Social demokrati, sade Håkan Juholt och folk visste inte vad de skulle tro. Menade han det? Sade han verkligen ”social demokrati”? Var det en medveten konstpaus mellan orden eller bara ett sluddrande av partinamnet med oklar interpunktion? Framför allt, vad kostar det, hans sociala demokrati? Och vem ska betala kalaset?
Den europeiska socialdemokratin skakar just nu av sig de 90-talsselar som hållit fantasin på plats. ”Ingenstans har den liberala filosofin så uppenbart misslyckats som när det gäller att förstå förändringens problem”, skrev Karl Polanyi redan 1944. Den nyaste versionen av den gamla liberala filosofin har lett oss till finanskris och nynationalism, igen. Plus extremt välstånd och lika extrem ojämlikhet. Vad betyder ”social demokrati” efter dessa social-nyliberala decennier? Orkar socialdemokratin idag ta sig an förändringens problem?
Jag har precis läst klart Tony Blairs självbiografi. Det är en fantastisk bok om en politiker som vill vinna val – och lyckas. Samtidigt väljer vi en partiledare med ”social demokrati” i vokabulären. Maktpolitiskt var tredje vägen länge en framgångssaga rakt igenom. Men idépolitiskt är det svårare att nagla fast den – och problemen med liberaliseringen av den sociala demokratin blir allt mer uppenbara.
Vad var den tredje vägen? Den tredje vägen var ett sätt att locka folk. Den lät lockande eftersom den signalerade förnyelse och pragmatism samtidigt. Det spelade inte så stor roll vilka extrempositionerna i samhället var – tredje vägen blev en mellanposition mellan dogmatiska sidospår och konstlade målkonflikter. Ett samhälle där staten visserligen hade en roll att spela, men där denna ändrade karaktär till att stå i ekonomins tjänst. Kodorden var flexibilisering och globalisering. Stater, människor och företag skulle göras flexibla och globala, inte rigida och nationella. Marknadens roll uppgraderades och staten förlorade legitimitet som tillhandahållare av välfärd och utveckling. Ett nytt semantiskt fält skapades där sådant som ”förnyelse”, ”valfrihet” och ”människan – inte systemen”, blev populärt. Arbetsmarknader, utbildningssystem och bostadsområden blev allt mer segmenterade, men det ursäktades med att det samlade välståndet växte rekordsnabbt.
Problemet för den tredje vägen var att konsensusfanatismen snabbt blev den nya dogmatismen. Intressekonflikterna trängdes undan. Om 80 procent av befolkningen har det materiellt så bra att skillnader mellan dem inte spelar någon stor roll, argumenterade Blair & co, så är det desto viktigare att fokusera på de 15-20 fattigaste procenten i befolkningen, som dels måste få hjälp att överleva, dels hindras att hamna i sådan social deprivation att de utgör ett hot mot resten av befolkningen. Slutsatsen blir att politiken inte behöver blanda sig i marknadskrafterna som rör den bekväma majoriteten – politik är till för de fattiga (och idealisterna). Ett parti som värnar det ”sociala” och ”politiska” är alltså ett parti för underklassen.
Tredje vägens blinda fläck låg dock precis i det som är själva kärnan i den ”sociala demokratin” – insikten om att pengar och ekonomi inte kan skiljas från makt och politik. Att det inte bara är ”konsumtionssidan” av ekonomin som spelar roll för människor, utan också makten som ligger i den ojämlika resursfördelningen, även bland de 80 procent som kan köpa sig en ny tröja när de behöver en. Intressekonflikterna mellan medborgarna-löntagarna-konsumenterna måste regleras i ekonomin, inte vid sidan av den. Som kunder har människor ofta fått det bättre av globaliseringen och flexibiliseringen – mer pengar i plånboken, billigare prylar och en mer lyhörd produktionsprocess. Men för en stor del av löntagarna innebär globalisering och flexibilisering ökad osäkerhet, hårdnad kamp om anständiga villkor och sjunkande löneandelar. Statens förmåga att se till att även de starka tvingas underkasta sig regler – att makt inte ger rätt – försvåras av att staten krymper ihop som ett russin och att kunders och löntagares kortsiktigt motstående intressen ska ”självreglera” sig på marknaden. I allt större utsträckning blir det ”normalinkomsttagarna” som får stå för välfärdsstatens nota när skatter på kapital och vinster bidrar allt mindre till finansieringen. Staterna hjälper banker i kris medan stödet för människor i svåra situationer försämras. I ett sådant läge är det lättast att sänka skatten och låta folk klara sig själva, låtsas att tillväxten i evighet kan vara ett substitut för jämlikhet, låta köpkraft ersätta medborgarmakt och intala sig att demokrati handlar om något annat än ekonomi.
Är tredje vägen död? Efter nyliberalismen kommer gammelliberalismen tillbaka, med klassiskt borgerliga värden som avskildhet, kultur, disciplin, medborgarskapets rättigheter och skyldigheter. Här lägger sig de nya Moderaterna bekvämt till rätta. Men efter tredje vägen? Tja, inom den ekonomiska debatt som nu förs återupptäcks att människans ekonomiska handlingar grundas i hennes sociala förhållanden, och att dessa sociala förhållanden skapar intressemotsättningar. Människan agerar inte för att skydda sitt individuella intresse av att äga, utan för att skydda sin sociala ställning, sina sociala anspråk. Hon sätter värde på materiella ägodelar bara om de bidrar till hennes sociala överlevnad. Det är alltså den sociala tryggheten det kommer an på om man vill få folk att avstå privat konsumtionsutrymme för något annat – ett mer hållbart samhälle till exempel.
Som ”alternativ” politisk linje och idé är tredje vägen, liksom nyliberalismen, åtminstone för en tid, förmodligen död. Den ”sociala demokratin” ligger helt rätt i tiden – just som idé. Problemet är att det politiska handlingsutrymmet redan är fastlåst i institutioner som idag är extremt illa avpassade för att härbärgera den sociala demokrati som Håkan Juholt drömmer om. De makroekonomiska teorierna har kraschat, men inte ens inför den komplicerade kombination av konkreta kriser vi står inför, förändras de praktiska handlingsmöjligheterna speciellt mycket. Svårigheterna att göra politik av konkreta intressemotsättningar, kan visa sig vara större än vi befarat. Tredje vägens och nyliberalismens lösningar visar sig vara vår tids problem. Återstår att se om den fjärde omgångens socialdemokrati verkligen kan göra något reellt av sina nygamla drömmar om en bättre värld.
tisdag 3 maj 2011
tisdag 8 mars 2011
Krönika i senaste numret av Tiden
”Det finns inget så praktiskt som en god teori”, lär Gunnar Sträng ha sagt. Det är kanske sant, men inte ens den bästa teori är särskilt praktisk om man inte bygger sin praktik på moraliska ställningstaganden. En politisk rörelse, som vill vara just politisk, måste också veta vad den ska tycka.
