt och analys av kapitalismen, i stället förhåller de sig till klimatfrågan på ett ofta liberalt och individuellt moraliskt vis. Detta perspektiv är naturligtvis attraherande för många välutbildade medelklassmedborgare, men det löser inte klimatfrågan, som i grunden är en fråga om marknadsekonomins funktionssätt och makten över det välstånd som produceras.

KB: Och socialdemokratin, eller vänstern, vilken roll borde den kunna ha i detta? Den har ju också förändrats en hel del under de senaste decennierna.
TJ: Tredje vägens socialdemokrati försökte bygga perfekta marknader åt marknadsekonomin. Genom att smidiggöra kapitalets framfart, gå med på kapitalets krav om lite billigare och mer anpasslig arbetskraft, skulle man öka tillväxten och på så sätt också ge människor jobb och ökade inkomster. De åstadkom verkligen en del av sina sociala mål, och även några ekologiska. Men det var ett stort experiment som genomfördes i en önskan om att komma överens och samarbeta med kapitalismen, och tyvärr ser vi nu att kapitalet inte var så inriktat på samarbete som man kanske trott. I stället roffar finanskapitalismen åt sig allt mer av det samlade välståndet och fördelar det till en liten procent av jordens befolkning. Jag ser socialdemokratins roll som att vara försvararen av arbetets och arbetarnas intressen. I vår ekonomi idag tillfaller inte längre det växande välståndet arbetet, ojämlikheten växer och den sociala rörligheten, friheten, minskar. De fattiga drabbas värst av klimatförändringar och naturförstörelse. Att försvara arbetet, eller vanliga människors, intresse idag är svårt. Människors känsla och upplevelse av stabilitet och framsteg spelar stor roll. Men vår materiella tillväxtekonomi skapar inte längre välstånd och framsteg längre, utan för oss mot ett oöverblickbart stup. Då måste kapitalismen regleras. Och det är väl där jag ser den europeiska och globala socialdemokratins stora, och brådskande, uppgift.

KB: Slutligen, du skissar i din rapport, men ännu mer i din bok, på några praktiska framkomstvägar för att börja ta itu med detta dubbla kristillstånd; finans- och klimatkriserna och deras gemensamma nämnare – jakten på det evigt ökade materiella välståndet. Ge oss några tips.
TJ: Visst. Först och främt måste vi börja fundera och prata om både vad välstånd och välfärd är och vad kapitalismen och marknaden gör. Vi har alldeles för länge antagit att växande välstånd genom den fria marknaden ger allmän välfärd, det är uppenbarligen inte sant. Vi måste också våga se utmaningarna i vitögat; den växande ojämlikheten, ohållbarheten och krympande resurser i en tid när jordens befolkning växer snabbt kan inte avhjälpas med bättre teknologi. Men det verkligt svåra är naturligtvis att konstruera trovärdiga och önskvärda alternativ. Att reglera kapitalmarknaderna, dela bättre på arbeten och arbetslöshet och stärka demokrati och samarbete både inom och mellan länder är lättare sagt än gjort. De tre mest konkreta tips jag har är: omstrukturera ekonomin till mer av tjänsteekonomi än varuekonomi, investera i ekologisk produktion och aktivt använda arbetstiden som en stabiliserande och omfördelande mekanism i samhället. Att skapa reella möjligheter för människor att utvecklas och växa på mindre materiellt betungande sätt och samtidigt skapa en stabil ekonomi där pengar investeras i gemensamma mål och värden, är visserligen inte enkelt, det är en enorm ekonomisk och politisk utmaning. Men jag tror faktiskt inte att det är omöjligt.


Rösta rödgrönt, av massa skäl! (Skånska Dagbladet)
Valrörelsen har fastnat i skatteträsket. Som en besvärjelse upprepas att man inte vinner några val på exempelvis sådant som utrikespolitik, klimatpolitik eller kulturpolitik. Således diskuteras varken utrikespolitik, klimatpolitik eller kulturpolitik, utan valutfrågningar, utspel och partiledardebatter är i stället bräddfyllda av skattebaser, skattesatser och alla möjliga skatteavdrag. Att valrörelsen fortfarande känns rätt färglös är inte så märkligt, hur gärna man än vill är det onekligen svårt att klä skattedebatten i något annat än olika nyanser av grått.

Men jag röstar inte på socialdemokraterna för att skatten för pensionärer sänks eller för att RUT tas bort. Jag röstar på socialdemokraterna därför att vi befinner oss i en klimatkatastrof utan historisk motsvarighet och om vi inte gör något snart, snabbt, genast så går alltihop rakt åt pepparn. Sommarens bränder (Ryssland) och översvämningar (Pakistan) är en påminnelse om marknadens misslyckanden och om behovet av mer globalt samarbete och ambitiös fördelningspolitik. Därför är det lätt att vara rödgrön.