I förra numret av Tiden skrev David Brolin om liberalismens människosyn, i detta nummer svarar Svante Nycander. Dessa artiklar är intressanta, inte minst för att de pekar på ett hål i den socialdemokratiska debatten. Att vara socialist är i grunden inte en fråga om ekonomisk effektivitet, utan om människosyn. Att vara socialliberal, nyliberal eller social-nyliberal likaså. Att samhället utvecklas i harmoni är ett ekonomistiskt antagande överfört på politiken. Politik handlar om att få samhället att fungera trots att det finns olika åsikter om vad som är bästa teori – men för att ta ställning till de olika teorierna och kunna bedriva politik måste man först ha klart för sig vad man tror är bäst för människan.
I Nina Björks bok ”Fria själar” finns en liknelse som handlar om att liberalismen ser på människan ungefär som om en sockerkaka skulle stå och betrakta ägg, socker och mjöl och undra vad som ”passar just mig”. Vad som egentligen är beroendeförhållanden innan människan blivit människa, antas av liberalerna vara något man kan välja till eller från, för att ”bygga sin identitet”. Människan är inte en individ av födseln, per definition, utan individualism ses som en egenskap som ska erövras – skilt från alla andra. Således är det värsta hotet mot liberalismens fria individ ”massan”, ”det gemensamma”, ”samhället” och ”majoritetsförtrycket”. Sockerkakan antas drunkna i för mycket ägg, socker och mjöl, inte behöva dessa för att över huvud taget finnas till.
Man glömmer lätt hur mycket politik är en fråga om just människosyn. Med liberalismen gick världen från förmodernitet till modernitet, från statustänkande till kontraktstänkande, där all försäljning är fri försäljning, även av den egna kroppen. Liberalismens abstrakta subjekt ingår självständiga och oberoende kontrakt med varandra utifrån en kalkyl om vad som ”lönar” sig. Över- och underordning accepteras eftersom de är resultatet av ”fria” kontrakt, och att sälja sin kropp är inte samma sak som att sälja sig själv. Således kräver liberalerna rätten att fritt uttrycka sig, äga och ingå kontrakt, medan möjligheten att mätta sin mage ses som en konsekvens av att man förmått använda sin kontraktsrätt på bästa sätt – att vara rik eller fattig är ett resultat av den individuella prestationen.
Denna människosyn passar väl på marknaden. Marknaden har ingen moral, där är det logiskt att sälja sig själv och sin vän, pumpa upp all olja, fiska upp all fisk, skicka alla sopor till Egypten och kräva att kinesiska textilarbetare jobbar dygnet runt till slavlön för att svenska kunder vill köpa billiga t-shirtar på H&M, så länge det är en fråga om ”frivilliga” kontrakt mellan individer. Här finns egentligen ingen moral annat än att dessa fria kontrakt ska respekteras, oavsett konsekvenserna. Till detta läggs den nyliberala individualismens credo: du kan om du bara vill! Alla individer, så länge de beter sig som ivriga bävrar, kan minsann bli framgångsrika på marknaden. Därför ägnar sig nyliberalismen så mycket åt karaktärsdanande åtgärder – individerna ska uppfostras till entreprenörer och gilla konkurrensen. Det är mindre viktigt att vi har de materiella förutsättningarna och de relationer som behövs för att lyckas bli hela sockerkakor.
Terry Eagleton skriver att ”den mest effektiva förtryckaren är den som övertalar sina underordnade att älska, åtrå och identifiera sig med hans makt, och varje försök till politisk frigörelse för med sig den svåraste av alla former av frigörelse, att frigöra oss från oss själva”. Socialdemokratins förändrade relation till marknaden är också en förändrad relation till människorna, en förändrad människosyn. Också vi internaliserar människornas individuella prestationsångest i vårt politiska projekt och sprider dimridåer om att ”alla” kan lyckas på marknaden. Men nödvändigheten av att ”bädda in” marknadskrafterna, just för att människor ska få växa, är större idag än någonsin tidigare.
Om man vrider och vänder på dagens samhällsproblem ett tag blir det uppenbart att socialdemokratin har något att tillföra i denna den mest grundläggande av samhällsdebatter: människosyn och moral. Egentligen har socialdemokratin också alltid ett försprång framför mer borgerliga partier eftersom vi intresserar oss även för de strukturer som påverkar individernas möjligheter. Vi förmår peka på dominerande ideologier och institutioner som för högern anses så självklara att de inte bevärdigas uppmärksamhet. Marxismen och feminismen politiserade ekonomin och det privata. Tanken om ”folkhemmet” pekade på att Sverige lämnade många åt ett ganska hårt öde. I bästa fall kan vi med vårt kritiska öga läsa av kapitalismens excesser redan ”innan” de har hänt. Men om också den rörelse som skulle stå för människovärdet (vi fordra tillbaka!) i en kapitalistisk ekonomi, tvivlar på vad moralen är, eller till slut inte verkar bry sig mer om att värna människovärdet än vad nyliberalismen gör, då tar andra rörelser över och hävdar andra typer av moral. Och vi blir reaktiva till samhällsutvecklingen.
Vad socialdemokratin behöver är därför visserligen en god teori om hur samhället utvecklas och vad som skapar stabilitet och långsiktighet. Etablerade institutioner, som PISA-undersökningarna, IMF och OECD, medger nu att isärslagningen av samhället är ineffektiv och att en del välfärd behövs för att stabilisera ekonomin (och göra ekonomierna konkurrenskraftiga). I tysthet sker en förändring bland ekonomer där den Friedmanska normpolitiken ersätts av Keynesianismens mer aktivistiska stabiliseringspolitik. Det ger råg i ryggen att inbäddningen av marknadskrafterna inte ”bara” handlar om ideologi.
Men för att veta vad man ska tycka, och orka politisera finanskapitalismen och marknadiseringen, måste man borra lite djupare i frågan om vad som frigör människor. Jämlikheten och samhällssammanhållningen handlar inte enbart om effektivitet (där riskerar vi dessutom att Björklund och Borg surfar om oss) utan om att det alltid har varit människans strategi att sluta sig samman, ”ge upp sin individualitet” för att kunna förändra någonting till det bättre. För att skapa ett samhälle som är bättre för alla människor räcker inte marknadens amoral. Det är så vi ser på individen – den människa är närmast sig själv som utvecklas i ömsesidighet med andra.
I förra numret av Tiden skrev David Brolin om liberalismens människosyn, i detta nummer svarar Svante Nycander. Dessa artiklar är intressanta, inte minst för att de pekar på ett hål i den socialdemokratiska debatten. Att vara socialist är i grunden inte en fråga om ekonomisk effektivitet, utan om människosyn. Att vara socialliberal, nyliberal eller social-nyliberal likaså. Att samhället utvecklas i harmoni är ett ekonomistiskt antagande överfört på politiken. Politik handlar om att få samhället att fungera trots att det finns olika åsikter om vad som är bästa teori – men för att ta ställning till de olika teorierna och kunna bedriva politik måste man först ha klart för sig vad man tror är bäst för människan.
I Nina Björks bok ”Fria själar” finns en liknelse som handlar om att liberalismen ser på människan ungefär som om en sockerkaka skulle stå och betrakta ägg, socker och mjöl och undra vad som ”passar just mig”. Vad som egentligen är beroendeförhållanden innan människan blivit människa, antas av liberalerna vara något man kan välja till eller från, för att ”bygga sin identitet”. Människan är inte en individ av födseln, per definition, utan individualism ses som en egenskap som ska erövras – skilt från alla andra. Således är det värsta hotet mot liberalismens fria individ ”massan”, ”det gemensamma”, ”samhället” och ”majoritetsförtrycket”. Sockerkakan antas drunkna i för mycket ägg, socker och mjöl, inte behöva dessa för att över huvud taget finnas till.
Man glömmer lätt hur mycket politik är en fråga om just människosyn. Med liberalismen gick världen från förmodernitet till modernitet, från statustänkande till kontraktstänkande, där all försäljning är fri försäljning, även av den egna kroppen. Liberalismens abstrakta subjekt ingår självständiga och oberoende kontrakt med varandra utifrån en kalkyl om vad som ”lönar” sig. Över- och underordning accepteras eftersom de är resultatet av ”fria” kontrakt, och att sälja sin kropp är inte samma sak som att sälja sig själv. Således kräver liberalerna rätten att fritt uttrycka sig, äga och ingå kontrakt, medan möjligheten att mätta sin mage ses som en konsekvens av att man förmått använda sin kontraktsrätt på bästa sätt – att vara rik eller fattig är ett resultat av den individuella prestationen.
Denna människosyn passar väl på marknaden. Marknaden har ingen moral, där är det logiskt att sälja sig själv och sin vän, pumpa upp all olja, fiska upp all fisk, skicka alla sopor till Egypten och kräva att kinesiska textilarbetare jobbar dygnet runt till slavlön för att svenska kunder vill köpa billiga t-shirtar på H&M, så länge det är en fråga om ”frivilliga” kontrakt mellan individer. Här finns egentligen ingen moral annat än att dessa fria kontrakt ska respekteras, oavsett konsekvenserna. Till detta läggs den nyliberala individualismens credo: du kan om du bara vill! Alla individer, så länge de beter sig som ivriga bävrar, kan minsann bli framgångsrika på marknaden. Därför ägnar sig nyliberalismen så mycket åt karaktärsdanande åtgärder – individerna ska uppfostras till entreprenörer och gilla konkurrensen. Det är mindre viktigt att vi har de materiella förutsättningarna och de relationer som behövs för att lyckas bli hela sockerkakor.
Terry Eagleton skriver att ”den mest effektiva förtryckaren är den som övertalar sina underordnade att älska, åtrå och identifiera sig med hans makt, och varje försök till politisk frigörelse för med sig den svåraste av alla former av frigörelse, att frigöra oss från oss själva”. Socialdemokratins förändrade relation till marknaden är också en förändrad relation till människorna, en förändrad människosyn. Också vi internaliserar människornas individuella prestationsångest i vårt politiska projekt och sprider dimridåer om att ”alla” kan lyckas på marknaden. Men nödvändigheten av att ”bädda in” marknadskrafterna, just för att människor ska få växa, är större idag än någonsin tidigare.
Om man vrider och vänder på dagens samhällsproblem ett tag blir det uppenbart att socialdemokratin har något att tillföra i denna den mest grundläggande av samhällsdebatter: människosyn och moral. Egentligen har socialdemokratin också alltid ett försprång framför mer borgerliga partier eftersom vi intresserar oss även för de strukturer som påverkar individernas möjligheter. Vi förmår peka på dominerande ideologier och institutioner som för högern anses så självklara att de inte bevärdigas uppmärksamhet. Marxismen och feminismen politiserade ekonomin och det privata. Tanken om ”folkhemmet” pekade på att Sverige lämnade många åt ett ganska hårt öde. I bästa fall kan vi med vårt kritiska öga läsa av kapitalismens excesser redan ”innan” de har hänt. Men om också den rörelse som skulle stå för människovärdet (vi fordra tillbaka!) i en kapitalistisk ekonomi, tvivlar på vad moralen är, eller till slut inte verkar bry sig mer om att värna människovärdet än vad nyliberalismen gör, då tar andra rörelser över och hävdar andra typer av moral. Och vi blir reaktiva till samhällsutvecklingen.
Vad socialdemokratin behöver är därför visserligen en god teori om hur samhället utvecklas och vad som skapar stabilitet och långsiktighet. Etablerade institutioner, som PISA-undersökningarna, IMF och OECD, medger nu att isärslagningen av samhället är ineffektiv och att en del välfärd behövs för att stabilisera ekonomin (och göra ekonomierna konkurrenskraftiga). I tysthet sker en förändring bland ekonomer där den Friedmanska normpolitiken ersätts av Keynesianismens mer aktivistiska stabiliseringspolitik. Det ger råg i ryggen att inbäddningen av marknadskrafterna inte ”bara” handlar om ideologi.
Men för att veta vad man ska tycka, och orka politisera finanskapitalismen och marknadiseringen, måste man borra lite djupare i frågan om vad som frigör människor. Jämlikheten och samhällssammanhållningen handlar inte enbart om effektivitet (där riskerar vi dessutom att Björklund och Borg surfar om oss) utan om att det alltid har varit människans strategi att sluta sig samman, ”ge upp sin individualitet” för att kunna förändra någonting till det bättre. För att skapa ett samhälle som är bättre för alla människor räcker inte marknadens amoral. Det är så vi ser på individen – den människa är närmast sig själv som utvecklas i ömsesidighet med andra.
torsdag 17 februari 2011
Kriskommissionens rapport klar!