Jag röstar också på socialdemokraterna för att det åtminstone finns en ambition om en utrikespolitik grundad på något annat än bombdiplomati, undfallenhet inför ett rasistiskt västligt ”krig mot islam” och Carl Bildtsk arrogans. Den röd-gröna omsvängningen gällande Afghanistan kom i elfte timmen, men när resten av världen nu inser behovet av civil uppbyggnad snarare än militär konflikt i detta fattiga land, gör Sverige rätt i att sätta en bortre gräns för svensk truppnärvaro. Högerpartierna vill skicka nya trupper, av envishet snarare än analys av hur fred bäst byggs. Som solidarisk internationalist är det därför också lätt(are) att vara rödgrön.

Och kulturen, som inte handlar om estetiskt hårklyveri inom stockholms kulturelit utan om bibliotek i alla skolor, stöd till den fria debatten i kulturtidskrifter, stärkt public service, lättillgängliga böcker för lastbilschaufförer, gratis museiinträden och utbyggd kommunal musikskola , kippar efter andan efter fyra år med borgerlig regering. Kulturpolitiken rör oss allihop. Den moderna analfabetismen bland unga och speciellt mäns vikande intresse för att läsa böcker är en grundläggande demokrati- och utvecklingsfråga (kanske också en överlevnadsfråga). Internet i all ära men en modern politik för det fria tänkandet kräver mer än jobbskatteavdrag och en Ipod i var mans hand.

Ett val mellan blå och rödgrön politik handlar inte främst om finansiering, utan om vilja och riktning. Det handlar inte heller främst om den egna plånboken, utan om allas våra plånböcker, solidariskt. Det handlar naturligtvis om jobb och välfärd. Men också om detta vars värde är lite svårare att snabbt översätta i kronor och ören; den fria debattens, bildningens, den internationella solidaritetens och vårt jordklots framtida existens. Som demokrat, internationlist och med förhoppningen om en mer jämlik och hållbar värld, är det både enkelt och nödvändigt att rösta rödgrönt.



Om surrogatmödraskap (Skånska Dagbladet)
Under Prideveckan i Stockholm i slutet av juli kom de rödgröna partiledarna med vallöftet att tillsätta en utredning om surrogatmödraskap ”i positiv anda” om de vinner valet. Detta betyder i korthet att man ”positivt” undersöker den juridiska möjligheten för kvinnor att bära barn som sedan säljes eller skänkes bort till någon som inte kan eller vill få egna biologiska barn. Reaktionerna på utspelet var få, men i själva verket är frågan om surrogatmödraskap en feministisk bomb.

Surrogatmödraskap, där kvinnor mot betalning bär och föder barn, är en ekonomisk verksamhet som växer i omfattning i världen idag. Bara i Indien värderas ”surrogatmödramarknaden” till över 400 miljoner dollar. Debatten om surrogatmödraskap har blossat upp i ett flertal västländer, men ofta bygger den på en berättelse om hur någon ”vill hjälpa sin väninna att få barn” eller hur detta är ett ”modernt sätt att se på kvinnokroppen och mödraskap”. Sällan diskuteras mödrarna, vilka de är och deras situation, eller att makt och pengar oftast spelar stor roll i denna globala handel med graviditet.

Sanningen är dock oftast mycket mörkare än att det skulle handla om att moderna kvinnor ska få ”göra vad de vill med sin kropp”. Graviditetshandeln finns i det globala klassamhället där fattiga kvinnor från öst upplåter sina livmödrar åt rika kvinnor i väst för en viss summa pengar – en slags prostitution snarare än att lyckliga avelskvinnor bär barn åt barnlösa väninnor. Agenturerna som förmedlar kontakterna mellan säljare och köpare är inga välgörare utan tjänar enorma summor pengar på att sälja de fattiga kvinnornas livmödrar dyrt. Antagandet att kvinnor gärna skiljer på ”sig själva” och ”sin kropp”, att kvinnokroppen (för det handlar sällan om manskroppen) kan användas lite som ett småföretag och säljas eller användas för någons annans väl och ve hur som helst, utan att ägarinnan egentligen tar psykologisk eller känslomässig skada, är ett bekvämt sätt att ursäkta transaktionen. Så får vi berättelser både om ”lyckliga horor” och ”villiga surrogatmödrar” och slipper inse hur vi i väst fortsätter att samvetslöst exploatera fattiga kvinnors kroppar för vår ”livskvalitet”.