I tisdags presenterade kriskommissionen alltså sin slutrapport. Det har varit ett enormt roligt arbete, hektiskt och knappast enkelt. Här hittar du länk till hela rapporten. Läs och begrunda.
http://www.socialdemokraterna.se/upload/Kriskommissionen/omstartforsocialdemokratin.pdf
http://www.socialdemokraterna.se/upload/Kriskommissionen/omstartforsocialdemokratin.pdf
onsdag 5 januari 2011
Krönika i Skånska Dagbladet
Så här i början av det nya året kan det vara läge att fundera över framtiden. Jesper Meiling, arkitekt och forskare vid KTH, diskuterar i sin lilla bok ”Påståenden om framtiden”, hur vissa specifika platser är förknippade just med framtiden. Dessa platser antas ruva på särskilda resurser som kommer att vara viktiga för att definiera framtiden, och det gäller för den framtidsinriktade att koncentrera letandet efter framtidens möjligheter till dessa avgränsade platser.
Ofta bygger de på motsatspar: det finns platser där framtiden uppstår och det finns platser som lämnas därhän av framtiden. Den franske sociologen Alain Tourraine har beskrivit det ”post-industriella” samhället på ett mycket bokstavligt sätt: det uppstår när industriföretagen och fabrikerna inte längre fyller funktionen som bärare av framtiden. I stället flyttar de sociala konflikterna in i de nya produktionssfärerna information, utbildning och konsumtion. Och framtiden uppstår därför på de platser där dessa sfärer dominerar.
Inom politiken jagar de flesta partier ”storstadsväljarna”, förförda av bilden av storstaden som den plats där framtiden uppstår först. ”Medelklassen” snarare än arbetarklassen bär idag framtiden i sina handväskor och portföljer. Både media och politiker beskriver ofta landsbygden som bensinberoende, vargjaktsälskande, flyttovillig och arbetslös. Den EU-kritiske är bakåtsträvande, den Euro-kritiske har inte förstått framtidens behov av elitkonsensus kring det basala. Universiteten utgör framtidsplatsen par exellence, därför vill alla politiker förknippas med högre utbildning och forskning, snarare än sjukförsäkring och aktiv arbetsmarknadspolitik. Framtiden är kreativ och rörlig, uppstår på kreativa och rörliga platser (marknader) och de människor som är icke-kreativa och icke-rörliga göre sig därför icke besvär.
Denna framtidsfetischism är obehaglig, främst för att den är så utslagsgivande för vilka som får vara ”inne” (i innanförskapet) och ”ute” (i utanförskapet), men också för att det innebär att allt för få anstränger sig att fundera över alternativa framtidsscenarier, på alternativa platser. Vilken framtid formas utanför innerstäderna, bortom ränte- och spekulationsfokus? Tänk om Eurokrisen innebär att länder drar sig ur samarbetet, hur ser framtiden för de europeiska länderna ut då? Nära femtio procent av alla i en årskull studerar på universitetet, vad händer på de platser där den andra hälften befinner sig? Med klimatkrisen blir framtiden kanske mest hanterlig där det finns gott om odlingsbar mark.
Jag tänker inte göra några utsagor om framtiden, jag konstaterar bara att det offentliga politiska samtalet (i den mån det över huvud taget befattar sig med framtiden) är olidligt fokuserat på framtiden för vissa specifika grupper, på vissa specifika platser i vårt land. En önskan, eftersom framtiden sällan finns för alla att hitta på en och samma plats och för att det politisk-ekonomiska året som kommer ska bli bättre än året som gått: bredda perspektiven!
Artikeln ligger på: http://www.skanskan.se/article/20110103/OPINION/701039886/1064/OPINION/*/vi-och-dom-tankande-i-politiken
Ofta bygger de på motsatspar: det finns platser där framtiden uppstår och det finns platser som lämnas därhän av framtiden. Den franske sociologen Alain Tourraine har beskrivit det ”post-industriella” samhället på ett mycket bokstavligt sätt: det uppstår när industriföretagen och fabrikerna inte längre fyller funktionen som bärare av framtiden. I stället flyttar de sociala konflikterna in i de nya produktionssfärerna information, utbildning och konsumtion. Och framtiden uppstår därför på de platser där dessa sfärer dominerar.
Inom politiken jagar de flesta partier ”storstadsväljarna”, förförda av bilden av storstaden som den plats där framtiden uppstår först. ”Medelklassen” snarare än arbetarklassen bär idag framtiden i sina handväskor och portföljer. Både media och politiker beskriver ofta landsbygden som bensinberoende, vargjaktsälskande, flyttovillig och arbetslös. Den EU-kritiske är bakåtsträvande, den Euro-kritiske har inte förstått framtidens behov av elitkonsensus kring det basala. Universiteten utgör framtidsplatsen par exellence, därför vill alla politiker förknippas med högre utbildning och forskning, snarare än sjukförsäkring och aktiv arbetsmarknadspolitik. Framtiden är kreativ och rörlig, uppstår på kreativa och rörliga platser (marknader) och de människor som är icke-kreativa och icke-rörliga göre sig därför icke besvär.
Denna framtidsfetischism är obehaglig, främst för att den är så utslagsgivande för vilka som får vara ”inne” (i innanförskapet) och ”ute” (i utanförskapet), men också för att det innebär att allt för få anstränger sig att fundera över alternativa framtidsscenarier, på alternativa platser. Vilken framtid formas utanför innerstäderna, bortom ränte- och spekulationsfokus? Tänk om Eurokrisen innebär att länder drar sig ur samarbetet, hur ser framtiden för de europeiska länderna ut då? Nära femtio procent av alla i en årskull studerar på universitetet, vad händer på de platser där den andra hälften befinner sig? Med klimatkrisen blir framtiden kanske mest hanterlig där det finns gott om odlingsbar mark.
Jag tänker inte göra några utsagor om framtiden, jag konstaterar bara att det offentliga politiska samtalet (i den mån det över huvud taget befattar sig med framtiden) är olidligt fokuserat på framtiden för vissa specifika grupper, på vissa specifika platser i vårt land. En önskan, eftersom framtiden sällan finns för alla att hitta på en och samma plats och för att det politisk-ekonomiska året som kommer ska bli bättre än året som gått: bredda perspektiven!
Artikeln ligger på: http://www.skanskan.se/article/20110103/OPINION/701039886/1064/OPINION/*/vi-och-dom-tankande-i-politiken
måndag 22 november 2010
Kortis med uppmaning till idédebatt i förra veckans nummer av AiP
Den katastrofala valförlusten är, i ett europeiskt perspektiv, inget unikt för svensk socialdemokrati. Inte heller insikten om att krisen är djup, politiskt och idémässigt snarare än strategiskt. Just i detta faktum, att vi inte hymlar med vårt akut svåra läge, finns faktiskt en chans till den öppna och kritiska ideologiska debatt som socialdemokratin i hela västvärlden är i sådant trängande behov av, men få andra partier hittills verkligen klarat av.
Ändå verkar det reella intresset, hos många av våra ledande partiföreträdare i bred bemärkelse, för att delta i den politiska och ideologiska framtidsdiskussionen vara ganska svalt.Få är de höga partiföreträdare som efter valet försökt sig på att resonera kring valförlusten på ett mer strukturellt och idémässigt plan. Oförmågan bland socialdemokrater att artikulera socialdemokratins idéer, värderingar och mål på ett modernt sätt var en av de viktigaste orsakerna till valförlusten.
När väljarna tittade på S och frågade vart Sverige är på väg och hur vi vill påverka samhällsutvecklingen, möttes de av enskilda utspel, ”satsningar”, teknokratiska räkneövningar och kremlologiska finter av typen ”vem ska regera med vem”? Inget helhetsperspektiv, ingen berättelse om Framtiden.
Idédebatt är inget hokus pokus. Men det kräver en del möda. Och det kräver att man inte är rädd för de konflikter som flyter upp när man vänder på de tyngsta stenarna.Uppslag saknas inte: hur bygger vi ihop samhället underifrån när allt fler människor slås ut både från arbetsmarknad och utbildningssystem? Hur skapar vi ett engagemang för att gemensamt lösa både de nya vardagsproblemen (stress, dålig kvalitet i välfärden, rotlöshet och privatiserade risker) och de stora samhällsproblemen (utarmning av naturresurser, demografiska förändringar, urbanisering och ökad internationell migration)? Kort och gott, hur kombinerar vi varje människas önskan om självförverkligande med byggandet av ett bättre och mer hållbart samhälle för alla, i dag?
S var en gång centrum för den samhällskritiska och framtidsskapande debatten. Sakta men säkert avlägsnar sig nu en politiskt allt mer instängd socialdemokrati från de verkligt avgörande framtida maktfrågorna. Vårt parti lider både av en historielöshet och brist på framtidsuppfattning, i grunden en bristande analys av hur vårt samhälle ser ut i finanskapitalismens och globaliseringens tid. Just därför är det förvånande att inte fler av dem som vill ingå i ledningen för en framtida socialdemokrati, tar detta tillfälle i akt att ägna sig åt att reflektera och resonera om valet på ett djupare plan än det till intet förpliktigande konstaterandet att ”vi har misslyckats”. För att talet om behovet av att ”diskutera politik och inte bara person” ska bli något annat än en besvärjelse, hoppas jag att fler företrädare snart tar chansen.
Ändå verkar det reella intresset, hos många av våra ledande partiföreträdare i bred bemärkelse, för att delta i den politiska och ideologiska framtidsdiskussionen vara ganska svalt.Få är de höga partiföreträdare som efter valet försökt sig på att resonera kring valförlusten på ett mer strukturellt och idémässigt plan. Oförmågan bland socialdemokrater att artikulera socialdemokratins idéer, värderingar och mål på ett modernt sätt var en av de viktigaste orsakerna till valförlusten.
När väljarna tittade på S och frågade vart Sverige är på väg och hur vi vill påverka samhällsutvecklingen, möttes de av enskilda utspel, ”satsningar”, teknokratiska räkneövningar och kremlologiska finter av typen ”vem ska regera med vem”? Inget helhetsperspektiv, ingen berättelse om Framtiden.
Idédebatt är inget hokus pokus. Men det kräver en del möda. Och det kräver att man inte är rädd för de konflikter som flyter upp när man vänder på de tyngsta stenarna.Uppslag saknas inte: hur bygger vi ihop samhället underifrån när allt fler människor slås ut både från arbetsmarknad och utbildningssystem? Hur skapar vi ett engagemang för att gemensamt lösa både de nya vardagsproblemen (stress, dålig kvalitet i välfärden, rotlöshet och privatiserade risker) och de stora samhällsproblemen (utarmning av naturresurser, demografiska förändringar, urbanisering och ökad internationell migration)? Kort och gott, hur kombinerar vi varje människas önskan om självförverkligande med byggandet av ett bättre och mer hållbart samhälle för alla, i dag?
S var en gång centrum för den samhällskritiska och framtidsskapande debatten. Sakta men säkert avlägsnar sig nu en politiskt allt mer instängd socialdemokrati från de verkligt avgörande framtida maktfrågorna. Vårt parti lider både av en historielöshet och brist på framtidsuppfattning, i grunden en bristande analys av hur vårt samhälle ser ut i finanskapitalismens och globaliseringens tid. Just därför är det förvånande att inte fler av dem som vill ingå i ledningen för en framtida socialdemokrati, tar detta tillfälle i akt att ägna sig åt att reflektera och resonera om valet på ett djupare plan än det till intet förpliktigande konstaterandet att ”vi har misslyckats”. För att talet om behovet av att ”diskutera politik och inte bara person” ska bli något annat än en besvärjelse, hoppas jag att fler företrädare snart tar chansen.
onsdag 17 november 2010
Kriskommissionen i Expressen igår
Det sägs att kaos är granne med gud. Efter att Mona Sahlin har gett besked om att hon inte ställer upp till omval som partiledare för socialdemokraterna och att valberedningen nu ska pröva alla platser i partistyrelsen, rider ett kavalleri av politiska och personorienterade käpphästar gatlopp genom vårt parti. Inom kriskommissionen har vi uppdraget att inför partikongressen, oavsett vid vilken tidpunkt den hålls, analysera det politiska och organisatoriska läget, söka förklaringar till det dåliga valresultatet och de senaste årens kräftgång, samt att peka på möjliga vägar framåt för en mer framgångsrik socialdemokrati. Det säger sig självt att en heltäckande analys av samhället och dess läge inte låter sig göras på den korta tiden, men vi kommer ändå att försöka peka ut några områden som vi anser vara av särskild vikt i den socialdemokratiska framtidsdebatten.
Blickar vi tillbaka på den gångna mandatperioden är det tydligt att vårt parti mer gick till val på en kritik av regeringens politik än en egen utarbetad politisk linje. Bilden av Socialdemokraterna som ett parti som kanske "värnar de svaga" men inte har svaren på frågor om jobbtillväxt och hur vi bygger en stark och hållbar framtida välfärd, satte sig. Vi ser dock en betydande risk för att partiet nu slungas in i en alltför omfattande omprövningsperiod, där den offensiva och konstruktiva oppositionspolitiken kommer av sig och vi alltför länge saknar ledning med tydligt politiskt självförtroende och mandat - något som varken gynnar socialdemokratin eller samhällets utveckling.