Det finns naturligtvis fall där en kvinna vill bära en annan kvinnas barn av solidariska skäl, eller där utlånandet av den egna kroppen inte skadar kvinnan, men att tillsätta en utredning ”i positiv anda” när vi vet att den stora majoriteten kvinnor som bär på andra kvinnors barn gör det av ekonomiska skäl, för att de saknar bättre sätt att försörja sig eller saknar andra framtidsutsikter än den som bärerska och föderska av andra människors barn, är tyvärr antingen kvinnofientligt eller bara dumt. Jag tycker väl i och för sig att man kan utreda saken, den debatten kunde nog bli intressant, men då byta ut den ”positiva andan” mot en mer neutral sådan, eller ännu hellre (som i alla andra fall där maktförhållanden och ekonomi avgör människors livsval) i en mycket kritisk anda.


Medborgare höjd över varje misstanke (Skånska Dagbladet)

Rika, vita män avsätts inte. Rika, väletablerade, väloljade män med stora kontaktnät inom politik och näringsliv, avsätts inte. De som avsätts och fråntas sin makt är kvinnorna, arbetarrörelsens och folkrörelsernas företrädare eller de med lägre status i största allmänhet. De som inte lyckas med konststycket att se ut som om världen omkring dem, världen de styr och ställer med, inte ankommer dem, klarar sig sällan. Men de som i upphöjd arrogans förmår ge omgivningen en känsla av otillräcklighet och småsinthet, de vinner, om inte kärlek, så åtminstone hejdlös respekt. Carl Bildt är en perfekt karikatyr av vår tids globala klassamhälle och patriarkat.

Sveriges utrikesminister utreds just nu för folkrättsbrott i egenskap av handelsresande i kontaktnät och olja. Det är absurt. Denne företrädare för ”moderaterna classic” har under många år växlat in sitt politiska kapital i oljedollar medan det verkliga priset för utvinningen blivit allt högre – ekonomiskt, miljömässigt, socialt. Den billiga oljan hittas i det fattiga syd, utvinns under förhållanden där folkförflyttningar, våldtäkter och krig är vardagsmat och ger tillväxt och ekonomiskt överflöd hos de vita (männen) i nord. Mitt i denna röra av makt, pengar, exploatering och död rör sig Bildt oberört mellan politik och näringsliv, förkroppsligande den vita, eurocentriska, överklassens manliga arrogans inför omvärldens lidande, onåbar för vanliga dödliga argument som ”anständighet”, ”rimlighet” eller kort och gott ”maktmissbruk”. Han gör som han vill, liksom vita män från västlig överklass alltid gjort som de har velat.

Vilken utrikespolitik bedriver Carl Bildt idag? Ingen vet, eftersom utrikespolitiken under denna mandatperiod allt mer omgärdats av ett hemlighetsmakeri av stora mått. Vi får veta att offentlig debatt i viktiga internationella frågor närmast är något barn drömmer om, att öppenhet och demokrati förstör det känsliga samspel som präglar våra internationella relationer. För att få ett hum om Sveriges regerings ställningstaganden får man ofta försöka tyda utrikesministerns fnysningar eller bloggposter som svar på journalisternas frågor. I själva verket vet vi mer om finansmannen Bildt än om utrikesministern Bildt. Och det vi nu vet är inte särskilt förtroendeingivande – en medborgare höjd över varje misstanke vars privatmoraliska och –ekonomiska intressen går hand i hand med näringslivets dito.

Jag undrar: varför berörs inte Carl Bildt av dessa brottsmisstankar när Göran Perssons gårdsköp och JKL:ande tog musten ur vänstern för fyra år sedan? Hur kan ”tyst diplomati” få fortsätta att vara det vanligaste svaret i en allt mer öppet konfliktfylld värld där staten och kapitalet fått en ny mötesplats i arvfurstens palats.? Trots att jag vet att det enbart är Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet som i vårt blåblodiga medielandskap kan avsätta statsråd, skickar jag ändå denna uppmaning från en krönika i Skånskan – byt ut utrikesministern! Den mannen har för mycket smuts på sina fingrar.


Ett boktips i sommarvärmen. (Skånska Dagbladet)
Bengt Göransson, tidigare socialdemokratisk kulturminister, numera lågmäld agitator med eftertänksamheten som signum, har just släppt en liten bok med alldeles lagom milt polemisk sommarläsning detta valår. ”Tankar om politik” heter den och formulerar en sorgsen diagnos över vad som händer med politiken och människorna när samhället blir butik.