Därför vill vi vara tydliga. Vi tror inte på utropen om att hela politiken måste förändras, att vi måste vända på varje sten, att socialdemokratin måste börja om från noll för att hitta smarta och solidariska lösningar på samtidens problem. Utmaningen är i stället att utveckla den politik som vi har, den politik som har mejslats fram under många både framgångsrika och mindre framgångsrika år och som en tredjedel av svenska folket faktiskt gav sitt stöd i valet i september.Utmaningen är också att identifiera de centrala samhällsproblemen, inte fastna i en period av inåtvänd självreflektion kring socialdemokratins problem.
I detta arbete behöver vi inte uppfinna hjulet. Det finns en bred forskning och debatt, både i Sverige och internationellt, om samhällets läge, välfärdsförändringarna, arbetslivets nya utslagnings- och belöningsmekanismer och ekonomins utveckling. Det är också tydligt att en del av slutsatserna i valanalysen från 2006, exempelvis gällande villkoren på den nya arbetsmarknaden och socialdemokratins oförmåga att aktivt formulera en politik för arbete åt alla, dessvärre negligerats under valrörelsen men skulle kunna utgöra en god grund för en framtidsdebatt om de nya, bättre jobben.
Det är alltså varken frälsare eller mirakel som socialdemokratin behöver för att komma tillbaka som en relevant politisk kraft för "det goda samhället", utan envishet, intresse, engagemang och lyhördhet. Eftervalsdebatten ska inte heller ledas, eller administreras, av oss eller någon annan - eftervalsdebatten pågår bäst där den råkar blossa upp, hett och livligt på många håll. Den 3 december lämnar vi en preliminär valanalys av väljarströmmarna, till partistyrelsen. Den 15 februari kommer vi att lämna en bredare analys, där omvärlds- och valanalys ingår tillsammans med en diskussion om organisation och hur vi kan stärka förutsättningarna för en levande politisk debatt framöver i partiet.Dessutom kommer vi att fokusera på några av de områden som betyder mest i människors liv, där stora förändringar skett under de senaste decennierna och där socialdemokratin inte riktigt förmått binda samman idéer och praktisk politik på ett bra sätt.Dessa områden är arbetsmarknadspolitiken, skatte- och välfärdspolitiken (särskilt utbildningspolitiken) och den ekonomiska politiken. Snarare än en debatt om socialdemokratin så som vi uppfattas i olika samhällsgrupper, hoppas vi på en levande debatt om samhället sådant det är. Där börjar framtidens socialdemokrati.
ANNA JOHANSSON
ARDALAN SHEKARABI
KAJSA BORGNÄS
MORGAN JOHANSSON
JOHAN PERSSON
Undertecknarna är ledamöter i Socialdemokraternas kriskommission
Läs artikeln på: http://www.expressen.se/debatt/1.2214809/anna-johansson-och-socialdemokraternas-kriskommission-grubblerierna-far-inte-knacka-oss
Blickar vi tillbaka på den gångna mandatperioden är det tydligt att vårt parti mer gick till val på en kritik av regeringens politik än en egen utarbetad politisk linje. Bilden av Socialdemokraterna som ett parti som kanske "värnar de svaga" men inte har svaren på frågor om jobbtillväxt och hur vi bygger en stark och hållbar framtida välfärd, satte sig. Vi ser dock en betydande risk för att partiet nu slungas in i en alltför omfattande omprövningsperiod, där den offensiva och konstruktiva oppositionspolitiken kommer av sig och vi alltför länge saknar ledning med tydligt politiskt självförtroende och mandat - något som varken gynnar socialdemokratin eller samhällets utveckling.
Därför vill vi vara tydliga. Vi tror inte på utropen om att hela politiken måste förändras, att vi måste vända på varje sten, att socialdemokratin måste börja om från noll för att hitta smarta och solidariska lösningar på samtidens problem. Utmaningen är i stället att utveckla den politik som vi har, den politik som har mejslats fram under många både framgångsrika och mindre framgångsrika år och som en tredjedel av svenska folket faktiskt gav sitt stöd i valet i september.Utmaningen är också att identifiera de centrala samhällsproblemen, inte fastna i en period av inåtvänd självreflektion kring socialdemokratins problem.
I detta arbete behöver vi inte uppfinna hjulet. Det finns en bred forskning och debatt, både i Sverige och internationellt, om samhällets läge, välfärdsförändringarna, arbetslivets nya utslagnings- och belöningsmekanismer och ekonomins utveckling. Det är också tydligt att en del av slutsatserna i valanalysen från 2006, exempelvis gällande villkoren på den nya arbetsmarknaden och socialdemokratins oförmåga att aktivt formulera en politik för arbete åt alla, dessvärre negligerats under valrörelsen men skulle kunna utgöra en god grund för en framtidsdebatt om de nya, bättre jobben.
Det är alltså varken frälsare eller mirakel som socialdemokratin behöver för att komma tillbaka som en relevant politisk kraft för "det goda samhället", utan envishet, intresse, engagemang och lyhördhet. Eftervalsdebatten ska inte heller ledas, eller administreras, av oss eller någon annan - eftervalsdebatten pågår bäst där den råkar blossa upp, hett och livligt på många håll. Den 3 december lämnar vi en preliminär valanalys av väljarströmmarna, till partistyrelsen. Den 15 februari kommer vi att lämna en bredare analys, där omvärlds- och valanalys ingår tillsammans med en diskussion om organisation och hur vi kan stärka förutsättningarna för en levande politisk debatt framöver i partiet.Dessutom kommer vi att fokusera på några av de områden som betyder mest i människors liv, där stora förändringar skett under de senaste decennierna och där socialdemokratin inte riktigt förmått binda samman idéer och praktisk politik på ett bra sätt.Dessa områden är arbetsmarknadspolitiken, skatte- och välfärdspolitiken (särskilt utbildningspolitiken) och den ekonomiska politiken. Snarare än en debatt om socialdemokratin så som vi uppfattas i olika samhällsgrupper, hoppas vi på en levande debatt om samhället sådant det är. Där börjar framtidens socialdemokrati.
ANNA JOHANSSON
ARDALAN SHEKARABI
KAJSA BORGNÄS
MORGAN JOHANSSON
JOHAN PERSSON
Undertecknarna är ledamöter i Socialdemokraternas kriskommission
Läs artikeln på: http://www.expressen.se/debatt/1.2214809/anna-johansson-och-socialdemokraternas-kriskommission-grubblerierna-far-inte-knacka-oss
onsdag 10 november 2010
Vad är viktigast i den nyaste förnyelsen - krönika i Tiden
Varför handlade valrörelsen om skatter?
För att Moderaterna ville prata om skatter och de var starkare än vi.
För att människor som lever belånade till tänderna bryr sig om skattesänkningar eftersom de inte har någon möjlighet att påverka räntan.
För att i konsumtionssamhället är det en del av konsumtionskulturen att själv belöna och bestraffa välfärdsverksamheter man gillar eller ogillar – därav fascinationen för tjocka plånböcker och tunna statsbidrag.
För att skattepolitiken är det stora politikområde där skillnaderna är som mest tydliga mellan höger och vänster idag. Högern vill sänka skatterna och vänstern vill inte sänka dem – lätt som en plätt. I frågor om välfärdens organisering, piskor och morötter på arbetsmarknaden, avdrag, egenavgifter eller miljardsatsningar hit och dit är skillnaderna mer subtila – där samsas privata-publika partnerskap och rätt-och-plikt-medborgarskap med glasklara ställningstaganden av typen ”vård efter behov” i ett hos socialdemokratin ideologiskt outrett misch-masch. I denna allt mer, i de principiella frågorna, oöverskådliga sammanblandning av marknad och demokrati (vi säger en sak och gör en annan) ställer gärna högern upp förenklade alternativ av typen ”ska vi betala mer eller mindre själva”? Här finns ett tydligt ”mer” (M) och ett mer tvekande ”tja” (S) – en konflikt som visat sig vara lagom begriplig just i valtider.
Inför valet 1932 gav Wigforss ut sin berömdra lilla skrift ”Har vi råd att arbeta”. I en tid när få gick vidare efter sjuårig folkskola mötte socialdemokratin väljarna med en pedagogisk pamflett som övertygade om arbetslöshetens onödighet. Är arbete en lyx för några få utvalda, frågade han sig. Är det verkligen, som högern säger, ansvarsfullt att spara pengar i ladorna när hundratusentals människor inte får möjlighet att arbeta för sin egen försörjning? Är den verkligen improduktiv, all den verksamhet som marknaden inte anser att man till marknadspris kan producera och sälja? Denna skrift är, förutom att den nog inte skulle passera kommunikationsavdelningarnas nålsögon, lika relevant än idag. Konjunkturinstitutet beräknade nyligen att arbetslösheten de närmsta åren ligger runt 8 procent. Det säger väl allt om vårt isärslagna samhälle – var tionde person är överflödig i vår ekonomi. Det går bra för Sverige.
I en annan skrift,”Why socialism?” från 1949, skriver Albert Einstein att ekonomi inte är som astronomi, det finns inga ”upptäckbara” och för evigt sanna lagar som ekonomerna gör bäst i att hålla i handen. Einstein tog för övrigt, på ålderns höst, avstånd från den mycket effektiva bomb för mänsklighetens utplåning han var arkitekten bakom. För en tid sedan gick Alfred Rappaport ut och sade sig ta avstånd från systemet med ”shareholder value” i företagen, mannen som namngav och gav sammanhang åt det system som gör att företagens börsvärde rusar i höjden så fort anställda sägs upp, har nu alltså ångrat sin enögdhet och uppmanar världens samhällsekonomer att tänka bortom hans destruktiva logik. Vi ser stora mäns sanningar falla samman omkring oss. Bankdirektörer ångrar sin ansvarslösa utlåning. Spekulantmiljardärer uppmanar till reglering av finanskapitalismen. Nationalekonomer ifrågasätter både den enda och den tredje vägens politik. Plötsligt är socialdemokratins historiska kritik av den huvudlösa marknaden på var mans läppar, finanskapitalismens Berlinmur har fallit. Men när socialdemokratin likt Orfeus vänder sig mot sin gamla följeslagare på väg upp ur underjordens mörker, upptäcker vi till vår fasa att hon försvinner i en annans famn.
Jag tror att alla människor har en liten del av hjärtat som bekänner sig till socialdemokratin. Det är den delen som önskar att världen vore mer rättvis, att ingen lämnades på gatan åt sitt öde, att alla människor fick möjlighet att känna stoltheten i att göra rätt för sig. Varje människa vill kunna se andra i ögonen på en jämlik nivå, och de allra flesta, även Thatcher till slut, inser nog att individen och samhället behöver varandra för att växa. Det är att individen stympas som är kapitalismens största illdåd. Att människan bryts ned i delar, produktiva eller improduktiva, och belönas efter hur väl hon förmår dela sig itu.
Plånboksväljaren, denna 1990-talets inhumana uppfinning, är antingen pensionär, studerande, villaägare eller skattebetalare. Hon är antingen sjuk, frisk, invandrad, svensk, rik eller intellektuellt obegåvad. Hon har ett behov i taget och äter sin mat ensam på fina restauranger. Plånboksväljaren arbetar för att överleva, njuter gör hon i tv-soffan i sällskap av Kungarna av Tylösand. Hon ser välfärdssamhället som en IKEA-katalog (skruva ihop valfritt sängbord, billigast i hela världen), och tycker att Iphone är frihet men fackligt engagemang byråkrati. Hon är mäktig i konsumtionssamhället och maktlös i produktionen. Hon är medelklass utan solidariska intressen eller överklass som lämnat underklassen sjunkandes mot botten. Hon är antingen det ena eller andra, aldrig hel och hållen, hon är enkel att förstå och det enda sätt dagens politiker vågar närma sig henne på är genom att säga ”du får ytterligare några ödsliga kronor att skramla med i plånboken om du lägger din värdefulla röst på mig”.
Så har maktfrågorna i samhället blivit en fråga om parlamentarisk makt där några av oss ”inte kan vänta” – på vadå? Vi kan göra en superlång lista på saker som måste förändras men det är Moderaterna, denna grånade stofil, som får mandatet att förändra (eller förvalta eller vad det nu kallades, det att bestämma hur det skulle bli). Men visst är det logiskt att medborgaren blir plånboksväljare i marknadssamhället - när allt kan och måste köpas för pengar, blir pengar naturligtvis viktigare i var mans liv.
Det känns lite tomt. Inte främst efter valförlusten, utan i förlusten av en lustfylld rörelse för social demokrati. Inget begrepp har varit så populärt de senaste decennierna som ”förnyelse”. Förnyelsen har tagit oss kors och tvärs över det politiska spektrat. Inget har varit heligt, bara det varit nytt. Nu hoppas vi att ytterligare förnyelse ska ta oss ur vår förvirrade rotlöshet. Men i chocken över att makten fortfarande fattas oss finns kanske ändå en önskan om att gå till botten med problemen. De saknas inte, vi ser dem överallt – detta är inte bara socialdemokratins kris, utan de multipla krisernas tid, för medborgarna och för demokratin. Det viktigaste i den nyaste förnyelsen är inte att det är nytt, utan att det är sant - att vi orkar säga vad vi menar och vågar göra som vi säger.
För att Moderaterna ville prata om skatter och de var starkare än vi.
För att människor som lever belånade till tänderna bryr sig om skattesänkningar eftersom de inte har någon möjlighet att påverka räntan.