Göransson varnar för flera tendenser: det politiska språket förändras, begrepp försvinner, ändrar betydelse och används snarare för att dölja än lyfta fram politikens innehåll. Medborgaren ersätts av skattebetalaren, vilken har anspråk på att förtjäna diverse nyttigheter som tillhandahålls av samhällsapparaten snarare än ser sig som delaktig i en demokratisk process. Där blir skattesedeln främst en fråga om en beställar-utförarrelation mellan kund (skattebetalare) och säljare (politiker) och priset pressas så mycket som möjligt. Sakta förändras välfärden så från att vara en demokratisk sfär i ekonomin till att vara en samling ”tjänster” där kunden tar sin ”peng” och shoppar sig sin alldeles privata ”välfärdskorg” - i detta ”butikssamhälle” värnar alla sina egna särintressen. Till råga på allt får vi räddhågsna politiker, varnar Göransson, som inte vågar och tar sig tid att teoretisera kring samhällets bästa, utan först och främst vill fatta snabba beslut i linje med en viss opinion.

Man behöver inte blicka särdeles långt för att hitta konkreta exempel på det Göransson beskriver. Den 5 juli i år presenterade Lärarnas Riksförbund en undersökning som visar att segregationen ökar i den svenska skolan. ”Valfriheten”, eller privatiseringen, bidrar till denna segregation när rika, välutbildade föräldrar tar sina barn och deras skolpeng och flyttar till allt mer homogena elitskolor. Inom vården har det marknadiserade ”vårdvalet” på många håll givit resursstarka kunder som efterfrågar mycket vård (i välbeställda områden) fler vårdcentraler att välja på, medan vårdcentralerna i fattigare områden slås igen. I jakten på låga upphandlingskostnader när den offentliga välfärden marknadiseras pressas underhållspriser och löner inom så skilda områden som kollektivtrafik, sophantering, städning och kultur. Resultatet är tydligt: välfärdstjänsterna blir kortsiktigt billigare men sämre, de välbeställda öppnar gärna plånboken för bättre (privat) kvalitet och utrymmet för demokrati och jämlikhet krymper.

Vi har kommit en bra bit på väg mot det butikssamhälle som Göransson skyr, och man blir faktiskt lite ledsen när man tänker på det. Hur relationen mellan medborgare, inte bara kvaliteten i välfärdsservicen, sakta förändras och blir allt mer kortsiktigt nyttomaximerande. Men just därför är väl denna lite långsamt resonerande text oc kså en brinnande stridsskrift. I augusti drar valrörelsen igång på allvar. Tills dess har vi förhoppningsvis samlat tillräcklig kraft i sommarsolen för att, som denna företrädare för ”socialdemokraterna classic” manar, orka anta den livsviktiga utmaningen att bygga ett bättre framtida samhälle.

Tack för mig.

Efter tre år var det så dags - s-studenter hade kongress i Linköping i helgen och Magnus Nilsson tog över som förbundsordförande för s-studenter. En härlig 20-årsfest för det återstartade förbundet, behandling av nytt allmänpolitiskt program, avtackningar gjorda, Mona Sahlin gästade oss med ett inspirerande tal, med mera. En omtumlande helg.

Vad säger man då, efter tre fantastiska och märkliga år? Man säger TACK för allt! av hela sitt hjärta. Och lycka till till de som tar över.

Jag höll en inledningsdikt (efter inspiration från, och med några rader stulna ur, Stig Sjödins "Upp trälar uti alla stater") och ett tacktal. För att försöka samla något av hur det känns.

Vi ses!

------

Välkomsttal

Studentförbundare,

Det finns ett engelskt uttryck som jag tycker mycket om; ”the joy of politics”
Jag vet inte hur det bäst översätts till svenska; lustfylld politik, politisk njutning, att uppfyllas av insikten om att människors handlingar spelar roll, enskilt men särskilt tillsammans med andra
The joy of politics - politik är en särskild sorts samhällskonst
Men om konsten ofta försjunker i ledig eskapism kämpar politiken för att göra verklighet av medmänsklighet och moral
Att både röra vid människors hjärtan och prestera sifferexercis är inte lätt
Man söker hela tiden föreningspunkten, prövar hur nära orden och handlingen kan komma varandra
Och ifrågasätter orsakerna till att de inte kan komma närmare varandra än så här

Studentförbundare - man kan inte alltid förutse förändring
Man kan inte alltid förutsäga när ljuset plötsligt kommer in i rummet på ett annat sätt
Man kan inte i förväg veta hur saker och ting ska utveckla sig
Innan frågorna är ställda har ingen av oss något riktigt bra svar
Det är för att all förändring får följder som vi ser tjusningen med politiken
Men det hör till solidariteten, jämlikhetsanden, att inte bara förföras av hur ljuset faller utan också belysa det i skuggan som nyss verkade sakna färg

Makt är farligast när den inte syns
Därför är vi demokrater – för synlighetens skull
När vi blundar, sover, blinkar, utövas makten fortfarande, men av den som aldrig vilar
I dragkampen mellan marknadsvärde och människovärde vinner den som ihärdigast tror på sina egna löften
Den som förmår framställa sig som värnande intresset hos alla, den belönas med det odiskutablas självklara privilegier
Makten ligger i att som ett genomskinligt raster alltid finnas mitt framför näsan på oss
Man glömmer lätt det man inte sett på länge

Ibland, när jag under det här året, stressat på väg till något möte på partihögkvarteret på Sveavägen 68 i Stockholm
Eller när jag, ofta lite försenad, springer mot ABF huset för ett seminarium på Sveavägen 41
Kan jag, när jag väl kommer fram, ibland glömma bort om det var in i den ena eller andra byggnaden jag skulle
De står ju mitt emot varandra, ser ändå ganska lika ut för världen, ömsesidigt misstänksamma men också lite blygt undrande: ”tycker de om mig där på andra sidan motorvägen?”
Hade jag berättat en saga om den socialdemokratiska rörelsen idag hade den hetat ”Sagan om de två tornen”
I det ena tornet praktikan, strategerna, nödvändigheterna och de små stegens reformister
I det andra reformism i större steg, framtidens konstnärer, samhällsarkitekter, rättesnöret, ideologin
Där står man velande, på politikens motorled, med ett ben i varje byggnad, mellan det som redan är och det som borde vara
Och tänker att fallerande praktik alltid river med sig daterade idéer

Vi socialister, demokrater, samtidens revolutionärer, men som skonar det sköna, personlighetens rätt, individualiteten
Vi vet, att det här med att vara socialdemokrat är egentligen ganska enkelt
Det illa dolda tjutet inombords, när högerns misstag upprepar sig igen
Med lena händer kring vår strupe slipade kapitalismen under många år
Fram vår tids tre kriser; finanskris, klimatkris och rädslans medmänsklighetskris, rasismen
Plötsligt trevar vi efter glasögon och förstoringsglas,
stirrar på vår älskare med ny och mindre närsynt, syn
Och möts av marknadens välmående ansikte; öppet, tanklöst och illa omskött
Tomhetens hieroglyfer fyller finansvärldens tabeller, förakt för svaghet frodas i konkurrensekonomin
Och det slår oss plötsligt, oss inför framtiden förväntansfulla - vi unga får ta över en kaotisk värld

Men studentförbundare,
Vi behöver ingen seismograf för att registrera skälvningarna under dessa byggnader
Ingen radar för att bespana hur världen omformats dessa år
Vi kan klaga på att kejsaren är naken, att fler borde ha pekat, att blodspåren gett oss liket om vi tidigare orkat leta
Och mycket riktigt harklar sig någon i rummet
Och säger att de där med daterade idéer och fallerande praktik är inget nytt för oss
För oss var högkonjunkturen aldrig särskilt hög, nyliberalismen aldrig särskilt ny och lågkonjunkturen inte lägre än annars
De stod på bräckliga stöttor, de goda tiderna, det har vi alltid känt
Vår ensamhet och hunger är också orkestrerad
Inga glädjeskutt på börsen gav någonsin skjuts åt oss

Och det man inte har gjort med ideologi, det har man gjort med teknokrati
Man har låtsats att ett plus ett blir bröd åt alla, eller man räknar och säger att ”vi har inte råd”
Vi har inte råd med socialism, vi har inte råd med humanism
Det enda som inte kostar för mycket är de värderingar och drömmar de trampar på
En fråga: Vad återstår egentligen av den parlamentariska demokratin när finansdirektörer, icke demokratiskt valda, beordrar svältdiet för arbetarklassen som den enda vägens politik?
Ekonomin är som en sådan där köksmaskin
Fullproppad med okända ingredienser skakas innehållet runt, runt och mals till oaptitlig sörja
Får man fingrarna i vägen blir det potatismos av alltihop, fingertoppskänslan, eller knytnäven, försvunnen
Jag undrar; vem vill äta från ett så dåligt dukat bord, jo endast invigda
Om ekonomin var en tebjudning, skulle majoriteten inte komma
Alla som ordnat bjudningar vet, att det är trist om de flesta är någon annan stans

Och så ser man efter:
Nej, det står inte i din medlemsbok att du skulle bygga staket kring din trygghet
Det har inte ingåtts kontrakt om att välfärden gällde somliga, andra straffas oprövat ut
Det har inte bestämts på något möte att rikedomen tillfaller de resligaste männen
Inte avtalats i förhandlingar att är man inte tacksam nog tar det goda slut
Jag känner ingen som givit sitt medgivande till att marknadsvärdet avgör vårdbehovet
Har aldrig träffat någon som inte tycker barnens väl är värd att offra olje-trippen för
Jag tror att nyliberalismens människa i praktiken inte finns, har aldrig funnits
Då återstår ingen annan fara än uppgivenheten, vår egen likgiltighet,
Och osäkerheten; att kanske inte heller politiken finns