För att i konsumtionssamhället är det en del av konsumtionskulturen att själv belöna och bestraffa välfärdsverksamheter man gillar eller ogillar – därav fascinationen för tjocka plånböcker och tunna statsbidrag.
För att skattepolitiken är det stora politikområde där skillnaderna är som mest tydliga mellan höger och vänster idag. Högern vill sänka skatterna och vänstern vill inte sänka dem – lätt som en plätt. I frågor om välfärdens organisering, piskor och morötter på arbetsmarknaden, avdrag, egenavgifter eller miljardsatsningar hit och dit är skillnaderna mer subtila – där samsas privata-publika partnerskap och rätt-och-plikt-medborgarskap med glasklara ställningstaganden av typen ”vård efter behov” i ett hos socialdemokratin ideologiskt outrett misch-masch. I denna allt mer, i de principiella frågorna, oöverskådliga sammanblandning av marknad och demokrati (vi säger en sak och gör en annan) ställer gärna högern upp förenklade alternativ av typen ”ska vi betala mer eller mindre själva”? Här finns ett tydligt ”mer” (M) och ett mer tvekande ”tja” (S) – en konflikt som visat sig vara lagom begriplig just i valtider.
Inför valet 1932 gav Wigforss ut sin berömdra lilla skrift ”Har vi råd att arbeta”. I en tid när få gick vidare efter sjuårig folkskola mötte socialdemokratin väljarna med en pedagogisk pamflett som övertygade om arbetslöshetens onödighet. Är arbete en lyx för några få utvalda, frågade han sig. Är det verkligen, som högern säger, ansvarsfullt att spara pengar i ladorna när hundratusentals människor inte får möjlighet att arbeta för sin egen försörjning? Är den verkligen improduktiv, all den verksamhet som marknaden inte anser att man till marknadspris kan producera och sälja? Denna skrift är, förutom att den nog inte skulle passera kommunikationsavdelningarnas nålsögon, lika relevant än idag. Konjunkturinstitutet beräknade nyligen att arbetslösheten de närmsta åren ligger runt 8 procent. Det säger väl allt om vårt isärslagna samhälle – var tionde person är överflödig i vår ekonomi. Det går bra för Sverige.
I en annan skrift,”Why socialism?” från 1949, skriver Albert Einstein att ekonomi inte är som astronomi, det finns inga ”upptäckbara” och för evigt sanna lagar som ekonomerna gör bäst i att hålla i handen. Einstein tog för övrigt, på ålderns höst, avstånd från den mycket effektiva bomb för mänsklighetens utplåning han var arkitekten bakom. För en tid sedan gick Alfred Rappaport ut och sade sig ta avstånd från systemet med ”shareholder value” i företagen, mannen som namngav och gav sammanhang åt det system som gör att företagens börsvärde rusar i höjden så fort anställda sägs upp, har nu alltså ångrat sin enögdhet och uppmanar världens samhällsekonomer att tänka bortom hans destruktiva logik. Vi ser stora mäns sanningar falla samman omkring oss. Bankdirektörer ångrar sin ansvarslösa utlåning. Spekulantmiljardärer uppmanar till reglering av finanskapitalismen. Nationalekonomer ifrågasätter både den enda och den tredje vägens politik. Plötsligt är socialdemokratins historiska kritik av den huvudlösa marknaden på var mans läppar, finanskapitalismens Berlinmur har fallit. Men när socialdemokratin likt Orfeus vänder sig mot sin gamla följeslagare på väg upp ur underjordens mörker, upptäcker vi till vår fasa att hon försvinner i en annans famn.
Jag tror att alla människor har en liten del av hjärtat som bekänner sig till socialdemokratin. Det är den delen som önskar att världen vore mer rättvis, att ingen lämnades på gatan åt sitt öde, att alla människor fick möjlighet att känna stoltheten i att göra rätt för sig. Varje människa vill kunna se andra i ögonen på en jämlik nivå, och de allra flesta, även Thatcher till slut, inser nog att individen och samhället behöver varandra för att växa. Det är att individen stympas som är kapitalismens största illdåd. Att människan bryts ned i delar, produktiva eller improduktiva, och belönas efter hur väl hon förmår dela sig itu.
Plånboksväljaren, denna 1990-talets inhumana uppfinning, är antingen pensionär, studerande, villaägare eller skattebetalare. Hon är antingen sjuk, frisk, invandrad, svensk, rik eller intellektuellt obegåvad. Hon har ett behov i taget och äter sin mat ensam på fina restauranger. Plånboksväljaren arbetar för att överleva, njuter gör hon i tv-soffan i sällskap av Kungarna av Tylösand. Hon ser välfärdssamhället som en IKEA-katalog (skruva ihop valfritt sängbord, billigast i hela världen), och tycker att Iphone är frihet men fackligt engagemang byråkrati. Hon är mäktig i konsumtionssamhället och maktlös i produktionen. Hon är medelklass utan solidariska intressen eller överklass som lämnat underklassen sjunkandes mot botten. Hon är antingen det ena eller andra, aldrig hel och hållen, hon är enkel att förstå och det enda sätt dagens politiker vågar närma sig henne på är genom att säga ”du får ytterligare några ödsliga kronor att skramla med i plånboken om du lägger din värdefulla röst på mig”.
Så har maktfrågorna i samhället blivit en fråga om parlamentarisk makt där några av oss ”inte kan vänta” – på vadå? Vi kan göra en superlång lista på saker som måste förändras men det är Moderaterna, denna grånade stofil, som får mandatet att förändra (eller förvalta eller vad det nu kallades, det att bestämma hur det skulle bli). Men visst är det logiskt att medborgaren blir plånboksväljare i marknadssamhället - när allt kan och måste köpas för pengar, blir pengar naturligtvis viktigare i var mans liv.
Det känns lite tomt. Inte främst efter valförlusten, utan i förlusten av en lustfylld rörelse för social demokrati. Inget begrepp har varit så populärt de senaste decennierna som ”förnyelse”. Förnyelsen har tagit oss kors och tvärs över det politiska spektrat. Inget har varit heligt, bara det varit nytt. Nu hoppas vi att ytterligare förnyelse ska ta oss ur vår förvirrade rotlöshet. Men i chocken över att makten fortfarande fattas oss finns kanske ändå en önskan om att gå till botten med problemen. De saknas inte, vi ser dem överallt – detta är inte bara socialdemokratins kris, utan de multipla krisernas tid, för medborgarna och för demokratin. Det viktigaste i den nyaste förnyelsen är inte att det är nytt, utan att det är sant - att vi orkar säga vad vi menar och vågar göra som vi säger.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