Men studentförbundare
Vi, som ändå anar vad det skulle kunna vara att leva utan fruktan som enda drivkraft
Vi som vet hur en gobeläng av lögner om allas välstånd snabbt slits ned när vi räknar ut ojämlikhetens pris
Vi som fingrat oss fram till de innersta låsen och dyrkat fram valmöjligheter trots himlande ögon
Vi som länge matats med löften om frihet och därför vill ta chansen att fundera helt fritt
Vi som vill sluta bada i maktlöshetens ångest
Vi som misstror motorvägarna som skiljer praktik och drömmar åt
Vi som drömmer om en värld där man kan se sig själv i andra utan att skämmas
Det är väl på oss det hänger, om något av allt detta ska kunna bli gjort

Och ni å andra sidan, ni som sågar av den gren ni sitter på
Ni som är betungande för vårt klot med sina vattenhål och rikedomar
Ni som river ned entusiasmen - lika farliga som en smittosam sjukdom
Ni som bär på bölder av tystnad och omfamnar världen med er kvävande likgiltighet
Sluta upp med det, det är dum och farlig politik
Man kan inte tillbe en oljecistern som läcker, inte ignorera en vulkan som spyr ut rök
Man kan inte skjuta ihjäl motstånd mot förtryck och mäktiga staters övervåld
Den jämlikes krav på respekt för sig själv kommer aldrig att kunna reas ut

En grundläggande insikt, även, och särskilt, i moderna tider
Är att självförverkligandet går genom andra, inte förbi dem
I en hungrande välfärd bantas livschanser bort, som obefintligt fett på en redan mager samhällskropp
Men hos er, där makten och tillväxten koncentrerats, där växer ansvaret med ert midjemått
Ni är inte osynliga, oändliga, ni är jättehöga och jättestora och de hål ni gräver och den luft ni förgiftar är jättestora mängder framtidshopp i stöpet
Och även om allt ibland känns växande komplext, är jämlikhetens princip lika enkel som förut
Den potatis som kokar på er spis låg för några månader sedan i någon annans jord
Kör inte över de drömmande, de sakliga, de med siffrorna hos sig
Ingen av oss är skapt för att ensam äta elfenben till lunch

Så, när världen nu skälver, dessa år när vi är nyfikna, är jag glad att vara socialdemokrat
Vi går till kongress och till val och det är som om hela världsekonomin och samhällsanalysen återigen är osjälvständigt ung
Det har sagts om vårt parti, vår 120-åriga hushållare och kamporgan, att det saknas en berättelse om framtiden
Vår tid är full av berättelser; Frihetsgudinnan i New York är mäktigast av dem alla
Muhammedkarikatyrer blir berättelser om förtryck från flera håll
Nationen, eller Unionen, stiger som en Fenixfågel ett halvsekel efter nationalismens nederlag
När Reinfeldt säger ”arbetslinjen” överförs berättelser om individers skuld och skam
Det beståendes försvarare upplever kraven på förändring som konfrontation
När de borde se det som en vädjan om solidaritet i en värld som ändå förändras
Men skrapar vi lite på ytan så hittar vi det - den berättelse vi längtar efter finns ju där, strax bakom historiens förmodade slut
I ett förändrat ljus minns vi plötsligt, hur vi drömde att det kunde se ut

Ja, studentförbundare
Världen skälver, och politiken är inget skådespel – det är en dragkamp
Stig Sjödin skriver; när människan berövas sin framtid dör sångerna i hennes hjärta. Men ge henne vittring av framtid och frihet, och sångerna föds på nytt.
Och mycket riktigt - lyssnar vi med örat mot marken hör vi faktiskt sång av nya röster
Att återuppväcka, återupptäcka demokratin och människans roll är vår lott
Vi har med vår ärliga lust försökt nynna de sångerna under åren som gått
Det är inte alltid lätt att vara socialdemokrat, men just nu är det enkelt
Ett avgörande löfte vågar vi; vi glöder
Och det är väl, när man tänker efter, det enda som verkligen betyder nå´t


---------


Tacktal

Jag undrade alltid, innan allt det här blev en så stor del av livet, vad det var som fick somliga att se ut som om de brann. Annars har jag alltid tänkt att människor darrar inombords. Inte så att det syns på dem eller att alla går omkring som asplöv hela tiden, men att människor darrar inombords, osäkra på sin plats i världen. Och jag har känt, under de här åren, att det är när man står på gränsen till någonting, på randen till en förändring eller något nytt, någonting man kanske kan vara med och påverka, någonting som kan bli lite bättre om man gör det bra, när man får vara med om någonting viktigt som är lite större än en själv, det är då man slutar darra och i stället blir alldeles varm.

Jag har fått lära mig så mycket. Detta har varit mitt universitet. Det har förvånat mig att jag haft politiken i mig. Att om man lyssnar riktigt noga, finns den där, i mitten någonstans. Jag är helt ärlig när jag säger att jag trodde kapitalismen var en överdrift för några år sedan. Patriarkatet har jag alltid känt, men jag visste inte att dess tvillingbror var så stark och stor.

Det har faktiskt stundtals varit ett rätt hårt jobb att lära sig leva med politiken. Inte så att det är jobbigt när de ringer från Eskilstunakuriren eller Östgöta Correspondenten och vill ha en kommentar om de senaste regeringsförslaget till arbetsmarknadspolitisk förändring - det ena mer utflippat än det andra. Utan för att när man väl sett politiken i allt det vardagliga, när man ser hur Herr Disciplin och Ordning får ytterligare bonus på oförtjänad bonus, en Fru Självförnekelse agiterar för privatiseringar inom vården så att kvinnor får bli egenföretagare, äntligen, när junker Morgonröd uttalar sig om ”måttliga lönekrav” trots att måttlösheten ju är vad som verkligen skiljer klasserna åt eller när städerskan på kontoret en alldeles för sen novemberkväll plötsligt vänder sig mot dig och du ser att hon tänker samma sak som du – den ena borde ju ligga med en tekopp och en bra bok i sängen så här dags, den andra har precis, av nöden tvungen, gått på sitt skift. Då, då ser man också att man aldrig kommer undan mer. Att det goda livets kanter skrynklat sig en aning, och att kärleken till sammanhangen, omgivningen, gör allt till politik.

Att hålla på med politik är att lägga en sammanhängande berättelse ovanpå de olikartade bilderna. Vi tolkar det vi ser och utan en sådan logisk tråd att hålla i, blir verkligheten inget annat än en opåverkbar, oförklarlig, slumpartad och ganska dålig följetong. MacGyver vad min favorittv-serie när jag var liten, men när den tog slut saknade jag den inte. När välfärdssamhällets strategiska väktare skjuts ned, då saknas de av många fler.

Socialdemokratin är bland det mest spännande som finns. En rörelse så mycket större än summan av sina delar, där sammanhangen är allt, avskildheten intet. Det är som en tidlös vän med oändliga kunskaper men också sin egen nervositet inför hur framtiden ska bli. Att gräva i det förflutna är också att bygga för vår framtid. Det har fascinerat mig, den enorma hängivenhet och intresse människor under 150 år har ägnat denna otympliga organism, organiskt integrerad med hela samhället i sina bästa stunder, en samling toppstyrda småfurstendömen i de sämsta. Många socialdemokrater lever i en kluvenhet mellan framtidslöftet i historiematerialismen, i teknikoptimismen eller i sången som säger att ”från mörkret stiga vi mot ljuset” å ena sidan, och i känslan av förlust å den andra. Inte bara förlusten av ett årtionde, radikalismens 70-tal, utan mer av en förlust inom det ekonomiska systemet, en känsla av att kapitalismen, den ohejdade marknaden, tar ifrån oss lite av vår mänsklighet, skapar ett växande tomrum mellan möjlighet och människovärde. Nyliberalismen är glättighetens ideologi, att vara socialdemokrat är att längta både framåt och tillbaka, efter ursprung och framtidsutopi, samtidigt

Men framför allt detta att längta. Det var också en nyhet för mig när jag lärde känna den här rörelsen. Att hitta en rörelse vars hela mening bygger på att man inte bara längtar åt sig själv, utan också längtar åt varandra. Vi betalar ett högt pris för den känslomässiga tomhet som sprider sig när ideologerna säger att man bara får skapa en drömpolitik åt sig själv. Jag tror att i de frågor vi har försökt jobba med under dessa år, som vi har tvingats jobba med under dessa år; om kapitalismen, konkurrensen, konsumismen, kriserna, klimatet, rasismen och vilken kunskap om världen som egentligen är sann och viktig, så finns en gemensam nämnare, och det är att människors önskan om att vara en del av ett sammanhang drivs av ett begär som liknar smärta. Ojämlikheten etsar sig fast som ett märke hos människor som inte äger sig själva. De på samhällets ovansida märks i själen av avgrunden bakom dem, och de på samhällets undersida känns lätt igen, de har märken över hela sin kropp.

Men nyliberalismen har inte längre några filosofer. Kapitalismen har alltid varit ett system utan filosofiska ambitioner. Filosofi handlar om helhet. Och när vårt samhälle är trasigt och sprucket i vissa delar sprider sig den sociala oron överallt. Vi vet att murar byggs genom att lägga ytterligare sten på börda. Även om friheten är svår att definiera vet vi instinktivt vad ofrihet är. Och det gör mig sorgsen att konstatera att politiken inte har lyckats med sin uppgift; att skapa jämlikhet och hållbarhet. Den offentliga sektorn, nyss en strategi för andra värden, blir allt mer en schweizerost där kapitalet gömmer sig i hålorna. Fortsätter denna utveckling har vi plötsligt ingen användning för den längre. På marknaden är allt som ser till helheten för stort, för ineffektivt, för generellt och generöst. Ibland känns det som om vi vore oberörda av allt detta. Hur kan det komma sig? Hur kan en människas liv bara vara en människas ensak? Var är alla? Saknar klumpen bakom era revben puls?

Ni studentförbundare, som ska fortsätta vara fria radikaler, fria i tanken och radikala i handling, för er gäller att se både ideologin och strategin. Att se vad er roll är, som unga socialdemokrater, en roll skiljd från alla andras. Att vara radikal är att gå till botten med saker och ting, tänk er politiken som ett språk och som ett verktyg. Jag har lärt mig att man ska försöka säga som det är, inte som man tror att andra önskade att det skulle vara. Jag tror inte man ska vara rädd för orden, men man behöver inte heller gå efter gammal karta för att hitta byggstenar för socialism. Jag kallar mig inte socialist i dagligt tal, men så nämner man heller inte hela tiden att man andas. Skäms inte för det som högern hatar. Vi vet att frihet inte kommer i en liten ask. Frihet är någonting man kämpar för tillsammans. Och jag tror faktiskt, efter alltför många ensamma år, att vi till slut börjat saknar varandra.

Så, jag vill tacka för att jag fått vara med om denna resa. Detta universitet i omtumlande tider, uppfordrande och skräckinjagande på samma gång. Jag är så stolt över er. Jag är så stolt över oss. Människan skapas också utifrån och inåt och jag är inte samma människa nu som för tre år sedan. Jag har också fått se många av er förändras, och växa, under denna tid, och jag har fått en respekt för ert kunnande, ett kunnande om världen som inte lärs ut någon annan stans. Min önskan är att ni fortsätter lära av varandra. Att detta kan bli också ert universitet.

Och utan att nämna för många och glömma ännu fler, vill jag ändå rikta ett särskilt tack först och främst till, både de nuvarande klubbmedlemmarna i Laboremus, som blåst nytt liv i denna viktiga klubb, men kanske främst mina systrar i det gamla Laboremus, som visade mig vad feminism, solidaritet, ilska och gemensam styrka var. Som lärde mig att samhället inte är en vetenskap man enbart kan studera på universiteten, utan ett samspel mellan miljarder människor man måste förändra i praktiken varje dag. Och för det andra till Daniel Gullstrand, tapper förbundssekreterare under dessa år. Om varje människa är resultatet av alla sina samtal, har samtalen med dig påverkat mig mer än du någonsin kan tro. Det känns som tre hundra år sedan vi valdes, och då, för tre hundra år sedan var det där med frihet, jämlikhet och solidaritet blott en stilla viskning. Tre hundra år går snabbt, och nu är jämlikheten, solidariteten och demokratin de mest självklara beståndsdelar i en ärligt prövande samhällsförbättrarsjäl. Jag är tacksam för att politiken kunde bryta sig in i känslolivet, komma åt det där som skälver. I kamp om kultur och ekonomi behöver man känna, inte bara veta, vad som är rätt. Socialdemokratin är inget utan reformerna, utan försöken, utan sina ambitioner att i praktiken hela tiden göra samhället mer fritt och jämlikt. Men om socialdemokratin inte är något utan sina försök, är det att vara socialdemokrat, att aldrig sluta försöka.

Så vad är det som får människor att röra sig till musik? Vad är det som får folk att tro på en idé? Det enkla, men djupt humanistiska och grundligt hoppingivande svar som jag har hittat under dessa år, kan göra varje människa glad – du är inte ensam. Våra gemensamma val spelar roll. Att vi rör oss tillsammans spelar roll. Att bygga ett samhälle som i praktiken hänger ihop spelar roll. Du hänger ihop, du människa, med dig själv och med andra. En gång socialdemokrat - alltid socialdemokrat. Så därför studentförbundare, framtiden ligger inom räckhåll. Stå aldrig still. Tig aldrig still. Kom ihåg, utan oss finns ingenting.

Tack!